Tyngden finns i centrum

William Shakespeare har i skådespelet: ”Köpmannen i Venedig”, en dikt som handlar om  BARMHÄRTIGHETENS KVALITE

Han skriver:

”Inte forsar barmhärtigheten fram

Den droppar som ett barmhärtigt regn från himmelen

På en plats nedanför, dubbelt välsignad

Välsignar den som ger och den som får.”

Nej inte forsar den fram och inte tvingar den sig på. 

Inte klär man sig i den och inte härmar man den i dess fotspår.

Man låter barmhärtigheten hända!

Man låter barmhärtigheten inträffa.

Man låter barmhärtigheten ske.

Det är inte fönstrets förtjänst att det är ljust i rummet.

Det är inte fönstrets förtjänst att vi kan se varandras ansiktsdrag

Det är inte fönstrets förtjänst att vi ser altarblommornas skönhet.

Det är ljuset som strömmar genom fönsterglasen

Det är ljus i rummet- likt dagen utanför

Det omvända perspektivet

Låt det ske. Låt det komma. 

Låt Guds barmhärtighet fylla rummet.

Var fönster, Guds fönster genom vilken barmhärtigheten fyller rummet.’

Var en fortsättning bara… 

Låt det SKE vad Gud ÄR

VAR barmhärtig såsom han ÄR.

Och jag vet det här! VET.

Och ändå känner jag mig som författaren Olof Lagerqranz tillsammans med den finlandssvenske fiskargåbben HÅKAN LJUNG.

Att det här smakar Olidlig lätthet genomskinlighet och tunntunn andlighet.

Det måste till något med kraft, tyngd och kropp. Jordad andlighet.   

Att man bara inte blir vägd och befunnen för lätt.

Olof Lagerqrantz beskriver den finlandsvenske fiskrgåbben Håkan Ljung som en riktig karl som aldrig läst ett påhittat verk. Långt bortom olidlig lätthet. Lagerqrants skriver: ”HAN VAR TUNG I KROPPEN

kompakt, närd av gröt, bröd och öl. Hans stora ansikte var rödbrunt, hans huvud kalt. Djupa skåror skar in i den kraftiga nacken.”

Till skillnad från den bokläsande, opraktiske, veke skribenten och hans förlästa bröder representerar praktikern Ljung något starkt och tyst och handlingskraftigt som står pall mot väder och vind.

”Tillsammans med honom kände jag mig oansvarig, vägd och befunnen för lätt”, skriver Lagercrantz, i sin prydliga fluga och med sina känsliga skrivmaskinsfingrar.

Det är inte i periferin man mäter en människas tyngd.

Det är i centrum vi har vår tyngd.

Genom att dagligen vandra in i vår centrum, bort från periferiernas presterade tyngder in  i vårt hjärtas skapade tyngd.

Martin Lönnebo säger att varje människa har en innersta ikon, en gudsbild i sin själs djup, en öppning mot oändligheten och till nuet, en ikon som vi skall vårda.

Genom den ikonen i vårt centrum strömmar Barmhärtigheten in. In i oss genom oss och ut ur oss.