… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Författararkiv

Inner Peace Revolution

snostorm-001

http://upliftconnect.com/inner-peace-revolution-film

– Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er in­te det som värl­den ger. Känn ing­en oro och tap­pa in­te mo­det.


”I den tidiga kyrkans gudstjänstliv och i det tidiga klosterväsendet var det en självklarhet att vi i vårt förhållande till Gud påverkas av vad vi gör med vår kropp.”

__thumb__top_fittedhagman_647_2

 

http://www.kyrkpressen.fi/aktuellt/56440-patrik-hagman-luther-markte-inte-hur-gapet-mellan-teori-och-mansklig-erfarenhet-vaxte.html

 

 


Luther bäst på 1500-talet II

http://tv.dagen.se/avsnitt-15-lasarpodden-diskuterar-luther

 


Halldorf/Hagman: Luther bäst på 1500-talet

bokrelease1_0http://www.sandaren.se/nyhet/luther-var-som-bast-pa-1500-talet

 


Galleri

Och orden blir sång – igen

Ifrån att ha varit meditation och skönhetsupplevelse till att bli ord och proklamation. Och till meditation igen… så småningom.

 


Att vara religionens centrum –

När Martin Luther (1483-1546) betonade människans personliga ansvar och underströk den unika närvaron av Gud hos de enskilde, blev följden den att den enskilda människan var direkt och omedelbart ansvarig inför Gud. 
Den enskilda individens enda utväg och räddning var då Sola fide, ”Genom tron allena”, man var alltså inte beroende av kyrkans myndighet. Man var inte en del av ett kollektiv. ”Det religiösa förhållandet är för reformationen förhållandet mellan den enskilda människans själ och Gud. Guds nåd drabbar inte samfund eller andra mänskliga kollektiv utan enbart individer. Individerna å sin sida kan endast genom sin egen personliga tro på Jesus Kristus bli frälsta från synd och död. Det finns alltså en uttalad religiös individualism i reformatorernas lära.”Sven-Eric Liedman.
narcissism2
Simone Weil, det underbara geniet på 1900-hundratalets början (1909-1943) formulerade den kristna individualismen på ett otroligt vackert sätt: Jag är den enda platsen Gud har den här utsikten.
Så kan den religiösa individualismen gestaltas av en mystiker, matematiker och filosof, på ett sätt som för mig öppnat nya horisonter. Och en ny kunskap. Men som är narcissistisk.
Jag återkommer ofta till mina tidiga studieår.
Ut från teologiska fakultetens huvuddörr i Åbo kommer salig i minne, Bror Nyback. Han ropar över gården till mig: finns frälsningen i Kyrkan. Jag svarar: Ja, i Kyrkan. Strax innan jag styrt stegen till Café Gadolinia hör jag honom igen, längre borta: Finns frälsningen utanför kyrkan. Nej, mumlar jag med en blick över axeln.
Frälsningen finns i den gemenskap och det kollektivt som kallas Kristi kropp!
Men Mässan! 
Missa individualismo.  Mässa från min horisont. Gudstjänstens kris. Att det är jaget som är alltings centrum. Församlingsbornas jag. Prästens jag. De troendes jag. Musikernas jag. Därför blir trosbekännelsen något jag skall kryssa för. Nattvarden något jag skall tro på. Predikan något jag måste ta ställning till. Religioso individualismo.
Och när  övergår individualism i narcissism? När blir alla dessa ”jag-psalmer” i gammal och ny tappning, i bästa fall  obrukbara? När blir våra predikningar en skam? När blir kyrkan så andligt utarmad och fylld av narcissistisk religiositet att vi vänder om.
Nu? 
Njja a, det är inte många som svarar ”Kyrkan” när man på frågar: Var finna en mogen andlighet, men inte är det väl nåt fel… på de?
fullsizerender
Vi måste byta perspektiv.
Odla ikonens perspektiv i mässa och gudstjänst. Det omvända perspektivet
Det är inte ur mitt innersta som solen lyser fram och bestrålar de åländska blomsterängarna som snart, snart, skall brista fram. Det är inte ur mitt innersta som upplysningens sken stiger och belyser världen så att alla förstår den. 
Solen lyser fram ur det heliga Mysteriet och Den signade dag skall ljusna över oss..
img_0596

Häxprocesserna på Åland 2016 Reformationens märkesår 2017

 

timthumb-con

Som avslutning på Böneveckan för de kristnas enhet i oktober 2016 bad påven Franciskus om ”barmhärtighet och förlåtelse för katolikers beteende, som inte har varit i samklang med evangeliet, gentemot andra kristna”. Några evangelisk-lutherska präster i Sverige har bemött detta genom att också be oss katoliker om förlåtelse.

protestant-martyrs_2256928b

Så jag undrar
När skall den lutherska kyrkan, i vilken jag jobbar som präst, följa den katolska kyrkans exempel  och göra som den gjort i olika sammanhang, bett om förlåtelse. Javisst, jag är en del av den lutherska kyrka som har orsak att be den katolska medeltida kulturen om förlåtelse… för att man bl.a. förstörde den nordiska kulturens centrum, Vadstena kloster… för att man drev tusen och åter franciskaner på flykt, bland annat kökarmunkarna, för att man fortsatte med den katolska kyrkans inkvisitionsförfarande med häxprocesser och så upprättade ”domstolar”där man dömde kvinnor till döden. Javisst,  jag är en del av den organisation som firar reformationens märkesår 2017 under devisen Nåd. Jag är en del av den organisation som mig veterligen aldrig. likt den katolska kyrkan, ansett sig vara i behov av förlåtelse för de missgärningar som utförts i kyrkans namn.
Häxprocessen på Åland, som utspelade sig på Åland mellan 1665 och 1668 var en av de största och mest kända häxprocesserna i dåvarande Sverige. Den var den första stora häxprocessen strax före den faktiska häxhysterins utbrott.

”År 1665 blev bondhustrun och allmosehjonet Karin Persdotter anmäld för spådom. Hon brukade hitta borttappade föremål åt folk mot betalning och hade troligen anmälts av en missnöjd kund. Inför rätten sade hon att hon som barn ofta varit sjuk och att sjukdomen hade orsakats av Satan. Som kompensation brukade han hjälpa henne att hitta borttappade saker åt folk. Hon kom från en släkt med många synska personer och hade redan som barn varit speciell. Så fort Satan nämndes i sammanhang med magi hade detta förvandlats från ett trolldomsmål till en häxprocess, och Psilander började genast hålla ett förhör enligt riktlinjerna från Dorpat. Han frågade om hon varit till Blåkulla eftersom hon kände Satan, och då hon medgav det gick han vidare och tvingade henne att säga att Satan gett henne sitt märke genom att bita henne i bröstet och suga blod från såret. Då hon upptäckte att dessa erkännanden förvärrade hennes fall försökte hon ta tillbaka allt, men hon dömdes till döden enligt Andra Mosebok 22:18 i bibeln ”Du skall icke låta en trollkona leva”. Hon fördes sedan till Kastelholm för att namnge de andra personer hon hade sett i Blåkulla. Slutligen namngav hon tretton personer.

En kedjeprocess kom nu igång på Åland som varade i tre år. Personer som arresterades för att ha ingått pakt med Satan och varit i Blåkulla, tvingades ange andra de sett på Blåkulla, som i sin tur arresterades. De fördes till Kastelholm, där de förhördes av Psilander och häxspecialisten pastor Bryniel Kjellenius, pastorn i Sund, som beskrevs som ”en utmärkt hanterare av trollkonor” av Psilander. De fick genomgå en kroppsundersökning, och då man hittat något märke på deras kropp som kunde anses vara djävulsmärket torterades de tills de bekände och angav andra. Maria Nilsdotter, Lisbeta Per Skarps hustru, Änkan Ebba, Margeta Mårtensdotter var bland de åtalade, och Mårtensdotter blev den sista att fällas. I mars 1668 hade sex personer på Åland blivit avrättade för trolldom.” Wikipedia

 tulen-morsian-2-1
Ja, hur ber man om förlåtelse, i detta Reformationens märkesår 2017, för att den kyrka man jobbar i gjort allt detta? Och hur nödvändigt är det inte!!!
Påven Franciskus har mod nog.

REFORMATIONENS MÄRKESÅR – HUR MAN BYTER PERSPEKTIV

Εἰρήνην ἀφίημι ὑμῖν, εἰρήνην τὴν ἐμὴν δίδωμι ὑμῖν οὐκαθὼς

ὁ κόσμος δίδωσιν ἐγὼ δίδωμι ὑμῖν. μὴ

ταρασσέσθωὑμῶν ἡ καρδία μηδὲ δειλιάτω.

viriditas.jpg

@Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er in­te det som värl­den ger. Känn ing­en oro och tap­pa in­te mo­det@

Johannes evangelium 14.27

 empati

Det är inget önsketänkande. Det är inga dragdrömmar. Det är ingen ideologi. Det är helt enkelt en färdbeskrivning. Och gåvan är gratis bara man öppnar paketet.

 

Så här gör folk:

skarmavbild-2017-01-24-kl-11-37-11


Obratnaja perspektiva – det omvända perspektivet

Ännu en dag i värkstaden.
Och i skrivpulpeten.
Skrivpulpeten är ibland den bästa medicinen.

pavel-1Och jag kommer inte ifrån tankarna som länge, länge förföljt mig, dvs att att Obratnaja perspektiva och andlighet hör ihop. Ovan en bild (bara för dess skönhets skull, har inte med perspektiv at göra) av den ryske teologen, filosofen, matematikern och vetenskapsmannen Pavel Florenskij. Efter den ryska revolutionen kom han att vara en av de ledande inom projektet att elektrifiera Ryssland, samtidigt som han undervisade i teologi, fram till dess att det teologiska seminariet stängdes. 1933 arresterades han och sändes till arbetsläger, till följd av att han vägrade avsvära sig sin tro arkebuserades han i Gulag 1937.

Men det som nu, detta reformationens märkesår, mest av allt lockar mig hos Florenskij är hans artikel om det Omvända perspektivet, Obratnaja perspektiva, som finns att läsa översatt till svenska i tidskriften Arche, nr 42–43 2013.

Och det är så mycket som faller på plats.

Det är inte för att  man skall kunna blicka ut som man öppnar ett fönster i väggen. Fönstret är inte där för att jag skall ha möjlighet att luta mig ut och njuta, beundra och dra andan och höra fåglarna sjunga.  Jag är inte naturens centrum. Man öppnar upp ett fönster i väggen för att världen skall komma in rummet, för att ljuset skall fylla takvalven, för att rummet skall bli synligt, för att jag skall finna min plats och mitt mål utanför mig själv- (

Låt oss följa Luther till Rom år 1511.

coronation-cortege-of-a-holy-roman-emperor-in-medieval-rome-illustration-ergjaw

Tillsammans med en annan broder ur munkordern begav de sig iväg till fots med tio guldfloriner på fickan. Övernattade i kloster längs med vägen. Martin Luther var enligt vad som berättas, bedrövad över all det överflöd han mötte, det moraliska förfall han noterade och avsaknads av intresse för andliga  ting. Detta gällde alltså klosterväsendet. Men han hade ännu vissa förväntningar när han anlände till Rom. ”Hell dig heliga stad” lär han ha utropat. Och trots kyrkans moraliska förfall och dess enorma rikedomar så präglades ändå tiden av optimism, man hade återupptäckt de gamla grekiska filosoferna som bevarats av muslimernas översättningar till arabiska, Columbus hade seglat till Amerika. Michelangelo var i full färd med att måla freskerna i Sixtinska kapellet, Leon Battista Albertis verk  Om byggnadskonsten från 1452, betydde nya tider för arkitekturen…och musiken… den gregorianska sången minskade i betydelse, en sakrala musiken blir allt mer flerstämmig, manlånar ofta in melodier från den profana,  den  första polyfona vokalmusiken för kyrkan framfördes a capella.

dance-of-fools Där stod munken ifrån Wittenberg. Och han visste kanske inte vad det var som var det förfärliga, förutom då moralen, överflödet, narrmässorna och hedendomen (de grekiska filosoferna). Hans augustinska medvandrare var dock mycket mer förtjust… tänk, Platon, Aristoteles, den romerske arkitekten Vitruvius skrift De architectura från århundraden före Kristus… tänk när vi får möta dessa runt bordena i himmelriket. Kommer aldrig att hända… dessa odöpta hedningar… tänkte Luther.

Men framför allt… en sak gick igenom allt. En röd tråd. Världen var som en teaterscen. (Inom teaterns scendekorationer och i annat illusionsmåleri behövdes och användes redan under antiken linjeperspektivet för att uppnå teaterns och illusionens syfte – att ersätta verkligheten med dess sken. Att skapa en verklighet vars centrum var betraktaren. Scendekoren är på så vis ett tilltalande bedrägeri).

0825

Allt som hände, allt som fanns, allt som upptäcktes var liksom planeter i ett kulturellt solsystem där människans var i centrum. Naturen var till för henne. Jorden var till för henne. Nya världsdelar var till för…? Människan  vara solen i centrum. Och kyrkan. Ett tilltalande bedrägeri.

Hela verkligheten ritades med hjälp av centralperspektivet där människan var centrum. Så lästes de teologiska avhandlingarna. Så tolkades visioner, vittnesbörd och mystika upplevelser. Så förstod man evangelierna, de var berättelser på en scen, de var skildringar över en tid och en man…och i skildringarna fick man veta att de nya världsdelarnas skulle se ut som våra. Och så målades kyrkorna. Så skapades den främsta kyrkliga konsten. Och så föddes renässansmusiken. Och poesin och litteraturen. Leonardo da Vinci har ofta utpekats som idealet för renässansmänniskan – konstnär, arkitekt, uppfinnare och naturvetenskapsman i samma person. I sina målningar utvecklar han också ett av renässanskonstens karaktärsdrag, den psykologiserande människobilden.

Det var här den moderna individualismen blev till. I hela sin rikedom.

unknown

Där stod Luther. Han hade inte en chans att hoppa ut ur sin värld, han var barn av sin tid, han var en del av centralperspektivet. Människan i centrum.  Och hur han än kämpade med sina föreställningar, med sina goda gärningar, med sin äkta vilja, så fanns det ingen som kunde hjälpa honom och säga: ”Det bär bara dekoren du kämpar med, orden, idéerna…det hjälper inte hur intelligent och begåvad man är, det är ingen andlig förnyelse att upprorisk spika upp 95 teser om vad som får ingå i de pjäser som spelas. Och att Luther var en del av sin värld, med människan i centrum, visar framför allt det att han stryker kontemplationen, han stänger fönstret där ljuset strömmar in och ersätter det med Anfäktelse, dvs den egnas individuella mänskliga kampen i centrum. Han är instängd i det mörka rummet och löser sin kamp med ”Tro allena”. Tro att det finns ljus utanför.

Hur byter man perspektiv?

Den frågan besvarar inte reformationen.

Forts följer…

13e7606603-115-kristi-fodelse-10


VIN, KVINNOR OCH SÅNG


Reformationens märkesår – kyrkans återkomst

Jag minns, var det 1986, som Martin Lönnebo kom ut med sin bok Kristendomens återkomst. Jag blev så inspirerad. På den tiden jobbade jag som ung kaplan i Finström -Geta församling och getaborna samlades till samtalskvällar kring boken. Minns laddade djupa stillsamma samtal som fick den unge teologen att tystna.586a6a9942e73-jpg-html

Senare när Lönnebo lanserade Frälsarkransen i medlet av nittiotalet blev jag lika hänförd. Det var som något jag väntat på plötsligt låg framför mig. Ett enkelt verktyg för andlig fördjupning. Jag fick lov att presentera radbandet i radion… aldrig har jag fått så mycket feedback . Jag fick uppdrag att presentera Lönnebos frälsarkrans i olika församlingar. Använde den under många år som ”lärobok”.

fralsarkransjag2

Martin Lönnebos insatser för den heliga bildens återkomst kan inte heller underskattas. Och tänk… att en av de första kontakterna med zenmeditaion och kyrka gjorde jag i Martin Lönnebos bok Religionens fem språk på 70-talet. Det ledde mig vidare till Hans Hof som gästföreläste i Åbo.

Det var inte bara Kristendomens återkomst som nu pågick. Det var Kyrkans återkomst.Och den har fortsatt. Allt mer.

Varför minns jag detta?

Jo, reformationens märkesår. Det är i år 500 år sedan reformationen (då allt annat kastades ut utom boktryckarkonstens produkter).

gutenbergs-bibel-1455

Kyrkans återkomst har skett gradvis. Det som hänt liturgiskt kring mässan på Åland och i övriga Norden under 1960 och 1970 talet är av samma ”återkomst” som dagens gregorianska sång, meditation och kontemplation, pilgrimsvandringar, ikonmåleri, retreater och lectio divina, frälsarkransar, käsintehtyjä rukousnauhoja hiljentymiseen, osv. osv. dvs allt det vi använder oss av som verktyg i vår andliga fördjupning och därmed hoppas att den personliga andliga fördjupningen förnyar den kyrka som förbjöd allt dylikt i och med reformationen och ersatte det andliga livet med, i bästa fall, en kognitiv kunskap om kristendomens idébyggnad, en bibelsyn man ansåg var befriad från all tradition och alla kulturella avlagringar, ”Skriften allena”.

Kyrkans återkomst går hand i hand med andlig fördjupning. Och till det behöver vi verktyg. Mässan är ett verktyg. Den inre bönen och kontemplationen ett annat. Gregoriansk sång och pilgrimsvandringar. Retreater. Det befinns många verktyg. Många nycklar. Och det är u inte nyckeln som är grejen. Utan rummet som låses upp. Och i vilket du nu förstår reformationens ord Nåd.

Verktygen, när de används regelbundet i övning, öppnar upp till ditt inre rum i vilket tystnadens källa springer fram. I vilken själen kan dricka ett annorlunda vetande. I vilken dina ord och ditt språk blir som strandstenar, skinande, rena och rundslipade. Och där förstår jag att språket, det är bara är provisoriskt, tillfälligt och begränsat, utan tystnadens djup blir de religiösa orden som dessa runda strandstenar som man forslat bort och fyllt upp längs med offentliga lokaler och trafikrondellers mitt. De blir bara… ja vad?

andligfordjupning_varen_2016

Utan kontakt med Tystnadens källa förlorar det religiösa språket sin idé och dess innehåll blir bara något man kan peka på, referera till, dvs olika objekt, värdsliga ting. Inte undra på att predikan är inte bara i kris, utan i konkurs. Oberoende av hur skickligt och fyndigt formulerad den kan vara så är den oftast inget mera än ett religiöst idébygge, teoret iska förklaringar av mänskliga föreställningar och i allra bästa fall gripande skildringar av mänskors erfarenheter.Men orden som leder oss till Tystnadens källa? Närmast jag kommer är den sakrala berättelsen. Som inte handlar om sig själv utan bara är en stig att gå…till Tystnadens källa. Ingen bryr sig hur vi kommit dit. Berättelsen har gjort sitt. Vi släcker bara vår törst.

Det som de äldre männen och kvinnorna gav mig i samtalsgruppen i Geta var inte idéer eller dogmer utan outsägbara andliga djup. Därför tystnade jag.

Vid reformationens märkesår 2017 hoppas vi alla på en Kyrkans återkomst.


Ord Ur Tystnad

Anmäl er redan nu

 

ord nur tystnad 3.jpg


Att kasta ut barnet med badvattnet 1

jag upphör inte att förvånas! Som om Luther var drabbad av dysspiritualité!

03-difusi-renaix-4t-a-laura-s-14-728

”Avgudadyrkan är helt enkelt att ge ett sken av andlighet och tillbedjan, och låta denna falska andlighet lysa utåt så strålande och rättvist som de förmår; med ett ord, all slags av hängivenhet i att tjäna Gud utan Kristus som medlare, utan hans Ord och bud.

I påvedömet hölls det som ett verk av den största helighet när munkarna satt i sina celler och mediterade på Gud och hans  underbara verk; så att de tändes av iver, bad på sina knän, och utövade föreställd kontemplation av himmelska ting [meditation], med en sådan tänkt hängivenhet att de grät av glädje.

I dessa sina infall, förbjöd de all läntan och alla tankar på kvinnor, och allt annat som ansågs värdsligt och förgängligt. De syntes bara  meditera på Gud, och hans underbara verk.

Alla dessa skenbart heliga handlingar av hängivenhet,som människans intelligens och visdom anser vara himmelsk helighet, är inget annat än ett verk av köttet. Alla former av religion, där människor tjäna Gud utan hans ord och bud, är helt enkelt avgudadyrkan och desto heligare och andligare sådan religion verkar, desto mer sårande och giftig där den; för den leder människor bort från tron på Kristus och gör att de litar på och är beroende av sin egen styrka, gärningar och rättfärdighet.

(Table Talk, 1626 AD)”

Martin Luther

 

 


Från konflikt till gemenskap?  Reformationens märkesår 6

http://t.sr.se/2eUREFW

 


Reformationens märkesår 5 – Ordet

10882333_4899958514924_3489190281447210019_n

Ja.. så var det ju det här med att ”förkunna Guds ord” i vår reformerade kyrka. Det har blivit till att analysera, historisera och teoretisera.

Att berätta de bibliska historierna, berätta de sakrala berättelserna och så stiga in i den värld där ORDET gör sitt jobb— dvs skapar— skapar nya världar…

 

Det levande Skaparordet står egentligen väldigt lågt i kurs… det är nog Gutenbergs tryckpressar som fångat oss.

 

1503479_4899958634927_504507896399408049_n

Gutenbergs tryckpress: Uppfinningen som spred kunskap över världen

En tysk guldsmed i penningknipa tvingades till nytänkande för att komma på fötter igen. Lösningen kom att skaka såväl vetenskap som religion och monarki i deras grundvalar.


