… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Författararkiv

Salve Regina


Chant of the Mystics


Dei matris cantibus


Det annorlunda vetandet och liturgin

Varför är vi här? Varför på gudstjänst?

De flesta har ju slutat med det. Det är inte många av oss som har behov av prat och temasamlingar.

Varför är vi kvar? Leker kyrka? Gemenskap? Spelar liturgi?

Det är inget fel i sig med att leka kyrka, det finns till och med väsentliga drag av lek och spel i liturgin.

Men mässan skall väl vara en del av vägen mot det heliga, inte en sandlåda för oss självupptagna läsande och sjungande våra favoriter.

När liturgin avviker från att vara Gudscentrerad till att vara osscentrerad, då kommer underhållningsaspekten in och gestaltar vårt sätt.

Då måste varje  gudstjänst bli upplyftande,  uppmuntrande så att vi får något annat att tänka på och så får hjälp att fly ifrån Guds obegriplighet och helighetens svarta hål..

De första ögonblicken av en liturgi är vanligtvis en tecken på vad som komma skall.

”God morgon” signalerar något helt  annorlunda än ”Herren vare med dig.”

Genom att komma till kyrkan byter vi perspektiv. Ifrån Godmorgon till Herren vare med dig. Vi sträcker oss inte ut efter ny kunskap, nya upplevelser, nya perspektiv, vi försöker inte med hjälp av våra sätt och våra förmågor skapa en God morgon för varandra (vilket inte är en dålig ide i sig). Inte nu. Nu är vi här för att ta emot det som kommer till oss genom springorna i våra livsstrategier, i läckagen mellan våra tankar och känslor.

Öppna, mottagliga, sårbara, för det för det som kommer till oss genom, upp ur, bortom orden vi hör, tecknen vi ser, gester vi uppfattar. 

Men för det mesta har vår kultur, och vi i gudstjänsten, förlorat konsten att läsa djupen, förlorat förmågan att höra orden bortom, att erfara varat utanför.

Förlorat det annorlunda vetandet som härbärgeras i användningen av paradox, symbol och gest …. jaa a ”lyckliga gatan den finns icke mer”.

Bara genom att återerövra det gamla sättet att läsa och lyssna återerövrar vi mässan. Det sker genom att återerövra tystnaden. Och bara tystnaden kan lära oss att utan konstgjordhet läsa, tala långsamt, tydligt och meningsfullt. Slarvigt, snabbt tal kommunicerar slarvig, snabb religion och förstör all liturgi, oavsett hur noggrant det har utformats. Men den omvända vägen kan också vara en väg. Att läsa sig långsamt, tydligt och meningsfullt in i tystnaden.

En grupp slumbarn som ansågs vara omöjliga att utbilda och skola förändrade sina liv genom att läsa Shakespeare för kor.

Det är svårare att lära sig lyssna.

Den konsten växer fram naturligt när vi genom övning gjort oss hemma i vår inre tystnad och lär oss förmågan att skänka uppmärksamheten på ord, fraser eller liknelser som vi inte omedelbart förstår, tid. Mycket tid. Genom att ta emot dem, sitta med dem, tugga dem, låta dem sjunka, precis under medvetandenivå, och när de sedan läcker fram på nytt genom sprickorna av våra världsförklaringar  så att vi kan ta emot dem som nya annorlunda och överraskande rika.    

God liturgi välkomnar oss ut SKÅDANDETS vildmark,  där vi ser hur riten som en gest alltid visat bortom, utanför oss själva, och där är vi förmögna att förstå vårt varande i Gud.        

Det annorlunda vetandet

Det omvända perspektivet.


Rätlinjiga, fyrkantiga byggnader får barn att fly. De springer till ruinerna, där blommor växer i sprickorna och där konstnärerna och filosoferna håller till.

https://www.st.nu/artikel/kaos-ar-kreativitetens-barnkammare

Kaos är kreativitetens barnkammare

 

Matti Bergström är hjärnforskaren som menar att en väl fungerande barnhjärna är nödvändig för att kunna tänka i nya banor.
Matti Bergström är hjärnforskaren som menar att en väl fungerande barnhjärna är nödvändig för att kunna tänka i nya banor.

