… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Författararkiv

Människan finns på djupet

Det finns djup och det finns yta.

På ytan finns berättelsen om mig

kläderna berättar, prylarna, tatueringarna, fritidsintressena och mänskliga maner och inövade later berättar

På ytan är jag mitt uttryck

Böckerna jag har läst och radat i bokhyllan

Filmerna jag har sett

T-skjortan med utvald text

Musiken jag lyssnar till

Råstenarna jag märkt ut

Hemmet jag inrett

Åsikterna jag står för

Gänget jag tillhör

berättar berättelsen om min värld

En hel värld av val som du har gjort, eller tror dig ha gjort

Men människan finns på djupet

Övergiven och översköljd av allt som måste göras för att hålla världen samman, och vid ett enkelt ord, vid en oväntad beröring och en blick

jag känner hur det rör sig långt nere under ytan, och hur den oförklarliga värken flyter upp, längtan, saknad, lägger sig i halsstrupen och fyller blicken och blicken ropar: Jag är här!

Sträck dig igenom allt det som finns på ytan och rör vid mig

”Ro ut på djupt vatten”

De gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka.

”Jesus sade till Simon: Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor”

Finna människan

Befria människan.

På djupet.

Jag är här.

Pappan satt i länsstolen med läslampan tänd och söndagsupplagan av tidningen uppslagen. Han försökte läsa det senaste skriverierna om det väsentliga. Men hans lille son kunde inte hålla tyst. Jämt och ständigt nya frågor som alltid sluttade med ordet  Pappa  Pappa….

Till slut fick pappan nog och rev ut en sida ur den tjocka tidningen, på den sidan fanns en stor bild av jordklotet och alla des länder och riken.

Pappan rev bilden i många små delar och räckte sedan hela högen åt sin lilla son och sade: Nu har du att göra. Jag har gett dig en karta över hela världen och undrar om du kan pussla ihop den igen?

Och pappan tänkte att nu har jag räddat min stund med tidningen och söndagsbilagan. Pojken är säkert upptagen resten av dagen.

Men hur det nu var, en kvart senare kom pojken tillbaka med kartan komplett.

Har mamma lärt dig geografi, frågade han, överraskad.

Jag vet inte ens vad det är, svarade pojken. Men på andra sidan fanns en bild av en man, så jag limmade ihop honom och fann att då var världen hel…

Bildresultat för icon+christ

Tyngden finns i centrum

William Shakespeare har i skådespelet: ”Köpmannen i Venedig”, en dikt som handlar om  BARMHÄRTIGHETENS KVALITE

Han skriver:

”Inte forsar barmhärtigheten fram

Den droppar som ett barmhärtigt regn från himmelen

På en plats nedanför, dubbelt välsignad

Välsignar den som ger och den som får.”

Nej inte forsar den fram och inte tvingar den sig på. 

Inte klär man sig i den och inte härmar man den i dess fotspår.

Man låter barmhärtigheten hända!

Man låter barmhärtigheten inträffa.

Man låter barmhärtigheten ske.

Det är inte fönstrets förtjänst att det är ljust i rummet.

Det är inte fönstrets förtjänst att vi kan se varandras ansiktsdrag

Det är inte fönstrets förtjänst att vi ser altarblommornas skönhet.

Det är ljuset som strömmar genom fönsterglasen

Det är ljus i rummet- likt dagen utanför

Det omvända perspektivet

Låt det ske. Låt det komma. 

Låt Guds barmhärtighet fylla rummet.

Var fönster, Guds fönster genom vilken barmhärtigheten fyller rummet.’

Var en fortsättning bara… 

Låt det SKE vad Gud ÄR

VAR barmhärtig såsom han ÄR.

Och jag vet det här! VET.

Och ändå känner jag mig som författaren Olof Lagerqranz tillsammans med den finlandssvenske fiskargåbben HÅKAN LJUNG.

Att det här smakar Olidlig lätthet genomskinlighet och tunntunn andlighet.

Det måste till något med kraft, tyngd och kropp. Jordad andlighet.   

Att man bara inte blir vägd och befunnen för lätt.

Olof Lagerqrantz beskriver den finlandsvenske fiskrgåbben Håkan Ljung som en riktig karl som aldrig läst ett påhittat verk. Långt bortom olidlig lätthet. Lagerqrants skriver: ”HAN VAR TUNG I KROPPEN

kompakt, närd av gröt, bröd och öl. Hans stora ansikte var rödbrunt, hans huvud kalt. Djupa skåror skar in i den kraftiga nacken.”

