… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Senaste

Paradisfågeln – en berättelse

Våga ta steget in i centrum, ut ur periferiernas hägringar av lycka och framgång.

Våga ta steget in i ditt centrum, in i den skapelse jag är, in i det liv som springer fram i mig, in i den värld som är här och flödar .

Kallelsen till Guds rike är kallelsen till centrum.

…sade han och fortsatte med att berätta berättelsen om

TZIDIKEL PARADISFÅGELN

Så här lyder berättelsen:

Varje morgon före soluppgången samlades alla varelser i skogen omkring trädet med Paradisfågeln. När solen nått så högt att solstrålarna träffade trädkronan och sökte sig in mellan löven och grenarna då öppnade paradisfågeln sin vingar i full prakt. Ett panorama av färger glittrade och gnistrade i fjädrarna, dansade i solljuset som magiska stjärnor och älvor och underhöll publiken som såg på. Den ena morgonen var härligare skådespel än den andra . och varelserna runtomkring bara sade åååh,,,  aaaaahhkk . All detta pågick varje dag tills ett år då en ny fågel kom till skogen. Och snart satt den underbara fågeln i trädet ensam alla varelserna hade börjat samlas runt den Nya fågeln..

”Är hon då härligare än jag?” frågade paradisfågeln Tzidikel av sina få kvarvarande trogna? ”Hur kan detta vara så ? Det finns inga färger i universum som jag inte har i mina vingars bredd! ”

”Men hon, den Nya fågeln ” svarade hennes trogna  muttrade, med huvudet hängande , ”hon har inga färger. Hon är svart. ”


Och Tzidikel visste i sin vanmakt inga gränser. Hon var ju konstens fulländning, skönhetens fullkomning, så om svart var att vara vacker, så då fanns det ingen skönhet alls. Hon slet sig från sin gren och flög bort för att se sin rival.


Där stod de skogsvarelserna i tyst förundran. Kanske var den svarta fågelns liksom oljade fjädrar som bröt  ljuset från solen till  ett prisma av otaliga  regnbågar. Kanske var det mysteriet med hennes absoluta svärta ,”  Svart är jag, dock är jag täck ” som bibeln säger i Höga visan.  

Allt som kan sägas är att det var en överjordisk skönhet, inte något som kunde målas, eller beskrivas i ord, eller gestaltas på något sätt. 

Det var en skönhet så odefinierbart som svart är mörkt.

Sade läraren och fortsatte och berättade: Tzidikel skrek

”Är hon då härligare än jag?!!”  
”Vi kan inte säga,”  svarade varelserna, darrande på rösten. ” Det är inte längre gryning.”

”Vad bra då,” ropade Tzidikel. ”Vi möts i en tävling nästa gryning! 

Vem ställer upp som domare?

Ingen vågade anmäla sig frivillig till en sådan uppgift. Inte heller kunde de två fåglarna själva komma till ett samförstånd. Så det beslöts att de två skulle mötas i gryningen på en plats som bara de kände till, och den första varelsen som kom förbi skulle avgöra.

Hela natten de förberett sina fjädrar och repeterat sina rörelser, hela natten på deras hemliga  plats i skogen. Och när solen började stiga, ordnade de sina  fjädrar och sedan, med en dramatisk swoosh, vecklade de ut sina vingar  i den mest underbara pose som någonsin synts till i denna skog. Ändå fanns det inget vittne till den scenen, ingen utom de två fåglarna själva.

Men, bakom buskarna nedan, hördes ett ljud som fick Tzidikel att nästa falla ner från sitt träd i skräck. Det var ljudet av ett vildsvin.

Täckt av lera och luktade av sin egen avföring, dök vildsvinet fram, och ja, även han var mycket nöjd med den skönhet som mötte honom. Och de två fåglarna sprider både sina fjädrar och vänder elegant, visar sin stolthet för grisen nedan.

Han grymtade, han fnös, han hostade. Han bad om en repris om och om igen. Och efter en timme eller så, kom han slutligen fram sin motivering: Den svarta fågeln var den vackraste av dem alla.

”Om så är fallet,” ropade Tzidikel, ”är min skönhet ingen skönhet. Det finns ingen plats kvar för mig.”

