Svenskars okunskap om finlandssvenska djupt generande (Svd)

Jag står på en tunnelbaneperrong i Stockholm och ser ett tragikomiskt samtal utspela sig mellan en ung kvinna och en medelålders man. Kvinnan frågar på klingande finlandssvenska om hon står på rätt perrong för att komma till Stadion. Mannen svarar på en underlig engelska med stark svensk brytning. Han är hart när obegriplig att förstå. Kvinnan rodnar lätt och upprepar sin fråga, fortfarande på tydlig svenska. Mannen upprepar svaret på sin svårtydda, hemvävda engelska.

Då kan inte kvinnan hålla sig längre, utan säger mycket lugnt: ”Vet du, jag talar och förstår svenska. Kan vi int’ tala svenska i stället?” Mannen blir högröd i ansiktet och väser: ”Det kunde du väl ha sagt från början, ditt j-a mumintroll!”

Hans nedlåtande attityd är en gigantisk förolämpning mot alla de 300 000 finländare som har svenska som modersmål. Den tyder dessutom på stor okunskap om Sveriges och Finlands långa gemensamma (språk)historia.

När Sverige förlorade Finland till Ryssland efter nederlaget i finska kriget 1809, hade Finland varit en del av Sverige i 600 år: svenskan utgjorde både ett förvaltnings- och bildningsspråk. Innan krigsnederlaget var Åbo en av Sveriges viktigaste städer, både som makt- som bildningscentrum: Åbo Akademi räknades som landets tredje universitet efter Uppsala och Dorpat. Uppskattningsvis 15 procent av befolkningen i Finland hade svenska som modersmål. Av dem hörde majoriteten till kusttrakternas allmoge, men många var ämbetsmän och präster verksamma i de finskspråkiga delarna av Finland.

Det var först under 1800-talet som finskan blev ett samhällsbärande språk, och det dröjde fram till början av 1900-talet innan finskan ersatte svenskan som landets första språk. Men redan 1875 vädrade skalden Zacharias Topelius sina farhågor om svenskans framtid i ”Boken om vårt land”: ”Svenska språket är icke så mjukt, böjligt och fint skiftande som t.ex. det finska; men det är manligt och kraftfullt, det klingar som stål mot berg. /…/Här i Finland uttalas svenskan med ett annat tonfall än i Sverige och vi tycka därför, att svenskarna hava ett sjungande uttal. Vi begå många fel, när vi tala svenska; vi inblanda därvid finska ord och uttryckssätt, dem vi ej själva märka. Och om vi icke vårda och bevara det svenska språket rent, kommer det att alltför mycket skilja sig från svenska språket i Sverige, vilket för oss vore en skada.”

Det finns en närmast genant okunskap i Sverige om det finlandssvenska.

Topelius farhågor till trots är finlandssvenskan fortfarande på det stora hela – med undantag av några förvirrande ”falska vänner” – mycket lik rikssvenskan. Det gör perrongmannens attityd än mer obegriplig och förolämpande. Tyvärr är han inte ensam; det finns en närmast genant okunskap i Sverige om det finlandssvenska.

Därför är det extra glädjande att den stora, finlandssvenska poeten Tua Forsström gör sitt inträde i Svenska Akademien vid dess högtidssammankomst den 20 december. Det är ett inval som signalerar att Akademien som svensk kulturinstitution värnar om det finlandssvenska språkområdet. Förhoppningsvis leder det i förlängningen till ett större rikssvenskt intresse för Svenskfinland och den intressanta finlandssvenska kulturscenen. Yukiko Duke