… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Kyrkorummets teologi utifrån de medeltida muralmålningarna S:ta Anna kyrka Kumlinge

När vi stiger över tröskeln till S:ta Anna kyrka stiger vi in i en annan värld på många olika sätt. Inte bara så att vi stiger in i ett invigt och heligt rum där vi möts av takvalv som murats i form av stjärnor och där takvalvens alla ribbor blommar ut med rankor och slingor, rosor och blomregn.

  • Utan även så att här sker ett grundläggande perspektivskifte. Och detta perspektivskifte skapar ett kyrkorum som samspelar med en levande mässa och liturgi  på ett förbluffande sätt.  Förra ärkebiskopen i Finlands kyrka John Vikström har under många år firat sina sommarsöndagar på i S:ta Anna kyrka och utbrister: Jag har firat mässa i så många kyrkor men ingenstans har mässan känts så meningsfull som i vår kära S:ta Anna”.

Vad handlar det här perspektivskiftet om?

När vi väl sett oss mätta på girlander och rankor, eller  såsom Valdemar Nyman skriver ” sjögräs och alger. Av maneters antenner och snäckdjurs silhår”, upptäcker vi att bilderna i S:ta Anna kyrka verkar var barnsligt naiva. I målningarna saknas nämligen det perspektiv som vårt öga vant sig vid både i bibelillustrationer, konstverk och vanliga fotografier.

Här saknas centralperspektivet, det perspektiv som vi alla övat oss på under skolans tecknetimmar , där vi placerat oss själva först och ritat husen utifrån den plats mitt öga är och  längs med gatan minskar husens storlek allt mer ju längre bort ifrån mig de är. 

Den ryske 1800-tals teologen, fysikern och filosofen Pavel Florenski säger att han inte kan gå med på att världens mittpunkt är det Jag (skrivet med stort J) som betraktar den. Dvs det Jag som ofta drar till med formuleringen Skönheten finns i betraktarens öga.

I S:ta Anna kyrka verkar det som om alla figurer är lika mycket i förgrunden. Vill man understryka att den ena är bakom den andra så gör man det helt enkelt så att man låter figurerna överlappa varandra.

Så när vi nu stiger in i S:ta Anna kyrka så sker här bara ett perspektivskifte  inte mellan historia och nutid, mellan värdsligt och heligt. Här sker ett paradigmskifte .

Vi träder in i ett rum där jag som betraktar bilderna inte längre är världens mittpunkt eftersom bilderna inte är målade utifrån subjektets, betraktarens öga.

Perspektivet är det motsatta. Betraktaren, subjektet är bortom bilden, är det heliga Mysteriet ”  vars omkrets är ingenstans och vars centrum är överallt”.

Här dansar Treenigheten fram  sin närvaro, precis som ljuset som flödar in i rummet och avtäcker alla dolda rikedomar, här dansar Treenigheten fram sin närvaro i rummet, i oss och vi vill bara tillsammans med änglarna tacka och lova.    

Bilderna är alltså precis som ikonerna ett fönster. Men inte ett fönster genom vilket jag skall se på andra sidan, om vi tänker så , att vi genom ikonens fönster får syn på himmelska ting så är vi kvar centralperspektivet

Fönstret är den plats där ljuset strömmar in, där himmelen dansar fram .

Så medan de italienska renässansmålarna som Botticelli och  Brunelleschi utvecklade och förfinade det LINJEPERSPEKTIV som redan de gamla grekerna använde vid teaterdekorationer och illusionsmåleri för att bedra betraktarens öga och samtidigt som  ALBERTI skrev sin bok om centralperspektivet så målades S:ta Anna kyrka helt i enlighet med NÄRVARONS PERSPEKTIV.

Det här betyder att S:ta Annas muralmålningar dansar fram himmel under takvalven, ner mellan bänkarna, in i fönsternicherna, upp mellan altarblommorna plockade ute på gravgårdens rosenbuskar och omsluter på alla sidor den församling som är samlad att ta avsked av sin kära, dansar fram i barnet som föräldrarna bär fram till dopfunten och i de som knäböjande tar emot bröd och vin… , till och med uppför predikstolen dansar Treenigheten fram.

Sådan är kyrkorummets teologi utifrån de medeltida muralmålningarna S:ta Anna kyrka Kumlinge.

Inte sällan blir konfrontationen total när vår västerländska religiositet med sin logiska, rationalistiska beskrivning av värld och himmel med hjälp av dualistiska begrepp som kropp och själ, himmel och jord, synd och heligt, gott och ont erövrar kyrkorummet. Och i skruvstädet mellan den dansande Treenighetens levande närvaro och den religiösa dualismen töms kyrkan på folk. Inte helt… människor älskar att sitta här i tystnad, i fred och dansen sker. Och de vet det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s