Till skillnad från den bokläsande, opraktiske, veke skribenten och hans förlästa bröder representerar praktikern Ljung något starkt och tyst och handlingskraftigt som står pall mot väder och vind.

”Tillsammans med honom kände jag mig oansvarig, vägd och befunnen för lätt”, skriver Lagercrantz, i sin prydliga fluga och med sina känsliga skrivmaskinsfingrar.

Det är inte i periferin man mäter en människas tyngd.

Det är i centrum vi har vår tyngd.

Genom att dagligen vandra in i vår centrum, bort från periferiernas presterade tyngder in  i vårt hjärtas skapade tyngd.

Martin Lönnebo säger att varje människa har en innersta ikon, en gudsbild i sin själs djup, en öppning mot oändligheten och till nuet, en ikon som vi skall vårda.

Genom den ikonen i vårt centrum strömmar Barmhärtigheten in. In i oss genom oss och ut ur oss.


Junia

https://www.svd.se/fanns-det-kvinnliga-apostlar


Sanningen om det förlorade fåret?

I dagens evangelium får vi höra den högt älskade liknelsen om det förlorade fåret.

Och någonstans inom oss finns de gamla bibelillustrationerna där Jesus kommer vandrade med det borttappade fåret på sina axlar. Och det är en kärleksfull handling vi ser. En handling fylld av kärlek till de som inte hänger med, de svaga, de sjuka, de fattiga.

Eller de världsfrånvända, fåret som drömmande betat sig från den ena gröna tuvan till den andra för att plötsligt titta upp och så har hela hjorden försvunnit, 

Så när begravningsplatsen restaurerades på 90-talet och kyrkmuren byggdes ut. Stenarna till den östra muren hämtades från det gamla bergsbrottet, stenar som blivit efterlämnade, stenar som blivit ratade, som inte klarat granskningen och blivit till vackra utsmyckningar i Ryssland eller hållbara gatstenar i London. Alla de ratade stenarna som aldrig trott att de skulle bli till något forslades till S:ta Anna kyrkogård och blev där den vackra och egensinniga muren med det berömda NÅLSÖGAT.

Bygget av kyrkmuren blev en variant av vår uppfattning om det förlorade fåret.

Så önskar vi och vill tänka att kyrkmuren predikar vår kristna tro med kärlek till de svaga och övergivna. De grova stenarna som blev hitforslade av stora bulldozers står liksom för en kristen etik, ett andligt förhållningssätt.

I motsats till det värdsliga förhållningssättet.

Och den värdsliga hållningen är en helt annan,har vi lärt oss. Där är det konkurrensen som styr, och den styr inte bara utan den utsäger sig för att vara människans främsta och naturligaste kraft.De som inte hänger med skall falla av kärran. En sorts 1800-tals utvecklingslära som säger det fullständigt självklara: att harar med långa bakben överlever bättre än harar med kortare bakben ty de klarar sig snabbare undan rovdjur.

Och att det är detta värdsliga förhållningssättsom driver världen framåt, som är själva motorn i hela den mänskliga utvecklingen. Och utvecklingen är ju gigantisk. Den värdsliga hållningen verkar vara oövervinnelig och den andliga fungerar som ett gott flankstöd genom att försöka plocka upp det som faller av kärran.

Men tänk om vi läst evangeliet fel.

Tänk om det borttappade fåret inte är det gulliga, drömmande som betar i sin egen värld och blir bortglömt.

Tänk om det borttappade fåret är en enspännare, någon som tror sig veta bäst, tror sig veta allt, helt enkelt besserwisser… en dryg viktigpetter som tänker må den dumma fårskocken gå på utan att tänka medan jag söker de största och saftigaste grönaste tuvorna  och helt uppfylld av sig själv tappar den bort sig. Inte undra på att Jesus använder den liknelsen för att skildra en syndare. Och det är ju inte fårskocken som är syndarna.

Så jaha…vad är det för en typ som Jesus kommer med över axlarna. Är det inte en viktigpetter? En besserwisser?

Det ser inte bättre ut än att Jesus här kommer med extremmateralisten, radikalkapitalisten, utvecklingsromantikern på sina axlar för att återbörda den till hjorden. Till gemenskapen. Till solidariteten. Ja då får ju liknelsen en ytterligare innebörd.

