Det annorlunda vetandet och liturgin

Varför är vi här? Varför på gudstjänst?

De flesta har ju slutat med det. Det är inte många av oss som har behov av prat och temasamlingar.

Varför är vi kvar? Leker kyrka? Gemenskap? Spelar liturgi?

Det är inget fel i sig med att leka kyrka, det finns till och med väsentliga drag av lek och spel i liturgin.

Men mässan skall väl vara en del av vägen mot det heliga, inte en sandlåda för oss självupptagna läsande och sjungande våra favoriter.

När liturgin avviker från att vara Gudscentrerad till att vara osscentrerad, då kommer underhållningsaspekten in och gestaltar vårt sätt.

Då måste varje  gudstjänst bli upplyftande,  uppmuntrande så att vi får något annat att tänka på och så får hjälp att fly ifrån Guds obegriplighet och helighetens svarta hål..

De första ögonblicken av en liturgi är vanligtvis en tecken på vad som komma skall.

”God morgon” signalerar något helt  annorlunda än ”Herren vare med dig.”

Genom att komma till kyrkan byter vi perspektiv. Ifrån Godmorgon till Herren vare med dig. Vi sträcker oss inte ut efter ny kunskap, nya upplevelser, nya perspektiv, vi försöker inte med hjälp av våra sätt och våra förmågor skapa en God morgon för varandra (vilket inte är en dålig ide i sig). Inte nu. Nu är vi här för att ta emot det som kommer till oss genom springorna i våra livsstrategier, i läckagen mellan våra tankar och känslor.

Öppna, mottagliga, sårbara, för det för det som kommer till oss genom, upp ur, bortom orden vi hör, tecknen vi ser, gester vi uppfattar. 

Men för det mesta har vår kultur, och vi i gudstjänsten, förlorat konsten att läsa djupen, förlorat förmågan att höra orden bortom, att erfara varat utanför.

Förlorat det annorlunda vetandet som härbärgeras i användningen av paradox, symbol och gest …. jaa a ”lyckliga gatan den finns icke mer”.

Bara genom att återerövra det gamla sättet att läsa och lyssna återerövrar vi mässan. Det sker genom att återerövra tystnaden. Och bara tystnaden kan lära oss att utan konstgjordhet läsa, tala långsamt, tydligt och meningsfullt. Slarvigt, snabbt tal kommunicerar slarvig, snabb religion och förstör all liturgi, oavsett hur noggrant det har utformats. Men den omvända vägen kan också vara en väg. Att läsa sig långsamt, tydligt och meningsfullt in i tystnaden.

En grupp slumbarn som ansågs vara omöjliga att utbilda och skola förändrade sina liv genom att läsa Shakespeare för kor.

Det är svårare att lära sig lyssna.

Den konsten växer fram naturligt när vi genom övning gjort oss hemma i vår inre tystnad och lär oss förmågan att skänka uppmärksamheten på ord, fraser eller liknelser som vi inte omedelbart förstår, tid. Mycket tid. Genom att ta emot dem, sitta med dem, tugga dem, låta dem sjunka, precis under medvetandenivå, och när de sedan läcker fram på nytt genom sprickorna av våra världsförklaringar  så att vi kan ta emot dem som nya annorlunda och överraskande rika.    

God liturgi välkomnar oss ut SKÅDANDETS vildmark,  där vi ser hur riten som en gest alltid visat bortom, utanför oss själva, och där är vi förmögna att förstå vårt varande i Gud.        

Det annorlunda vetandet

Det omvända perspektivet.