Och hon flög iväg bort från skogen, för att aldrig höras av igen.” sade läraren och förklarade att:

grisen det är vardagslivet av slit och kamp, av arbete och vila, av sorg och övergivenhet, av lycka och kärlek, av sjukdom och besvikelser. Och det är det vardagslivet som är den slutliga domaren av vad som är skönhet och sanning är.

Och


Sanning  är det som fungerar i vår värld. 

Skönhet är det som ger oss mening .

Sade läraren.

Så när det gäller den svarta fågeln, är svärtan hela vår världs materialitet och grova kroppslighet, det  som härbärgerar de gudomliga ljuset som ger oss liv, om sedan vår kroppslighet och  materialitet ibland snedvrider det gudomliga ljuset och urartar till ren ondska så när mörkret förvandlas och vänder sig till skönhet, är det en skönhet så stor att allt ljus är nedtonas genom sin intensitet.
På det sättet är den svarta fågeln den som har syndat och återvänt, den som hört kallelsen till Guds rike och låtit mörkret omvandlas till ljus. Och så säger de visa lärarna , den plats som den svarta fågeln nått kan aldrig den mest perfekta och felfria nå, bara den som omvänt sig

Så det kommer att bli, Rabbi Zwiebel konstaterade, i tid framöver, när ”G-d gör mörkret ljus,” och sedan ”allt kött skall se”- Ja, då kommer även den fysiska köttet att se skönheten i mörkret.

Eftersom när mörkret skiner, finns det bara ljus.

Enkelhet, försoning och ödmjukhet

Den heliga Treenighet skall inte förstås.

Den skall betraktas, skådas med ens inre Öga.

Den heliga Treenighet skall inte förklaras.

Den skall tillbedjas.

Det visste Andrei Rublev. Ikonmålaren som nyss hade sandpapprat björkbiten som han hade framför sig. I eldstaden knastrade och smällde barrveden, tillsammans med lukten från de krossade enbären som kokade i grytan fylldes det lilla rummet av en märklig doftblandning. 

Och Andrei tänkte: Så här måste skogen ha doftat när klostergrundaren Sergei kom hit, björk, enbär och barrträd. 

Rublev tänkte ofta på Sergei som grundat den heliga Treenighetens kloster där Rublev nu levde. När den nya kyrkan skulle byggas fick Rublev i uppgift att måla en ikon av den Heliga treenigheten. 

Nu hade han slipat björkskivan. Sedan skall duken limmas på skivan, grundas och torka. Och så skall skissen göras upp och först därefter är det färgernas, pigmentens tur.

Rublev tittade på den blankslipade björkplattan, och mumlade: Den allra Heligaste Treenighet! Den allra Heligaste Treenighet! Den allra Heligaste Treenighet!

Den gudomliga kärlekens hemlighet

Hur i hela världen skall jag kunna måla ett mysterium?

Han satte sig i klosterfönstret och slog upp livsberättelsen om klostergrundren Sergei (som på 1300-talet kom till den plats ,70 km norr om Moskva, där klostret byggdes) och läste:

”Sergei hade vandrat djupt in i hjärtat av den djupa skogen för att fälla träd till klosterbyggnaden. Månader gick och det enda sällskap han hade var den svarta björn som han tämjde med bröd och honung.”

Rublev kunde nästa känna doften skog, bröd och honung och han fortsatte att läsa:

Sergei älskade känslan och doften av trä, han täljde ut leksaker som han gav åt gäster som besökte honom, som en gåva åt deras barn. 

Och Andrei, mumlade…ENKELHET.

Sergei var en enkel människa, han skulle vilja att ikonen av Den gudomliga kärlekens hemlighet var ENKEL.

Och Rublev läste hur Sergei gick mil efter mil till fots för att försöka försona makthavarna i det ryska riket med varandra och hur han försökte med  ord och röst stilla maktens vrede.

Rublev tänkte, ja samma sak skulle Sergei önska sig av ikonen av Guds kärleks mysterium, att den skänkte FÖRSONING.