Och det är inte helt dumt att bli återbördad till hjorden. Och det är inte helt dumt för hjorden att expertis återvänder. Det är det vad vår tid behöver. 

Att de förlorade fåren återvänder till hjorden.

Det här experimentet gjorde ett forskningssällskap:

Man var intresserad av hur det kommer sig att en flock kronhjortar plötsligt kunde bestämma sig för att tillsammans börja röra sig ner mott vattenhålet. Är det så att det finns en ALFAHANNE som är ansvarig och när den har bestämt sig så sätter hela flocken iväg. Vetenskapsgänget riggade upp kameror i träden runt den plats där kronhjortarna brukade beta. Så filmade man viss om att vid något tillfälle skulle hjorden behöva dra sig ner mot vattnet. Och det är ju inte ett så litet beslut. Går de iväg för tidigt så kanske något av hjortarna inte fått tillräckligt med näring. Och går de försent kanske någon av de svagaste börjar lida av vätskebrist. Drar de iväg förnabbt så kanske någon av de svaga halkar efter och blir uppätet av rovdjuren. Det är ett kulturproblem för hjorten. Hur gör man? Vad är det som avgör? Vilket vattenhål gäller. Och det man väntade sig var att den stora alfahannen, hjordens ledare skulle resa på sitt kronbeklädda huvud och brölande ge tecken på: att nu beger vi oss iväg. Men det var inte så det gick till. Utan några av hjortarna i hjorden upphörde att beta, reste på sina huvuden, vädrade och lystrade åt ett håll. Allt fler följde exemplet. Och när 51% av hjortarna vädrade och lystrade åt samma håll började flocken, inom några ögonblick, röra på sig åt samma håll. Ofta var det alfahannen som blev kvar och reste på sitt huvud och undrade vad nu då. Dag efter dag. De röstade. De tog ansvar för de svaga, de klena, de långsamma. Enspännarna var de som riskerade att bli borttappade.

Och så glada vi blir när de återförs till hjorden.

.


Ljusbäraren i Sta Anna kyrka

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

https://alandsradio.ax/eftermiddag/triticum-ar-fardig


Paradisfågeln – en berättelse

Våga ta steget in i centrum, ut ur periferiernas hägringar av lycka och framgång.

Våga ta steget in i ditt centrum, in i den skapelse jag är, in i det liv som springer fram i mig, in i den värld som är här och flödar .

Kallelsen till Guds rike är kallelsen till centrum.

…sade han och fortsatte med att berätta berättelsen om

TZIDIKEL PARADISFÅGELN

Så här lyder berättelsen:

Varje morgon före soluppgången samlades alla varelser i skogen omkring trädet med Paradisfågeln. När solen nått så högt att solstrålarna träffade trädkronan och sökte sig in mellan löven och grenarna då öppnade paradisfågeln sin vingar i full prakt. Ett panorama av färger glittrade och gnistrade i fjädrarna, dansade i solljuset som magiska stjärnor och älvor och underhöll publiken som såg på. Den ena morgonen var härligare skådespel än den andra . och varelserna runtomkring bara sade åååh,,,  aaaaahhkk . All detta pågick varje dag tills ett år då en ny fågel kom till skogen. Och snart satt den underbara fågeln i trädet ensam alla varelserna hade börjat samlas runt den Nya fågeln..

”Är hon då härligare än jag?” frågade paradisfågeln Tzidikel av sina få kvarvarande trogna? ”Hur kan detta vara så ? Det finns inga färger i universum som jag inte har i mina vingars bredd! ”

”Men hon, den Nya fågeln ” svarade hennes trogna  muttrade, med huvudet hängande , ”hon har inga färger. Hon är svart. ”


Och Tzidikel visste i sin vanmakt inga gränser. Hon var ju konstens fulländning, skönhetens fullkomning, så om svart var att vara vacker, så då fanns det ingen skönhet alls. Hon slet sig från sin gren och flög bort för att se sin rival.


Där stod de skogsvarelserna i tyst förundran. Kanske var den svarta fågelns liksom oljade fjädrar som bröt  ljuset från solen till  ett prisma av otaliga  regnbågar. Kanske var det mysteriet med hennes absoluta svärta ,”  Svart är jag, dock är jag täck ” som bibeln säger i Höga visan.  

Allt som kan sägas är att det var en överjordisk skönhet, inte något som kunde målas, eller beskrivas i ord, eller gestaltas på något sätt. 