Rätlinjiga, fyrkantiga byggnader får barn att fly. De springer till ruinerna, där blommor växer i sprickorna och där konstnärerna och filosoferna håller till.
Så beskrev hjärnforskaren Matti Bergström barnhjärnan; den plats i hjärnan där kreativt kaos har sin viktigaste kanal och som vi måste odla också i vuxenlivet.

Det originella tänkande som barn leker fram är detsamma som kommer till uttryck i konst, musik, dans, teater och andra kulturyttringar. Och de härrör från samma plats i hjärnan: det som Matti Bergström kallar barnhjärnan, den mer primitiva del som utvecklas före den ”kvinnliga” högerhjärnhalvan och den ”manliga” vänsterhjärnhalvan.

Han är professor emeritus i hjärnfysiologi vid Helsingfors universitet, och i går besökte han den konferens kring ”Skapande skola” som hölls i Sundsvall.

Ett helt livs forskning kring hjärnans funktion har övertygat honom om att kreativitet, idérikedom, förutsätter att vi väl vårdar våra barnhjärnor; den del i oss där sagor, drömmar och andra världar springer fram, de där allt är möjligt. Det som han kallar ”möjlighetsmolnet”, där kaos möter ordning och där det inte får bli totalt kaos, men inte heller för mycket ordning.

– Vi säger till barnen ”du bara leker”, ”du bara dagdrömmer”, det där är ”bara sagor”. Vi ”barar” bort alla möjligheter, dem som vår framtid hänger på att vi ser, säger han.

Även när människan växer och andra hjärnfunktioner utvecklas ska de inte ta över och döda barnhjärnan. Liksom ett träd växer genom att lägga nya årsringar till de gamla ska vi växa genom att lägga till nya hjärnfunktioner utan att ta bort de gamla. Barn ska få vara barn, och vi vuxna ska kunna vara ”barnsliga” samtidigt som vi är vuxna.

– Sådan är utvecklingen överallt i naturen, säger han.

För de barn som får för mycket ”ordning” blockeras kreativiteten. Deras förmåga till iakttagelse, koncentration och prestation försämras, de får svårare att skapa, blir kunskapsfientliga och kan inte värdera vad som är viktigt och mindre viktigt.

På kunskap och ordning lider vårt samhälle ingen brist; däremot på den andra och kompletterande polen, kaos. Kontakten med det som är nytt, med det som går bortom våra uppfattningar, kunskaper, inlärda idéer och den vardag vi trampar i, det som för in ny information – det är det som skapar idéer, som utvecklar oss.

– När jag hörde att Sverige skulle starta ett kunskapslyft sa jag att det var viktigare med ett kaoslyft, säger Matti Bergström. 

Av det följer att konst och kultur är nyttiga för att hjärnan ska utvecklas på bästa sätt. Konsten bottnar i kreativiteten, som bottnar i möjligheterna som i tur föds ur kaos. Barn mår bra av sagor, myter, berättelser, sagospel, dans, sånger och musik: allt det som i bild, ord och ton skapar och uttrycker andra verkligheter, vidgade möjligheter, nya idéer.

– Konsten och det estetiska ska framhävas överallt; de har att göra med de djupare delarna av hjärnan. Det hjälper oss att spara på vår barnhjärna, säger Matti Bergström.Susanne Holmlundsusanne.holmlund@dagbladet.se


Den välsignade Jakob – änglar och datorer.

Maskinen har blivit myndig, vuxen. Maskinen som varit människans förlängda arm, människans utvidgade intellekt, människans mångdubblade förmåga. Har vuxit sig till en dator

Och dessa datorer funderar nu på egen hand, tar egna beslut, blixtsnabbt och glasklart. Det handlar inte bara om gräsklipparen och dammsugaren som stretar på på egen hand. Det handlar inte bara om självstyrande bilar där algoritmer i bilens dator kan känna igen komplexa mönster och lära sig nytt för att ta intelligenta beslut. Datorerna finner egna lösningar på problem de inte träffat på tidigare. Det handlar om att människans förlängda arm blir sin egen, sig själv.

Datorerna är inte änglarnas ersättare. Robotarna är bara vår egen förlängning på gott och ont. Robotarna är vår egen förstoring. Och de passar perfekt in i vår värld och våra liv med perspektiven dragna in i framtiden, in i en alltmer skrämmande horisont. Människans förlängda arm och intellekt målar upp en katastrof.

En känd teolog formulerade sig som så: Gud kommer ur framtiden.

Det väsentliga här är inte ur hurudan framtid och vilken. Det väsentliga är perspektivskiftet. Det omvända perspektivet. Det gudomliga är inte vår förlängda arm. Det heliga är inte vår in i det oändliga expanderande intellekt. Det mysteriösa anpassar sig inte efter världens perspektiv. Änglarna trotsar våra horisonter. Trotsar våra världsbilder. Änglar finns inte på de rader vi placerar dem, finns inte snällt stående i rad in i framtiden.

Änglar kommer till oss i ögonblicket. I det stillastående tidlösa ögonblicket.

Där har Jakobs stege sitt stöd. Stegen som i det absoluta tidlösa ögonblicket sträcker sig upp till himmelrik och på stegen dansar Guds änglar.

Det ögonblicket!!!

”I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den.”

”Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.”

1 Mosebok 28 kap

Välsignade Jakob!

»Den andligt förverkligade människan är ”ögonblickets son”, vilket först och främst innebär att hon är medveten om Evigheten och att hon genom sin ”erinring av Gud” försätter sig själv i ”det himmelska Nuets” tidlösa ögonblick.« Frithjof Schuon


Salve, Regina, Mater misericordiae, vita, dulcedo, et spes nostra, salve


The oldest known Eucharistic hymn in a wonderful new English translation


Det i ryggraden skrivna

En av de största gåvorna jag fått under mitt yrkesliv är undervisning i att skriva med magen, med ryggraden, med hjärtat. 

Att skriva huvudet lär vi oss i skolan och i den teologiska utbildningen. Att skriva med huvudet är inte bara nyttigt utan nödvändigt i analysen, i avhandlingen, i bibelkommentaren.

Men att skriva med ryggraden och hjärtat, med magen är en oersättlig konst i kyrkorummet omgiven av musik, bilder och rörelser.

 Att låta det i ryggraden skrivna bli till det i kyrkorummet förkunnade skapar ögonblickets närvaro; ett vetande över alla gränser.

Vägen från huvudet till magen och ryggraden, till hjärtat, är tystnad i meditation och ordlös bön.

Skrivarretreaterna har hållits nästan varje år sedan mitten/slutet av 1980-talet och de mest sällsynta fåglarna på retreaterna har varit svartrockarna. Varför söker inte unga präster sig till de kreativa källorna?

Ännu fínns det platser kvar till skrivarretreaten på Snoan den 11-13 oktober. För studerande finns bidrag att söka för deltagaravgiften på 240 €


Skrivarretreat 11-13 oktober

Bilden kan innehålla: blomma

I över 25 år har det arrangerats skrivarretreater på Snoan. Retreater där vi övar oss i att släppa taget om tankarna och känslorna, vi sitter oss till tystnad i kapellet. I tyst meditation på kudde, pall eller stol. För att återvända till brasrummet och där med papper och penna förundrat se hur befriade tankar och känslor sipprat fram för att få gestalt i skrivarboken. Ledare för skrivarövningarna är Åsa Stenvall-Albjerg. 

Motiveringen till kulturpriset 2018:
””Kulturpriset 2018 går till författaren, essäisten, litteraturvetaren och skrivkursledaren Åsa Stenvall-Albjerg. Med sin kunskap, klokhet och passion för litteratur har Åsa i fyrtio år inspirerat och undervisat såväl ordälskare som blivande författare på vägen till publicering.

Hon har ständigt förnyat sig, och i ett parallellspår även forskat och skrivit insiktsfulla och djupa essäer om nordiska och finlandssvenska författare. Åsa Stenvall-Albjerg har varit oumbärlig för många litterära debutanter och bidragit till den aktningsvärda standard som vår finlandssvenska litteratur har idag.”

Åsa Stenvall-Albjerg är givetvis överväldigad och glad över att få denna erkänsla för ett långt och enträget arbete:

– Detta arbete har jag dock inte gjort ensam, utan tillsammans med oerhört många skribenter och andra författare genom åren.”

Retreat innehåller även tyst meditation, tidegärd och mässa. Meditationsövningarna och mässan leds av prosten Kent Danielsson som höll den första skrivarretreaten på slutet av 1980-talet.