Reformationens märkesår 4, Erasmus och Martin

Erasmus av Rotterdam var en av 1500-talets kändisar. Med vass penna, humor och en egen litterär stil försvarade han renässansens humanistiska ideal, och stod en tid bakom tjugo procent av alla böcker som trycktes. Och det var den nya tryckkonsten som la grunden för spridandet av både nya böcker och klassisk antik litteratur. Författaren Nina Burton berättar i boken Gutenberggalaxens nova om Erasmus och en dramatisk tid laddad med religionstvister och folkliga uppror. Termen ”Gutenberggalaxen” myntades på 1960-talet av medieforskaren Marshall McLuhan och syftar på boktryckets hela era och påföljande mediautveckling.

Medverkande: Nina Burton, författare och Sverker Sörlin, idéhistoriker.

fa4971b9-ff5a-45b8-8b59-d06c30d8d0f5

http://t.sr.se/2gZwc6W

 

rasmus-a-luther


Vision, mystik och kultur

”Angår det oss som inte är troende?” frågade sig Persson och besvarar själv frågan jakande. ”Genom många sekler var gudstjänsten många människors första och främsta och kanske enda chans till ett möte med något högre – inte bara i religiös mening, utan även i konstnärlig. Musiken. Arkitekturen. Predikans och psalmernas poesi. Jag tror inte att man bryter sådana traditioner ostraffat.”


Vision, mystik och kultur

Det åländska samhällets främsta kulturhus är den åländska kyrkan. Att en stor del av oss är blinda för det framgick med allra största tydlighet vid den hetsiga debatten kring Julkyrkan och dagis&#8…

Källa: Vision, mystik och kultur


Vision, mystik och kultur

religionsfilosofiska-samtal

Det åländska samhällets främsta kulturhus är den åländska kyrkan. Att en stor del av oss är blinda för det framgick med allra största tydlighet vid den hetsiga debatten kring Julkyrkan och dagis…

Debattörer, tidningar och radio har svårt att se att ”vattnet vi simmar i är den kristna traditionen”.

 

Men hur skall kyrkan förvalta detta???

Hur skall kyrkan bli ett kulturhus med mindre prat och mera verkstad för alla?

I vårt grannland Sverige fördes en liknande ebbat i DN:

 

”Hösten 2015 presenterade tidskriften Fokus ”Kultursveriges 75 mäktigaste”, en lista där redaktionen hade rangordnat det svenska kulturlivets toppar – de som bestämmer ”vad vi ska läsa, lyssna och titta på”. På listan flockades chefer, artister, akademiledamöter, författare, förläggare och journalister inom litteratur, musik, film, tv-drama, bild- och scenkonst. SVT:s vd Hanna Stjärne hamnade i topp. Inte mycket att säga om – tv har en svåröverskattad betydelse i framväxten av det moderna Sverige.

Det fanns dock ett talande tomrum på Fokus lista – vars betydelse var större än klagoropen från de sårade konstnärssjälar som hamnat utanför strålkastarljuset. Det var ett tomrum som markerade frånvaron av en institution som i nästan tusen år har varit med om att skapa den svenska kulturen, en instans som på goda grunder kan kallas en av vårt lands viktigaste kulturbärare: kyrkan.

Förbiseendet i Fokus var knappast någon slump. Ungefär samtidigt som tidskriften presenterade sin kulturmaktslista utkom en ny utgåva av historikerna Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok ”Är svensken människa?”, som sedan den kom ut 2006 har nått ett slags klassikerstatus – bokens numera välkända huvudtes är att individualismen och den starka staten i Sverige har gått hand i hand; de statliga välfärdslösningarna har befordrat individens självständighet och individen har tackat genom att solidarisera sig med välfärdsstaten.

I förordet till den nya utgåvan erkände nu författarna ”med skammens rodnad på kinderna” att de gjort sig skyldiga till ett gravt förbiseende i originalupplagan, en tankelapsus som inte heller någon av de många entusiastiska recensenterna av boken hade uppmärksammat. De hade helt enkelt glömt bort kyrkan! Författarna kallar det själva för ”ett av de vanligaste majoritetskulturfelen i detta land: att tro att den svenska politiska kulturen är opåverkad av trosföreställningar”

 

Mycket talar för att de har rätt. Kyrkans funktion som kulturinstitution är i dagens offentlighet flagrant förbisedd, trots att den sedan 1100-talet har varit det svenska samhällets ojämförligt viktigaste kulturbärare. Under nästan ett helt årtusende har kyrkan spridit inte bara den kristna läran utan också nyheter, propaganda, lagar, konst, musik och kunskap – och därigenom format vårt språk, våra vanor, vår utbildning, vår ekonomi, vår stadsbild och vår politik. Kort sagt: vår kultur.

 
Kyrkohandboken förmedlar just bildning.Den är bärare av tusen år av musikaliskt och språkligt kulturarv – förmodligen är det ingen överdrift att kalla den för ett av den svenska kulturhistoriens viktigaste dokument. ”

 

Björn Wiman är född 1969 och kulturchef på Dagens Nyheter. Han är döpt som tonåring och konfirmerad i Söderledskyrkan i Farsta samt hyser en (hemlig) dröm om att en gång sjunga i kyrkokör.


Bild

Reformationens märkesår 3

fullsizerender-3


Skriv liv – igen

 

Dagboksskrivare,
skriftställare,
plitare,
skrivbordslådornas väktare,
undersökare,
bearbetare,
komihågare,
eller helt enkelt alla ni som älskar ordens magiska kraft att berätta det oväntade och okända, ni  som vandrar med pennan, tänker med tangentbordet, drömmer i berättelsen….i språket…
tänk att tillsammans få njuta och lyssna till allt liv som berättas mellan grenarna, att få lyssna till vindarna som älskar att prassla med orden och att till sist få vara där när orden mognat, när de är klara och när de faller ner på marken och blir högar av berättelser i gult, i rött och orange, och att som barn skrattande få springa igenom!
Skriv liv – igen…

Jag kommer
 

varannan torsdag kl 18 30
var
meddelas senare


healing silence


Reformationens märkesår 2

fullsizerender-4

 

Jag sjunger och skriver som en kråka… men vad är inte bättre än en stund med skrivmeditation sista dagen på året… och jag inser och förstår att jag begriper överhuvudtaget inte hur Luther tänker.

Jag förstår nu att mina förslag på ett predikofritt år i Borgå stift måste ha uppfattats som en provokation. Och jag förstår att tyst meditation, kontemplation och retreat är delar av katolicismens återkomst i vår kyrka. Efterlängtad återkomst.

Det finns mycket mycket att reda upp under reformationens märkesår.

Tänk bara på de predikningar vi hör i våra kyrkor…


Reformationens märkesår 1

fullsizerender-3Reformationen som kulturrevolution

”Tiden ville en omkullkastning inte en reformation. Vår så kallade reformationstid är väl den mest upprivande i vår historia: det finns avsnitt som påminner om den franska revolutionen” skriver den danske historikern Johannes Lindbaeck för mer än hundra år sedan.

Men förändringarna ute på landsbygden skedde omärkligt. Samma kyrkmålningar på väggarna, samma präster som firade mässan, samma böner i stort sett, samma gudstjänstföremål. Inte var det någon på Åland som bar ut Madonnan eller andra statyetter.

I Jomala och Kumlinge, I Sund och Eckerö tog det nog en eller kanske flera generationer innan församlingen såg några som helst förändringar. På Åland skedde förändringarna i kyrkorummen oftast pga att man ville städa upp och skapa lite normal ordning  kyrkorna. Kassera skadade och illa medfarna statyetter. Kalka över smutsiga och fuktskadade väggpartier osv. Reformationens ideologiska innehåll var politik på högre nivå. Förutom då fördrivandet av tiggarordnarna som Kökar drabbades av och nedläggande av klosterväsendet som faktiskt var en kulturrevolution som saknade motstycke långt in i 1900-talet, och som hade långtgående konsekvenser.

Men så småningom förändrades kyrkan i och med nya präster och nya biskopar.

” man tänkte från början att avskaffa alla helgdagar utom söndagar och Kristusfester men blev med tiden måttfullare. Kristi lekamensdag med dess sakeamentsprocession, då gator och torg smyckades med blommor, ansåg Luther vara den skadligaste av alla fester, eftersom den förvanskade innebörden av nattvarden. Kyrkoinvigningfesten, menade han, hade urartat till folkfest med marknad, gyckel och nöjen. Man bekämpade likaså firandet av 1 januari som nyårsdag då presenter utväxlades, vidare ljusen på kyndelsmässan och andra ljusvälsignelser, askan på askonsdagen och stilla veckans hungerdukar, palmkvistarna på palmsöndagen, övertäckande av bilder under passionstiden, fottvagningen, prostationen, och ceremonierna på långfredagen, att krypa till korset, välsignelsen av påskelden och dopvattnet, av påskäggen och andra livsmedel, av all drastiska framställningar av Jesu uppståndelse, processioner över åkrarna med bön för grödan, seden att hissa upp en Kristusbild och att släppa ut duvor på Kristi hinnelsfärd, rökelse vigvatten och allt det övriga ” gyckelverket”, liksom pilgrimsfärder och källkult
” pilgrimsvandringarna omtalas av Luther som ” skadliga och onödiga djävulens uppfinningar” osv. osv.

Ur boken ”Doften av rykande vekar- reformationen ur folkets perspektiv” 2016

 

Jag undrar… när stora delar av det 1500 år gamla kyrkoåret ströks fullsizerender(helgondagarna), när andliga övningar såsom fasta, radband, pilgrimsvandringar bannlystes, när välsignelser av dopfuntar, altaren, altartavlor och mässkläder förbjöds. När reformationen resolut strök Kontemplationen.. det ordlösa och föreställningsfria varandet inför det heliga, (det vi till vardags, med inflytande från östliga religioner kallar för meditation), och ersatte den med Tentatio, dvs anfäktelse,(kamp och vad är då reformationen annat än en tidig föregångare till de kulturrevolutioner där staten utnämnt sig till den ultimata makten och i vårt fall utnämnde kyrkan till ett civilationsministerium med uppgift att sköta folkbokföringen, fostran,lära folket läsa innantill och utantill, leva och odla. När staten till sist börjar sköta sina uppgifter och tar hand om alla kyrkans ansvarsområden, så står vi kvar med tomma händer. Det här med andlighet…vad är det? Ljungeldar mellan tinningarna i form av föreställningar, idéer samt handlingsmönster med psalmsång? Är det detta reformationen handlar om?

magnus_erikssons_landsla

Vid tiden för reformationen var finska majoritetsspråk i Sveriges östra delar och delar av Norrbotten eller Västerbotten, men det användes nästan uteslutande som ett talat språk, i det dåvarande Sverige skedde förvaltningen på svenska, latin och tyska… det medeltida Stockholm var hälften av befolkningen tysktalande…så skriftsvenskan existerade och den första mässan på svenska i det nuvarande Finland, firades i Åbo 1531. Reformationen var avgörande för finskan i och med Mikael Agricolas första bok på finska språket, bla Abckiria, ABC-boken, som var en samling av de viktigaste områdena inom den kristna tron såsom budorden, Fader vår, trosbekännelsen med mera. Var Agricola lärt sig finska är oklart, möjligen var hans mor från finska inlandet…eller är det någon som vet? Men visserligen… även svenskan som skriftspråk fick en helt annan status i och med reformationen…svenskan som skriftspråk fanns långt tidigare, de svenska landskapslagarna tex..men den första bibelöversättningen (1526) satte punkt för latin som religiöst språk och blev övergången från fornsvenska till nysvenska.


Horisonter

Och det är enkelt.
Det finns två horisonter.
Den ena där verkligheten verkar att krympa, minska och sluta i en enda punkt där långt borta.
Den andra horisonten beskriver Tranströmer i sin dikt Romanska bågar : ”Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.”
Den första horisonten utgår från mitt seende, det är jag som är centrum.
Så ser det ju ut i vårt samhälle likaväl som i vår kyrka.
Samma perspektiv, bara olika bilder.
Politiska, ekonomiska, intellektuella eller religiösa. Det kvittar.
Alla har samma perspektiv framåt, uppåt, neråt. Ut i beskrivningar, föreställningar och analyser. Jag berättar berättelsen. Det är den världsliga horisonten.
VÄND OM.
Det finns en annan horisont.
3 söndagen i advent uppmärksammas det som faktiskt borde vara kyrkans vardag. Andlighet.
Att berättelsen berättar mig.
Texten läser mig.
Bilden ser mig.
Sedd, berättad, läst är jag.
Det är den andra horisonten. Den andliga.
Att tända det tredje ljuset på frukostbordet denna söndag och så låta ljuset lysa in i mig är närmare evangeliets budskap än vilka religiösa linjedragningar som helst.
Går horisonten i mig är jag sedd. Och ser.
rublev_blagoveshenie
Men till och med vår moderna bibelöversättning har strukit de markörer som visar på det andliga, omvända perspektivet.
I grundtexten för tredje sön i advent inleds Johannes ord med ιδου, SE, SKÅDA.
Men det ordet är struket och så försvinner det andliga perspektivet och kvar är bar en religiös text som jag läser men som inte läser mig.
Så har man även gjort med ängeln Gabriels hälsning: Se, du skall bli havande”… detta ur grunden framväxande seendet som även gör oss havande med det högst älskade… det seendet har strukits och kvar är ett meddelande… som man får tänka vad man vill om.
”Saliga de renhjärtade,de skall skåda Gud”
bibl-icon2-5

enda sammanhanget

jag önskar bli ung, stark och frisk på nytt…

 

 


Bild

Det som gör dig sårbar gör dig vacker


Julkyrkan, politiken och matematiken

 

På tal om berättelse, vetenskap och julkyrka…                    http://t.sr.se/1gu3pio

Det har pågått en mycket engagerad och nyttig debatt kring dagis rätt till julkyrka. Stundvis har debatten varit roande.

Men det mest slående är den mekanistiska vetenskapssyn som råder bland folk.

Det vetenskapen talar om går att bevisa.

Det religionen talar om går inte att bevisa.

Det är alltså objekt man talar om.

Hur bevisar man någonting? Jo med hjälp av verktyg. Matematiken är ett verktyg vi använder. Som fungerar. Men finns matematiken utanför människan?

http://t.sr.se/1gnhoXx

Religionen är ett verktyg vi använder, ett språk med vilket vi uttrycker det som inte annars går att säga. Och det fungerar. Som konstutövning. I bildkonst, poesi, musik och mässa.

Min ungdomsfavorit John Lennon var faktiskt något på spåren när han sjöng: ”God is concept”. en han gick inte hela vägen. Han menade att självuppfattningen av honom själv och hans älskade Yoko stod utanför konceptens värld.

”I just believe in me. Yoko and me.”

Sååå vad jag har älskat de raderna. Fortfarande.

Men om matematiken bara är ett ”koncept”, precis som religionen, hur skall vi då göra????

Men

Vågar vi nu lära våra barn att räkna?Om matematiken inte finns?

Hur skall jag nu våga fråga av mina älskade barnbarn : Hur gammal är du? För att få se min älskade sträcka fram tre små fingrar.

Eller om jag på puben som Björn Blomqvist berättade, och sträcker upp TRE fingrar och säger TVÅ öl!

Varför i hela världen blir människan bakom disken så stirrig?

Jaa a det här med julkyrkan…politiken och matematiken

Jag säger bara det.

MEDITATIONEN.


Valet i USA

Ära det någon som funderar på presidentvalet i USA så här finns nyckeln:

 


Bild

där ingenting händer

dar-hander-till-sist-det-som-ar-storst-001


Det blåser i löven – skrivarretreat

Tänk vilken möjlighet för författare, dagboksskrivare, diktare, skriftställare, plitare, talmakare, predikoförfattare, andaktshållare och alla andra av oss som tänker med pennan, tangentbordet, språket… att få hjälp att gå ner i roten, in i …tystnaden… och där få veta var trädkronans täta skildringar får sin näring, sedan stiga ut och njuta av det liv som föds i kronan och lyssna till vindarna som älskar att prassla liv i orden och till sist vara där när orden vissnar, när berättelserna gulnar och… och marken, den blir röd, gul, orange och det är en gåva att se barnen springa genom löven, skratta i berättelsen!!!
Att så få skriva i förundran i den mest tillåtande och lyssnande närvaro; med Birgitta Boucht.
Jag anmäler mig!
Till retreatgården Snoan 2-4 sept

retreatgården Snoan 2-4 septskriv


The English, a Tolerant People


How God Made the English- A White and Christian people?


How God Made the English – Brexit 1


Voices and silence 1


Det är en lång lång väg till den korta betydelsen

så skrev jag för trettio år sedan…idag? Så: Det är en lång lång väg till den tysta betydelsen. Annars allt som förr… bara det att…

ja.. anders  roth…  … jag lyssnar på vad du har att säga..

 

 


Rowan Williams on: Theology and Meditation


”Skönhet är en del av sanningens väsen”


short term problem-solving is making us diseased


Rowan Williams about Self-Discovery


Rowan Williams

ibland behöver man bara lyssna

 


Rowan Williams

ett fullkomligt underbart föredrag.

och ett underbart språk


Rowan Williams


Bild

Pingst

Pingst är.001


Att veta hur det är, men inte hur man gör

Hur kommer det sig att vi i vår kyrka är så duktiga på ATT SÄGA HUR DET ÄR… men så dåliga på att BERÄTTA HUR MAN GÖR?

Hur kommer det sig att vi bland kyrkans anställda undervisar med stor teoretisk kunskap om den kristna andlighetens TEORI, men så sällan utövar dess PRAKTIK?

 

Det är inte en ny fråga
det är en del av:

Den spännande historien om en borttappad andlighet

En morgon i sent 1800-tal stiger en man in i en kyrka i Ryssland.
Han är fylld av en desperat längtan efter det Heliga.
I tidiga barnaår hade han blivit bortadopterad. Hans bror lade beslag på hela arvet. Genom en tragisk olycka hade han förlorat rörelseförmågan i ena armen. Och om dettta inte hade varit nog så dog hans hustru bara efter något års äktenskap.
Han blev hemlös och ensam i världen.
Denna morgon i sent 1800-tal gick han in i en kyrka , tände ett ljus inför ikonen och fick höra prästen läsa bibelordet: ”Bedjen oavlåtligen”.
Hur i hela världen? tänkte denne man, hur kan man be utan uppehåll? Det finns ju så många andra praktiska saker som måste göras. Men orden förföljde honom på hans pilgrimsvandring genom Ryssland. Och ingen kunde ge honom ett svar! Ingen kunde berätta för honom hur man gör! Hur kommer det sig att man bara kan säga hur det är men aldrig hur man gör? Hur kommer det sig att man kan undervisa i den kristna spiritualitetens teori, men kan ingenting säga om dess praktik?


Det behövs bara tio minuter

 


Livets träd blommar

Många har fastnat för bilden på församlingsträdet i senaste terminsbroschyr från Jomala församling. Kommentarerna har varit fyllda av förundran över det rika liv som pågår i trädkronan. Men en del har även frågat vad det är för fågel som sitter i trädet.

Jag skall berätta för er att det är Guds närvaros fågel som fyller hela trädkronan med sin sång. Det är Guds mysteriums fågel som sitter på grenen och sjunger grönska, liv och framtid. Det är med andra ord helt enkelt Andlighetens fågel. När den lämnar trädkronan har vi bara verksamhet kvar.

Och ibland blir jag rentav förtvivlad när inte ens en liten drill hörs i mässan. Och jag undrar då: Har fågeln lämnat trädet. Men så tystnar jag. Tankarna lägger sig. Oron försvinner och jag hör:

Fågeln som sjunger genom natten. Fågeln som vänd mot solen hälsar morgongryningen. Och så får jag vila i fågelns tysta sång som lysande klar sjunger i skymningstystnaden.

Berättelsen om livets träd finner vi i Bibelns första bok, Första Moseboken, och i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken.

I skapelseberättelsen står det: ‘‘Herren Gud lät alla slags träd som var ljuvliga att se på och goda att äta av växa upp ur marken, och Livets träd mitt i lustgården”.

Och någon har till och med frågat mig vilka blommor det är som blomma röda och vackra.

Jag skall berätta för er att det är nio blommor.

Där finns Tålamodets. Och Glädjens. Vänlighetens och Godhetens. Barmhärtighetens blomma. Och Trofasthetens. Fridens och Ödmjuketens. Samt Självbehärskningens.

Det är helt enkelt de nio andliga gåvornas blommor som Paulus talar om i Galaterbrevet. Men vilken blomma som är vilken i detta träd vet jag ännu inte. Skulle så gärna vilja att blomman mellan mässor och gudstjänstgrupper vore Glädjens… men jag vet inte.

Kanske Ni vet… eller önskar er.

Tack för att ni har frågat.


Valentine

Det faktum att S:t Valentins minnesdag, den 14:e februari, har blivit de förälskades fest, en dag av kärleksförklaringar, är lite höljt i dunkel. Inte mycket av vad som är känt om helgonet S:t Valentin visar nämligen på någon enskild händelse som förklarar detta.

Den Helige Valentin var biskop i en liten italiensk stad, nuvarande Terni, under senare delen av 200-talet. Runt kom han till Rom där kejsar Claudius II just hade inlett en förföljelse riktad mot de kristna. Valentin besökte förföljda och fängslade och styrkte dem i hoppet – det sägs också att han lär ha varit särskilt flitig att viga kristna par – och när han själv blev arresterad lyckades han genom sin förkunnelse först få kejsaren att besinna sig och döma honom till husarrest i en romersk adelsfamilj. Men när han där, med sin starka tro, hade botat en blind dotter och fått hela familjen att omvända sig till Kristus och bli döpt beslutade kejsaren sig för att låta avrätta honom då han såg honom som ett hot. Valentin lär t o m ha försökt omvända kejsaren men utan framgång. Enligt legenden avrättades han genom halshuggning med svärd efter att i alla fall ha omvänt sin bödel.