Det var en skönhet så odefinierbart som svart är mörkt.

Sade läraren och fortsatte och berättade: Tzidikel skrek

”Är hon då härligare än jag?!!”  
”Vi kan inte säga,”  svarade varelserna, darrande på rösten. ” Det är inte längre gryning.”

”Vad bra då,” ropade Tzidikel. ”Vi möts i en tävling nästa gryning! 

Vem ställer upp som domare?

Ingen vågade anmäla sig frivillig till en sådan uppgift. Inte heller kunde de två fåglarna själva komma till ett samförstånd. Så det beslöts att de två skulle mötas i gryningen på en plats som bara de kände till, och den första varelsen som kom förbi skulle avgöra.

Hela natten de förberett sina fjädrar och repeterat sina rörelser, hela natten på deras hemliga  plats i skogen. Och när solen började stiga, ordnade de sina  fjädrar och sedan, med en dramatisk swoosh, vecklade de ut sina vingar  i den mest underbara pose som någonsin synts till i denna skog. Ändå fanns det inget vittne till den scenen, ingen utom de två fåglarna själva.

Men, bakom buskarna nedan, hördes ett ljud som fick Tzidikel att nästa falla ner från sitt träd i skräck. Det var ljudet av ett vildsvin.

Täckt av lera och luktade av sin egen avföring, dök vildsvinet fram, och ja, även han var mycket nöjd med den skönhet som mötte honom. Och de två fåglarna sprider både sina fjädrar och vänder elegant, visar sin stolthet för grisen nedan.

Han grymtade, han fnös, han hostade. Han bad om en repris om och om igen. Och efter en timme eller så, kom han slutligen fram sin motivering: Den svarta fågeln var den vackraste av dem alla.

”Om så är fallet,” ropade Tzidikel, ”är min skönhet ingen skönhet. Det finns ingen plats kvar för mig.”

Och hon flög iväg bort från skogen, för att aldrig höras av igen.” sade läraren och förklarade att:

grisen det är vardagslivet av slit och kamp, av arbete och vila, av sorg och övergivenhet, av lycka och kärlek, av sjukdom och besvikelser. Och det är det vardagslivet som är den slutliga domaren av vad som är skönhet och sanning är.

Och


Sanning  är det som fungerar i vår värld. 

Skönhet är det som ger oss mening .

Sade läraren.

Så när det gäller den svarta fågeln, är svärtan hela vår världs materialitet och grova kroppslighet, det  som härbärgerar de gudomliga ljuset som ger oss liv, om sedan vår kroppslighet och  materialitet ibland snedvrider det gudomliga ljuset och urartar till ren ondska så när mörkret förvandlas och vänder sig till skönhet, är det en skönhet så stor att allt ljus är nedtonas genom sin intensitet.
På det sättet är den svarta fågeln den som har syndat och återvänt, den som hört kallelsen till Guds rike och låtit mörkret omvandlas till ljus. Och så säger de visa lärarna , den plats som den svarta fågeln nått kan aldrig den mest perfekta och felfria nå, bara den som omvänt sig

Så det kommer att bli, Rabbi Zwiebel konstaterade, i tid framöver, när ”G-d gör mörkret ljus,” och sedan ”allt kött skall se”- Ja, då kommer även den fysiska köttet att se skönheten i mörkret.

Eftersom när mörkret skiner, finns det bara ljus.


Enkelhet, försoning och ödmjukhet

Den heliga Treenighet skall inte förstås.

Den skall betraktas, skådas med ens inre Öga.

Den heliga Treenighet skall inte förklaras.

Den skall tillbedjas.

Det visste Andrei Rublev. Ikonmålaren som nyss hade sandpapprat björkbiten som han hade framför sig. I eldstaden knastrade och smällde barrveden, tillsammans med lukten från de krossade enbären som kokade i grytan fylldes det lilla rummet av en märklig doftblandning. 

Och Andrei tänkte: Så här måste skogen ha doftat när klostergrundaren Sergei kom hit, björk, enbär och barrträd. 

Rublev tänkte ofta på Sergei som grundat den heliga Treenighetens kloster där Rublev nu levde. När den nya kyrkan skulle byggas fick Rublev i uppgift att måla en ikon av den Heliga treenigheten. 

Nu hade han slipat björkskivan. Sedan skall duken limmas på skivan, grundas och torka. Och så skall skissen göras upp och först därefter är det färgernas, pigmentens tur.