Det hade redan börjat ljusna men Rublev kunde inte sluta att läsa. Han läser hur klostergrundaren Sergei kallades till Moskva för att bli andlig ledare för hela Ryssland. Ett gyllene kors klätt med rubiner lades i hans hand men han svarade: jag valde fattigdom istället för rikedom i min ungdom. Detsamma gör jag som gammal man.

Och Andrei tänkte   ÖDMJUKHET måste ikonen av Guds heliga Treenighet utstråla. Guds ödmjukhet.

Rublev sökte i sitt inre efter ikonens form och färg men hans ögon såg bara den blankslipade björkskivan.

Och när solen hade gått upp tog munken Rublev en brödskiva, bredde på ett tjockt lager med honung för att sedan gå ut i skogen. Där satt han ifrån sig brödskivan på en stubbe. Rublev satte sig ned en bit bort på den fällda trädstammen. Inom några minuter dök björnen upp. Den trängde sig fram genom buskagen och gick rakt fram mot stubben.

Och när munken Andrei satt där och tittade när björnen slickade i sig honungen och åt upp brödet önskade han sig att han någon gång skulle få annat sällskap än björnen. Han önskade att änglarna skull komma och besöka honom som de besökte Sergei inte bara i skogen utan även vid kyrkan altare.

Rublev gick tillbaka in klostercellen och djupt försjunken i kontemplation skissade hans hand tre enkla änglar på björkbiten medan han mumlade Fader, Son och helig And. Den allra Heligaste Treenighet!

Och han mindes hur det berättades att när klostergrundaren Sergei hade nattvardskalken i handen kunde den lysa och glöda som av eld.

Och hans hand tecknade konturerna av en nattvardskalk i centrum av bordsskivan. Och han såg för sitt inre, röd av vin, röd av Kristi blod, röd av eld.

Handen  tecknade  

ENKELHET i änglars form

FÖRSONING i ansiktsdrag

ÖDMJUKHET i kroppshållning

Rublev insåg att när klostergrundaren hade sagt nej till det gyllene korset sade han ja till det inre sken som kommer från den heliga Treenighet.

och nu: Rublev ögon öppnades vida i förundran:  björkplankan var inte längre blank och tom.

Han hade skissat utkastet till det som i kristenheten brukar kallas 

Ikonernas Ikon! 

Nu var det bara att limma på duken, låta torka och måla.

KOMPOSTSKAM – att producera mat för soporna

Man slänger inte maten lärde jag mig som barn… tänk på de svältande.

En tredje del av den producerade maten slängs-

klimatavtrycket när det gäller produktion av mat för soporna är således hisnande-

och största delen av den slängda maten står hushållen för-

och det mesta var inplastat-

att slänga maten är att stjäla från de fattigas bord – påven Franciskus

Att tänka och tycka

Jag lärde mig tänkandets koreografi av professorn i filosofi i slutet av 1970-talet. Fascinerad följde jag med hans rörelser i rummet, blicken vilade på honom när han stannade upp, kliade sig i skägget och strök det bångstyriga håret från pannan medan han sade, ”kanske om man skulle tänka så här?”, ”Eller så här?”. Och till slut var problemet borta. Knuten upplöst.

Tyckandet saknar koreografi. Tyckandet är ofta en samling enögda åsikter som älskar att samlas under samma tak och lyssna på varandras föredrag. Som ibland låter sig provoceras av berättelsens perspektiv och utbrister:

Kryp ner under din sten! 

Det överraskar mig inte att den världskända psykologiprofessorn Jordan Peterson fick höra de orden när han på sin föreläsningsturné i slutet av 2018 besökte Sverige och Finland. Tvärtom är det helt följdriktigt eftersom Jordan Peterson osannolika popularitet över hela världen grundar sig på hans föreläsningar om arketypiska berättelser, dvs berättelser som fångar grundläggande, omedvetna mönster i människans sätt att leva och som lockar människan att tänka med hela sitt väsen.

Djupseende

Dessa berättelser, sagor, liknelser och myter har i årtusenden förmedlat kunskap, visdom och mening på ett sätt som inga objektiva analyser, vetenskapliga fakta eller nykter information någonsin kan. Berättas inte berättelserna om och om igen så förlorar vi den kunskap de bär på och vi förlorar det djupseende som präglar berättelserna.