Vid arkeologiska undersökningar fann man 1935 S:t Valentins kvarlevor i ruinerna till vad som varit hans gravbasilika i Rom, vilka fördes tillbaka till den ort där han var biskop och idag utgör ett resmål just för många förälskade. Utöver att han då vigde förföljda kristna kanske det är den starka tillit och nästan lidelsefulla hängivenhet i tron som helgonets liv och gärning vittnar om, som har överförts till de förälskade parens område, för att belysa en av beståndsdelarna i äktenskapet mellan man och kvinna?


Heliga Anna av Novgorod

pf1f25fd90

läs vidare här:

http://wadbring.com/historia/undersidor/anna.htm

Ingegerd blir Irina
När Ingegerd blev furstinna i Novgorod var hon sannolikt i likhet med sin far kristen. Det skulle dröja till 1054 innan öst och väst skildes åt i den ortodoxa och den katolska kyrkan. Med undantag för vissa orientaliska kyrkor, kallade förkalkedonska, utgjorde kristenheten fortfarande en enhet. Nestorskrönikan berättar att det skulle dröja flera år efter ankomsten till Novgorod, nämligen 1037, innan Ingegerd undfick dopet efter östlig rit och att hon då gavs namnet Irina, ett grekiskt ord med betydelsen fred. Även om hon måste lära sig det nya språket kan man utgå ifrån att det fanns många tillfällen för henne att även i fortsättningen tala sitt nordiska språk. Handelsmännen från svearnas rike bör ha hållit det levande. För dessa var staden inte Novgorod (den nya staden) utan Holmgård, liksom Kievriket kallades Gårdarike, gamla beteckningar från den tid då de vikingarna, väringar, sökte sig från nuvarande Roslagen österut via Finska viken på vattenvägar ned mot det östromerska riket och Konstantinopel. Enligt Snorre Sturlason kom Irina att tillbringa sitt liv i Novgorod men maktens centrum var Kiev där Jaroslav bar titeln storfurste. Tack vare sina långa traditioner och ekonomiska betydelse fortsatte Novgorod att ha en särställning inom Kievriket. Det fick behålla ett visst självstyre och kommande storfurstar gjorde alltid äldste sonen formellt till dess furste och guvernör. Staden hade grundats vid sjön Ilmen, vars inhemska benämning blev Ryska havet, och fortfarande påminner i vår tid många ortnamn med prefixet – rus och – varjag inom novgorodregionen om den nordiska bakgrunden.

Irinas och Jaroslavs ättlingar lever i europeiska furstehus
Jaroslavs eftermäle i historien är positivt. Att med militära maktmedel utvidga sitt lands gränser ingick i strategin och Jaroslav utgjorde inget undantag. Hans framgångar gav honom epitetet den store men även den vise. Förutom att han gjorde sig till herre över hela det dåtida Ryssland, är hans namn knutet till en för tiden modern lagstiftning, samtidigt som han skänkte gåvor till kyrkor och kloster. I det senare stödde honom hustrun Irina. Kyrkan bar upp tionden på storfurstens skatteinkomster och kyrkobyggandet var intensivt. När Jaroslav avled skall Kiev ha haft 400 kyrkor. Ryktet om de båda kom furstar på den europeiska kontinenten att söka släktskap med dem och få något av deras tio barn ingifta i sina egna familjer. Detta fick till följd att kejsaren i Konstantinopel och kungahusen i Frankrike, Polen och Ungern blev befryndade. En dotter blev norsk drottning och en son tog en tysk grevinna till hustru.

Storfurstinnan Irina blir den heliga Anna
Efter Jaroslavs död den 20 februari 1054 fullföljde Irina en tradition för änkor i de högsta samhällsskikten, nämligen att bli nunna, att ”ta doket”, som det löd i ett äldre svenskt språkbruk. Som nunna erhöll hon ett nytt namn och blev moder Anna. Hon fortsatte att göra gott och blev i sin ödmjukhet och fromhet en central gestalt som många sökte sig till. När hon avled den 10 februari 1050 blev hon gravlagd i Sofiakatedralen i Kiev. Det dröjde inte länge förrän underverk skedde efter det att troende vid graven hade bett om hennes förbön. Därför blev moder Annas död inledningen till en lång tradition som i henne fann förespråkare och ett trosvittne inte bara hos det vanliga folket utan även bland de kommande tsarerna flera hundra år senare. Den heliga Annas bild fanns i många kyrkor och hem. Också i vår tid är hon ett levande föredöme. I Ryssland, hennes nya hemland, kan hennes sentida landsmän efter många år av gudlöshet och trosförföljelse på nytt offentligt vörda henne. Även i Sverige är hon närvarande. Kristi Förklarings rysk-ortodoxa kyrka i Stockholm har två Annaikoner. Den heliga Annas ortodoxa församling i …….. bär hennes namn och i kyrkan äras hennes ikon. På helgonets dödsdag den 10 februari sjungs följande troparion vid dagens näst sista timbön (vespern):

Som en himmelskt lysande stjärna framträdde Du från Västern.
Du förunnades antaga den ortodoxa tron
och i den frambragte Du en väldignad frukt åt det heliga, ryska landet,
heliga, rättrogna furstinnan Anna.
Du älskade Kristus av allt ditt hjärta
och Du bevarade Hans rättfärdighet och lagar.
Då vi i dag firar Ditt allraheligaste minne,
mottager vi därför genom Dina förböner
syndernas förlåtelse.

Kommentar: Ett troparion sjungs vid slutet av den sjätte timbönen (vespern), på morgonen och i den gudomliga liturgin. Karakteristiskt är anropandet av dagens helgon i början och slutet av bönen. Utformningen av bönen präglas av ett poetiskt uttryckssätt och ofta med metaforisk omskrivning med bilder ur helgonets liv.

Sven H. Gullman


Åland, Småland och Savolax

Läsmöten har pågått allt sedan 1500-talet. Redan före reformationen reste prästen omkring i byarna och besökte gårdarna. Det var vanligt att prästerna drog omkring med ett stort följe och det blev ju betungande för gårdarna. Men bespisningen blev även en möjlighet att visa vad gården kunde prestera. Så till slut blev de ju själva kalasen som var det viktiga. Och det vara stora kalas som till slut måste stävjas på grund av slagsmål och brännvin. Skriftefärderna förbjöds 1625 genom hovrättspresidenten Nils Bjelkes försorg. Förbudet åtlyddes dock inte utan kalasen fortsatte på många platser, särskilt i vidsträckta församlingar. Drottning Kristina förnyade förbuden 1644 och man försökte hålla läsmöten i kyrkan. 1686 stadgades de första bestämmelserna om läsmöten i kyrkolagen och 1726 utfärdades en kunglig förordning…
Läsförhören inleddes i hemmen med bön och sång. Därefter förhör i kristendomens huvudstycken samt i innanläsning och stavning, varpå prästen i hela församlingens närvaro tillkännagav de framsteg speciellt barnen gjort. De försumliga varnades och fick nöja sig med ett halvt kors ( / ) eller till och med ett fjärdedels kors på sin läsesedel. Därefter fick byns talesman redogöra för det sedliga läget i byalaget. Förhöret avsluta­des med en bön och en psalm. Många äldre har fortfarande sina ”läsesedlar” bevarade från förr i världen.
Och denna tradition pågick i över femhundra år. Så skapades vår kultur på Åland, i Småland och Savolax. Den vi simmar i och oftast är blind för, den kristna kulturen. Någon skriver ut sig ur kyrkan men vi fortsätter att simma i samma vatten, tillsammans. Möts på kyrkogård, julbön, dop och begravning. Det är OK.


Det ena ögat gult och det andra blått – om Ålands kyrka, kultur och makt

Valdemar Nyman skriver i sin roman Den stora flykten om pedagogen Johannes Liliewahn: Det ena ögat var sol och det andra var måne. På det viset fångade han Liliewahns tendens både till själens djupa mörker och till dess klara solskensdagar, båda två på samma gång.

Jag tänker, Åland, ditt ena öga är gult och det andra blått. Och skulle fredförhandlingarna i Fredrikshamn 1809 ha styrts av de nya spirande ideerna kring en nationalstat grundad på språk, kultur och förvaltning då skulle Åland idag ha varit en del av det svenska riket såväl som de svensktalande omådena i Finland. Svenska rikets östra gräns skulle nämligen ha varit till stora delar identisk med nuvarande Borgå stifts gränser och Åland skulle ha legat mitt i.

stmaktstiden3

Maktens gränser

Men nu drogs gränslinjerna med maktens svärd rakt igenom samernas rike ner längs med Bottenhavet och så att Åland föstes in i det nya storfurstendömet Finland.
Och under denna tid föddes föreställningar som att det nuvarande Finland varit ockuperat av Sverige, ett lydland på samma sätt som man nu var ett lydland under Ryssland. Men den felaktiga föreställningen är en produkt i ett nationsbygge som till stora delar var influerat av fennomanismen med den svensktalande bildade klassen i spetsen. Till den finska patriotismens ledargestalter hör ju Runeberg, Topelius, Snellman, Sibelius, Aleksis Stenman (senare Kivi) m.fl. Det var ett nationsbygge som utfördes inom storfurstendömets gränser och även på Åland. Min farmor kunde långa strofer ur Runebergs Fänrik Stål utantill ännu på sin ålderdom. Så blev Ålands ena öga blått.

Kulturens gränser
1500-talet_1

Kulturellt och språkmässigt är vi en del av den enhetskultur som byggts upp allt sedan tiden före reformationen. En enhetskultur som skapades till största delen av kyrkan. Tänk er, att i varje socken från Småland till Savolax förrättades läsförhör där samtliga innevånare förhördes i läskunnighet, stavning, kristendom och där utvalda talesmän fick redogöra för det sedliga livet i socknen. Varje år i 400 år. Generation efter generation. Ur det uppstod en gemensam kultur som sträckte sig ända mot gränsen till Ryssland. Den kulturen var svensk. Förvaltningsspråket ända fram till gränsen mot Novogorod var tyska, latin eller svenska. Det nuvarande Finland var alltså fram till 1809 det svenska riket östra halva, en levande och integrerad del. Åbo var det andra största staden i Svea rike. Åland låg mitt i detta rike.

Nationsbygget

Efter hundra år av nationsbygget Finland, inom gränserna för storfurstendömet, hade man så småningom skapat en stark och djup identitetskänsla. Staten Finland som nästa år fyller 100 år, var på väg att födas. Till största delen hade nu både de svenskspråkiga områdena och de finskspråkiga en gemensam finländsk identitet. Båda hade blåa ögon. Båda språkgrupperna var finländare.

storfurstendömet Finland

storfurstendömet Finland södra<

Men Åland som var geografiskt isolerat och med täta kontakter till moderlandet Sverige hade fortfarande ena ögat gult.

Åland och den åländska kyrkan

När Julius Sundblom sedan gick i spetsen för Ålandsrörelsens strävan efter att Åland skulle återförenas med Sverige, så stod han mitt i en enhetskultur som hade sina rötter 500 år tillbaka i tiden och med majoriteten av ålänningarna bakom sig.
Den så kallade Ålandskommitte´n bestående av framstående svensktalande kulturmän i Helsingfors med undantag av Johannes Holmberg från Geta, hade ett gemensamt – ett förflutet som tjänstemän på Åland samt att de var engagerade i det finländska nationsbygget och strävade så klart efter att Åland skulle bevaras som en del av Finland. Med hjälp av sitt förslag till självstyrelselagar, som idag är Ålands orubbliga identitet, nådde man så småningom sitt mål. Åland blev, med det ena ögat gult och det andra blått, en självstyrd del av det Finland som nästa år jubilerar.

Men den åländska kyrkan då? Ja, inom den finns en allt mer tydlig och skarp konflikt. De åländska församlingarna är till sin förvaltning, lagstiftning och makt, helt och hållet en del av Borgå stift, vars ena öga är blått och det andra av samma färg. Men den åländska kyrkan är till sin kultur, historia och liv en del av den 600-årig kultur som sträcker över nationsgränserna. Det andra ögat, det blåa har visat sig alltmer närsynt. Vid sportsammanhang och vid utvalda kultursammanhang såsom tex utbildning, sätter vi en kontaktlins för det blåa ögat och hejar på det finländska.
Idag står Ålands kyrka maktlös när den finländska kyrkliga förvaltningen genomför den ena centraliseringen efter den andra. Folkbokföringen, ekonomibokföringen och fastighetsförvaltningen överförs med våld till centrala datasystem som är behjälpligt översatta till svenska. Men det är inte språket som är det värsta. Det värsta är kulturkrocken med en auktoritär överhetsattityd och som gör oss alltmer främmande och hemlösa. Vi fängslas i en förvaltning (som dock på ett föredömligt och generöst understött de åländska församlingarna ekonomiskt) vars ena öga är mörkblått och det andra är maktsvart.
Vad skall Ålands kyrka göra? Ålands kyrka behöver ett förvaltningsmandat som sträcker sig betydligt längre än att ”följa med åländska intressen”.

Kent Danielsson


Bild

Andliga övningar

Kontemplationens praktik - kentheo.com.001


image

Vilket vackert träd!
Helt underbart.
Vilket rikt liv.

Kontempationens träd

Jag sitter med i en grupp som delvis försöker kartlägga men framförallt planerar en satsning på andlig praxis i Borgå stift, på övningar och verksamheter som fördjupar och expanderar det andliga livet bland kyrkans anställda. Vi hade några mycket givande och intressanta dagar 2015 kring andlig praxis. Arbetet fortsätter och dagar arrangeras i år igen. Biskopen är initiativtagare till hela arbetet.

Hur rikt fältet är kan vara svårt att förstå innan man betraktar detta Kontempationens träd.

Vilket vackert träd!
Helt underbart.
Vilket rikt liv.

Hur ser trädet ut i vår kyrka?
Vilken andlig praxis finns det?
Delvis handlar det om att upptäcka vad vi redan regelbundet sysslar med… och bli glada över det och få syn på vad det åstadkommer.

Kontemplationens träd i Borgå stift, hur ser det ut i min församling… plantera ett på Snoan snarast… i vår…


Brain in Love

1896 skrev en missionär ned följande kärleksdikt, som han hört bland Kwakiutl indianerna i södra Alaska, och jag håller med hjärnforskaren Helen Fisher….en av de mest drabbande dikter jag hört, läst…hör henne läs:

”Fire runs through my body with the pain of loving you.
Pain runs through my body with the fires of my love for you.
Pain like a boil about to burst with my love for you, consumed by fire with my love for you.
I remember what you said to me.
I am thinking of your love for me.
I am torn by your love for me.
Pain and more pain — where are you going with my love?
I am told you will go from here.
I am told you will leave me here.
My body is numb with grief.
Remember what I said, my love.
Goodbye, my love, goodbye.”

Emily Dickinson once wrote, ”Parting is all we need to know of hell. (Avsked är allt vi behöver veta om helvetet).

How many people have suffered in all the millions of years of human evolution? How many people around the world are dancing with elation at this very minute? Romantic love is one of the most powerful sensations on Earth.


2. Berättelsen är VD på Hjärnkontoret/ Story is the CEO of the brain

När VD:N sparkas utan ersättare minskar verksamheten med 30% och mening och mål med 100. Och kvar blir alla enskilda pusselbitars egna svårförståeliga berättelsefragment.

image

Story is the CEO of the brain.

”This has to be embarrassing . . . if you’re an atheist. A new study performed at the University of York used targeted magnetism to shut down part of the brain. The result: belief in God disappeared among more than 30 percent of participants.

That in itself may not seem so embarrassing, but consider that the specific part of the brain they frazzled was the posterior medial frontal cortex—the part associated with detecting and solving problems, i.e., reasoning and logic.

In other words, when you shut down the part of the brain most associated with logic and reasoning, greater levels of atheism result.”

Har alltid haft det på känn…


1. Berättelsen är VD på Hjärnkontoret/ Story is the CEO of the brain

image />http://www.youtube.com/watch?v=iWouh2jGxDo


Tre ting i ett kyrkfönster

imageb

Det är julaftons morgon

Tre ting i ett kyrkfönster

1) Det sjugrenade ljuset

I nästan varje hem lyser den sjugrenade ljusstaken. I landskapsregeringens alla fönster. I polisens. På sjukhuset. Äldreboenden. Daghem och skolor. Det sjugrenade ljuset har en lång historia, härstammar ända från Mose tid.
Anni Gottberg, från Geta, kanske inte visste vad hon sade när hon kallade det hemstöpta ljuset för ”Mose båska”. Men så är det, det sjugrenade ljuset härstammar från Mose tid och kommer från den brinnande busken där Guds närvaro framstod som eld. Mose fick i uppgift att tillverka en ljusstake av guld med sju lampor och den mittersta var Guds eld. Och den ljusstaken blev till en försäljningssucce 1934 när svensken Oskar Andersson tillverkade den första elektriska ljusstaken. Och det gick till så att mänskor returnerade de första elektriska julgransbelysningarna som kom ut på marknaden på 30-talet eftersom de fungerade dåligt
med den dåvarande nätspänningen i Göteborg på 120 volt. Oskar Andersson som arbetade på Philips Göteborgskontor, fick idén att använda lamporna från de återlämnade ljusgransbelysningarna till att konstruera en elektrisk ljusstake.
Denna elektriska ljusstake med sju lampor är alltså ”Mose båska” med Guds eld brinnande i det mittersta ljuset. Guds närvaros eld som brinner och lyser upp julnatten när orden läses: ”Ett barn varder oss fött.”

2) Sädesskärven

Sädesskärven finner vi i en medeltida berättelse om den heliga familjen på flykt. Berättelsen finns skildrad på den norra väggen i S:ta Anna kyrka Kumlinge och den finns berättad i en medeltida fransk ballad men den äldsta varianten kommer nog från öst, från den ortodoxa traditionen där berättelsen går under namnet ”Den underbara säden.”
På bildsekvensen i Kumlinge kyrka ser vi Maria och jesusbarnet på en åsna ledd av Josef. De är på flykt undan Herodes soldater. De kommer fram till en stadsmur. Utanför stadsmuren arbetar en man och en kvinna med att så åkern. Maria och Josef stannar och berättar att de är förföljda av Herodes soldater som vill ta livet av deras nyfödde. Om de kommer förbi och frågar om bondparet sett den flyende familjen skall de svara: Ja, de kom härförbi när vi sådde.
Bondparet sådde åkern klar, gick hem och kom tillbaka följande morgon. Då hade den nysådda åkern bringat fram en säd under natten som vuxit ända upp till midjehöjd. När bondparet stod och förvånat betraktade säden kom Herodes soldater förbi och frågade om de sett den flyende familjen? Mannen och kvinnan kunde knappt slita blicken från den böljande sädesåkern medan de förvånat sa: Jaaa a , de gick förbi när vi sådde.
Herodes soldater drog den logiska konsekvensen av detta och avbröt sökandet. Denna underbara säd är det som säljs på bensinmackar, på julauktioner och torg. Det är den underbara säden som vi hänger upp i äppelträden för att skydda den heliga familjen med budskapet till förföljarna: Vänd om vänd om.

3)
Julstjärnan

fördes in från Mexico till USA av en passionerad botaniker, Joel Roberts Poinsett, och kallas därför ofta för en poinsettia. Och julstjärnan, varför står den i fönstret? Även den bär julens berättelser. Det var den mexikanska flickan på 1500-talet som var för fattig för att köpa en gåva vid firandet av Jesu födelse. Men ängeln uppenbarade sig för henne och sade att hon skulle plocka grenar längs med vägen och lägga dem på kyrkans altare. Och grenarna sköt skott och blomstrade. Betlehemsstjärnan hade landat på altaret i form av den röda poinsettian, röd, för att ljuset från julens stjärna redan ser den mörka dag då Moder Marias hjärta brister, långfredag.


Stress and neurowisdom

imagehttp://neurowisdom.com/wisdom101/waldman-assaraf-video/


Den spännande historien om en borttappad andlighet – berättad av metropoliten Kallistos Ware

Jag blir varm i hela kroppen när jag hör denna historia, så ömsint och noggrant berättad.


Prayer of the Heart – Jesusprayer


Breath In, Breath Out… God bless 1


The Jesus Prayer 3/3


The Jesus Prayer 2/3


The Jesus Prayer 1/3


Meditation – hjärtats bön 1


Den spännande historien om en borttappad andlighet

Källa: Den spännande historien om en borttappad andlighet


Att peka på månen

image

Ibland verkar det som om vi oroar oss för att tänka fel tankar. Att vi är rädda för att berätta fel berättelser. Att inte våga kanvända oss av annat än fastslagna ord och överenskomna vändningar. Det är som om beskrivningarna levde sitt eget liv utan Kontakt med vad de beskriver.
Som om det är fingret som är själva centrum kring vilket alla samlas, pratar och fotograferar, och glömmer vad fingret pekar på, månen på himlen. Som om vi vore rädda för att om vi ser längre bort i fingrets riktning så tappar vi bort oss, då blir vi vilseledda.

