… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Vid en katolsk mässa växer ett lugn i mitt inre – här får mysteriet förbli olöst. (Svd)

Det började inte bra. ”Kyrkan är stängd”, sa mannen i porten trots att han uppenbarligen stod och välkomnade folk. ”Men”, sa jag som flera gånger kollat både dag och tid, ”det sitter ju folk i bänkarna. Jag tänkte alltså gå på mässan.” ”Jaha”, sa mannen. ”Annars brukar man kunna se vilka som hör hit. Men då kan du gå in.”

Jag tänker att jag borde bli provocerad av detta fördomsfulla bemötande, men det rinner av mig. Det är något i rummets värdiga stillhet som är större. Och flera gånger under mässan gör jag samma reflektion. Jag finner mig själv tänka att jag borde bli provocerad över alla män som tar sin självklarhet för given. Över att de gång på gång upprepar att de som katoliker står närmast gud. ”Vi som funnit den rätta vägen”. Jag brukar bli provocerad av sådant, men hur mycket mitt intellekt än vill uppröras växer i mitt inre ett allt större lugn. Kanske handlar det om att man här faktiskt inte hycklar med sin känsla av utvaldhet, vilket i andra sammanhang ofta är fallet.

Men främst tror jag att det handlar om att man faktiskt inte försöker lösa mysteriet. Symbolerna och det strikt rituella blir ett sätt att förpacka det ogripbara. De frågor vi alla bär på som inte har ett svar. Och trots allt till synes verklighetsfrämmande känns verkligheten här mer verklig än på länge.

Medan vi inför de eviga existentiella frågorna faktiskt är rätt lika.

Och det känns så mycket mera verkligt än alla gånger jag varit i Svenska kyrkan, där min upplevelse är att man i sin strävan att ”nå alla” jobbat så hårt på att ”sänka trösklarna”, att man i stället för att ta till vara på religionens unika språk ofta utgår från dagsaktuella trivialiteter. För att alla ska känna igen sig. Trots att det är i denna materiella verklighet vi är som mest olika. Medan vi inför de eviga existentiella frågorna faktiskt är rätt lika.

Stina Oscarson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s