… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Författararkiv

Att leva med pärlor, sjätte och sista delen


Den kvinnliga kyrkan


Kärlekspärlorna – livets hemliga mönster


Bild

The Soul of All Things


S.ta Anna kyrka Kumlinge


Här har stjärnan stannat


”Det är bara känslor”

”Vi har större makt över våra känslor än vi trott”

”Jag inser själv att jag har ett stort ansvar för mina egna känslor”, säger Lisa Feldman Barrett, en av världens mest inflytelserika emotionsforskare.
”Jag inser själv att jag har ett stort ansvar för mina egna känslor”, säger Lisa Feldman Barrett, en av världens mest inflytelserika emotionsforskare. Foto: Lars Pehrson

Vi har mycket större makt över våra känslor än vi tror. Din hjärna lyssnar av kroppen och gör känslor som passar den situation du befinner dig i. Psykologiprofessor Lisa Feldman Barrett anser att det är hög tid att vi uppdaterar vår syn på känslor.

När du stressar upp dig inför allt som ska lösas i livet och spänner musklerna, får ont i magen, nacken och börjar andas ytligt så undrar hjärnan vad som är på gång. Den vill göra något åt din krisreaktion. Vänta då lite. Ibland har jobbiga känslor en enkel förklaring i hur kroppen har det, säger Lisa Feldman Barrett.Foto: Lars Pehrson StängNär du stressar upp dig inför allt som ska lösas i livet och spänner musklerna, får ont i magen, nacken och börjar andas ytligt så undrar hjärnan vad som är på gång. Den vill göra något åt din krisreaktion. Vänta då lite. Ibland har jobbiga känslor en enkel förklaring i hur kroppen har det, säger Lisa Feldman Barrett.Foto: Lars Pehrson 

Känslor är i själva verket gissningar, ett slags beräkningar av vad som ska hända härnäst baserade på vad du har varit med om tidigare. 

Det är dags att stoppa ned 1900-talets teorier om hur känslor blir till i historiens malpåse, menar Lisa Feldman Barrett. Glöm att exakt samma områden i hjärnan aktiveras när vi känner rädsla, ilska, glädje eller några andra specifika känslor. Glöm att amygdala spelar huvudrollen. Visst, ibland är den aktiverad när du blir rädd, men inte alltid. Och det finns inga speciella kopplingar för känslor i din hjärna. Mönstren ser olika ut varje gång. Känslor borde sorteras som kategorier för variation är normen, precis som det brukar vara i naturen. 

Vad kan vi lära oss av detta?

– Jo, att vi har större makt över våra känslor än vi tidigare trodde! säger Lisa Feldman Barrett.

Våra hjärnor kan hela tiden lära om och vi kan hjälpa dem på traven genom att bli bättre på att lyssna på våra kroppar.

Det är en engagerad psykologiprofessor jag når på telefon i Boston. Hon vill nå ut med sitt budskap.

– Bilden hittills har varit att du är född med ett visst register av känslor och att hjärnan är rustad med kretsar för dessa. Men det är inte så att hjärnan har olika funktioner i olika delar, som om den vore en schweizisk armékniv, säger Lisa Feldman Barrett med ett gott skratt.

Vi har större makt över våra känslor än vi tidigare trodde.

I en ständigt pågående slinga försöker hjärnan räkna ut vad som ska hända härnäst. Den gissar, beräknar, drar slutsatser. Det gäller både tolkningar av omvärlden och den inre världen. Hela tiden sker en kommunikation mellan kroppen och hjärnan, ett slags avstämning av hur kroppen har det (interoception med ett fint ord) och vad hjärnan bör göra för att skapa balans. Kroppen påverkar våra känsloliv mer än vi trott.

– Vi förstår nu att hjärnan utvecklades från början för att kontrollera kroppen. Hjärnan styr kroppens budget skulle man kunna säga, förklarar Lisa Feldman Barrett.

– Det handlar inte om pengar, men glukos, salt, hormoner och vatten. Allt vad din kropp behöver för att överleva och må bra helt enkelt, i första hand för att du ska kunna föra vidare dina gener till nästa generation.