Många oroar sig för att jag varje dag sätter mig ner på en kudde, läser ett stycke ur nya testamentet och sedan bara övar tystnad. Följer med mina andetag, när jag andas in och när jag andas ut. Jag har blivit vilseledd… säger någon. Men jag låter bara nya testamentets ord peka mig fram mot den plats där ”strömmar av levande vatten blir till en källa i mig. Och ingenting kan få mig att släppa den platsen men blicken och bara glo på fingret. Ingenting kan få mig att starta strider om fingrets färg, ålder eller längd. En enda sak får mig att oroas. Att man inte bryr sig vart fingret pekar.
Orden, lärorna, symbolerna och berättelserna är finger som pekar mot den plats där ett flöde av levande vatten porlar. PÅ den platsen står Kristus. Fylld av det liv som är övernog. Och när man efter det återvänder till orden vet man… Sannerligen.
”Ingen talade som han”
Det var som om man såg, ”skådade” det levande vattnet porlande rinna. Det var som om han sade fram flödet. Flödet av Guds närvaro. Flödet av Helighet. Flödet av Liv.
Följ hans ord, se i berättelsernas riktning, genom symbolernas fönster och du ser det outsägliga. Fylls av tacksamhet. ” Ingen talar som han”. Över alla bräddar.
Det finns ett vetande bortom tankar och känslor. Ett vetande som är levande vatten: ur ert inre skall flyta strömmar av levande vatten som blir till en källa i dig, med ett flöde som ger evigt liv. ” Ingen talar som han”
Hur sliter man sig ifrån den notoriska koncentrationen på fingret, på orden, på lärorna och ideerna Hur gör man för att komma ifrån alla åsikter om fingrets anatomi?
Öva tystnad. Gör det enkelt. Sätt dig bekvämt. Be en bön. Låt den tystna. Följ med din andning. Återvänd till bönen när du dagdrömmer. Låt den tystna. Sjunka i bakgrunden. Bli det finger ingen ser när man fått syn på månen. Gör det varje dag.
Aldrig har någon människa talat som han.

imageAtt peka på månen


Att skälla på änglar

Man ser honom stå där på en sluttning. En fåraherde med sin hund. Han håller upp ena armen för att skydda sig för det bländande skenet av en ängel som fyller upp hela den värld som vanligtvis är mörk, torr betesmark. Den andra handen är fullt upptagen att med en käpp försöka hålla hunden i styr. Hunden som här inte begriper den innevarande stundens vikt utan står och skäller hejdlöst. På det främmande. På ängeln och hela dess härlighet.
Stackars herde, inte ser han och inte hör han. Men han vet ändå att det är en Herrens ängel som uppenbarar sig. Han vet att det är nåt på gång.
Bilden finns som en illustration i en av vår världs stora litterära skattkistor, Vernon manuskriptet i Bodleian Libraries vid Oxfords universitet.

image

När man öppnar den skattkistan glimmar 370 vackert snidade texter på engelska fram, texterna är medeltida poesi och prosa om vartannat, om änglar, om Moder Maria, om lärjungarna och vår Herre, om helgon och martyrer. I marginalerna på sidorna av kalvskinn klättrar gröna smäckra stjälkar fram och sträcker ut sig i blad av olika former och brister fram i knoppar likt smultron.
De mycket högtstående illustrationerna, som är målade huvudsakligen i guld, rosa och blått, är inplacerade i den löpande texten och klängväxterna visar sig även gömma sig i illustrationernas ramar för att där bryta sig fram och lägga sig varsamt mellan de vackra orden.
Illustrationen gavs ut som ett vykort för något år sedan av Bodleian Libraries.
Hur träffande är inte bilden av ängeln, herden och den skällande hunden! Är inte vår frenetiska aktivitet i våra liv, i våra hörlurar och skärmar, i våra kyrkliga verksamheter, bara ett sätt att skydda oss, att likt hunden stå och skälla på det annorlunda som väntar vid tröskeln, det främmande skrämmande. Hur mycket av allt det vi tänker, grubblar och högt proklamerar är bara ett sätt vakta det liv vi bestämt oss för? Hur mycket av vårt liv ägnar vi åt att skälla på änglar? Och så missa den oskuldsfullhet som är levande liv i varje skimrande ögonblick. Som är lycka och närvaro. Som är den plats där barnens skratt porlar fram.

Öva tystnad. Varje dag.
Så slutar hundarna skälla.
”Sannerligen om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket.” Matteus 18

”Image 362 The image is surrounded by a green and gold frame, enclosing a border of blue dots. Above the frame, written in red is an indication of the image’s subject matter ‘Angelus ad pastores dicit Annunctio nobis gaudium magnum—‘. The tall, powerful, masculine angel in robes of blue and pink, with large blue and green wings, is holding a scroll without words; one of the shepherds reaches out to catch the scroll, or move it to one side. The background is rich gold/brown, with grassy hillocks on which the shepherds stand. The shepherds are shown, according to tradition, as one in his youth, one middle-aged, and one as an old man. The old man, barefoot, wearing black leggings and a hood, glares at the angel; the younger man looks back at him gesturing to him to behold the angel. The middle aged shepherd points to the angel, shielding his eyes. They are each roughly dressed and carry sticks or crooks. They are accompanied by a mongrel dog looking up and barking, by goats (painted blue) looking up towards the angel, and by sheep grazing alongside a boar.”

I dina händer vill jag
Öppen,ny, varje dag


Bild

Skålseende

image


Den spännande historien om en borttappad andlighet

En morgon i sent 1800-tal stiger en man in i en kyrka i Ryssland.
Han är fylld av en desperat längtan efter det Heliga.
I tidiga barnaår hade han blivit bortadopterad. Hans bror lade beslag på hela arvet. Genom en tragisk olycka hade han förlorat rörelseförmågan i ena armen. Och om dettta inte hade varit nog så dog hans hustru bara efter något års äktenskap.
Han blev hemlös och ensam i världen.
Denna morgon i sent 1800-tal gick han in i en kyrka , tände ett ljus inför ikonen och fick höra prästen läsa bibelordet: ”Bedjen oavlåtligen”.
Hur i hela världen? tänkte denne man, hur kan man be utan uppehåll? Det finns ju så många andra praktiska saker som måste göras. Men orden förföljde honom på hans pilgrimsvandring genom Ryssland. Och ingen kunde ge honom ett svar! Ingen kunde berätta för honom hur man gör! Hur kommer det sig att man bara kan säga hur det är men aldrig hur man gör? Hur kommer det sig att man kan undervisa i den kristna spiritualitetens teori, men kan ingenting säga om dess praktik?

Den frågan är absolut lika brännande idag som i slutet av 1800-talet. Och svaret då var: man hade glömt hur man gör. Och svaret idag är: det är dåligt med praktik. Bland kyrkans folk och anställda.

Den ryske pilgrimens vandring, som nedtecknades med vänster hand, blev inte bara en beskrivning av en återerövrad praktik, utan en mycket viktigt del av den förlorade andlighetens återkomst.

Den ryske pilgrimen träffar nämligen på en andlig lärare som inte bara läst teorin utan utövade praktik. Och det mötet resulterade i att pilgrimen fick en bok i sin hand som hette ”Kärleken till skönheten”, Philokalia. I den boken fanns beskrivet hur man gör.

Varifrån kom boken? På vilket språk var den skriven? Vem hade skrivit den?

Till svaret på de frågorna leder ett enda namn: Paisius Velichovsky.

image

Och vem var han? Jo, en man som i lika hög grad som den ryske pilgrimen, beslutsamt och målmedvetet, sökt efter den, i den kristna kyrkan, då som nu, så sällsynta och nästan utrotade örten Andlighet.

Paisius Velichovsky hade i sitt sökande hamnat vid den andliga akademin i Kiev. Där möttes han av en ytlighet och en andlig lättja, som gjorde att han efter fyra år, besviken och uppgiven, avbröt sina studier och kom så till Rumänien, där han träffade på några munkar som flydde undan Peter den Stores välde. Kontakten med dem ledde honom vidare, till det heliga berget Athos. Men även där märkte han att det andliga livet befann sig under lågvattenmärke. Han valde att leva som eremit, och ägnade dagarna åt bön och studiet av Skriften och fäderna. Livet i tystnad och tillbedjan gjorde att när han sedan återvände till Rumänien fanns i honom en enkelhet och närvaro som gjorde att folk drogs till honom. En andlig rörelse växte upp kring Paisius, till slut omfattade den över tusen munkar, uppdelade på två kloster. Från såväl Ryssland, Grekland, som andra länder, kom pilgrimer och besökare för att beröras av deras liv.

I tider av andlig utarmning finns det alltid människor som söker och handlar. På olika håll. På olika sätt. Nu levde Nikodemos av Athos och biskopen av Korint, Makarios. De beslöt sig för att sammanställa enskilda texter av sammanlagt 36 författare, alltifrån 300-talets kyrkofäder till 1400-talets kontemplativa teologer, dvs texter ur den övade tystnadens tradition. De samlade texterna gavs ut 1782 i Venedig under namnet Philokalia..

Paisius, som hade lärt sig grekiska på Athos, översatte den till kyrkoslaviska under namnet ”Dobotroljubije”.

image

Det var den boken som den ryske pilgrimen fick i sin vänstra hand. Och det var i den boken som den ryske pilgrimen läste Simeon, den Nye Teologens ord: ”Vid varje andetag skall du säga: Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig. Du skall uttala orden sakta och tyst, med läpparna eller enbart i anden. Försök att jaga bort alla ovidkommande tankar.” Så gör man. Det är andlig praktik.

”En rysk pilgrims berättelser”, översattes till svenska 1960, med förord av vår egen Tito Colliander.

image

Jag köpte boken under studietiden, övningen lärde jag mig på egen hand. Efter fyra års studier avbröt jag och flyttade hem till Åland, jobbade och förlorade allt mer, tack gode Gud, den tro jag hade. En föreställningstro. En utanpå kunskap. En världsförklaring. En sorts ideologi. Jag jobbade under ett år som lärare ute på Kökar, utan trosföreställningar. En välsignad, välsignad tid. Med Lars Norén som husgud. I maj någon gång står jag vid en övergång i Mariehamn och väntar på grönt ljus. Och plötsligt blir jag medveten om min andning. Och hör mig ordlöst säga i takt med andningen: ”Herre Jesus Kristus Guds son, förbarma dig”. Det flyter upp ur det föreställningsfria. Ur tystnadens hav. Som en gåva. Som ur en källa rinner det fram. Tårarna började rinna. Och det blev grönt ljus.

Sedan dess har den övningen varit vardag. Min praktik. Och ur tystnaden tar jag emot andetagen: Herre Jesus Kristus Guds son, förbarma dig”. Sittande på kudde. På golvet. I en tystnad där jag blir till, närvarande i kött och blod. I blick och hand. I en tystnad som ordlöst viskar: Herre Jesus Kristus förbarma dig över mig.

image

Sedan många år tillbaka undervisar jag i detta så ofta det bara ges möjlighet. Så ofta jag blir tillfrågad.

Det här var den spännande historien om en borttappad andlighet. Om en bortglömd praktik.
Men den avslöjar även obarmhärtigt en pågående förkunnelse av död teori.

Kent Danielsson
Prästgårdskammaren i Jomala den femtonde veckan efter pingst då kyrkorna fylls av orden ” Bedjen oavlåtligen”.


Bild

Storytelling

image



Sommar

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image


Om det ändå fanns flere midsommarbarn

image

Midsommarbarn och Ålandskung
Julius Sundblom, ”Ålandskungen”, folkbildaren, midsommarbarn. Den 22 juni är det 150 år sedan hans födelse. Detta midsommarbarn till minne firar Jomala församling friluftsgudstjänst på Kantors i Jettböle. Men egentligen borde vi vara på Kasbergets topp och dela Sundbloms utsikt, dela vyerna ut över Åland, en helhetssyn och ett framtidshopp som reser sig högt upp över maktkamper, råstenar och rädslans kategorier . Utsikten från Kasberget ville Sundblom bli påmind om ännu på sin 80 års dag. Johannes Salminen beskriver så här upplevelsen så här:
”Därifrån såg man gårdar och skogar i givmilt fågelperspektiv, med havet blänkande till som yttersta gräns i väster. Och lyssnande man i stilla kvällar kunde man höra dyningen slå mot hällarna i Hammarudda. Vad betydde det? Frågade gossen en gång sin far. Och fick till svar: det var ”lugnsjön” som kom med hälsningar från moderlandet Sverige.”image
Det är midsommartid och midsommarbarnet Sundblom firas på Kantors i Jettböle den 21 juni, dagen innan hans födelsedag. På den gård där Julius vuxit upp, i den gröna livskraftens grönska runt diket mellan Prästträsket, eller som Johannes Salminen skriver ”jomala träsk”, och Lumparn. Julius växte upp i ett hem där den åländska bildningenhölls högt i kurs och som då fanns i de enklaste av stugor, i form av bl.a. katekes, psalmbok och andlig litteratur. Och midsommarbarn, vad är det? I midsommarstångens land, som Valdemar Nyman benämner Åland. Ja, det är ju barn med den gröna kraftens styrka, med nackens resning som igenkännande följer den 30 m höga midsommarstången då den reses, och med en ryggrad starkare och resligare än den fysiska kroppsbyggnaden gränser. Om det ändå fanns fler midsommarbar.
”Ålandskungen var ingen storväxt man. Men hans utstrålning måste ha varit så stor och stark att den också inneslöt hans kroppsbyggnad. Oskar Holmström, landstingsman från Kökar på 40-talet då både Sverige och Finland ville befästa Ålandsöarna, berättar:
”Finland hade skickat en man för att övertala landstingsledamöterna om att Åland borde befästas. Objuden klev han in under plenum till Landstingssalen och började tala för sin sak. Talmannen, Julius Sundblom, bad honom avlägsna sig. Han lydde inte. Då reste sig Sundblom i sin fulla längd och kraft, gick fram till mannen, grep tag i hans skjortkrage, lyfte upp honom från golvet och bar ut honom”. http://www.julius.ax
Kom med och fira midsommarbarnet Julius söndagen den 21 juni kl. 14 på Kantors i Jettböle.
Kent Danielsson

Kopian av den gamla kartan hänger i idag i Kantors nuvarande ägares, Liisa Petterssons, vardagsrum.


How To Deepen your Practice

image

http://liveanddare.com/process-of-meditation/?utm_source=getresponse&utm_medium=email&utm_campaign=live_and_dare&utm_content=The+process+of+meditation+-+how+to+deepen+your+practice


The Mind and the Brain

https://m.youtube.com/watch?v=L_30JzRGDHI

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image
https://m.youtube.com/watch?v=L_30JzRGDHI


imageMitt i


Bild

14 maj

image


Bild

There’s a Cloud in My Tea

image


Bild

Retreat

image


”Den som inte ger sitt liv” säger den heliga skrift


Vårdag på Jomala prästgård

image

image

image

image

Hälsningar till käraste Kumlinge prästgård… Hur mår du?
Undrar
Kent – stormystikern af Kumblinga


Hyvelspån ur ett föredrag

image image


Bild

The Work of Silence – Att öva tystnad

image


The Man Upstairs Pointed His Finger… And that’s it

 

 

 


Anteckningar om berättelser, språk och tystnad

Anteckningar om berättelser, språk och tystnad

Jag har haft nöjet att under några år dra s.k. skrivarretreater tillsammans med författaren Birgitta Boucht. Under ett par dagar samlades skrivande människor på retreatgården Snoan för att öva sig i inre och yttre tystnad samt för att skriva. Tystnad råder under alla andra tider utom under själva skrivpassen. Man pratar inte med varandra, använder inte telefon utan man äter under tystnad, går, sover, vaknar, mediterar. Och så skriver man under ledning av Birgitta. Då bryts självklart tystnaden och deltagarna skriver, läser och reflekterar högt.

Det kan verka som om en skrivarretreat är en paradox, dvs har en omöjlig, inbyggd motsättning. Så är det. Och det är denna paradox som är så fruktbar.

image

Vårt språk stelnar ofta och blir till konventioner, koncept och manér. Om vi då tänker att vårt språk väldigt långt styr vår uppfattning om världen, styr våra upplevelser och härbärgerar det vi kallar för ”kunskap” så förstår vi hur katastrofalt det kan vara att vara fången språket. För det första för att vi inte vet om att vi är fångar och för det andra för att det är just dessa språkliga fängelser som skapar människor med totalitära ideologier med alla konsekvenser. Historien ( som även den är en språklig berättelse) kan visa upp exempel efter exempel på vansinnesdåd utförda i religionens, politikens eller kulturens namn.

Därför är övning i tystnad revolutionärt. Den som övar sig låter sig sjunka undan alla tankar, förklaringar, teorier och koncept. Tystnadens utövare sjunker ner i, om det vore möjligt att säga, i hjärtats djup. Men det är inte möjligt att säga så för ordet ”hjärta” betyder idag samma sak som ”känsla”, och då blir det helt fel.

”The Deep Mind” väljer min favoritnunna Maggie Ross att benämna det som är bortom föreställningar, bortom upplevelser, känslor och tankar.

Att bottna i ”The deep Mind” är som att för första gången komma ner till den plats där jag rinner fram, där jag blir till. Som att för första gången v e t a vad mening, liv och lycka är. När du återvänder till orden och språket v e t  du så mycket mera än orden någonsin kunnat berätta.

Och texterna lyser. Orden är fyllda av ny kunskap. Pulsen vet.

När folket och prästerna hörde Jesus var deras reaktion: Aldrig har de hört någon prata som han!!! Och ändå sade han bara det alla redan visste!

Att öva sig i tystnad är revolutionärt. Koncept, ideologier och trosföreställningar fylls och sprängs upp av ett vetande, av liv, mening och kraft, men de ideologier och trosföreställningar som stelnat till att vara sig själva nog går under.

Samma oerhört kreativa process sker under en skrivarretreat , berättelserna vi berättar fylls av kunskap som vi inte vet hur vi fått.

Det är skrivarretreatens paradox. Och vi som skrivit är bara förundrade och lyckliga. Rikare. Kunnigare.

Jag hoppas att jag även i framtiden får vara med om den revolutionära verkstaden tillsammans med skrivare, präster, politiker, lärare, konstnärer… och journalister.

Kent Danielsson

långfredagsafton den 3 april

image

document.write(”);


To write an egg; pysanky -easter meditation

 

Klicka här:

http://www.radiotv.ax/webbtv/20150330-gomorron-malning-av-paskagg-i-ukrainsk-s

 

image


To write an egg – easter meditation

 

https://m.youtube.com/watch?v=Vy0CiVogfeI

 

 


Kropp och själ

 


Bild

Stilla lördag – öva tystnad och meditativ sång

Att öva tystnad mellan långfredag och påskdag

öva sig vara hemma då solen går upp

då solen dansar fram ur ryggraden

då den lyser fram ur hjärtslagen

då ögonblicken klarnar fram mellan molnen

Och det blir Påsk i själen

för den som är på plats

image

 

 

 

 

image


Pysanky, to write an egg – samu

image

 

 

https://m.youtube.com/watch?v=0EVxabROZGQ

Samu (作務 samu?) refers to physical work that is done with mindfulness as a simple, practical and spiritual practice. Samu might include activities such as cleaning, cooking, gardening, or chopping wood. Samu is a way to bring mindfulness into everyday life as well as to get things done. Samu is popular in Zen monasteries, particularly as a means of maintaining the monastery and as practicing mindfulness.

 

http://www.learnpysanky.com/designs.html

 

 


Plockar ihop och bearbetar- snart iväg

image image image image image image image imageimageimage


20 Reasons to Love meditation

20 Reasons to Love Meditation

Number Two

It Läts Us wGet To Know Our True Selves

 

image

It lets us get to know our true selves. Mindfulness can help us see beyond those rose-colored glasses when we need to really objectively analyze ourselves. A study in the journal Psychological Science shows that mindfulness can help us conquer common ”blind spots,” which can amplify or diminish our own flaws beyond reality.

http://www.huffingtonpost.com/2013/03/19/mindfulness-understand-personalities_n_2886102.html


20 Reasons to Love Meditation

image

Number One
Research published just last month in the journal Health Psychology shows that mindfulness is not only associated with feeling less stressed, it’s also linked with decreased levels of the stress hormone cortisol.

http://www.huffingtonpost.com/2013/03/31/mindfulness-meditation-cortisol-stress-levels_n_2965197.html

 


live at World Economic Forum

Article: http://www.huffingtonpost.com/2015/01/23/david-gelles-davos_n_6534626.html

 


Kropp- och sinnesnärvaro

image
Vår uppmärksamhet styrs oftast av omgivningens incitament. Någon går förbi, telefonen ringer, ett sms plingar till, ett barn ropar, nya mejl ramlar in, tv-reklamen går i gång, någon ställer en fråga, tankarna flaxar runt. Allting rör sig, allting låter. Hjärnan går på högvarv, kroppen blir stressad. Utöver detta så betraktar vi oss själva utifrån, duger jag, är jag cool, är jag snygg, är jag tuff, är jag den jag vill vara i spegeln?
Vi är som ett djur i bur där alla krav står likt åskådare utanför och pekar på oss, kommenterar och speglar. Hur man än vänder sig finns det bara nya krav och utmaningar.
Inte undra på att vi förlorar bedömningsförmågan, tappar kontrollen och i maktlöshet låter burens väggar vara de enda gränserna. Stressade möss i bur börjar äta på varandra. Stressade människor i sina burar börjar mobba varandra. I hemmen. På arbetsplatsen. I skolan.
Vi har här ett gigantiskt samhällsproblem.
Vem låser upp buren?
Nyckeln finns mycket, mycket närmare än vi tror.
Den ena forskningsrapporten efter den andra visar att enkla, regelbundna övningar i närvaro öppnar så småningom buren på ett sätt så att alla dessa åskådare som står utanför och pekar, drar sig tillbaka, vänder undan och jag får äntligen rum där det är högt i tak och landskapen är öppna.
Ett gigantiskt samhällsproblem kan lösas med övningar i närvaro. I skolan. På arbetsplatserna. I hemmen.
Forskningsrapporter berättar att övning i kroppslig närvaro har följande konsekvenser:
– mindre stress, utbrändhet och ångest
– bättre psykisk hälsa, färre fall av depression och ångest.
– ökad förmåga till vänlighet och medkänsla för andra, inklusive ökad empati, tolerans.
– ökad förmåga till förlåtelse och tålamod, och mindre ilska och fientlighet.
– bättre fysisk hälsa, inklusive lägre blodtryck, minskat kortisol (stresshormon) och färre rapporterade fysiska hälsoproblem.
– ökad kognitiv förmåga, inklusive förmågan att uppmärksamma och fokusera, fatta beslut och svara flexibelt på utmaningar.
– förbättrad arbetsprestation, inklusive bättre skolprestationer i klassrum
– förbättrad förmåga att se till elevernas behov och skapa stödjande .
Det är inte ansvarsfullt att fortsätta försöka lösa dessa samhällsproblem utan att fråga sig om inte lärare, elever, sjukvårdspersonal, beslutfattare, näringsliv och församlingar borde sätta sig ner och diskutera hur övar vi den närvaro som får burens galler att falla?

image

(Det är så med ord att de så småningom får en massa parasiter som biter sig fast och ”vantolkar” ordens mening. Så har det även gått med ordet mindfulness. När ordet används så känner man av de parasiter som bitit sig fast och smakar: tillgjordhet, inställsamhet, ”religiositet”, New age, buddhism och mycket annat. Därför kan det vara bra att byta till ett nyktrare begrepp. Förslagsvis: Kroppslig närvaro.

