… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Forskarklubbben i Kumlinge

Att inte förstå sig själv – och gömma sig i garderoben

https://www.hbl.fi/artikel/storsta-hotet-mot-kristendomen-i-finland-ar-ointresse/

När kyrkan sedan länge sitter instängd i sin ideologiska garderob, predikar och sjunger för sig själv medan livet gått vidare utanför, på gott och ont, så väcker verksamheten i garderoben bara förvåning en kort stund innan man gäspar och går vidare.

Den andliga essensen, det levande vattnet som skall springa fram ur människans inre, enligt evangeliet, är kyrkan själv ointresserad av.

Se hur stora skaror som utövar yoga utanför kyrkan! Hur många av kyrkans anställda utövar dagliga andliga övningar som inte är ideologiska reflexioner eller proklamationer. Hur gick det till när radbandet för dagliga andliga övningar, frälsarkransen, blev bara ett ideologiskt armband?

Nej, kyrkan är inte intresserad av sin andlighet. Och därför är det övriga samhället inte intresserad av kyrkan. Den har det bäst i garderoben.

Kyrkan behöver komma ut ur garderoben och få undrvisning i andlighet-


Samu-handmade

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Stallhagens jullåda nu med handmade ljus à la  Jonas Love Danielsson

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Bild

To See


fortaeller


Zen Photo


Ludica me Deus


Zen Christian Path


Vänta dig inåt

“Gud agerar inne i människan, inne i varje individs innersta. I detta upplysta rum är vi helt oss själva. Just där etableras vårt sanna jag och vi inser att vårt liv framspringer ur Guds hemliga källor” (Alfred Delp SJ).

Överallt tänder vi ljus.

På kyrkogårdar. I hem.

I kyrkor.

Alla helgons dag.

Vi tänder ljus och små världar lyser.

Men vem tänder ljuset i mig?

Vi tänder ljus med musik, dans och konst. Vi tänder ljus med poesi och sång. Vi tänder ljus med skratt och lek.

Och rummen lyser.

Men vem tänder ljuset i mig?

Vi tänder ljus mot ondska. På olycksplatser. Vid vägrenar och havsstränder. Vid trappuppgångar och parkeringsplatser. Vi tänder ljus på historiska minnesdagar.

Men vem tänder ljuset i mig?

Vi tänder ljus med vetenskap, forskning och arbete, ljus som lindrar lidande, sjukdomar, hopplöshet och fattigdom.

Vi tänder ljus i det förnekade och undangömda. Och förtryck och mörkrets vanvett dras fram i ljuset, blottas och avväpnas.

Men vem tänder ljuset i mig?

I skolor, på arbetsplatser, sjukhus, idrottsarenor och nöjesplatser tänds jämlikhetens och insiktens ljus.

Så tänder vi ljus. Och idag tänder vi för dem vi saknar.

Alla de människor som lyst i världen. Varifrån kommer ljuset? Vad är det som lyser?

Ja, det går en gräns alldeles precis på den plats i mig där orden inget annat har än den stilla tystnad som uppkommer när de försvinner.

Det går en gräns i oss alldeles precis på den plats där känslorna inget annat vet än vägen de runnit ut i tystnadens hav.

På gränsen finns en plats där inget annat syns än alla ting i tystnad och tung närvaro.

Saliga är de som är fattiga i anden.. ja… för precis här lyser himmelriket in över gränsen, in i på den plats där himmelriket ryms.

I dig som är fattig i anden, på den plats i dig där du låtit alla förklaringar och etiketter rinna ut i sanden. Och kvar är bara ljuset som strömmar in över gränsen.

Vem tänder ljuset i mig? Vänta dig inåt till den plats där himmelriket går över gränsen.

”Jag är världens ljus”

”Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er.”


Vid en katolsk mässa växer ett lugn i mitt inre – här får mysteriet förbli olöst. (Svd)

Det började inte bra. ”Kyrkan är stängd”, sa mannen i porten trots att han uppenbarligen stod och välkomnade folk. ”Men”, sa jag som flera gånger kollat både dag och tid, ”det sitter ju folk i bänkarna. Jag tänkte alltså gå på mässan.” ”Jaha”, sa mannen. ”Annars brukar man kunna se vilka som hör hit. Men då kan du gå in.”

Jag tänker att jag borde bli provocerad av detta fördomsfulla bemötande, men det rinner av mig. Det är något i rummets värdiga stillhet som är större. Och flera gånger under mässan gör jag samma reflektion. Jag finner mig själv tänka att jag borde bli provocerad över alla män som tar sin självklarhet för given. Över att de gång på gång upprepar att de som katoliker står närmast gud. ”Vi som funnit den rätta vägen”. Jag brukar bli provocerad av sådant, men hur mycket mitt intellekt än vill uppröras växer i mitt inre ett allt större lugn. Kanske handlar det om att man här faktiskt inte hycklar med sin känsla av utvaldhet, vilket i andra sammanhang ofta är fallet.

Men främst tror jag att det handlar om att man faktiskt inte försöker lösa mysteriet. Symbolerna och det strikt rituella blir ett sätt att förpacka det ogripbara. De frågor vi alla bär på som inte har ett svar. Och trots allt till synes verklighetsfrämmande känns verkligheten här mer verklig än på länge.

Medan vi inför de eviga existentiella frågorna faktiskt är rätt lika.

Och det känns så mycket mera verkligt än alla gånger jag varit i Svenska kyrkan, där min upplevelse är att man i sin strävan att ”nå alla” jobbat så hårt på att ”sänka trösklarna”, att man i stället för att ta till vara på religionens unika språk ofta utgår från dagsaktuella trivialiteter. För att alla ska känna igen sig. Trots att det är i denna materiella verklighet vi är som mest olika. Medan vi inför de eviga existentiella frågorna faktiskt är rätt lika.

Stina Oscarson


Svenskars okunskap om finlandssvenska djupt generande (Svd)

Jag står på en tunnelbaneperrong i Stockholm och ser ett tragikomiskt samtal utspela sig mellan en ung kvinna och en medelålders man. Kvinnan frågar på klingande finlandssvenska om hon står på rätt perrong för att komma till Stadion. Mannen svarar på en underlig engelska med stark svensk brytning. Han är hart när obegriplig att förstå. Kvinnan rodnar lätt och upprepar sin fråga, fortfarande på tydlig svenska. Mannen upprepar svaret på sin svårtydda, hemvävda engelska.

Då kan inte kvinnan hålla sig längre, utan säger mycket lugnt: ”Vet du, jag talar och förstår svenska. Kan vi int’ tala svenska i stället?” Mannen blir högröd i ansiktet och väser: ”Det kunde du väl ha sagt från början, ditt j-a mumintroll!”

Hans nedlåtande attityd är en gigantisk förolämpning mot alla de 300 000 finländare som har svenska som modersmål. Den tyder dessutom på stor okunskap om Sveriges och Finlands långa gemensamma (språk)historia.

När Sverige förlorade Finland till Ryssland efter nederlaget i finska kriget 1809, hade Finland varit en del av Sverige i 600 år: svenskan utgjorde både ett förvaltnings- och bildningsspråk. Innan krigsnederlaget var Åbo en av Sveriges viktigaste städer, både som makt- som bildningscentrum: Åbo Akademi räknades som landets tredje universitet efter Uppsala och Dorpat. Uppskattningsvis 15 procent av befolkningen i Finland hade svenska som modersmål. Av dem hörde majoriteten till kusttrakternas allmoge, men många var ämbetsmän och präster verksamma i de finskspråkiga delarna av Finland.

Det var först under 1800-talet som finskan blev ett samhällsbärande språk, och det dröjde fram till början av 1900-talet innan finskan ersatte svenskan som landets första språk. Men redan 1875 vädrade skalden Zacharias Topelius sina farhågor om svenskans framtid i ”Boken om vårt land”: ”Svenska språket är icke så mjukt, böjligt och fint skiftande som t.ex. det finska; men det är manligt och kraftfullt, det klingar som stål mot berg. /…/Här i Finland uttalas svenskan med ett annat tonfall än i Sverige och vi tycka därför, att svenskarna hava ett sjungande uttal. Vi begå många fel, när vi tala svenska; vi inblanda därvid finska ord och uttryckssätt, dem vi ej själva märka. Och om vi icke vårda och bevara det svenska språket rent, kommer det att alltför mycket skilja sig från svenska språket i Sverige, vilket för oss vore en skada.”

Det finns en närmast genant okunskap i Sverige om det finlandssvenska.

Topelius farhågor till trots är finlandssvenskan fortfarande på det stora hela – med undantag av några förvirrande ”falska vänner” – mycket lik rikssvenskan. Det gör perrongmannens attityd än mer obegriplig och förolämpande. Tyvärr är han inte ensam; det finns en närmast genant okunskap i Sverige om det finlandssvenska.

Därför är det extra glädjande att den stora, finlandssvenska poeten Tua Forsström gör sitt inträde i Svenska Akademien vid dess högtidssammankomst den 20 december. Det är ett inval som signalerar att Akademien som svensk kulturinstitution värnar om det finlandssvenska språkområdet. Förhoppningsvis leder det i förlängningen till ett större rikssvenskt intresse för Svenskfinland och den intressanta finlandssvenska kulturscenen. Yukiko Duke