Balladen om Bel Ols 9

https://alandsradio.ax/lashornan/balladen-om-bel-ols-del-9

”Själva balladen är verkligen en suggestiv sång som visar hur osentimentalt lidande är – sentimentalt kan det bli först när någon återberättar, ur den lidandes egen strupe tränger bara rena toner fram. Namnet, Den vita duvan, gör huvudpersonen till en symbol för den helige ande eller en fredsduva, som ser utan att själv ta del i händelser som utspelas nedanom de sfärer där han vistas. Han ser sin far måla, han målar själv, blir avporträtterad. Han bli vittne till ett mord, han skadas själv, han helnar men dör. Det är en sång om lidande, men också om den paradoxala trösten. Konst och verklighet bildar här en alldeles ny legering.

Boken är innerlig, sinnlig, koncentrerar sig på sinnesintryck på ett sätt som suger läsaren med sig, samtidigt som man fjärmas från vad som egentligen händer i berättelsen: ”Barnen hade ropat: Där kommer Bel Ols och han vet inte vart han skall se /…/ Bel Ols var inte alls stum. Han kunde orden. Han visste ljuden. Han hade bara slutat tala”.

Gestaltningen motsvarar huvudpersonens verklighet, svår att omfatta, svår att se på.”

Barbro Enckell-Grimm, 22.2.2008