Människan är större

bland kan det vara så gott som omöjligt att nå djupen i den kristna tron. Hur man än gör så landar allt i att

MAN SKALL VARA SNÄLL.

MAN SKALL HJÄLPA ANDRA

MAN SKALL INTE VARA LÅNGSINNIG UTAN FÖRLÅTA

MAN SKALL VARA FÖRNÖJSAM

Tro inte att det bara är den sekulariserade människans inställning till kristendomen, många av våra käraste psalmer är impregnerade av samma syn. Inte undra på att man finner det långsökt att gå i gudstjänsten och lyssna på att man borde vara snäll.

Hur har det kunnat bli så här? Ja det finns ju många orsaker. En är ju den att kyrkan i vårt land faktiskt har haft en officiell uppfostrarroll allt sedan reformationen. Och allt sedan 1808-09 då Finland skiljdes från Sverige och blev ryskt har kyrkan varit central i uppbyggandet av fosterlandskänsla och –kärlek med bla Topelius och Runeberg.

Så man vet på förhand vad kristen tro handlar om.

VAR LUGN OCH SNÄLL OCH ÄLSKA DITT LAND.

Men det är ju inte per automatik som kyrkan fått den rollen.

Rollen finns redan hos MOSES:

Moses hade det kämpigt. Han drog i åratal genom öknen med sitt folk som knorrade och klagade, lindrigt och vackert uttryckt. Han fick fungera som domare när israeliterna kom i luven på varandra och de gick till Moses och frågade vem hade rätt. Det händer hela tiden, hur många var dom? I Andra Moseboken 12:37 står det att israeliterna var ”ungefär 600 000 män till fots, förutom kvinnor och barn” Måste vara ett missförstånd, det kanske menas 600 familjer dvs kanske kring 4000-6000 människor.

MEN DET ÄR ALLDELES TILLRÄCKLIGT FÖR EN KARL ELLER KVINNA.

Folk träter. Hungrar. Törstar. Längtar tillbaks. Anklagar varandra. Dagarna går säkert till stora delar ut på att reda upp folks konstigheter och aggressioner. Att lösa konflikter och upproransatser. Moses gör sitt bästa. Löser varje enskilt fall på bästa sätt. Och medan dom går vidare dyker den ena efter den andra berättelsen upp i hans medvetande. Berättelser om Familjen som blivit bestulen på geten. Det är inte så lätt att hålla reda på på ditt och mitt. Inte ute i öknen där allt går fritt. Det är inte alla gånger så lätt att hålla reda på vems karl den är och vems kvinna den är. . och berättelserna sjunker ner i tystnaden, ner i fotstegens krasande ljud över ökensanden. Och kroppens rörelser får berättelserna att gruppera sig. Han börja ana MÖNSTER. Och till slut blir de ordlösa aningarna tvingande, han måste nu få vara ensam. Han går upp på ett berg. Allting håller på att brista ut. Och i en upplysningsstund brister åratal av kämpande ut i ett strålande VETANDE. Ett vetande som tar sig formen av GUDS TIO BUD ORD. Och insikten: Så här får jag det här att funka!!!

TIO GUDS BUD har alltså jordmån i folkets egna berättelser om hur livet ser ut: svek, stöld, mord och lögn. Javisst det var en Guds uppenbarelse när allt föll på plats och Moses kom ner från berget fullkomligt skinande och sade till dem som lämnade sin föräldrar att dö i öknen när de inte längre orkade gå: DU SKALL HEDRA DIN FADER OCH MODER.

Du skall vara snäll. Du skall vara människa och inte en skit. Då fungerar samhället. Och så inskolade i denna regelvärld blev vi att vad man än läser i Nya testamentet så översätts det till MAN MÅSTE VARA SNÄLL. PROFESSIONELLA SNÄLLHETSMÄNNISKOR OCH LYDIGHETSMÄNNISKOR är fariseerna och de skriftlärde. Men syftet med hela MOSE PROJKET VAR JU SOCIALT, SYFTET VAR ATT FÅ ETT SAMHÄLLE ATT FUNGERA.

Och här uppenbarar sig vår tudelning: jag, samhällsmänniskan, som bygger upp mitt liv enligt reglerna, den duktiga och lydiga som alltid hör att man skall vara snäll. Och jag i min själ, i mitt hjärta så totalt ensam, tror sig vara värdelös, vad är den inre människan bra för? … fattar inte att trots att jag följt reglerna så händer det här mig, trots att jag gett hela mitt liv åt mitt jobb står jag här med tomma händer. JAG I REGELVERKET BEGRIPER INTE HUR JAG I DJUPET INGENTING FÅTT.

Dagens evangelietext är en intensiv och stark uppgörelse med människan som samhällsvarelse, som kollektiv, som en del av en ideologisk gemenskap. En intensiv uppgörelse helt i linje med hans ord i Johannesevangelium ”Mitt rike är inte av denna världen”

Med våldsamma ord konfronterar Jesus regelmänniskan med hjälp av Mose regelverk: ”Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld.” Genom att tillspetsa Guds bud klär han av samhällsmänniskan hennes kläder av snällhet, lydighet, präktighet för att släppa den inre människan fri.

Den människa om vilken han säger: Guds rike finns inom er. Människan är större än samhället. Djupare. Rikare. Heligare. Låt Guds rike inom er bryta igenom snällheten och lydigheten och samhällsdugligheten. Låt lika dras till lika. Låt Guds rike i dig dras till Guds rike vid nattvardsbordets bröd och vin och så ta emot Kristus i den heliga nattvard.