När du stressar upp dig inför allt som ska lösas i livet och spänner musklerna, får ont i magen, nacken och börjar andas ytligt så undrar hjärnan vad som är på gång. Den vill göra något åt din krisreaktion. Vänta då lite. Ibland har jobbiga känslor en enkel förklaring i hur kroppen har det, säger Lisa Feldman Barrett.
När du stressar upp dig inför allt som ska lösas i livet och spänner musklerna, får ont i magen, nacken och börjar andas ytligt så undrar hjärnan vad som är på gång. Den vill göra något åt din krisreaktion. Vänta då lite. Ibland har jobbiga känslor en enkel förklaring i hur kroppen har det, säger Lisa Feldman Barrett. Foto: Lars Pehrson 

De här kroppsliga förnimmelserna är medfödda och filtrerar hur du uppfattar din omvärld och berättar om vi känner oss lugna, nöjda, upprörda eller känner obehag. De är ett slags barometer som berättar vad som händer i kroppen. Med enklare ord kan vi kalla det vårt sinnesstämning, som är med oss varje vaken stund hela livet.

Känslor – så funkar de

Känslor skapas i stunden och hjälper oss att fatta rätt beslut. De uppstår ur aktivitet i nervceller men inga nervceller är exklusivt ägnade för att skapa känslor. 

Samma känsla kan aktivera olika områden i hjärnan. Och olika känslor kan aktivera samma nätverk. Känslor borde snarast sorteras i kategorier. 

Din hjärna förutsåg just det du upplever precis nu.

Känslor skapas när det uppstår en stark förändring i den här så kallade kroppsbudgeten. Din hjärna försöker förstå vad som händer genom att länka ihop förnimmelserna i kroppen med tidigare erfarenheter och det som händer i ögonblicket.

– Exakt samma typ av smärta i din mage kan vara rädsla, ångest, hunger eller en magkänsla om att någon inte bör litas på, beroende på vilken situation du befinner sig i och vilka gissningar hjärnan gör om vad som är orsaken till det onda.

När kroppen inte har tillräckligt med resurser påverkar det hur vi beter oss. Vi blir tröttare, i förlängningen blir inlärningen svårare och så vidare. Inlärning är kostsamt för metabolismen.

Jag kan ändra min egen fysik och på det sättet påverka mina känslor.

– Du kan tänka på depression som extrem sparsamhet ur kroppens synvinkel. När din kropp signalerar till hjärnan att den är helt i obalans slutar hjärnan bry sig om vad som händer i omvärlden. Det förklarar symtom på depression.

Den här kunskapen kan ge en ny förståelse för hur hjärnan fungerar och andra sätt att se på känslor och psykisk hälsa.

– Jag inser själv att jag har ett stort ansvar för mina egna känslor. Jag kan, i alla fall i viss mån, ändra min egen fysik och på det sättet påverka mina känslor.

Lisa Feldman Barrett säger att hon själv anstränger sig mer för att göra det bästa för sin kropp på ett sätt som hon inte gjorde förut.

– Under mina första 15 år som forskare hade jag konstant sömnbrist, jag hade ett litet barn och jag skulle leda forskninglabbet. Amerikansk kultur är för övrigt designad för att få din kroppsbudget att gå på minus.

Nu är hon mer försiktig och ser till att sova tillräckligt, träna och ta tid för återhämtning.

– Jag försöker också odla nya erfarenheter för att tvinga mig själv till att ha en bred repertoar av känslor som jag kan göra, säger Lisa Feldman Barrett och drar lite på det sista ordet.

Göra, för det är det som är huvudsaken i den nya teorin om känslor. Vi reagerar inte med känslor, vi skapar dem med utgångspunkt i våra kroppar.

Andreas Olsson, docent i psykologi vid Karolinska institutet, och leder forskningen på Emotionlab om emotionell inlärning i sociala sammanhang, har skrivit förordet till boken ”Så skapas känslor”. Han blev själv influerad av emotionsforskningens nestor, Paul Ekman, när han gick ett doktorandseminarium på Berkeleyuniversitetet i Kalifornien i slutet av 1990-talet. Paul Ekman är mannen bakom den klassiska synen, alltså att det finns ett begränsat antal grundemotioner som är genetiskt förprogrammerade och som uttrycks på olika sätt i ansiktet. Emotionerna ansågs vara universella med mindre skillnader i olika kulturer. 