Mikroberättelsen: ”Kryp ner under din sten” är oerhört träffande. Den säger: Kryp du ner i underjorden till alla de berättelser som väntar på dig där medan vi här uppe ovanför markytan får fortsätta med våra opinioner och ideologier, kollektiv och konsensustänkande. Med andra ord: kryp ner under sten med ditt tänkande och låt oss tycka ifred.

Kryper inte ner utan vänder på sten efter sten

Men Jordan Peterson kröp inte ner utan han fortsätte att vända på sten efter sten. Hans föreläser i timmar utan koncept. Och han utövar samma tänkandets koreografi som min filosofiprofessor. Han tänker genom att vandra av och an, gestikulera, ställa frågor i berättelsen, han tystnar, gestikulerar, skrattar, berättar, går fram till talarstolen endast av en orsak, för att dricka vatten. Det är som han söker sig fram till något han ännu inte vet, något som berättelserna har kvar att förklara. Med ett språk som fungerar i stunden, otillgjort och fri från klichéer. Publiken följer hänfört med. Det är som om han dansade på lina utan skyddsnät när han vandrar genom berättelsen om Pinocchio, om Josef i gamla testamentet, om liknelserna i det i nya och det berättas mening, det berättas identitet och resning. Det berättas mål och moral.

Unga människor som växer upp i ett samhälle där utgångspunkten är att livet i grunden är meningslöst reser på ryggen under vägen. Lovar sig själva att skärpa sig, ta ansvar och kämpa. Att man måste städa sitt rum innan man åtgärdar världen.

Enögda tyckanden

Stundvis förlorar Jordan Petersen balansen, håller på att falla, uttalar sig i obalanserat och enögt om feminism och patriarkat, postmodernism och radikalvänster. Han är strålande på att tänka, mindre lyckad på att tycka. Och hans tyckanden fastnar självklart i opinionsbildarnas och det politiska tyckandets spindelväv. Stundvis till och med i de lutherska tyckarnas spindelvävar. Så förminskas tänkandets svindlande väg genom berättelsernas geografier till enögda tyckanden om än det ena och än det andra. 

Här pågår en kamp mellan att tänka och att tycka. För dem som går vägen genom berättelsernas och andra konstarters landskap klarnar ett inneboende mönster i livet, en struktur som vi inte har skapat. En mening.  Opinionerna tycker. Berättelserna tänker. Och upptäcker.

Religionsundervisningen

Jag hade förmånen att under en period undervisa i religion vid Ålands Lyceum. Jag blev bestört över de läroböcker som då användes. Böcker skrivna och tryckta av den lutherska kyrkan, fullpackade med objektiva fakta kring utvalda områden i kyrka och religion. Och jag tänkte: Här finns inget utrymme för reflektion, inget utrymme för djupt tänkande, inget utrymme för djupseende. Här vilar hela ansvaret på lärarens djupseende.

När religionsundervisningen nu frigörs från sina konfessionella bindningar hoppas jag att berättelserna och myterna får sträcka ut sina brospann så eleverna kan vandra in i olika religiösa och kulturella traditioner och se det överraskande, att de förmedlar en inriktning, de ruvar på mening och visdom, de står för moral. Och att den kunskapen inte finns någon annanstans och inte går att förmedla på något annat sätt. Med andra ord önskar jag att den konfessionslösa religionsundervisningen i skola och i barndagvård äntligen kan bli det tänkandets äventyr som berättelserna alltid inbjudit till.  Men fortfarande är det läraren som är i absoluta centrum. Och det är inte alltid lätt att finna lärare med djupseende. Med berättelsernas insikt.

”Det som varit konstens drivkraft och myternas bränsle sedan urminnes tider.”

Så hittade jag tillbaka till ljuset

Som ung trodde Eric Schüldt att kulturlivet skulle vara som Platons akademi, men han kom att känna sig ensam.