 

http://areena.yle.fi/tv/2185500


Bild

Som om de kom ur ”Tusen och en natt”

image

Och de är tre konungar, tre magin, vetenskapsmän, som gör sin pilgrimsvandring, stiger ut ur Tusen och en natt, stiger in under stjärnan som stannat ovanför en åsna, en oxe och ett barn i djurens krubba. Persiska resenärer i skimrande kläder, i tyger lysande som stjärnhimlar knäböjer i ett djurart stall.
Evangeliet säger:”De öppnade sina kistor”.
I kistan finns mycket noggrant utvalda gåvor. Gåvor som inte bara är presenter utan representanter.

Guldet står för det värdsliga, den värdsliga makten, det profana, det analyserbara och produktiva. Står för hela den värld som kan vägas och mätas, förstås och begripas.
Evangeliet säger att ” de föll ner” i tillbedjan.
Han som bär guldet, symbolen för världen sådan vi ser och förklarar den med hjälp av fysik, matematik, medicin och ekonomi.
I tillbedjan inför ett nyfött barn.
”Det är som det skall.”

Rökelsen står för det andliga, för tillbedjan, för mysteriet i en regndroppe och förundran över vintergatornas sträckning, för det obegripliga i kärleken, för det bittra i sorgen och förlusten, för mysteriet och människans orubbliga vetskap om en djupare mening.
I tillbedjan inför Ett nyfött barn.
”Det är som det skall.”

Myrran står för det kroppsliga, glädjen i musklernas rörelser, i dansens rytmer och i ögats förundran över livets skönhet och tradegi. Myrran är empati, njutning och vår förmåga att ge oss själva för andra.
Livets skönhet och smärta i tillbedjan inför ett nyfött barn.
”Det är som det skall.”

De öppnade sina kistor och kistorna var fyllda av vetande.
Om världen.
Om mysteriet.
Om livets skönhet och smärta.


The Mysterious Star of Epiphany, ”flashing like a flame” – trettondagsmorgon glimma

image

On Epiphany we do not commemorate a set of historical facts as much as we celebrate a great mystery.
Of course, this is not a new idea for Orthodox Christians and Eastern Catholics. Among Eastern Christians, January 6th is the Feast of the Theophany. On this day, Eastern Christians celebrate simultaneously the birth of Christ in the manger, the presentation of Jesus in the temple, and the baptism of Jesus in the Jordan River. And thus in each case, the manifestation of Christ’s true identity as the cosmic Word come to redeem all creation. One of the two kontakion (a thematic hymn, akin to a homily, to be sung at Orthos or Morning Prayer) reveal in poetic form the themes of the feast (translation from Fr. Apostolos Hill’s Cycles of Grace: Hymns from the Great Feast, Byzantine Chant in English):

Thou hast appeared today/to the inhabited earth/and thy light, O Lord,/has been marked upon us/who with knowledge sing thy praise/Thou hast come/Thou art made manifest/The light that no man can approach.

So then let us turn back to the feast of the Epiphany in the West, the celebration of the moment in which the Magi come to Christ bestowing gifts. This is not a cute, saccharine affair (see the hymn, O Little Town of Bethlehem as an example of such sweetness). Rather, the Magi–pagan kings–perceive in the wondrous light of the newly shining star the true identity of the infant. But, they do not stop with the visible light. The Magi are themselves rulers, wise men, who know the truth that the infant born in a cave is the true king of the earth. And what do they offer this king but gold, frankincense, and myrrh. Gold the gift of kings. Frankincense the incense of priests. Myrrh for the healing of wounds. The Magi seem to know remarkably well the identity of the infant. For he is the king, who created the very cosmos. He is the priest, who will offer himself as the fragrant offering in expiation of our sins. He is himself the healing balm, whose passion, death, and resurrection will heal the human condition. What mystery in such gifts. On the Ephipany, it seems necessary that we in the West remind ourselves of this reality, making sure to sing the whole hymn “We Three Kings” (I invite you to listen to the lyrics in the video below):

!

image

Epiphany in Christianity is feast celebrating the ‘shining forth’ or revelation of God to mankind in human form, in the person of Jesus Christ. The observance had its origins in the eastern Christian church, and included the birth of Jesus Christ; the visit of the three Magi (Caspar, Melchior and Balthasar) who arrived in Bethlehem; and all of Jesus’ childhood events, up to his baptism in the Jordan by John the Baptist.

The feast was initially based on (and viewed as a fulfillment of) the Jewish Feast of Lights. This was fixed on January 6. Observers of Epiphany often celebrate the Christmas holiday as well on December 25.


Reclaim your Life – Going to the Marketplace


Samu – Candlemaking in the Time of Advent

image

 

(mer…)


λέγει αὐτῷ Ἰησοῦς Ἐγώ εἰμι ἡ ὁδὸς καὶ ἡ ἀλήθεια καὶ ἡ ζωή…I AM

Jill Bolte Taylor
Neuroanatomist

Brain researcher Jill Bolte Taylor studied her own stroke as it happened — and has become a powerful voice for brain recovery.

image
Mister Chatterbrain is ruling our Church.

Om kyrkan ändå fick hjärnblödning en stund.

Då skulle vi alla se att när Mister Martin Chatterbrain tystnade så skulle den kyrka som är byggd av idéer, föreställningar, teorier och deras detaljredovisningar, som förutsätter att dess medlemmar vill sitta och lyssna på när dessa teorier detaljförklaras från en prediksstol tre meter ovanför marken, framstå som helt absurd.

Fullkomligt absurd.

Men vi skulle också i samma stund av klarhet se den kyrka vi saknar, som vi längtar efter, en kyrka som vågar veta, som vågar sitt hantverk, nämligen att vara en herde för fåren och visa oss fram till det vår själ längtar efter men som vi är så rädda för: den djupa tystnaden, det medkännande lyssnandet och den i handling gränsöverskridande gemenskapen med våra medmänniskor, natur och kosmos, med det heliga, med Jag är… En kyrka man inte skriver ut sig ur, lika lite som man skriver ut sig ur sin egen kropp…

Om kyrkan ändå fick hjärnblödning en stund!!! kanske det är det som nu är på gång då folk i storlek med hela Ålands befolkning har skrivit ut sig under en vecka.

And Mister Martin Chatterbrain is going crazy.

While the the loving shepherd is singing:

I am

the way

the truth

the life

”I am the living bread that came down out of heaven; if anyone eats of this bread, he will live forever; and the bread also which I will give for the life of the world is My flesh.”

The story is connecting the right with the left!!!

Amazing

http://www.youtube.com/watch?v=kJk5Fv2cfKk

Your brain’s cortex is divided into two hemispheres – right and left. According to Orrin Devinsky, MD, professor of Neurology, Psychiatry and Neurosurgery and Director of the NYU Epilepsy Center at NYU Langone Medical Center, the right hemisphere of the brain dominates self recognition, emotional familiarity and ego boundaries. The job of the left hemisphere is to make sense out of sensual input and information from the right hemisphere –

 

It’s the Storyteller, the Musician, the Artist who creates One of the two, oness out of dualism. Religion is à form of art.

 

 


Don’t worry, be happy

In Christianity, you can also touch the Kingdom of God with your body, right here and now. it is much safer than placing our hope in the future. If we cling to the idea of hope in the future, we might not notice the peace and joy that are available in the present moment. The best way to take care of the future is to take care of the present moment.

Thich Nhat Hanh

Eimage image image

image image image


The Oxtale


Bild

Ox and Person forgotten

image


Meditation som tystnadens praktik

http://areena.yle.fi/tv/2185500
Fotograf Robert Jansson
image
image

image

image

image
image


Bild

Ox forgotten

image


The light shines in the darkness, and the darkness has not overcome it.

image

image


Bild

Riding the Ox Home

image


Bild

Reclaim your Life IV

imageM


Reclaim your Life III – beginners mind


Bild

Catching the Ox

image


Bild

Reclaim your life!

image


Bild

Seeing the Ox

image


The mind


Bild

Finding Traces of the Ox

image


Searching for the Ox

image


Bild

Being lost in thought I

image


Bild

When we turn toward silence, we can receive the fruits of deep mind

image


Mickelsmäss

Det är Mikaelidagen

image

Barnens och änglarnas dag.
Och jag får ställa mig sist i ledet och i takt med barnkörens röster till hälften dansande följa korset och ljusen in i St. Olofs kyrka.
Mässan inleddes i den gamla kristna kyrkan alltid med procession. Hela församlingen gick sjungande in i Hagia Sofia, den heliga Vishetens kyrka i Konstantinopel.

Mosaiker i Hagia Sofia:
image

image

Hagia Sofia nu ett islamskt tempel
image

Processionen uttryckte att det är hela församlingen som GÖR gudstjänst. Prästerna, biskopen, diakonen är bara en del av gänget.
Men med tiden utarmades processionen till prästernas vandring in i det avskilda koret. Ja, och man byggde sakristian så småningom i omedelbar anslutning till koret och prästens procession omfattade bara några steg.
Bildkonstens centralperspektiv, dvs. regeln att punkten där alla perspektivlinjer möts finns längst bort i bilden, landade i mässan, till och med i kyrkoarkitekturen och i gestaltandes av nattvardens mysterium, mysteriet förlades längst bort i rummet, långt bort i koret, ensam med prästen.

Det omvända perspektivet som finns i de heliga bilderna, ikonerna, ritar perspektivlinjerna så att de drar in i rummet, fyller rummet med helig närvaro och sammanfaller i min blick, i mig, betraktaren.

Liturgi betyder ”folkets jobb” (λειτουργία eller λῃτουργία, av λαός / Laos, ”folket” och roten ἔργο / ergo, ”göra”). Liturgi är det omvända perspektivet i rörelse, i rummet, i procession, i evangelieläsning, i offergång, i ljuständning och nattvardsgång. Liturgi är att göra Mässa mitt ibland oss och där sammanstrålar helighet som ett mysterium i mig.

Så när barnkören idag på Mikaelidagen går i procession in St. Olof kyrka sjungande, halvt dansande hoppas jag, så gör de folkets jobb , de GÖR LITURGI ( inte hierosthurgi- prästen gör allt).


Det är söndag

image

”En man kom till tullgränsen invid den stora handelsplatsen. Han ledde en åsna som var lastad med halmbalar. På ryggen och fastbundna på sidan. Det såg ut som en stor hydda ur vilken en åsna tittade fram. Samt att man såg fyra små korta motvilliga ben röra sig under allt.

Tullinspektören stoppade mannen och tittade misstänksamt på uppenbarelsen. Han sade: Du måste nog tillåta mig att undersöka lasten. Jag kan tänka mig att du har en dyrbar skatt gömd bland höbalarna som du tänker sälja på den stora marknaden. Om det är så måste du först betala skatt för vad dyrbarheterna är värda.

”Sök om du vill” svarade mannen med åsnan. ”Om du finner något annat än halm, betalar jag vad än du begär.

Tulltjänstemannen löst på repen runt åsnans kropp och lät balarna falla ner till marken. Han stack händerna djupt in i balarna och letade.

Du är mig en begåvad smugglare, sa tjänstemannen. Jag är säker på att du gömmer något. Men jag vet inte vad! Så gå.

Mannen lastar åsnan på nytt, binder om och går till den stora marknadsplatsen.

Nästa dag kommer samma man igen, med åsnan packad runtomkring med halmbalar. Tulltjänstemannen stoppar honom, denna gång aningen vresigt, säger jag vet att det är nåt skumt och han sliter balarna av åsnan. Det är halmdamm i luften, det är halmstrån på marken, det är halmskärvar som flyter ut under åsnan och tjänstemannen letar.

”Ingenting!!!” säger den uppjagade tulltjänstemannen.

Så mannen med åsnan samlade ihop all halm så gott det gick och band om, gick över gränsen medan tulltjänstemannen står kvar på sin plats med halm i kläderna och marken täckt av strån och stönande hostande ”Ååååhhhk jag vet att det här inte går rätt till.”

Följande dag och följande dag, i tio års tid dyker denne man upp med åsnan och halmbalarna vid skattegränsen. Varje gång undersöker den nitiske tulltjänstemannen åsnan, han letade i manen, i munnen, under svansen, han kroppsvisiterde mannen. Fann aldrig någonting.

image

Till slut gick tulltjänstemannen i pension.

En dag strövade han omkring på den stora marknadsplatsen och när han såg sig omkring på de dignande stånden av varor och produkter i alla världens former och färger var det bara en tanke som fyllde hans sinne, vad hade denne man med åsnan hållit på med? Jag letade ju över allt. Igenom allt. Medan han mumlande för sig själv gick omkring såg han något bekant i folkmassan.

”DU!” ropade han. Det är ”DU”! Jag känner igen dig. Du är mannen som kom till tullgränsen i tio års tid med in åsna lastad med halm. Kom hit. Jag vill prata med dig.

Mannen kom fram till tulltjänstemannen som sade: ”Erkänn! Du smugglade någonting, gjorde du inte det?

Mannen nickade och log.

Jaaa, sade tulltjänstemannen. Det var det jag visste hela tiden! Du smygglade värdesaker till marknaden. Berätta för mig. Vad var det du smugglade? Berätta för mig, om du kan.

Mannen som fortfarande stod där och log svarade:

”Åsnor”.


Det mest självklara är vi blinda för. Vi tror att skatten finns i det vi äger, i det människor tänker, i det vi åstadkommer.
Vi har blivit blinda för det vi ÄR.
Det är söndag och temat är Guds omsorg.


Svallvågor ur tystnaden III – en ängel på besök

.
image

Man tänder ljus inför den
Bär den i procession.
Bugar inför den.
Kysser den.
Tillber inte men vördar.
Prästerna svänger rökelsekaret över den på samma sätt som de gör över altaret och församlingen.
År efter år. Bilden mörknar. Ljusen brinner.
Och tillslut nöts färgerna bort, konturerna bleknar.
Så man skyddar bilden med en silverram som bara öppnar sig över ansiktet och händerna.

Ingrid och Gunnar Ekelöf var på resa och sökte sig till Choraklostrets kapell (Kariye Cami) invid den gamla stadsmuren där den största och bäst bevarade bysantinska mosaikcykeln i Istanbul finns. I detta lilla kapell som byggts över källan hängde på en vägg en stor ikon som var täckt med en silverbasma: en plåtrelief som täcker allt utom Madonnans och Jesusbarnets ansikten. Och på denna ikon har allt svartnat, allt nötts ner intill träet, även de fria uttagen för huvudena och jungfruns hand. Bilden var sönderkysst.

Samma natt skriver Gunnar Ekelöf, efter en lång tid av ordtorka, med en flaska konjak, 17 dikter i en inspiration som han själv senare talade om som en ängels besök. Senare skrev han en annan natt ytterligare elva. På två nätter skrev han alltså första delen av samlingen Dīwān över fursten av Emgión.

Han skrev om Jungfrun:

Den svarta bilden
under silver sönderkysst
Den svarta bilden
under silver sönderkysst
Under silvret
den svarta bilden sönderkysst
Under silvret
den svarta bilden sönderkysst
Runt kring bilden
det vita silvret sönderkysst
Runt kring bilden
själva metallen sönderkysst
Under metallen
den svarta bilden sönderkysst
Mörker, o mörker sönderkysst
Mörker i våra ögon sönderkysst
Allt vad vi önskat sönderkysst
Allt vad vi inte önskat
kysst och sönderkysst
Allt vad vi undsluppit sönderkysst.
Allt vad vi önskar
flerfaldiga gånger kysst.

Jag tror att jag alltsedan min på så många sätt, tonåriga Ekelöfperiod, som även innehöll Björling, Lindegren och Enckell, ständigt varit sysselsatt med det omöjliga, nämligen att skriva ikon. I böcker, predikningar och andakter. Skriva, tala, berätta en närvaro in i rummet, in i livet. En omöjlighet. En gåva. Ett mysterium. Ty den närvaron är inte jag. Inte mitt. Det är en annan som stiger fram. Det är att öppna en dörr för en ängel.

Det omvända perspektivet.

Det omvända perspektivet skiljer den andliga texten från ett föredrag, undervisning och proklamation. Vilket innebär att vår kyrka är fattig intill döden på andliga texter och men rik intill övergödning på förklarande, vetande, analyserande texter.
Det omvända perspektivet finns redan i evangelierna. Ibland brukar man fånga det perspektivet med att peka på hur Jesus börjar ofta sina berättelser med Amen, Amen. Det är alltså som om han steg ut över tröskeln ifrån det mörka, det svarta, det osynliga, som om han steg ut ur Guds rike inom sig, bekräftande vad han sett, kan och vet, sägande Amen Amen till allt han bär inom sig och så säger han det in i rummet, gör det Guds rike närvarande!

I den målade ikonen är det omvända perspektivet en del av identiteten och sägs ofta vara motsatsen till den västerländska konstens centralperspektiv. Centralperspektivet fanns redan under antiken men var reserverat för illusionskapande måleri, för trick- och effektsökeri.

Det är som med fönster. Centralperspektivet från min skrivarlya i Jomala prästgård leder blicken ut över prästträskets gråa höstvatten. Precis som alla förklaringar och analyser leder vår uppmärksamhet ut tankarnas endimensionella geografier.
Det omvända perspektivet fyller min skrivarboa med ljus, sena septembersolens ljus.

Ikonen målas så som motivet ser ut inifrån bilden och framför den står jag tyst, tar emot, är sedd. Den heliga bilden, ikonen, fyller mitt liv med närvaro. Med ljus. Med nåd.
Där finns ingen sol. Där finns inga skuggor. Det som lyser är det oskapade ljuset.
Och allt är NU. En ängel på besök.


Bild

Septembermorgon

image


Att syresätta livskulturens vatten

image

Hur vet man var i kyrkoåret man befinner sig om man inte går i kyrkan? Ja man går in i ett köpcentrum. Och säljs det ljung, gravljus och lyktor så är vi i närheten av Alla helgonsdag. Finner vi fastlagsbullar så är vi i tiden innan fastetid! Hittar vi pallar med pappersägg, björkris med fjädrar i alla färger så står vi inför påskveckan… För att inte tala om de sjuarmade ljusstakarna, de nioarmade, adventsstjärnor och Härlig är jorden som lägger sig som ett lugn i våra sinnen när vi går igenom köpcentrum.
Vi simmar i kyrkoåret, kyrkoåret som är berättelsen om honom som föddes i ett stall. Vi lever i det vattnet. Men vi är som fisken som ständigt bubblande upprepar: Vi har inte sett nåt vatten, det finns inget vatten och slår sedan till med stjärtfenan så att det sprättar i vassen och änderna flyger upp…
Vi simmar i den västerländska kristna kulturen, i den berättelsen, och alla berättelsens tillbehör säljs på butikshyllorna så att vi konkret kan bygga vår scen hemma, med ljus, med stjärnor, på kyrkogårdar med kransar och gravljus, med adventsstakens fyra lågor i skolor och på sjukhus.

image

Östersjön mår dåligt på grund av vår livsstil, vår konsumtion och vår narcissism. Varje år delas ett pris ut för dem som arbetar för Östersjön. Det är lovvärt.
Vår livskultur mår dåligt. Längs med livskulturens stränder flyter obehagliga bruna samlingar av rädsla, nationalism, politisk korrekthet och okunskap. Vårt västerländska kulturvatten lider av övergödning.

image

År efter år arbetar kyrkan med att syresätta den västerländska kulturens vatten. Det är det kyrkoskatten går till. Att syresätta den kultur som skapar vårt sätt att se, höra, veta och känna.

Men kyrkan trängs allt mer ut i marginalen. Den anläggning som syresätter kulturens djupvatten sätts i skamvrån.
Tyvärr.
Ett mycket beklagansvärt uttryck för det är att församlingar som önskat ordna församlingsvalets förhandsröstning i Maxinge köpcenter, alltså på den plats där varorna på hyllorna följer kyrkoåret, inte släpps in på Norra torget.
”Ingen religiös verksamhet tack.” Jag tappar andan. Nu är det så att kulturvattnet är så övergött av narcissism, mind games och rädsla åt alla håll så att det faktiskt har blivit svårt att andas.
Kyrkans berättelse har i århundraden syresatt kulturvattnet. Inte så att fiskarna skall sjunga psalmer och sjögräsen dans heliga danser, utan bara så att vår livsmiljö går att leva i!

image


Svallvågor ur tystnaden II – Den spännande historien om en borttappad andlighet

image

En morgon i sent 1800-tal stiger en man in i en kyrka i Ryssland.
Han är fylld av en desperat längtan efter det Heliga.
Han har genom en tragisk olycka förlorat rörelseförmågan i ena armen. I tidiga barnaår blev han bortadopterad. Hans bror lade beslag på hela arvsrätten. Och om det inte vore nog så dog hans hustru bara efter något års äktenskap.
Han var nu hemlös och ensam i världen.
Och det var nu en av dessa dagar under åren 1893- någonting och mannen tände ett ljus inför den ikonen och lyssnade till prästen predika över Thessaloniker brevets 5 kap. och 17 vers: ”Bedjen oavlåtligen”.
Hur i hela världen. tänkte denne man, hur kan man be utan uppehåll? Det finns ju så många andra praktiska saker som måste utföras. Men han kunde inte skaka av sig orden. Han beslöt sig för att fortsätta sin hemlösa pilgrimsvandring nu sökande efter en förklaring. Med sin friska hand tecknade han ner sin vandring genom de yttre geografierna och genom de inre.