Lisa Feldman Barrett och hennes labb på universitetet i Boston satte som mål att lösa frågan om en viss hjärnaktivitet visar på specifika känslor. Under ett par decennier undersökte varenda studie av ilska, avsky, rädsla, glädje, ledsamhet och lade ihop resultaten av de knappt hundra som var statistiskt användbara i en metaanalys. 1300 deltagare har testats under 20 år. De menar att de gamla teorierna har falsifierats.

Predrag Petrovic som också forskar i neurovetenskap vid Karolinska institutet och som skrivit boken ”Känslostormar” menar att det vore olyckligt att döma ut Paul Ekmans grundliga forskning, med sin tids metoder. Både Andreas Olsson och Predrag Petrovic anser att även om vi har lärt oss att uppleva emotioner på vissa sätt beroende på bakgrund och kultur så finns det liknande sociala emotioner världen över. 

När allt kommer omkring finns det också gemensamma nämnare mellan de olika synsätten, det ”konstruktivistiska” och det ”klassiska”. Känslor har tydliga funktioner. De förutsäger framtiden, beräknar hur vi ska agera och reagera. De vägleder oss och ger signalerna från kroppen mening.

Som art har vi alltid varit beroende av att förutse framtiden. Eller i alla fall att gissa vad som ska hända härnäst. Som precis nu när du läser det här.


ALLT ÄR ETT


VEM E HAN?


Om cirkeldans, Valdemar Nyman och Rublevs Treenighet


Där två blir ett – det heliga dopet


The dance of love: perichoresis

The theologians in the early church tried to describe this wonderful reality that we call Trinity. If any of you have ever been to a Greek wedding, you may have seen their distinctive way of dancing . . . It’s called perichoresis. There are not two dancers, but at least three. They start to go in circles, weaving in and out in this very beautiful pattern of motion. They start to go faster and faster and faster, all the while staying in perfect rhythm and in sync with each other. Eventually, they are dancing so quickly (yet so effortlessly) that as you look at them, it just becomes a blur. Their individual identities are part of a larger dance. The early church fathers and mothers looked at that dance (perichoresis) and said, “That’s what the Trinity is like.” It’s a harmonious set of relationship in which there is mutual giving and receiving. This relationship is called love, and it’s what the Trinity is all about. The perichoresis is the dance of love.

–Jonathan Marlowe

Hespeler, 22 May, 2016 © Scott McAndless – Trinity Sunday John 17:1-4, 20-24, Proverbs 8:1-4, 22-31, Philippians 2:1-11 

        If you are ever invited to a Greek wedding, you ought to expect that a number of great things are about to happen to you. You can be sure that you are going to have a great time. You can be sure that there’s going to be excellent food and excellent wine and probably healthy servings of Uzo. There will be people yelling “Opa!” and (warning) some dishes may be broken. But, best of all, you can also be sure that, somewhere in among the celebration, the music will start and people will stand up and form a circle and begin to dance.