Under en depression insåg han vad som saknades – och fann en motrörelse.Text: Eric SchüldtPublicerad 29 maj 2019 kl 18.05

ESSÄ. Jag var väldigt mörkrädd som barn. Det räckte med att jag av misstag råkade höra bitar ur en spökhistoria på ett seglarläger för att jag skulle få mardrömmar i flera veckor. Efteråt var jag tvungen att sova med lampan tänd. För det fanns något gränslöst i mörkret som skrämde mig. Var slutade jag och var började det okända? Kanske anade jag redan då att den ovissheten långt senare skulle få mig på fall.

När jag blev äldre avtog den barnsliga mörkerrädslan. Men den ersattes av något annat. Jag blev kontrollerad. Jag blev duktig. Jag gjorde inget som kunde göra någon besviken. Det var mitt sätt att hålla ljuset tänt natten igenom. Och självkontrollen blev till en lampa som brann vid sängkanten. 

Genom att inte bli arg kunde vredens mörker hållas borta. Genom att aldrig göra fel kunde skuldens mörker hållas borta. Genom att aldrig gråta kunde sorgens mörker hållas borta. Och så hade allt kunnat fortsätta om jag inte plötsligt hade blivit deprimerad.

Kanske var det en utmattningsdepression, det trodde jag först. Kanske hade jag bara jobbat för mycket och för länge. Kanske hade jag bara tagit på mig en för stor kostym. Kanske var jag allt för känslig för att vara programledare i tv och i radio, skriva kulturartiklar eller sitta i morgonsoffor. Jag hade inte blivit föremål för någon större kritik egentligen, inte jämfört med andra i samma position. Men varje hårt brev, varje argt telefonsamtal, varje kritiskt bemötande på en fest eller ett mingel gjorde mig vettskrämd. Jag fick ju inte göra fel. Jag fick ju inte misslyckas. Jag var ju duktig. 

Om hur det är att vara deprimerad finns inte så mycket att säga om förutom att det är fruktansvärt.

Mitt svar blev ännu mer kontroll. Syftet var att ta makt över varje liten känsloyttring. Genom att aldrig visa någon riktig svaghet skulle det hotfulla i världen tämjas. Men resultatet blev i stället att det allra mest skrämmande flyttade in i mig.

Om hur det är att vara deprimerad finns inte så mycket att säga förutom att det är fruktansvärt. Något mer fasansfullt kan jag nästan inte tänka mig. Ingen framtid. Ingen dåtid. Ingen glädje. Bara självhat. Bara hopplöshet. Och så den där rädslan som sprider sig till alla aspekter av livet. Rädd för precis allting. Jag hade blivit ett barn igen. Jag låg återigen där i våningsängen. Rädd, rädd, bara rädd. Men den här gången fanns det ingen lampa att tända. Jag var fast i mörkret. 

undefined
Eric Schüldt. Foto: Meli Petersson Ellafi

Så gick tiden. Flera år. En dag kändes det lite bättre. Orsakerna till ljusningen är flera. Att ständigt ha någon vid sin sida som inte sviker. Någon som inte är lika rädd för mörkret som du själv och som vågar fortsätta tro att allt en dag ska bli bättre. Och så alla de oväntade mötena. Det som vid en första anblick ser ut som en slump, men som efter ett tag visar sig vara en närmast magisk kedja av synkronicitet. 

Som den där gången på Expressens kulturfest på Nalen. Jag var i dåligt skick. Men så inleds ett samtal, och det hon då säger är det som jag hade behövt höra redan den där gången när spökhistorierna höll mig vaken som liten. Du måste ut i natten, berättade hon, det är inte farligt, men du måste göra det för att kunna bli vuxen på riktigt.

undefined
Rebecca Solnit. Foto: Daidalos

Och visst liknande det vad jag dagarna innan hade läst i Rebecca Solnits bok ”Gå vilse”. Att aldrig gå vilse är att inte leva, skriver hon redan i första kapitlet. Och att inte veta hur man går vilse leder till undergång. Det var därför författarens familj alltid hade dörren öppen under pesach. Den stod på glänt ifall profeten Elia skulle återvända. Men samma dörr ledde även till det okända, till mörkret. Det är därifrån de viktigaste sakerna kommer, förklarade Rebecca Solnit, det är därifrån man själv kom och dit man är på väg. 