Rublev tittade på den blankslipade björkplattan, och mumlade: Den allra Heligaste Treenighet! Den allra Heligaste Treenighet! Den allra Heligaste Treenighet!

Den gudomliga kärlekens hemlighet

Hur i hela världen skall jag kunna måla ett mysterium?

Han satte sig i klosterfönstret och slog upp livsberättelsen om klostergrundren Sergei (som på 1300-talet kom till den plats ,70 km norr om Moskva, där klostret byggdes) och läste:

”Sergei hade vandrat djupt in i hjärtat av den djupa skogen för att fälla träd till klosterbyggnaden. Månader gick och det enda sällskap han hade var den svarta björn som han tämjde med bröd och honung.”

Rublev kunde nästa känna doften skog, bröd och honung och han fortsatte att läsa:

Sergei älskade känslan och doften av trä, han täljde ut leksaker som han gav åt gäster som besökte honom, som en gåva åt deras barn. 

Och Andrei, mumlade…ENKELHET.

Sergei var en enkel människa, han skulle vilja att ikonen av Den gudomliga kärlekens hemlighet var ENKEL.

Och Rublev läste hur Sergei gick mil efter mil till fots för att försöka försona makthavarna i det ryska riket med varandra och hur han försökte med  ord och röst stilla maktens vrede.

Rublev tänkte, ja samma sak skulle Sergei önska sig av ikonen av Guds kärleks mysterium, att den skänkte FÖRSONING.

Det hade redan börjat ljusna men Rublev kunde inte sluta att läsa. Han läser hur klostergrundaren Sergei kallades till Moskva för att bli andlig ledare för hela Ryssland. Ett gyllene kors klätt med rubiner lades i hans hand men han svarade: jag valde fattigdom istället för rikedom i min ungdom. Detsamma gör jag som gammal man.

Och Andrei tänkte   ÖDMJUKHET måste ikonen av Guds heliga Treenighet utstråla. Guds ödmjukhet.

Rublev sökte i sitt inre efter ikonens form och färg men hans ögon såg bara den blankslipade björkskivan.

Och när solen hade gått upp tog munken Rublev en brödskiva, bredde på ett tjockt lager med honung för att sedan gå ut i skogen. Där satt han ifrån sig brödskivan på en stubbe. Rublev satte sig ned en bit bort på den fällda trädstammen. Inom några minuter dök björnen upp. Den trängde sig fram genom buskagen och gick rakt fram mot stubben.

Och när munken Andrei satt där och tittade när björnen slickade i sig honungen och åt upp brödet önskade han sig att han någon gång skulle få annat sällskap än björnen. Han önskade att änglarna skull komma och besöka honom som de besökte Sergei inte bara i skogen utan även vid kyrkan altare.

Rublev gick tillbaka in klostercellen och djupt försjunken i kontemplation skissade hans hand tre enkla änglar på björkbiten medan han mumlade Fader, Son och helig And. Den allra Heligaste Treenighet!

Och han mindes hur det berättades att när klostergrundaren Sergei hade nattvardskalken i handen kunde den lysa och glöda som av eld.

Och hans hand tecknade konturerna av en nattvardskalk i centrum av bordsskivan. Och han såg för sitt inre, röd av vin, röd av Kristi blod, röd av eld.

Handen  tecknade  

ENKELHET i änglars form

FÖRSONING i ansiktsdrag

ÖDMJUKHET i kroppshållning

Rublev insåg att när klostergrundaren hade sagt nej till det gyllene korset sade han ja till det inre sken som kommer från den heliga Treenighet.

och nu: Rublev ögon öppnades vida i förundran:  björkplankan var inte längre blank och tom.

Han hade skissat utkastet till det som i kristenheten brukar kallas 

Ikonernas Ikon! 

Nu var det bara att limma på duken, låta torka och måla.


KOMPOSTSKAM – att producera mat för soporna

Man slänger inte maten lärde jag mig som barn… tänk på de svältande.

En tredje del av den producerade maten slängs-

klimatavtrycket när det gäller produktion av mat för soporna är således hisnande-

och största delen av den slängda maten står hushållen för-

och det mesta var inplastat-

att slänga maten är att stjäla från de fattigas bord – påven Franciskus


Harrisons historia – katedralbygge

https://www.svd.se/hur-byggdes-de-medeltida-katedralerna


Veni creator Spiritus