The circle dance has been a part of Greek culture for a very long time. It is almost something that is programmed into the people themselves. A celebration, for them, is just not complete until at least three people (it cannot be done with two) have stood in a circle and danced around each other, in and out, in a constantly changing circle. They do the intricate steps, move in and out, under and over. The dancers begin to move faster and faster in perfect harmony until it is like the individuals fade away and it seems that all you can see is the blur of movement that makes up the whole. No one knows how old the circle dance is, but we can be pretty sure that it is at least as old as the Cappadocian Fathers.         The Cappadocian Fathers were three important church theologians who lived in the middle of the late fourth century of the common era in Cappadocia – a region in the centre of modern Turkey. Their names, just in case you want to find them in your great Christian theologian trading cards collection, are Basil the Great, bishop of Caesarea; Gregory, bishop of Nyssa and Gregory of Nazianzus. And it is important to note one other thing about these three learned men: they may have lived in the territory we call Turkey, but they were ethnically and culturally Greek. This is actually quite important as you will see.        The really hot topic, in the days of the Cappadocian Fathers, was the trinity. The puzzle was basically this: Jesus and the New Testament writers had described their experience of God in a surprising and unprecedented way. Though they had experienced the unity of God – had known that God was one – they had specifically experienced God in three distinct ways: as God the Father and Creator, as God the Son and Redeemer and as God the Spirit and Sustainer. Though the Bible never actually says, not in so many words, that God is three in one and one in three, some sort of Trinitarian formul­a­tion was really the only way to make sense of what the Bible did say about God.          So, by the time the Cappadocian Fathers came along, the basic Trinitarian notion of God – one God experienced as Father, Son and Holy Spirit had been pretty well established. What the Cappadocians were trying to do was wrap their minds around how the various persons of the trinity related to each other and to us human beings. They were wise enough to realize that their poor human words could never precisely describe the functioning of the divine. What they did feel that they could do, however, was find a metaphor. They could paint some sort of picture and say, well, God is something like this.         And they did come up with a metaphor. They said that God was a perichoresis. Perichoresis is a Greek word that means rotation. And, if you listen to the way that these men described God as a rotation (and you remember that they were Greek) it becomes clear that the specific kind of rotation they were thinking of was a circle dance.         Now, let me ask you, when you hear me (or someone else) say or do something “in the name of the Father and of the Son and of the Holy Spirit,” what sort of picture does that draw in your imagination? I’ll bet that, for most of you, if you were forced to draw a picture of that formulation, you would come up with some sort of image of three static figures – perhaps an old man with a beard, a younger man who looks something like Jesus and some sort of a ghost or perhaps a dove to represent the Spirit.         That is what we tend to do when talking about the trinity. We imagine three distinct persons and then we try to find a way to blend them together. I’ve heard people talk about how one individual may play different roles in their life. One woman, for example, can be a mother in one part of her life, a daughter in another and a sister in another. I’ve heard people talk about the three parts of an egg – the yolk, the white and the shell. These are all attempts to wrap our human minds around a concept of the divine that cannot be understood with the human mind. They are metaphors that can be sometimes helpful to us in our understanding and imaginations and that can sometimes be very unhelpful.         Imagining God as a circle dance is, in essence, just one more metaphor among many others, but this metaphor may be more helpful than some of the others. While most of the other ways we imagine the trinity seem to be static, the image of a dance is all about movement. After all, if you put three people together in the centre of a dance floor and they just stand there – if they do not dance – they remain separate beings. But if they start to move in concert with each other, you suddenly have something new on that dance floor: you have the dance. And when you put some really good dancers together, they can produce something that is better and greater and more beautiful than anything that the individual dancers could ever do on their own. The wholeof the dance is greater than the sum of its individual parts: the dancers.         So imagine God this way. God is what is present when the individual members of the trinity (Father, Son and Holy Spirit) start to dance together. God, as such, does not have any existence apart from the dance, nor does God need to exist apart from the dance because it has been ongoing from before the very beginning of creation and it will never end.         You can also understand just about everything that the Bible tells us about God or the persons of the trinity as movements in a great cosmic dance. We hear of God the Father who creates, chooses, blesses, judges and sometimes punishes. These are all steps in a dance towards and away from humanity and this world and its issues.         We read about God the Son who is begotten of the Father, who, in our reading from the Gospel this morning is sent into this world, who in the Letter to the Philippians, empties himself, takes on the form of slave and becomes fully human. We have his death, resurrection and ultimate exaltation at the right hand of God. These are all steps in and out and around humanity and ultimately encompassing the whole of creation.         