Berättelsen börjar så här:
”Av Guds nåd är jag en kristen människa, efter mina gärningar en stor syndare, till mitt stånd en hemlös pilgrim av lägsta börd, ständigt på vandring från ort till ort.”

image
Det var denna bok vår vän pilgrimen fick i sin hand. Det var om denna bok han skriver:
”- Är den möjligen högre och heligare än bibeln? Frågade jag.
-Nej, den är inte högre och heligare än Bibeln, men den kastar ljus över det som är fördolt i Bibeln och som i sin upphöjdhet är svårförståeligt för vårt begränsade förstånd.”
Men hur kommer det sig att vår ryske pilgrim hade så svårt att finna någon som kunde introducera honom i den oavlåtliga bönen. (…eller hur kommer det sig att det idag är så svårt att finna undervisning i den fördjupade kristna spiritualiteten?).
Svaret är enkelt. Traditionen var bortglömd. Har varit bortglömd? Är bortglömd? Berättelsen om den ryske pilgrimen blev till en nylansering, inte bara av en bok, utan av en hel förtryckt andlig tradition, tystnadens praktik (som är en frukt av Jesusbönen), kontemplationen som en gåva som beredes väg genom Tystnadens arbete , tex. kristen djupmeditation.
Den ryske pilgrimens berättelser har översatts till bl.a. tyska, engelska, franska och svenska. Förordet till den svenska upplagan är skrivet av vår egen Tito Colliander 1960 som skriver: ”Med fog har det anförts att författaren måste vara en person med djup teologisk insikt. Desto gåtfullare, mera rik och uppslagsgivande, lockande och betvingande är den.”
Till slut träffar han på en staretz. Staretz är en äldre andlig vägledare känd som helig man och som i den ryska traditionen lyssnar till de sökarnas berättelser och hjälper dem på vägen genom själens alla nätter och förståndets oändliga ökenmarker, mot det Annorlunda vetande som är helighetens omedelbara Självklarhet och Närvaro.
Denne staretz lärde honom bönen: Jesus Kristus Guds son, förbarma dig över mig syndare.
Pilgrimsvandringen fortsatte med bönens ord i sinnet tills han mötte en annan staretz. De vandrar samtalande tillsammans:
”Under vårt samtal hade vi utan att jag märkte det kommit nästan ända fram till eremitklostret. Jag ville inte att denne fromme staretz skulle lämna mig, och för att snarast få min önskan uppfylld skyndade jag mig att säga till honom: -Vördade Fader, jag ber er innerligt att förklara för mig vad den oavlåtliga bönen betyder och hur man kan lära sig den.
– Kom med mig, jag skall ge dig en bok av de heliga fäderna, där du med Guds hjälp kan finna klar och utförlig kunskap om denna bön.”

Vad var det för en bok som dyker upp och landar i pilgrimens hand? Vad innehåller den? Varifrån kommer den? Vem har skrivit den?
Svaret på hur denna bok slutar i pilgrimens hand är:Paisius Velichovsky.

Paisius Velichovsky hade sökt sig till den andliga akademin i Kiev och där mötts av en andlig lättja och en ytlighet som gjorde att han efter fyra år besviken avbröt sina studier och kom så till Rumänien där han träffade några munkar som flydde undan Peter den Stores välde. Kontakten med dem ledde honom vidare. Så småningom vände Paisius stegen mot Det heliga berget Athos. Men även där märkte han att det andliga livet befann sig under lågvattenmärke. Han valde att leva som eremit, och ägnade dagarna åt bön och studiet av Skriften och fäderna. Till slut återvände han till Rumänien. Där blev han sedan en centralgestalt bland sökande munkar.

image

Den andliga rörelsen runt Paisius växte till över tusen munkar, uppdelade på två kloster. Från såväl Ryssland, Grekland som andra länder kom pilgrimer och besökare för att beröras av deras exempel. Paisius som hade lärt sig grekiska på Athos påbörjade arbetet med att översätta många av kyrkofädernas skrifter liksom den grekiska versionen av Filokalia ( Φιλοκαλία , kärleken till det sköna/goda) som utkom 1782 i Venedig, sammanställd av Nikodemos av Athos och Makarios, biskop av Korint. Boken omfattade texter alltifrån 300-talet fram till 1400-talet, sammanlagt 36 olika författare.
Paisius Velichovsky översatte Philokalia till kyrkoslaviska under namnet ”Dobotroljubije” och den trycktes i St. Petersburg 1793. Paisius Velichovsky insomnande i frid 1794, ett år efter att den slaviska utgåvan av Filokalia hade utkommit.

image

Det var denna bok vår vän pilgrimen fick i sin hand. Det var om denna bok han skriver:
”- Är den möjligen högre och heligare än bibeln? Frågade jag.
-Nej, den är inte högre och heligare än Bibeln, men den kastar ljus över det som är fördolt i Bibeln och som i sin upphöjdhet är svårförståeligt för vårt begränsade förstånd.”

Men hur kommer det sig att vår ryske pilgrim hade så svårt att finna någon som kunde introducera honom i den oavlåtliga bönen. (…eller hur kommer det sig att det idag är så svårt att finna undervisning i den fördjupade kristna spiritualiteten?).
Svaret är enkelt. Traditionen var bortglömd. Har varit bortglömd? Är bortglömd? Berättelsen om den ryske pilgrimen blev till en nylansering, inte bara av en bok, utan av en hel förtryckt andlig tradition,ἡσυχασμός, hesychasmos, härstammar ur ordet ἡσυχία, hesychia, ”stillhet, vila, tystnad, ordlöshet”,”tystnadens praktik” (en frukt av Jesusbönen) och den bildlösa kontemplationen som en nåd och gåva som beredes väg genom Tystnadens arbete , tex. djupmeditation.
Den ryske pilgrimens berättelser har översatts till bl.a. tyska, engelska, franska och svenska. Förordet till den svenska upplagan är skrivet av vår egen Tito Colliander 1960 som skriver: ”Med fog har det anförts att författaren måste vara en person med djup teologisk insikt. Desto gåtfullare, mera rik och uppslagsgivande, lockande och betvingande är den.”

image

I takt med att den ryske pilgrimens berättelser gjort Philokalia känd bland de breda folklagren så har sammelverket översatts till engelska, finska ( översatt av syster Kristoduli i Lintula) och i nuläget översättes verket till svenska av författaren Bengt Pohjanen.

När Snoan den 14 september 2014 fyller 40 år är även det en del av den spännande historien om en borttappad andlighet, om ett andligt liv som befunnit sig under lågvattenmärke men som nu återvänder genom tystnadens praktik och övning i kontemplation.

image

Kent Danielsson


Svallvågor ur tystnaden – att bebo en tom plats

image

En fruktansvärd torka hade drabbat byn. Skördarna torkade ut. Träden gulnade. Folket levde i misär. Och ju längre torkan varade desto mer desperata blev människorna.
Shamanerna dansade och slog på sina trummor.
Prästerna offrade till sina gudar.
Barnen skickades på långa pilgrimsvandringar, ända upp på de högsta bergens topp.
Någon försökte till och med skjuta hål i molnen med hopp om att himlen skulle börja läcka litegrann över den kruttorra jorden.
Man hyrde in vilken humbugsmakare som helst bara med det resultatet att de lämnade trakten med pengarna med sig men lämnade torkan kvar.
En dag fick byborna syn på en gammal man som kom gående längs med vägen, stödjande sig på sin vandringskäpp.
Gå din väg! skrek man åt honom.
Vi har varken mat eller dryck så att det räcker åt oss själva, än mindre åt sådana som du. Vi har fått tillräckligt av såkallade regnmakare som tar pengarna och lämnar torkan kvar.
Mannen stannar upp och svarar: Behåll er mat och dryck. Det enda jag önskar är en hydda att bo i i tre dagar. Lämna mig sedan ifred.
Byborna visade honom till ett tomt,övergivet och illaluktande hönshus.
Den gamle mannen steg in i hönshuset, stängde dörren efter sig.
Han måste vara tokig, tänkte man och så gick var och en till sitt, mumlande att denna torka gör folk galna. Och man frågade sig vem som skulle skingra korparna efter tre dagar eller om det var bäst att helt enkelt bränna ner hönshuset utan att öppna dörren.
Sedan tystnade man och försjönk ner i, ja vad skall man kalla det? Likgiltighet?
Två dagar och två nätter passerade och på den tredje dagen vaknade nästan alla samtidigt. Någonting var annorlunda.
Människorna steg långsamt fram ur sina hus. Undrande.
En lätt bris… Så obetydlig att den knappt kändes mot kinden. Men ändå, när de stod där fyllda av tvivel, så började de torra löven prassla. Moln tornade upp sig vid horisonten. Rymden fylldes av energi och plötsligt dånade det till, blixten lyste upp den mörka himlen. Människorna stod skrattande tillsammans och regnet kammade deras hår, rann ner över kinderna och föll ner i den törstiga jorden.

image

Men var är den gamle mannen, ropade plötsligt ett barn.
Barnen sprang fram till hönshuset. Dörren stod öppen men den gamle var försvunnen.
Där borta är han ropade någon och folket sprang genom de vackra regnet för att hinn upp honom.
Gamle man, ropade man, gamle man, vänta, bli kvar hos oss.
Och byns främste steg fram och sade: Lämna oss inte, du får bli vår ledare. Du får mat, hus och alla skatter vi äger.
Tack för det, svarade den gamle, jag har ingen användning för skatter och hus. Jorden mättar min hunger och himlen släcker min törst.
Men om du inte vill stanna hos oss, säg oss då din hemlighet.
Det finns ingen hemlighet. Regnet finns alltid hos er.
Allt jag gjorde var att bebo en tom plats där regnet kunde få rum och falla på egna villkor.
Ni fyller er värld med alldeles för mycket idéer, förklaringar och personliga strategier.
Sök den djupa tystnadens tomma plats och välsignelser regnar ner över er.

image

-image


Ja… På väg två miljoner år tillbaka i tiden… In i den djupa tystnaden…retreat på Snoan

image


Bild

På väg … In i tystnad

image


Bild

Den heliga vildmarken

image


Bild

Vitbok på väg – mässan kyrkans centrum?

image


Vitbok på väg

Vitbok på väg.


Sommar sommar sommar mellan prästgård och kyrka (Jomala)

image

 

image

 

image

 

image

 

image

 

image

 

image

 

 

Behållningen efter helgen på Kökar:

Stanna din bil. Stäng radion. Släck telefonen. Stig ut på jorden! Träd in i skapelsen! Tillsammans.

Pilgrimsvandring är rörelse… Miljörörelse. Min kropp där den är hemma. I skapelsen.

Retreat är en vandring in mot det som är… Miljörörelse in i doften, in i smaken, in i färgen, hjärtslagen och kroppens tyngd.

Stig ut ur alla konstruerade tillhörigheter, stig in det som är.

långsamt, steg för steg, andas trädens skuggor, vila blicken i vattenspegeln, låt pulsen vandra stigens vändning, var närvarande, tänk inte, etikettera inte, planera inte, bara vara på vägen från prästgård till kyrka, den  miljörörelsen…


På väg till Franciskusfesten på Kökar med följande ”paper”…

image

Skapelsens herre eller tjänare?

Skapelseberättelsen kan läsas som ett ” olydnadens främsta exempel” med därpå följande straffsats. Så läses den ofta. Och berättas.

image

Men berättelsen i 1 mosebok kan även läsas som en beskrivning av hur det gick till när människan förlorade balansen mellan rottystnad och föreställning, när hon från att ha ”hört till” blev ”skild från” .

Enligt skapelseberättelsen blev människan så ”skild från” allt och alla så att rädslans bottenlösa klyfta sprack upp mellan människan och hennes skapare. Så var människan ”åtskild”.

Isoleringen slog inte ner endast mellan människan och hennes Skapare, den öppnade sig mellan människan och skapelsen.

Skapelsen som enligt berättelsen var en Gåva blev nu till ett verktyg. Denna skilsmässa slog alltså ner som ett gigantiskt treeggat svärd och beskrivs i följande ord:

Gud ” drev ut människan och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.”

Åtskildhetens faktum är oåterkalleligt. Tillhörighetens tid är förbi.

Människan är varken Skapelsens herre eller tjänare. Hon hör helt enkelt inte dit!

Detta är det fundamentala problemet. Ett trauma som mänskligheten hanterat som hon alltid gjort, genom att BERÄTTA.

Berättat om åtskildhetens olycka. Berättat om tillhörighetens paradis. Ett mänskligt berättande som pågått allt sedan människan blev ”åtskild”, sedan skilsmässan blev ett faktum. Ett berättande som fyller de religiösa traditionernas skattkammare med ett vetande som bara kan förvaltas av dessa berättelser.

Och berättelserna fyller sin funktion! De återskapar en tillhörighet! De skapar i oss ett ursprungligt vetande.

Ett vetande med huden, med näsan, med instinkten och hela kroppen. Ett ”djuriskt” vetande.

Ett forskarlag ställde sig frågan hur går det till när en stor flock med kronhjortar beslutar sig för att nu är det tid att söka upp vattenkällan och dricka? Är det alfahannen som går brölande om kring och skyddar flocken? Forskarna beslöt sig för att rigga upp ett antal kameror i träden kring flockens betesmarker för att registrera hur detta sker. Det är inget litet beslut som skall tas. Man får inte vänta för länge då kanske någon av individerna drabbas av uttorkning. Man får inte sätta iväg för tidigt då kanske inte alla ännu ätit klart. Hur går det till? Vem bestämmer? När forskarlaget studerade filmmaterialet blev de helt fascinerade. Då såg hur plötsligt en av hjortarna lyfte huvudet och vädrade åt ett håll. Sedan en hjort till. Och en hjort till. Och när 51 hjortar av hundra vädrade åt samma håll var beslutet taget och flocken satte av mot ett vattenhål. Proceduren var identisk dag efter dag. Forskarlaget konstaterade att flocken i princip röstade. När 51 procent vädrade åt samma håll var beslutet taget. Flocken var i sig en hel organism. En enda kropp. Med ett vetande. Nu är det bestämt. Samma procedur finns i starflockarnas formationer. När stararna samlar sig för att hitta rastplatser för natten kan de bilda flockar med upp till 50000 individer (svensk rekord verkar enligt en sökning på Svalan vara minst 40000 den 30 juli 2007 på Öland). De flyger runt rastplatsen i hisnande, föränderliga formationer som ständigt ändrar skepnad. Hur kan de? Hur VET de? I bråkdelar av en sekund. Ja de fungerar som en enda organism som känner in de närmaste vingslagen, de pågår alltså en röstning i varje vingslag. Ett vetande i vingslaget, i instinkten och i hela kroppens flykt. Ett ”djuriskt” vetande.

Vilken tillhörighet!!!

image

I ett gemensamt vetande. I starflocken synes det som om ”åtskildhet” inte existerade.

Jaa a, människan är varken Skapelsens herre eller tjänare.

Hon hör helt enkelt inte dit!

Detta är det fundamentala problemet. Det underliggande problemet.

Detta gör det möjligt för människan att leva så att ekosystemen slås sönder, att leva så att hungersnöd, sjukdomar och flyktingkatastrofer inte berör. Hon lever avskild. Hör inte till. Skapelsen blir ett verktyg för den åtskilda människans egna behov. Och framför allt för den konstruerade tillhörighet vi får i konsumtion, underhållning och maktutövning. Den tillhörighet vi får i gemensamma föreställningar, kulturella, politiska, religiösa eller vetenskapliga.

Det är synd om människan.

Vi kan inte fortsätta leva som vi gör om vi vill fortsätta leva som vi gör, leva avskilda från varandra, avskilda från skapelsen och avskilda från Gud.

Det här är en berättelse ur religionernas skattkammare:

En konung hade en trädgård. De främsta trädgårdsmästarna i riket hade planerat och planterat. Vackra ringlande gångar mellan planteringar över gräsmattor. Där fanns de mest sällsynta växter och den vackraste rosengård. Mitt i trädgården stod en tusenårig gammal ek. Konungen älskade att vandra genom trädgården i tidiga morgontimmar. En morgon upptäckte han till sin förvåning att eken hade förvandlats till en jätte stor harpa. Och han tänkte: Nu ställer jag till med rikets största trädgårdfest och bjuder in ung som gammal, fattig som rik. Men framförallt bjuder jag in rikets främsta musiker för att spela på den tusenåriga eken.

När dagen var kommen myllrade det av folk i trädgården. De gick omkring och beundrade de sköna växterna, de vackra gångarna och rosorna. Borden stod på gräset dukade med läckerheter på det vackraste av porslin. Men innan man satte sig till bords skulle musikerna bjudas fram till harpan och spela.

Den första musikern steg fram, ställde sig vid eken, höjde armarna, förde fingrarna till harpans strängar och började spela. Människorna i trädgården satte händerna för öronen, vände sig undan. De värsta av dissonanser flöt ut så musiker förskräckt avslutade och gick därifrån. Den ena musikern efter den andra fick försöka. Med samma resultat. Det var outhärdligt att höra.

Då kom en ung pojke ridande förbi slottet och den pågående trädgårdsfesten. Han steg av hästen och tittade in genom porten. Konungen upptäckte pojken där han stod och gick fram och bjöd in honom. Pojken frågade vad som var på gång och konungen berättade om eken som blivit harpa och om de fruktansvärda ljuden som strängarna gav i från sig när musikerna försökte spela.

Får jag prova? frågade pojken.

Javisst, varsågod.

Och pojken steg fram och lyfte sina händer och i samma stund hans fingrar rörde vid strängarna fylldes trädgården av de mest förunderliga musik. En del tyckte sig höra vågornas kluckande vid hemstranden. Andra hörde mors röst viska kärleksfullt i örat. Någon kände doften av höst under våta löv. Det fanns till och med en i trädgården som tyckte sig höra knäppningarna av is när den lägger sig en vindstilla fullmånesnatt i januari vid Marskil i Kumlinge.

Hela trädgården fylldes av, jaa vad?

När pojken slutat spela klev han ner och gick fram till konungen.

Konungen frågade: Vad i hela världen gjorde du?

Pojken svarade: Jag gjorde bara vad eken ville.

Men jag vet inte om det var jag som spelade på eken eller om det var eken som spelade på mig!

Hur många gånger har jag inte berättat den berättelsen! Och varje gång sprider det sig ett vetande bland åhörarna. Ett ordlöst djurvetande. En tillhörighet. Ett Kristi kroppvarande. Som alla delar. Och som vi alla vill.  Och jag tänker att om vi i detta varande nu reser oss och agerar så är vi lik starflocken. Ett enda helt. ”Idag är du med mig i paradis”.

Det är nästan som om jag ser hur detta vetande sprider sig. Först vädrar en bland lyssnarna, blicken klarnar, nacken raknar, läpparna ler och sedan en till och en till, tills alla sitter djurtysta tillsammans. VETANDE. Tillhörande. Hos varandra. Med varandra. I varandra. I skapelsens rottystnad. Bortom alla föreställningar. I våra kroppar, andetag och pulsslag. Tillsammans med gräsets tystnad, havets och stjärnornas.

Stararnas.

 

image

Kent Danielsson


Silence in the chapel

”The tragedy of contemporary institutional religion, preoccupied as it is with the power struggles of the clergy, is that it seems to have forgotten its task of bringing the transfiguring silence of the heart into the static world of noise.”

 

 

 skriver er min anonyma favoritnunna

och jag håller med   ”silence in the chàpel”

 

19-19.50 välkomna

 


Bild

Meditation som kyrklig praxis

Zeninspirerad kristen djupmeditation

To—sö 28—30.8.2014

Tema: Praktik – teorins moder; om meditation som kyrklig praxis.

image

Retreatledare:  Kent Danielsson, Mariehamn

Pris: 300 € Anmälan till Lärkkulla senast 7.8.2014


Bild

Zeninspirerad djupmeditation i sjöfararkapellet

Zeninspirerad djupmeditation i sjöfararkapellet

Vi börjar den 25 juni kl 19
Möt upp


Den gudomliga barnsligheten

Kristi himmelsfärd Kumlinge

Kristi himmelsfärdsdag har låg status både i vår kyrka och i samhället. Den kräver nämligen oerhört mycket av en modern människas intellekt .

Den kräver vad zenmunkarna brukar benämna : ”Beginners mind”, dvs att se världen som om det var för första gången. Att låta sig se med sin inneboende och obotbara barnslighet. En naivitet som lägger alla förklaringar, fysiska omöjligheter och biologiska lagar åt sidan och bara låter oss dras in i symbolernas kraftfält och hisnande univers.

Denna gudomliga barnslighet möter vi i Sta Anna kyrkas målningar. En av målningarna utstrålar den mest oblyga naivitet är, dvs bilden av Kristi himmelsfärd, som nu tyvärr är gömd bakom orgeln. Men före orgeln byggdes har församlingen i århundraden stigit in i kyrkan med bilden av  sin Herre nedanom knäna, till vänster.

Vad roligt och respektlöst!  En naivitet som är absolut nödvändig för att förstå att kyrkofädernas budskap om att människan inte längre är utkörd ur paradis, utan är hemma igen på Guds högra sida. I Kristus. Där vi vara menade att vara.

Med andra ord: skapelseberättelsen slutade med att människan blev utkörd ur paradiset.

Påskberättelsen slutar med Kristi himmelsfärd där människan sätter sig  på Guds högra sida, i Kristus.

