… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Broder Kilian

En berättelse ur

Valdemar Nymans roman

Broder Kilian

Berättelsen börjar med en beskrivning av en långgrund vik som skär in mellan strandbergen. Där viken är som smalast går en man, en lekbroder, en fransiskan. Han heter Olof Munlås.

Han kastar mansbörda efter mansbörda av sten.

Kilian frågar: Bygger du bro, Olof?

Olof svarar inte.

Du tar tunga bördor, fortsätter Kilian.

Olof svarar inte.

Får jag hjälpa till? frågar Kilian,

Jag bygger helst ensam säger Olof Munlås och fortsätter… det är botgöring. Fråga Peder Djäkne. Fråga varför fåglarna lämnat Stor Kummelskär, det gamla fågelberget med grisslor och tordmular i hundratal. Och där kökarborna  brukade samla ägg.

Och Kilian frågat Peder Djäkne som svarar:  Fölk med mig till kullen. Jag vill helst sitta så jag ser havet. Havet och klostret på samma gång. 

Hamnö ligger utbrett för deras ögon. Olof välter stenar.

Peder Djäkne säger: Olof bygger bro för mig, säger han. Men han bygger för sin egen sjuka själ. Du ser det branta stupet därborta. Där störtade han med vilja ned en man.

Inga vittnen fanns. Man godtog inte Olofs erkännande.

Men Olofs samvete plågade honom. Han skänkte sin jordlott i Överboda till klostret och gick själv i kloster.

Och det underliga är att Olof verka sörja mer över att fåglarna lämnat Stor Kummelskär än han sörjer dråpet.

Olof tar det som en gudsdom. Som ett tecken på att han inte fått förlåtelse. Han bara önskar att fåglarna skall återvända. Och vi måste hjälpa honom.

Och jag går här varje dag vid fågeltiden säger Peder Djäkne,  och ber, för den dräpte, för att fåglarna skall återvända.

Och nu vill Olof, den själen, förkorta vägen för mig. Men jag börjar bli gammal. Jag kommer nog inte att få se fåglarnas återkomst. Vem skall hjälpa broder Olof?

Kilian strålar upp och säger : JAG.

Och Kilian, denna unge man, drömsk, längtande, öppen och sårbar ” ”Solen skimrar genom de slutna ögonlocken som ett hav av glöd, Han ser sig själv i dess mitt, badande i kärlekseld, trängande allt djupare in i varandets ursprung.”

In i ett annat vetande, in i en annorlunda  kunskapen.  In i den kontemplativa, ordlösa, föreställningsfria KUNSKAPEN. Där man ERFAR Treenighetens dansande närvaro. Där man ÄR den öppna porten för TREENIGHETEN att dansa upp på Stor Kummelberg. Tillsammans med grisslor och Tordmular och fiskare från Överboda som kommer för att ägga.

Å denne broder Kilian i honom dansar Treenigheten fram sin väg, sitt liv och sin alltomfattande sanning och Kilian säger:

Sol som föder liv, sol som låter skärens klippor blomma, sol som kläcker sjöfågelns ägg och värmer sälarnas kalla kroppar! Föd liv i min ande, kropp och själ!

Ty i solens strålar dansar Treenigheten tillsammans med blomma ägg och sälarnas kroppar, Och förlåtelse är när livet tillåts återvända i mig, på Stor Kummelskär…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s