The movements of the Holy Spirit, though not particularly featured in our readings this morning, may also be seen in terms of dance steps. From the movement of the Spirit over the face of the waters at the very beginning of creation to the descending like a dove upon Jesus at the time of his baptism to the Spirit coming like tongues of fire upon the church at Pentecost and working and moving within believers everywhere bringing us together and making us one, God’s Holy Spirit is found dancing among us, in us and through us.         Now every dancer in this great circle dance of the trinity has his own steps and her own movements. (Gender, by the way, really doesn’t matter very much when you are discussing matters of the nature of God. Gender is a human construct.) But here is why it matters that you think of the trinity as a circle dance. Each movement alone is really nothing without the coordinated movement of the others. Only when they move in concert with each other does any of it make any sense. So it is with the trinity. None of the actions of God throughout the history of the world make any sense unless you see them within the internal relationship of the dancers of the trinity.         So when, for example, Jesus talks about his own relationship with God to his disciples in the Gospel of John – when he talks about the relationship between the eternal Father and the eternal Son – we see that the dance between the Father and the Son is so intricate that you can scarcely define the one without reference to the other. “Father,” Jesus says, “the hour has come; glorify your Son so that the Son may glorify you.” It is like the glory of the one cannot exist without the glory of the other. They are in continual exchange of glory, love and grace within that unbroken dance. This, above all is what makes them who they are.         Jesus goes on to say, “And this is eternal life, that they may know you, the only true God, and Jesus Christ whom you have sent.” This stresses the unity, the oneness of God but, interestingly, it seems to be a oneness that we are only able to know because of a dance move where the Father sends the Son away. A movement of sending the Son away from the Father would seem, you would think, to separate, not unite, the deity, but here we are told that it actually reinforces the unity of God. That is because the sending is a move in the great dance – a move towards humanity which is the most important movement of all.          But that is not the most interesting thing about all this that I see as I read this prayer of Jesus, who is praying for the church in the Gospel of John. Jesus repeats over and over again that God is one in this passage. But he also makes it clear that this unity of God is not exclusive to God. In fact, practically every time that Jesus refers to the oneness of God, he also seems to pivot that immediately to speak of our unity as the church.         For example, Jesus says, “The glory that you have given me I have given them, so that they may be one, as we are one, I in them and you in me, that they may become completely one, so that the world may know that you have sent me and have loved them even as you have loved me. “ He is saying that the ultimate proof of the oneness of God is not to be found in theological discussion or intellectual speculation about the nature of God, but rather in our own personal experience of unity in the church. If we are one with each other, that is the only thing that can give us a glimpse of the unity of Father, Son and Holy Spirit.         In other words, if the trinity is a circle dance it is the kind of circle dance that you do not understand and you are not meant to experience as a spectator. In order to get the concept of God that is presented in this image, you have to get up on your metaphorical feet and enter the dance for yourself. It is the practical things that we do for one another to support and help each other that allows us to even get a sense of how God operates as one.         All of our attempts to intellectually understand and explain the nature and the internal relationship of the trinity will fail. We cannot describe it or explain it. Our human brains are not big enough to comprehend it. Our human language has not the words to express it. But we can experience it. We can experience it by choosing to care for one another, learn from one another and accept one another despite all of our differences and all of the things that could divide us. Do that, and you enter the dance together with Father, Son and Holy Spirit and once you are in the dance, you don’t need to explain these things because you are part of them and they are part of you.         So if you want to understand the nature of the trinity, don’t try and reduce it to words and explanations. That will always fall far short. Get on with the hard work of caring for one another and loving one another.        I think the Cappadocian Fathers may have been onto something when they chose to describe God as a circle dance. Of course, it was a radically different way of understanding God from what anyone had ever said before. Some found it so strange that they would accuse the Christians of being atheists because their concept of God was so different from what anyone had ever thought of before. Did the Cappadocian Fathers care about that? No, somehow I think that they were far too busy dancing with the divine.


I Kumlinge prästgård – tredje läsningen


Ikon


Att leva med pärlor del 3


Att leva med pärlor del 1


Att leva med pärlor del 2


Bekymmerlöshet – apatheia

https://kentheo.com/2020/04/27/bekymmerloshet-apatheia/


Centering Prayer


Ökenpärla, skattkista och tystnad


Divine Trinity by Rohr


Enneagram Typ 5


Påsk i Kumlinge 2020


PÅSKNATT