 

 


Den gudomliga vita fläcken

Så här skall texten se ut.

”Det finns en tungans tystnad.
Det finns en hela kroppens tystnad.
Det finns en sinnets tystnad
och själens.
Det finns en andens tystnad.
Denna tystnad inträder när sinnet
upphör att låta sig ryckas med
av alla föreställningar och
då tystnaden stiger upp ur
Det som Är.
Gud är
tystnad.”

image
Skriver den syriske munken Abraham av Natphar, 600- talet.

I medlet av 1980-talet lät sig en frustrerad ung teolog och präst bli övertalad att hoppa på en pågående retreatledarutbildning. Med skepsis och en hel del fördomar reste denne meditationsutövande präst till Snoan och välkomnades av Bror Borgar och den svenska retreatprästen Gunnar Sundin. Frustrationen bara växte i denne otålige teolog allt efter att han tvingades sitta och lyssna till, jag vet inte vad. Lördag kväll brast tålamodet och den unge teologen frågade om detta med retreat bara handlar om att inte prata, inte se på varandra utan bara gå omkring som nånsorts isolerade utomjordingar, hur skall vi lära oss den tystnad som stiger upp ur våra djup? Det blev dödstyst. Den unge teologen hade brutit mot alla oskrivna lagar. Till sist tog den äldre teologen Paavo Rissanen tag i frågan och sade:
Det hände sig att en upptäcktsresande kom till en av de vita fläckarna på kartan, dvs till ett område som utmärktes av att en västerlänning ännu inte satt sin fot där. Han fann ett paradis där människor jagade, fiskade i den utsträckning som behövdes för att leva ett gott liv. Han fann ett paradis där man delade skratt, gråt, sol och vind. Upptäcktsresanden lärde sig att älska det livet i all sin enkelhet och skönhet.
Efter en lång tid återvänder han till sina hemtrakter med släkt och vänner, bekanta och bybor. Han kallade samman de närmaste till en gemensam kväll i hemmet. Han berättade för dem om livet på den vita fläcken. Om skönheten. Om kärleken. Om närheten och tacksamheten.
Efter en tid ville de övriga byborna lyssna till vad han hade att berätta. Då ritade han upp en stor karta över platsen där han levat, stigar, stenar, vattendrag, sjöar och berg. Han ritade in var lägerelden brann. Var barnen lekte. Var de vuxna jagade. Byborna blev helt fascinerade. De frågade honom om och om igen om han inte kunde berätta mera. Det blev till och med så att man var tvungna att flytta samlingarna till Brandkårshuset för att alla skulle rymmas.
Bestörtningen blev stor när upptäcktsresanden dog. Byborna visste inte vad de skulle ta sig till. Folk samlades i Brandkårshuset framför kartan över den vita fläcken och hjälpte varandra att minnas vad som sagts och vad som berättats. Till slut valde man en Ledare som memorerade allt som berättats. Regelbundet, varje vecka, samlades en växande skara och lyssnade, sjöng de sånger man lärt sig. Och allt var bra. Mycket intressant. Men en kvinna greps av längtan efter att gå i den döde upptäcktsresandens fotspår. Hon packade och begav sig iväg på den långa resan till den vita fläcken. När hon kom fram stod hon så småningom mitt i byn omgiven av människorna och till sin förvåning såg hon att hon kände igen det mesta men det var så mycket mera. Så fyllt av levande liv, mättade färger, ljud och rörelser. Hon kände igen allt men ändå inget. Det var som hon trott men så fullständigt annorlunda. Hon bara stod och tog emot. Hela hon var öga, öra, hud och hand. Och hon var likt jungfrun som blev havande. Av liv. Grönskande. Viriditas.

”Grönskan är det jordiska uttrycket för det himmelska solljuset och det är i grönskan som jordiska varelser upplever fullbordan, som är både fysisk och gudomlig. Grönskan är det lyckliga övervinnandet av dualismen mellan fysiskt och gudomligt” (Hildegard av Bingen 1098-1179).

Den berättelsen räddade Snoan i mitt liv. Den gudomliga vita fläcken. Mysteriets vetande tystnad. Och den prunkande grönska som fyller alla föreställningars och dogmers svartvita konturer med liv.

image


Ett liv

Det är för mig en gåta att prästgården i Kumlinge fortfarande inte har fått sin inneboende kyrkoherde. På denna prästgårdsbacke har vårarna bosatt sig i prästernas skimrande blickar allt sedan 1500 talet. Som senkommen Bildefterföljare fick jag leva här under 30 års tid. Här har jag eldat majbrasor, spelat badminton (med framför allt Jacob), klippt gräs och tillsammans med mina barns mor odlat ( det var modern), mjölkat getter (det var jag), tillverkat ost, lekt med scouter, arrangerat teaterdagar, soppteater och friluftsgudstjänster, meckat på min salige Citroën, och tillsammans med barnen matat igelkottarna, ropat på kattorna, grillat korv kött grönsaker, skrapat båten, rengjort näten och skjutit till måls mot gethuset (det var mest Jonas), byggt kaninburar (Malins), och lärt mig skruva i ”oljegropen” (Mikas).
Och under tysta mörka höstkvällar läst alla dessa hisnande teologiska praktiker, Mäster Eckhart, Hjalmar Ekström, Johannes av Korset, Julian av Norwich, Valdemar Nyman, Hildegard av Bingen,Valdemar Nyman,Pseudo-Dionysios och Valdemar Nyman och Jacob Böhme, William Johnston, och idisslat den totala oktobertystnaden, lärt mig meditationen, lärt mig lyssnandet till gubbar, ungdomar, kvinnor jaaa a.
Och inte att förglömma: Här har jag fått skriva de bästa av mina rader:

”Anna Valderina ängelfisk
rörelserna dina
osynliga, genomskinliga
gälrörelser”

Tack skall ni alla
alla
alla ha,
för allt
allt allt ni lärt mig!!!

Förstår inte att sådant välsignat, välsignat liv i vår moderna värld inte har nån sökande!!!

Jaaa a snälla någon Här väntar ett liv.

Säger Kent utnämnd av dem som inte kunde förstå allt detta till ”stormystikern av Kumblinga” och som nu äntligen börjar bli klar med det här och ser så fram emot att få fortsätta jobba i Jomala församling 7 år till.

Säger Kent
och uppmanar er
Dela!
förstår ni?
Och det här är bara ”prästgårdsbackan”.
Återkommer till det största, S:ta Anna medeltida kyrka.
…………………………………………………………………………………………….
Kent Danielsson
Neptunigatan 59
22100 Mariehamn
Åland
tel. 0400367742(mobil); 0374118075 (Skype)
kent.danielsson@me.com
http://homepage.mac.com/kentheo/Menu33.html


Expedition Tystnad – att utforska det ordlösa.

Och nu
Invid Replotbron utanför Vasa
Skall inleda en retreat under temat” Expedition tystnad – att utforska det ordlösa!
Ser mycket fram mot denna
meditationsretreat med praktiska meditationsövningar och med vägledningar i de verktyg vi har att pejla in den tystnad som ligger bortom ljuden och det ständigt pågående tankebruset.
Vi börjar med de verktyg vi känner: det mångdimensionella som öppnar sig i poesins ord, i kroppens långsamma rörelser och i huden som känner solens värme och vindens smekningar i berättelsernas orubbliga kunskap.
Välkomna alla deltagare
Stig ut ur den endimensionella världen som säger ”det här va svårt, jag begriper int ”
Lämna ordens pusselyta och låt tystnaden i dig förstå det man inte kan begripa sig på!Bild


Notering

Bild

 

‘And so shal shame be turnyd to worship and more ioye,’ she says, ‘for our curtes lord wil not that his servants dispeir….Peas and love art ever in us, beand and werkand, but [though] we be not alway in pese and in love; he will that we taken hede thus: that he is the ground of al our hole life in love. Julian av Norwich


Allt som är.

Den 13 maj då dagarna redan blivit långa och gryningen vaknar tidigt hade hennes familj samlat sig omkring henne.
Julian av Norwich hade insjuknat svårt kvällen innan. Hon hade fått feber, yrade och blev förlamad från midjan neråt.
Den familj hon hade kvar var där. Digerdöden hade tagt hennes far redan när hon var barn. Samma Svarta död tog två av hennes barn när hon var 19 och till sist även hennes man. Julians hjärta brast. Hon lät sina syskon ta hand om de kvarlevande två småbarnen. Och till slut överlät hon sin mans framgångsrika verksamhet åt sina syskon. Hon tänkte: Det finns ingen orsak att leva. Livet klarar sig utmärkt utan mig. Och i sina böner bad hon att den Svarta döden skulle hämta henne.Så att hon skulle få dö in i Kristus. Slippa.
Hon trodde att nu hade hon blivit bönhörd.
Tillsammans med familjen var där en präst och en korpojke med ett brinnande ljus i sin hand.Julian av Norwich skulle för sista gången ta emot den heliga nattvarden.
Hon låg med blicken fäst vid det lilla fönster som fanns i hennes självvalda eremitcell. Morgonen var fylld med ett förunderligt ljus. Allt klarare allt klarare strålade ljuset in genom fönstret. Det var som en bro, som en gång av ljus man kunde träda in i, fyllas av och tona bort.
Prästen läste liturgin, höll upp ett kors mellan Julians blick och fönsterljuset. Korpojkens brinnande stearinljus kastade sitt sken över korsets mörka framsida och Julian i feber, förlamad, såg Kristi kropp på korset. Det var inget annat än det hon såg. Och kroppen kände ingen smärta mer. Hon slöt ögonen. Under de slutna ögonlocken sjönk korsets mörka sida bort, febern försvann och den Uppståndne kom och sträckte fram sin hand. I den öppna handflatan låg något som inte var större än en hasselnöt. Förvånad betraktade Julian det som verkar vara en nöt. Så liten. Så obetydlig. Hon frågade: Vad är det?
Den Uppståndne svarade: Det är Allt som är. Det är du. Det är jag. Det är Allt som finns. Älskat.
Den Uppståndne fortsätter: Jag ger dig så många år du behöver för att bli omsluten av det lilla, det obetydliga, det enkla. Och all den kärlek.

”Allt skall bli bra
Och allt skall bli bra
Allt i tingens ordning kommer att bli bra”

Bild


Allt

”Allt skall bli bra

Och allt skall bli bra

Allt i tingens ordning skall bli bra”

Julian av Norwich

 

 

 

 

Julian of Norwich

 

 

 

 

 


Bild

Att utforska det ordlösa

Inkommande vecka bär det av till Vasa för att dra en retreat med temat: Expedition Tystnad – att utforska det ordlösa.

Det är nu över ett år sean jag skrev i min blogg. Att man inte i min ålder kan bli befriad från dessa ökenvindar som bränner in sin torka i allt levande och som med sina ständigt flyende sandkårar får horisonten att sluta sin blick.

Nu sitter jag och förbereder mig i ett rum, min nya skrivarkoja,  i Jomala prästgård med utsikt över vattenspegeln i Dalkarby träsk. Med ett tema som jag arbetat med redan tidigare : Att utforska det ordlösa.

Att utforska det ordlösa – expedition tystnad, borde det egentligen heta, ty det ordlösa vetandet vilar i den djupa tystnaden. Det är som en vacker morgon i maj när man sitter ute på en klippa vid vattnet och ser solen gå upp… här finns liv utanför alla etiketter, här pågår skapelse utanför alla definitioner, här landar sjöfågeln, här ropar  gudingen, här hoppar haren över berget och martallen står stark i sina årsringar medan jag vet mina andetag. I pulsen blir jag till.

”Att förlora sin tystnad är att förlora sin mänsklighet”

 

 

 

 


”Vårt förflutna går före oss,”

Natural-Zen-Garden-Landscape-in-Kyushu-Tokyo-590x442

Ja, det blev ingen Stilla dag
Det är kanske för tidigt om hösten, denna långa underbara solsommar. Men kanske också marknadsandligheten med alla olika tekniker väger tyngre än Tystnadens arbete.
Som tröst har jag översatt min favoritnunna Anonymous ord.

”Det finns inget så enkelt som bön och den inre resan till Gud. Man behöver bara sitta i stillhet med öppet hjärta. Resten är ren gåva, kärlekens nåd allena.
Moderna framsteg inom psykologin har hjälpt oss att bättre förstå vad som händer i vårt inre under tystnad, men psykologin kan inte ersätta stillhetens bön. En sak som klart framkommit är att vi behöver veta tillräckligt om oss själva för att erhålla en icke tillrättalagd sanning om oss själva inför Gud. Sanningen om oss själva stiger ständigt upp ur vår tystnad och kan inte etiketteras, den är inte egot, den är inte den mycket omhuldade självbilden, som framför allt är en illusorisk fantasivärld byggd av en personlighet på jakt efter sig själv. Denna tystnad måste få näring försiktigt, ty i tystnaden utesluts eller glöms ingenting. ”Vårt förflutna går före oss,” såsom Augustinus sade.”

Ändå finns det ingenting så svårt som stillhetens bön, för det kräver att vi avstår vårt egensinne. Vi är alltid förberedda på att på olika sätt låta oss distraheras för att undvika det stundvisa skrämmande mötet med det heliga, och så stiga ur den fogliga mottaglighet som krävs för att ta emot det heliga. Sådana distraktioner erbjuder samtidens sk. andlighet i överflöd. En ”andlighet” som blivit blivit en handelsvara och har fött ett eget ”prästerskap”.

 

 

 

 


Färre veck i pannan – flere veck i hjärnan

Sommaren med tyst meditation i sjöfararkapellet är förbi. Turister, sommargäster och ålänningar har suttit i kapellets stocktystnad och vattenro.  Suttit i tystnad och blivit ett med vågskvalp, fågelskrik, regndroppar och vinande vindpustar. Många  fick uppleva att det här kan jag från förut, det här känner jag igen från skogen, havsstranden, båten.  Alla kan meditera. Men vi behöver regelbundna stunder av inre ro för att må bra. Den korta stunden av tystnad och närvaro i kapellet kunde man bära med sig ut på sjödagarna, ut i sommarens stadsliv, men stunderna behöver underhållas och växa.  Man behöver alltså inte bli munk eller lägga sig till med sig konstiga ideer och kläder.  Man behöver inte sluta titta på TV. Man behöver bara en stunds tystnad från allt, en stund. Regelbundet.

Sjöfararkapellet

Att gå på kurs

Jag blev bekant med zeninspirerad meditation i mitten av åttiotalet då jag gick på kurs i drömarbete på Sigtunastiftelsens kursgård.  Före det hade jag läst Hans Hofs bok om meditation ”Bli mer människa”. Så jag var beredd på vad jag fick se i Refugiet på Sigtunastiftelsen. Meditationskuddar i cirkel placerade på fårskinn. Det var som om något föll på plats vid bara vid blicken. När jag kom hem sydde jag mig en meditationskudde av gamla manchesterjeans och fyllde den med vadd. Satte mig på den regelbundet. Det är snart trettio år sedan. Det tog flera år innan jag ”gick på kurs”. När jag äntligen anmälde mig hade jag den stora förmånen att få Hans Hof som lärare (1972 grundade Hof  Rättviks meditationscentrum och ledde kurser i zenmeditation in på 80-talet; han introducerade zenmeditationen i Sverige. 1974 utkom hans bok Mer människa; reviderad 2000, Bli mer människa. 1984 bildade han Föreningen Zenvägen. Han grundade Eckhart-stiftelsen. Hans Hof var professor i religionsfilosofi i Uppsala 1969-87.)

Förändrad syn på tro och kyrka

På den vägen är det och meditationen har i grunden förändrat min syn på tro och kyrka. Jag förstår inte hur jag skulle kunna verka som präst utan att ha upptäckt den inre tystnad, det urhav ur vilken orden och tankarna föds, en tystnad som inom den kyrkliga traditionen odlats som kontemplativ bön. Det skulle ha varit att ha nöjt sig med trädets lövverk men missat det pågående stora, osynliga liv som strömmar upp från rötternas yttersta flimmerhår , genom stam till krona, för att där fyllas av sol och vända ner mot rot igen. Det skulle ha varit att missa själva trädet. Javisst, lövverket, tankarna, ideerna och ideologierna är levande, de knoppar, spricker ut, fyller kronan, ändrar färg, vissnar och faller av, men trädet står kvar och livet är det som händer under barken. Läran och dogmerna är den yttre beskrivningen av det synliga trädet. Regelbunden meditation leder människan in tystnaden, in under barken, in i det varande som finns bortom tanke, känsla och varje dogm.

En helt vanlig dag

Ja visst, det har varit många och långa uppehåll i mediterandet. Men det märkliga är att det är så kort väg in mot centrum igen. Bara några andetag och man är i det liv som hjärtat bultar. Man är det vara som vet: ”Jag är vägen, sanningen och livet”:  En helt vanlig dag i tystnad, vila och närvarons behag. På jobb. Hemma vid frukostbordet. I träningssalen. På krogen. Vid nattvardsbordet. Med färre veck i pannan och flere veck i hjärnan.

Att meditera tillsammans

Det är både en hjälp och en trygghet att meditera tillsammans. Kollektivet stöder och skyddar så att man kan slappna av utan att vara på sin vakt.  Kollektiver hjälper en också i disciplin så att man inte gör som hemma… så fort det känns obekvämt får man massor med saker som absolut måste utföras. Att meditera tillsammans är även ett samarbete där summan av de enskilda delarna är större helheten.  Är det inte konstigt att tystnaden som delas av åtta människor är större och djupare än tystnaden hos en enda?  Jag gick på Svenska kyrkans första meditationsledarutbildning i Rättvik under medlet av 90-talet, under ledning av Per Maases. Efter det har meditationsledarutbildningen fortsatt på Rättvik vilket resulterat i över 200 meditationsgrupper som är verksamma inom den svenska kyrkan. I Borgå stift är meditationsgrupperna beklagligtvis mycket få. Det finns en grupp i Mariehamn, en i Åbo och en i Närpes, vad jag vet. Alla dessa grupper har rottrådar till Rättviks meditationsledarutbildning. Jag hoppas och vill på alla sätt arbeta för att även vår kyrka skulle få allt flera meditationsgrupper. Vi behöver söka oss in under lärornas hårda bark.

Vad händer när man mediterar?

Inom den zen inspirerade meditationen betonar man att en del av själva meditationstekniken är avsiktslösheten. Man brukar ibland inleda meditationen med orden: Det finns ingenstans att gå, det finns ingenting att uppnå”. Det är en inställning som hjälper oss att inte göra meditationen till en grej som stressar oss till att söka efter nya erfarenheter (varat är bortom erfarenheterna). Det är en inställning som hjälper oss att landa på jorden, i fotsulan och i kroppen, bli närvarande i huden, synen och hörseln. Den närvarande lyssnaren, den närvarande betraktaren, den närvarande modern och fadern är kärlekens mirakel. Kärleken sitter inte i knoppen utan i kroppen.

Färre veck i pannan och flere veck i hjärnan

flere veck i hjärnan

Ett banbrytande samarbete mellan västerländska forskare och Österlandets munkar har visat att meditation är mycket effektivare än man trott. Meditation utvecklar de hjärncentra som ger oss en optimistisk livssyn, stärker immunförsvaret och håller oss friska

Till vänster en bild av den aktiva hjärnan hos en mediterande. Bilden till höger visar bilden av ett vardagligt vakentillstånd. På den vänstra bilden är de röda aktiva områdena betydligt större medan de svarta är större i hjärnan till vänster.

Meditation påverkar således människans hjärna och skapar större förutsättningar för kreativitet, empati, inlärning och helhetssyn. Men, som sagt, det är bara svallvågor som man inte skall bry sig om.

”Det finns ingenstans att gå, ingenting att uppnå”

”Jag ÄR vägen, sanningen och livet”

Kent Danielsson


Tystnadens praxis som uppror

Det är ett sorgligt faktum att den institutionella kyrkan under många hundra år inte aktivt arbetat för en balans mellan tystnad och tal. Redan vid tiden för konciliet i Konstanz som sammanträdde mellan den 5 november 1414 och avslutades den 22 april 1418, hade den kyrkliga hierarkin effektivt förbjudit utövandet av tystnadens praxis för sina medlemmar, eftersom den visste att en mänska som skolats i tystnadens djupa konst på samma gång skolats i en personlig integritet som som inte kan kuvas .  Den stora ökningen av kristna mystiker under 1300- och 1400-talet kan ses som en protest mot denna institutions växande krav på tankekontroll och påföljande obeveklig infantilisering av dess folk.

Detta kuvande av tystnadens praxis var så effektivt, att mellan vetenskapsmannen och den mystika filosofen Nicolaus Cusanus` död år 1464 och födelsen av reformatorn Martin Luther år 1483 , hade tystnadens praxis som ett tolkande verktyg, helt försvunnit från den officiella institutionella repertoaren. I denna kyrkliga kultur föddes alltså lutherdomen.

Här blev Luther fångad av en personlig mardröm, dvs av ett  språkligt och begreppsligt ekorrhjul där begrepp som synd och skuld förvandlades till en obruten loop som bara födde mera synd och skuld och som ingen kunde hjälpa honom ur. Trots att han hade en djup instinkt i och erfarenhet av inre tystnad och trots att han hade djupa rötter i den tidens mystik blev hans reformation fångad av i den tidens språkliga ekorrhjul,  dvs en intellektuell krigsföring som Luther var oerhört skicklig i och som han fortsatte med ända in i det sista. Denna sorts lutherdom har vi fortfarande bland oss. Men vi har även en kyrka som odlar tystnad och integritet. Många av oss är redan bekanta med vissa humanister, oliktänkande, metafysiska poeter och psalmförfattare som utövat tystnadens konst , folk som Simone Weil,  Dietrich Bonhoeffer, Wilfrid Stinnissen och delvis Thomas Merton men också Thich Nhat Hanh, och AMA SAMY Gen-un-Ken-Roshi).

tankar inspirerade av meditationen i Sjöfararkapellet igår med vind, regn och stocktystnad  samt av min favoritsolitär Anonymous som jag fritt kopierar.


Bild

Sjöfararkapellet i Mariehamn

Sjöfararkapellet i Mariehamn


Den heliga olydnaden

pojken spelar flöjt

Jag har under flera års tid lagt märke till hur min tilltro det enkla och barnsliga bara har blivit starkare. För några år sedan blev jag intervjuad i radion med anledning av tsunamikatastrofen och jag minns hur hur överraskad och glad jag blev av att hör mig säga att den kristna tron är en protest!

I protest mot ondskan och mot den totala meningslösheten samlas vi och sjunger Tryggare kan ingen vara . I protest mot alla destruktiva krafter.

Och efter det har min inställning bara förstärkts. Särskilt de senaste månaderna. Den kristna tron är en proteströrelse mot att det absurda, meningslösa och det ofattbart onda. Vi säger ja till det goda, till det sköna, till det vackra livet ty ondskan skall inte få övertaget!

Den kristna tron säger inte bara nej till ondskan. Den säger framför allt ja till godheten, skönheten och det meningsfulla. I handling, i känsla och tanke.

Det blir för mig fullständigt klart när jag hör de gamla kristna hymnerna, och även när jag hör Taizésångerna, ljuda under taket i våra kyrkor.

Så blir kyrkans arbete bland utslagna, bland hopplösa, bland sjuka och döende den mest olydiga verksamhet man kan tänka sig. Upprorisk och revolutionär!

Vi lyder inte alla dessa som säger att det är bortkastat, att det är meningslöst, att det är hopplöst.

Denna heliga olydnad har evangelierna lärt oss.

Jag stolt över att jag hör till denna rörelse av helig olydnad.


Blåmåndag

.Herden vilsen och borttappad.

Den första bilden i den underbara berättelsen om ”Pojken och oxen”. Pojken vet att han inte vet. Han vet inte var i livet han är! Pojke, pojke var är du? Jag vet inte! Jag vill inte ens veta av frågan. Det är det första steget. Nu vet jag inte längre.

Allt jag tänkt. Allt jag velat. Allt jag trott. Vad är det? ”Den som söker han finner”. Men hur skall pojken veta vad han skall söka efter? Hur skall pojken veta var?

Men här doftar vilt. Något främmande. Nåt helt annat än det vanliga.Pojken tittar sig omkring. Läser omgivningen med sin blick. Sträcker på sig och känner efter. Jag är någonstans där det inte är som förut.

Så börjar serien på tio stationer. Tio bilder ur zentraditionen. Som alla har sin motsvarighet i de bibliska berättelserna. Det handlar ju om samma människa. Om hennes resa ur de förnumstiga världsförklaringarna till helhetens helighet.

Men först är det nu dessa tre uppluppna, njutningsfyllda och lekstinna karnevaldagar.Fläsksöndag. Blåmåndag. Fettisdag.Orden gör världen innehållsrik. Innehållsrikare. Orden formar världen. Till en meningsfull berättelse.

Men sedan kommer Askonsdag. Eller Slokonsdag som man ville kalla den på Enklinge i gamla dar. Då inleds fastan.


Underbara kyrkoår – en årslång berättelse!

the-fight-between-carnival-and-lent Peter Bruegel den äldre

Striden mellan fasta och frossa av Pieter Bruegel den äldre

 

Tänk dig att kyrkan drog tillbaka kyrkans eget år!
Att vi med tre fingrar kunde dra kyrkans år åt sidan. I ett svep skulle allt detta följa med: adventsstjärnor, adventljusstakar, julgranar, fastlagsbullar, ärtsoppor, fastlagsris, videkvistar, påskägg, memma, pingstliljor, Kristi himmelsfärds dag, Johannes Döparens dag, Alla helgonsdag med ljusen på gravgårdarna, framför fotografierna hemma, …  ? För att inte tala om all den konst och musik som har sina rötter i kyrkans år! Kvar blev…

Underbara kyrkoår – denna skimrande berättelse! I vilken vi alla rör oss.
”Which story do you prefer?”
Kyrkans år eller i det som sedan återstår?


Mässan är vår

st mårtensgården taizémässa

Låt oss återupptäcka de tankar, den psykologi och teologi som finns bakom den praktik som utgjorde det religiösa livet när det var som bäst och ge dem vår tids uttryck.” säger min favoritnunna Anonyuomus

Det andliga livet i praktik och teori präglas i kommuniteten i Taizé av ”den fullständiga frånvaron av maktstrukturer”. Det är tid för oss att börja ta vår tid på allvar. En början är att komma med i de gudstjänstgrupper som samlas med början fastlagstisdagen den 12 februari kl 18 30 i St Görans församlingshem.


Hjärta talar till hjärta

silentmusic9 Yasuji Paul Hamanka

”Det bästa av församlingens liv pågår i tystnad, inte bara i den individuella tystnaden, men i det tysta bekräftandet av varandra; i de tystnader som finns mellan psalmverserna; i  de tystnader där hjärta talar till hjärta, ”Cor ad Cor Loquitur” , och i de intensiva upplevelser av att leva nära varandra då de ibland överlåts att sjunka i tystnaden, och där sker ett  helande i större perspektiv.”

skriver min favoritnunna Anonyumos för att sedan fortsätta efter några rader:

 
”Stackars lilla snacksaliga kristendom som har bosatt sig i kyrkans liv och liturgi. Allt har blivit hyperverbalt och linjärt, platt, utan resonanser och om det inte finns någon resonans som öppnar vägen till det djupa medvetandet, då är man mer någonsin fångad i självmedvetandets korsslutning.”

samt

”Denna brist på mognad har också inneburit att det finns mycket lite förberedelse av unga religiösa för ledarskap – och det andliga livet har i århundraden lidit av ett patologisk ledarskap…”


Då vet jag

tystnad 3

 

Så här har jag tänkt i 20 år. Tänker så fortfarande. Att religionen har blivit till en karikatyr av sig själv. Och ändå fortsätter jag som präst. Ja, för ibland när orden, bilden, sången, rörelserna och människornas blick bara fylls av tystnad och öppen närvaro, då vet jag vad helighet och mysterium är. Och jag är inte ensam. Alla närvarande  vet.

Och ungefär så funderar favoritnunna, den anonyma angliganska  solitären och författaren.  En poetisk översättning ( poeter är det sämsta alternativet när det gäller att översätta texter ty de bättrar alltid på den, var det någon som sa):

”Religion är ett försök att med ord formulera sig i dialog med det som är bortom orden. Det är en dialog som sker med hjälp av en ikon, en text och med hjälp av skönheten i liturgin. Om religionen inte accepterar sin roll som enbart tjänare, som ett verktyg för att leda oss allt djupare in i tystnaden, om religionen bara pekar på sig själv, så stänger den ut tystnaden. Dialogen blir då till en självuppfylld monolog och andligheten dör. Det är inte längre religion. Religionen har blivit en karikatyr av sig själv.”


Att bara dricka en kopp te

chado att dricka en kopp te

”Det enda som sker i en teceremoni är egentligen att man möts kring en kopp te. Rummet där man träffas är nästan helt tomt så när som på ett kokkärl och några blommor framför en rulltavla som hänger på väggen. Det börjar med att gästerna sätter sig på golvet och värden kommer in. Han eller hon torkar först omsorgsfullt redskapen med vilka teet skall beredas. När tevattnet kokar häller värden det över lite grönt tepulver i en kopp och blandningen vispas med en liten visp av bambu. Varje gäst blir serverad sin kopp te, som är aningen beskt och har en vällingliknande konsistens. För att neutralisera den lätt beska smaken äter man först en söt kaka innan man dricker teet lugnt och stilla. Förutom njutningen av teet inmundigar man även atmosfären och alla sinnesintryck i rummet. Det är inget extraordinärt med att dricka te på det här sättet.”


”Njut av ditt te, men ej för de dyrbara kärlens skull; teet kan smaka dig lika gott, även om du dricker det ur en sprucken kopp.” Teceremonins store reformator på 1500-talet Sen Rikyu

-japan-portrait-of-the-tea-master-sen-2054171

”I teceremonin gäller enkelhetens ideal, att uppfatta skönheten i en så enkel och vardaglig gest som att bjuda någon på en kopp te. Det japanska idealet wabi, som betecknar glädjen i att acceptera enkelheten, har i teceremonin funnit sin konstnärliga form. Wabi-idealet gäller för övrigt de japanska do i allmänhet. Vägen till förverkligande går genom det vardagliga och ordinära, inte genom extravaganser.
Även ett jämlikhetsideal återfinns i teceremonin. Oavsett social ställning blir alla jämlika i terummet. Traditionellt är ingången till terummet låg, så att man far böja sig för att komma in. Denna gest av ödmjukhet gäller alla, såväl \”höga\” som \”lågel\’ i social mening. Smycken och annat som skulle kunna tyda på en hög världslig status avlägsnas innan man går in i terummet.
Mellan temästaren och gästen utspelar sig ett unikt möte, en kommunikation – även om den sker i tystnad – som beror på att båda är maximalt närvarande inför varandra och i vad de gör. Ett sådant möte sammanfattar ett helt liv. För att använda det japanska uttrycket ichi go ichi ye är varje möte av detta slag unikt och återkommer aldrig, i varje fall inte på samma sätt.” Katrin Åmell i tidskriften Signum 1996


Tystnad och mysterium

Nattvardsbord

”Inte bara i Japan utan också på många andra håll i världen klagas det emellanåt på att den katolska mässan ofta firas lite slarvigt och hastigt. På så vis framgår det inte att det verkligen är ett heligt mysterium som man deltar i, menar många. Mot bakgrund av de högtidliga, mycket värdigt utförda ceremonierna i japanska shinto- och buddhisttempel framstår det katolska mässfirandet som något ganska banalt. Kontrasten är slående mellan dessa båda sätt att celebrera. Det klagas även på att mässan efter Andra Vatikankonciliets liturgireform blivit för ordrik. Intrycket av att utsättas för ett ständigt ordflöde sammanhänger med att mässan firas snabbt utan nämnvärt utrymme för tystnad och stilla bön. Det traditionen från teceremonin och dess kultur här skulle kunna tillföra är en annorlunda rytm och en annan atmosfär, där tystnaden har en given plats och där några få väsentliga handlingar utförs lugnt och stilla utan brådska. En sådan liturgisk stil skulle svara mot ett behov av mer tystnad, samling och stillhet i mässan.”


De fyra grundprinciperna i teceremonin

teceremoni tre

Det uppges i vissa källor att det fanns kristna även i Sen no Rikyus egen familj. Enligt traditionen skall Sen no Rikyu ha tagit intryck av prästens sätt att handskas med kalken efter kommunionen. Kalken hanterades inte efter personligt godtycke utan celebranten följde ett visst mönster som är sig ganska likt fortfarande. När kommunionen avslutats gjorde prästen först en paus och sedan torkade han långsamt och metodiskt kalken. Efter att ha vikt ihop kalkduk och korporale, ställde han ifrån sig kalken och täckte över den med ett tygstycke (velum). Därpå gjorde prästen ytterligare en paus för stilla bön. Sen no Rikyu skall alltså enligt traditionen ha påverkats av dessa liturgiska gester och låtit vissa av dem bli en del av teceremonin. Inspirationen gällde inte enbart de kroppsliga gesterna utan Sen no Rikyu skall också ha påverkats av den kristna broderskapstanken. Till de fyra grundprinciperna i teceremonin, harmoni (wa), respekt (kei), renhet (sei) och sinnesfrid (jaku), lade han därför en femte, nämligen gemenskapen och jämlikheten mellan deltagarna. Det är inte möjligt att med exakthet fastställa hur mässfirandet och teceremonin har influerats av varandra på 1500-talet, men allt talar för att någon form av ömsesidigt givande och tagande har skett.” Catrin Åmell


Den japanska teceromin

japansk kultur- Japansk teceremoni

”Det enda som sker i en teceremoni är egentligen att man möts kring en kopp te. Rummet där man träffas är nästan helt tomt så när som på ett kokkärl och några blommor framför en rulltavla som hänger på väggen. Det börjar med att gästerna sätter sig på golvet och värden kommer in. Han eller hon torkar först omsorgsfullt redskapen med vilka teet skall beredas. När tevattnet kokar häller värden det över lite grönt tepulver i en kopp och blandningen vispas med en liten visp av bambu. Varje gäst blir serverad sin kopp te, som är aningen beskt och har en vällingliknande konsistens. För att neutralisera den lätt beska smaken äter man först en söt kaka innan man dricker teet lugnt och stilla. Förutom njutningen av teet inmundigar man även atmosfären och alla sinnesintryck i rummet. Det är inget extraordinärt med att dricka te på det här sättet.

Samtidigt är chado just en s.k. do, en väg, där kroppsliga, mentala och andliga komponenter samverkar. Att praktisera teets väg är att utveckla sin mänskliga potential och bli mer koncentrerad, hel och sann. Ett självförverkligande, kan man säga, men inte i den vanliga, egoistiska meningen. Det som kännetecknar chado liksom de andra do (kado, blomsterarrangemang, m.fl.) är tvärtom en progressiv frigörelse från den egna egoismen till förmån för öppenhet och respekt gentemot omgivningen. Det är p.g.a. dessa inneboende kvaliteter i teets väg som bestämda värden har knutits till teceremonin och gjort den till en privilegierad plats för möten mellan människor. Det är också dessa kvaliteter som möjliggör vissa kopplingar till mässfirandet.” Catrin Åmell


Den japanska teceremonin och den heliga nattvarden

De två har följt mig igenom de tio senaste åren … kanske mer. Och aldrig har jag riktigt fått gehör för vad jag tänker och gör. Jag har ofta poängterat att när jag sov i kökets utdragssoffa hos farmor och farfar ute på den åländska landsbygden så fick jag ofta vakna tidiga sommarmorgnar till farmors försiktiga rörelser  när hon dukade frukostbordet. Kopparna handskades med vördnad. Det doftande morgonkaffet hälldes upp. Det salta smöret låg i bitar på en liten tallrik. På min plats fanns ett mjölkglas. Det var så tyst kl fyratiden på sommarmorgonen. Rörelserna var långsamma och smidiga. Orden var få. Jag har aldrig kunnat duka nattvardsbordet på ett så värdigt och vackert sätt som farmor dukade frukostbordet i den lilla kojan som bestod av ett rum och kök. Men att det hör ihop har jag lärt mig och övat mig i.

eukaristi

”Vad vinet är i den katolska mässan är teet i zenbuddhismen.” Så har vissa zenbuddhister försökt uttrycka att det finns ett samband mellan mässan och den japanska teceremonin (chanoyu). Uttalandet skall naturligtvis inte uppfattas teologiskt, för vinet – Kristi blod – i mässan är självklart något annat än teet i teceremonin. Det man velat säga genom att parallellisera vinet och teet i respektive ceremoni är snarare att det finns vissa liturgiska samband. Det är det sätt på vilket man handskas med vinet respektive teet som är intressant. Och kanske tyder detta på att man, trots mycket olika trosuppfattningar, ändå uppfattar skapelsen ganska likartat. Nyckelord i det här sammanhanget är respekt, vördnad, omsorg samt närvaro i gester och handlingar.” Catrin Åmell

 


Bild

”Att arbeta i det tysta” – att förändras i sig själv och i vår kyrka

 ”Att arbeta i det tysta” – att förändras i sig själv och i vår kyrka


Bild

”Att arbeta i det tysta” – att förändras i sig själv och i vår kyrka

”Att arbeta i det tysta” – att förändras i sig själv och i vår kyrka


Bild

”Att arbeta i det tysta” – att förändras i sig själv och i vår kyrka

 ”Att arbeta i det tysta” – att förändras i sig själv och i vår kyrka


Bild

”Att arbeta i det tysta” – att förändras i sig själv och i vår kyrka


”En skimrande gåta”

089Det var vår käre Luther som satte DEN STORA BERÄTTELSEN på scen igen.

Den stora berättelsen som börjar med skapelseberättelsen och syndafallet och som fortsätter med berättelserna om Jacob, Josef, Moses, Salomo och hela det stora Drama som undervisades i varje skola på Åland ännu under 60 och 70 talet. Det kallades inte för religion. Nej, det hette helt enkelt BIBLISK HISTORIA. Och delar av den undervisas fortfarande.

Den bibliska berättelsen, bibelordet, blev centrum.

Nu var det inte längre bara kyrkans arkitektur, målningar och ljus, rökelse och liturgi.

Det var inte längre bara rörelserna kring altaret, de vackra obegripliga orden när kalken höjdes, och brödet. Det blev mer än en skönhetsupplevelse för ögat. Mitt i detta skimrande härbärge över vilken stjärnan stannat steg nu berättelserna fram, så begripliga och lättförståeliga. Berättelsen om barnet och modern. Om vise män.  Och folket förstod vad som lästes. Om hur Jesus stillar stormen, om  kvinnan vid Sykars brunn, om hur Petrus förnekar tre gånger, om hur Maria besöker graven… om hur Tomas vägrar… Och berättelsernas flyttar sina gränser så att kyrkrummet blir platsen där det hände, så att lyssnaren är den som står på tröskeln till stallet, så att de ringlande vägarna utanför är den väg de vise män vandrat. Världen är helig. Och tillsammans med bilderna på kyrkväggarna, i efterklangen av den gregorianska sången, i skenet av ljusen, känner man igen sig själv. Man ser sig omkring och tänker: Detta har jag alltid vetat! Att världen är en skimrande gåta. Att människan är ett Guds mysterium.

Och jag säger ”Which story do you prefer?” Berättelsen om människan och himmelrik i vår blick, i vår hand, i våra steg… eller berättelsen om ”Vem bryr sig?” .

Allt är berättelser. Vilken väljer vi…


Den stora Berättelsen

A¦ênglavalv

Den stora Berättelsen har aldrig varit död. Den har skildrats i stora katedralbyggen, den har skildrats i de stora konstnärernas målningar, den har skildrats i de främsta musikernas verk. Genom arkitektur, musik, målning, dans och drama har den stora Berättelsen om det gudomliga och om  LIVET SOM VINNER ÖVER ALLT ständigt skildrats. I dessa uttryck har människor växt upp, lärt sig … och stundvis, det var  som när människan klär upp sig för att gå på fest, som när man går  på teater. Redan hemma känner man spänningen stiga, sedan kommer man fram och går in, ser sig omkring, de vackra rummen, den underbara teatersalen… snart skall ridån gå upp.

Så var det när de medeltida kyrkorna stod i sin fulla prakt. Det var en sensation att ur vardagen i regngråa kojor och pörten, mörka, rökiga och  matosiga stiga in under valv målade i rött, i blått, i grönt, orange, guld, det var som att stiga in i en annan värld. Och sången rullade under valven, den gregorianska slingan smekte färgerna. Stearinljusen lyste i hållarna längs med väggarna. Och visst hade man blivit undervisad i vad prästen sysslade med, visst hade man ett hum om vad pjäsen handlade om. Visst kunde man den stora Berättelsen i stora drag. Men det var liksom ändå inte det viktiga. Berättelsen var en del av konstverket, fanns i målningarna, i sången, i ljusen och rökelsen, det intellektuella begripandet var inte så viktigt. Huvudsaken var att man var att man bugade, gjorde korstecken, föll på knä, tände ljus, fick se oblaten, bekände sina synder och fick förlåtelsen, det var en församling i tillbedjan och lovsång.  I bön och förundran. I de åländska medeltida kyrkorna.

Och vad var det för fel på det  då???


”The deep Mind”

”Både katolicism och protestantism har fastnat i det konceptuella, upplevelsemässiga och självupptagna medvetandet som inte klarar av att möta människor i deras sökande efter den tysta kunskap som finns i kroppens rytm, i andningens tillit och hela vårt livs samlade muskelminnen .”

image.jpg


Bild

Simeon och Hanna

Simeon och Hanna

Rembrandts underbara målning av den gamle mannen som möter den nyfödde pojken


”Which story do you prefer?”

Filmen ”Berättelsen om Pi” var en njutning för mig som präst. Inte för det  där om Gud utan för det där om berättelser. I filmen får vi följa med Pi och hans underbara och otroliga äventyr. Men till slut trodde man honom inte. Då drog han samma berättelse men bytte ut djuren, som i den vackra berättelsen inget annat gjorde vad djur gör,  mot människor som beter sig som djur. Den senare berättelsen trodde man på.  Och frågan som följde: Vilken berättelse vill du?  Den vackra, skimrande och gudomliga eller den våldsamma, hopplösa och berättelsen om pi?

Den frågan har jag ställt i så många år. Vilken berättelse vill vi att våra barn skall växa upp i? Berättelsen om tro, hopp och kärlek eller berättelsen om….


Bild

Sta Anna kyrka Kumlinge

Sta Anna kyrka Kumlinge

Att bara betrakta, skåda, vara… är möjligt där skönhet finns


Luther instängd – om tron som ett mentalt fängelse

luther_death-hand_mask

Maggie Ross, författare, solitär och mystiker:  ”Luthers kris provocerades delvis av de mentala återkopplingar som tar över när trons språk inte längre hänvisar till den tystnad ur vilken det uppkommer och till vilken den återvänder. Luthers praktiska möjligheter att befria sig från tron som ett mentalt fängelse av ständiga ”loopings” existerade inte eftersom tystnadens vilda och odefinierade marker av själens tystnad var förlorade.”

(”En loop är ett något som går från punkt a till b, när den kommit till punkt b hoppar den tillbaka till punkt a.” alltså en kretsgång utan utgång och detta är ”tron på tron” … Luther strök  utgången ur föreställningarna, Kontemplationen,  och ersatte den med Anfechtung!.. dvs incitamentet till att gå ut i världen och arbeta.. och så blev reformationen i Norden ett samhällsbygge…min kommentar)