… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Sanningen om det förlorade fåret?

I dagens evangelium får vi höra den högt älskade liknelsen om det förlorade fåret.

Och någonstans inom oss finns de gamla bibelillustrationerna där Jesus kommer vandrade med det borttappade fåret på sina axlar. Och det är en kärleksfull handling vi ser. En handling fylld av kärlek till de som inte hänger med, de svaga, de sjuka, de fattiga.

Eller de världsfrånvända, fåret som drömmande betat sig från den ena gröna tuvan till den andra för att plötsligt titta upp och så har hela hjorden försvunnit, 

Så när begravningsplatsen restaurerades på 90-talet och kyrkmuren byggdes ut. Stenarna till den östra muren hämtades från det gamla bergsbrottet, stenar som blivit efterlämnade, stenar som blivit ratade, som inte klarat granskningen och blivit till vackra utsmyckningar i Ryssland eller hållbara gatstenar i London. Alla de ratade stenarna som aldrig trott att de skulle bli till något forslades till S:ta Anna kyrkogård och blev där den vackra och egensinniga muren med det berömda NÅLSÖGAT.

Bygget av kyrkmuren blev en variant av vår uppfattning om det förlorade fåret.

Så önskar vi och vill tänka att kyrkmuren predikar vår kristna tro med kärlek till de svaga och övergivna. De grova stenarna som blev hitforslade av stora bulldozers står liksom för en kristen etik, ett andligt förhållningssätt.

I motsats till det värdsliga förhållningssättet.

Och den värdsliga hållningen är en helt annan,har vi lärt oss. Där är det konkurrensen som styr, och den styr inte bara utan den utsäger sig för att vara människans främsta och naturligaste kraft.De som inte hänger med skall falla av kärran. En sorts 1800-tals utvecklingslära som säger det fullständigt självklara: att harar med långa bakben överlever bättre än harar med kortare bakben ty de klarar sig snabbare undan rovdjur.

Och att det är detta värdsliga förhållningssättsom driver världen framåt, som är själva motorn i hela den mänskliga utvecklingen. Och utvecklingen är ju gigantisk. Den värdsliga hållningen verkar vara oövervinnelig och den andliga fungerar som ett gott flankstöd genom att försöka plocka upp det som faller av kärran.

Men tänk om vi läst evangeliet fel.

Tänk om det borttappade fåret inte är det gulliga, drömmande som betar i sin egen värld och blir bortglömt.

Tänk om det borttappade fåret är en enspännare, någon som tror sig veta bäst, tror sig veta allt, helt enkelt besserwisser… en dryg viktigpetter som tänker må den dumma fårskocken gå på utan att tänka medan jag söker de största och saftigaste grönaste tuvorna  och helt uppfylld av sig själv tappar den bort sig. Inte undra på att Jesus använder den liknelsen för att skildra en syndare. Och det är ju inte fårskocken som är syndarna.

Så jaha…vad är det för en typ som Jesus kommer med över axlarna. Är det inte en viktigpetter? En besserwisser?

Det ser inte bättre ut än att Jesus här kommer med extremmateralisten, radikalkapitalisten, utvecklingsromantikern på sina axlar för att återbörda den till hjorden. Till gemenskapen. Till solidariteten. Ja då får ju liknelsen en ytterligare innebörd.

Och det är inte helt dumt att bli återbördad till hjorden. Och det är inte helt dumt för hjorden att expertis återvänder. Det är det vad vår tid behöver. 

Att de förlorade fåren återvänder till hjorden.

Det här experimentet gjorde ett forskningssällskap:

Man var intresserad av hur det kommer sig att en flock kronhjortar plötsligt kunde bestämma sig för att tillsammans börja röra sig ner mott vattenhålet. Är det så att det finns en ALFAHANNE som är ansvarig och när den har bestämt sig så sätter hela flocken iväg. Vetenskapsgänget riggade upp kameror i träden runt den plats där kronhjortarna brukade beta. Så filmade man viss om att vid något tillfälle skulle hjorden behöva dra sig ner mot vattnet. Och det är ju inte ett så litet beslut. Går de iväg för tidigt så kanske något av hjortarna inte fått tillräckligt med näring. Och går de försent kanske någon av de svagaste börjar lida av vätskebrist. Drar de iväg förnabbt så kanske någon av de svaga halkar efter och blir uppätet av rovdjuren. Det är ett kulturproblem för hjorten. Hur gör man? Vad är det som avgör? Vilket vattenhål gäller. Och det man väntade sig var att den stora alfahannen, hjordens ledare skulle resa på sitt kronbeklädda huvud och brölande ge tecken på: att nu beger vi oss iväg. Men det var inte så det gick till. Utan några av hjortarna i hjorden upphörde att beta, reste på sina huvuden, vädrade och lystrade åt ett håll. Allt fler följde exemplet. Och när 51% av hjortarna vädrade och lystrade åt samma håll började flocken, inom några ögonblick, röra på sig åt samma håll. Ofta var det alfahannen som blev kvar och reste på sitt huvud och undrade vad nu då. Dag efter dag. De röstade. De tog ansvar för de svaga, de klena, de långsamma. Enspännarna var de som riskerade att bli borttappade.

Och så glada vi blir när de återförs till hjorden.

.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s