Att lämna dörren på glänt. Jag hade alltid varit rädd att något skrämmande skulle komma in. Aldrig hade jag tänkt att jag själv faktiskt kunde använda samma glipa för att fly i väg. Men nu hade jag hört samma sak sägas från två olika håll under ett och samma dygn. Det måste vara ett tecken, och det var det också.

Allt det här hade givetvis redan Rilke förstått när han skrev sina brev till den unge poeten. Om din vardag känns för fattig, anklaga inte vardagen; anklaga dig själv, erkänn att du inte är poet nog för att upptäcka dess rikedomar, för det existerar ingen fattigdom för den som skapar. Ja, jag hade anklagat min vardag, jag hade varit besviken på kulturredaktionerna och kultursidorna. 

undefined
Detalj ur fresk av Rafael i Vatikanen. Platon och Aristoteles filosoferar om livet.

Jag hade hoppats så mycket på kulturlivet när jag var yngre. Jag trodde det ju skulle vara som Platons akademi, att vi skulle prata om skönheten och döden, att vi aldrig skulle gå hem från jobbet, att vi skulle fastna i långa diskussioner om bruket av de hemliga namnen i Ursula K. Le Guins böcker om trollkarlarna från övärlden. 

Jag hade slutat berätta om det jag var med om, för jag trodde inte att någon skulle förstå.

Jag trodde att en kulturredaktion var som ett kapitel i Anaïs Nins dagbok, att allt som skulle intressera oss var surrealisterna och psykoanalys. Istället hade jag känt mig allt mer ensam. Jag hade isolerat mig. Jag hade slutat berätta om det jag var med om, för jag trodde inte att någon skulle förstå. Jag trodde att det skulle uppfattas som naivt eller allt för känslosamt, för sentimentalt eller allt för världsfrånvänt. Men inget av det där var förstås sant. Jag hade bara hållit mig på fel sida av den där dörren som alltid står på glänt. 

undefined
Ursula K. Le Guin.

Det krävdes bara ett litet steg, även om det för mig tog halva livet att förstå att det faktiskt var möjligt. Plötsligt kunde jag prata om tystnaden innan mässan i kyrkan vid Kungsträdgården. Om den enorma skönheten i nattvarden där, den som bara växer och växer, för visst finns det inte någon gräns för skönheten på samma sätt som det inte finns någon gräns för smärtan. Och mitt ansikte blev där till det ansikte som Bernini gav den helige Teresa på skulpturen i den lilla kyrkan i Rom. Samma ansikte som sen Jacques Lacan ansåg vara orgasmens ansikte, men som lika gärna kunde vara den rena extasens ansikte, det som döljer sig inuti både erotiken och uppenbarelsen. 

Allt det här var för mig mörkret, för det var det okontrollerade och vilda, det var vad jag hade varit rädd för, men nu insåg jag att det inte var något farligt mörker för det liknande bara den stora katedralens mörker, det som behövs för att ljuset från rosettfönstret ska bli synligt.

I grunden finns här det som varit konstens drivkraft och myternas bränsle sedan urminnes tider.

Jag trodde länge att jag var ensam, men det visade sig att vi var så många fler än jag någonsin kunnat ana. På fest efter fest hamnade jag nu i deras hörn. 

Vi är månens sällskap, sa vi. Vi är en motrörelse. Vi går ut i skogen för att tända eldar och rökelse. Det doftar iris och jord och mysk. Det handlade om det förbjudna, men inte den förbjudna handlingen, utan den förbjudna känslan, den som ändå är och därför måste gestaltas för att inte bli farlig. 

I grunden finns här det som varit konstens drivkraft och myternas bränsle sedan urminnes tider. 

Det är samma kraft som genomsyrar operakonsten. Det är Nina Stemme i slutet av Richard Strauss ”Salome” på den där inspelningen från Barcelona. Det som helt enkelt är duende, den termen som Federico García Lorca använde, ordet som är synonymt med den mörka livsenergin, det som enligt Lorca måste finnas i konsten, musiken eller litteraturen för att vi ska kunna bli berörda. Det är kraften i flamencon, det är energin som uppstår i passion och lidelse. Som en sång av PJ Harvey ellerLana Del Rey

%d bloggare gillar detta: