… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Forskarklubbben i Kumlinge

Unanswered questions


Cathedral


Skrivbordsperspektiv och blixtnedslag

Χριστὸς ἀνέστη! Ἀληθῶς ἀνέστη!

När jag gick i skola fick jag i uppgift att rita en väg från nedre delen av pappret till den övre delen. Längs med vägen skulle jag rita hus.  Jag ritade höghus som minskade i storlek ju längre bort längs med vägen de stod. Högst upp på pappret, vid vägen slut syntes inga hus. Där låg horisonten, där solen går upp.  

Så lärde jag mig perspektivläran i det värdsliga.

Och om jag tänker på samma sätt när det gäller den kristna tron? 

Var på pappret sätter jag HIMMELRIK? 

Och var placerar jag mig själv? 

Jag tror att de flesta placerar himmelrik högst upp på pappret.

Oss själva placerar vi lägst ner. 

Från den nedre delen av pappret till den övre går sedan TRONS VÄG.

På sidorna om Trons väg finns kanske upplevelser, men framför allt, kyrkans undervisning, bibelns liknelser och varje söndags TEMA, som alla påstås peka mot och undervisa om vägens slut och verkligheten på andra sidan….pappret. 

Bortom vägens slut, på andra sidan himmel och jord sitter, enligt det här perspektivet, Kristus på Faderns högra sida. Att vandra Trons väg är ur det perspektivet en övertygelse om att det förhåller sig så ”där borta” som  berättelserna berättar. Och längs med samma väg finns ju tvivlarna , ateisterna, agnostikerna som har en annan syn på vägs ände. Som säger att det inte alls förhåller sig på det viset.

Den första allvarliga slaget mot detta SKRIVBORDSPERSPEKTIV ägde rum julnatten.

Nu handlade det inte längre om något där långt borta vid vägs ände, vid horisonten.

Nu blandas fårens bräkande med en kvinnas nynnande röst och ett nyfött barns gråt. Och vallhundarna skäller ikapp inför det lysande okända som sänker sig ner i nuet.

Herdarna överraskas mitt i sitt förvärv.

Så att de tappar andan.

Så att hjärtat hoppar över ett slag.

Skrivbordsperspektivet bryts sönder av ett blixtnedslag. Ett vulkanutbrott.

Det var plötsligt som om vägen slutar i mig. Som om ”Här har stjärnan stannat

Här jag står. Här. Som om alla skrivbordslösningar när det gäller Gud och mig rasat och kvar ät VÄRLDEN och i världen andas ett nyfött barn.

Men så börjar idevärldar resa sig på nytt. Skrivbordsläror. Som hus växer de upp längs med sträckan till vägs ände. Och folk står längs med vägen och tänker: Den som lever får se! Tro det den som vill. Inte vet jag, inte vet du. Till och med de stora kristna katedralerna började byggas så … att där längst bort, vid vägs ände, fanns nattvardsbordet och mysteriet.

Men lärjungarna som följt Jesus hade anat ett helt annat innehåll. Det hade djupt i sina hjärtan anat betydelsen av orden: Gud rike är inte av denna världen…. Finns inte på pappret. ”om ni inte blir som barn… kommer ni inte in i himmelrik. 

Och man anade att Jesu ord Se, jag er med er varje dag intill tidens slut inte var ett löfte, inte var en from förhoppning, Men att det var en verklighet som man kan andas, som man kan vila i, som man kan växa i.

Långfredag. Var det bara idéer till slut? Var det bara nya läror att tro på. Var det bara drömmar att trösta sig med? Så ensamt det kan bli. Och om det bara är ett skrivbordsperspektiv… vem orkar bry sig?

Men man går ändå till graven.

De grusade förhoppningarnas grav.

De brustna drömmarnas grav.

Ja, himmelrikets grav….

Och då händer den andra jordbävningen.

Alla skrivbordens vägar ställer sig på kant.

Alla perspektiv rullar ihop sig.

Det enda som finns:

Pulsen slår i tinningen.

Munnen är halvt öppen.

Ögonen vidöppna.

Och öronen vet inte vad de skall…

Kristus är uppstånden.

Han har inte gått vidare.

Han har inte gått över gränsen.

Han har inte smitit och lämnat oss.

Skrivbordsperspektivet krossas för alltid.

Han har uppstått.

I din puls. I den närvaro din andning hinkar upp andetag för andetag.

I den närvaro detta ögonblick är. Han är här.

Under desssa valv. Hos oss.

I den närvaron,

Där.

Jag är.

Med er.

Alla dagar.

Intill tidens slut.

Kristus är uppstånden Han är sannerligen uppstånden.


Mysteriet med ansiktet

Det stora mysteriet. Så svårt att förstå. Begripa. ”Men vi vet ändå” som poeten säger.

I S:ta Anna kyrka, Kumlinge, finns en bild av Ansiktet. Det sanna ansiktet. Det ansikte som kvinnan fick se invid korsvägen. I Sta Anna är den bilden utbruten ur korsvägsskildringen och målad på den södra väggen intill altaret. Det finns en historiskt förklaring. Men först berättelsen om Ansiktet.

Invid korsvägen står en kvinna förundrad över vad som sker. Soldater. Skränande folkmassor. Och i centrum av det skeendet en man. En man som hon känner igen. Honom har hon träffat en gång tidigare och då smugit sig på honom bakifrån i förhoppningen om att bli botad ifrån den sjukdom som stängde henne ute från allt normalt liv. Den sjukdom som berövade henne hennes liv. Hon sträckte fram handen och rörde vid manens mantel, och SE. Hon blev frisk. Hon fick livet tillbaka. Han kände att en kraft gick ut ur honom, vände sig om och såg kvinnan.

Nu, år efteråt ser hon honom igen. Och nu finns det nog ingen kraft kvar i de trasor han bär. Nu finns det nog ingen kraft kvar i de händer som helat, botat och välsignat. Kvinnan vill göra honom en kärlekstjänst, bryter sig fram genom folkmängden, förbi soldaterna, tar sin duk och torkar mannen i ansiktet blod, svett, smuts. Torkar det med ömma händer tills hon blir bortföst. Och när hon står där ensam ser hon i duken… ansiktet. Kristi ansikte. Det sanna ansiktet. Vera Icona. Och den okända kvinnan fick heta Veronica.

Men varför har bilden flyttats till altarets närhet. För att där pågår fortfarande berättelsen om duken. Vid varje nattvardsgång torkar prästen av kalken med den vita duken, torkar bort vinet, torkar Kristi närvaro.

Men berättelsen om Veronica är också berättelsen om mitt sanna ansikte. Som framträder när all ansträngning torkats bort, när allt högmod sugits in i duken, när all självhävdelsen försvunnit in i vecken, när all sorg, all sorg, all sorg, med ömhet vikits in, när all anletsdrag av hunger och törst torkats bort och när min inre fattigdom bara får synas och torkas av, smekas bort… då får jag se mitt sanna ansikte i duken.

Att låta allt eget bli avtorkat –

att höra orden för dig utgjutet och sedan se duken torka kalken, torka vinet och allt som är mitt.

Saliga är de renhjärtade -de skall se Gud.

Det är skärtorsdag.

Mässa i S:ta Anna kl 18

Mässan avslutas med … den kenotiska meditationen: avklädandet av altaret.

”God’s nature is self-outpouring (kenotic); this is his glory, his presence.”

Utdrag från: Maggie Ross. ”Silence- A User’s Guide, Volume Two”.


MÅNDAG

STA ANNA måndagen i stilla veckan


Stora, stilla, tysta

På väg in i tysta veckan. På väg in i stilla veckan. 

In i stora. 

In i det stora avslöjandet. Steg för steg. In i tystnaden.

Ut ur allt noise. Allt oljud. Lätta tunna slöjor.

Som täcker våra anletsdrag. Rädslor

Rädslor för vad folk tycker 

Rädslor för att förlora i status 

Att ingenting vara – ingenting äga  

Och all denna dyrkan av berömmelse

Och rädsla för att vi ingenting är

När alla lätta tunna slöjor vikes undan

Det som är vårt liv, vårt jag, min identitet

Tysta veckan, steg för steg ut ur allt noice.

Och för varje steg.

För varje litet anletsdrag slöjan lämnar

Likt snön smälter undan

Över pannan. Jag ser tinningarna.

Jag ser kindknotorna. Och läpparna

Och jag ser blicken din när den lättad släpper taget 

om självmedvetandets alla illusioner

Hör rädslornas nojs tystnar. Det blir stilla.

Se, under slöjorna bryter anletsdragens skönhet fram

Redan vid de första stegen i Stilla veckan börjar knopparna lysa

Redan på Palmsöndagens videkvistar lyser våren.

Redan nu vet vi vad som avslöjas:

Att: ”alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild” 2 Kor 3 18

Det oskapade ljuset i din blick. 

Den gudomliga skönheten i dina anletsdrag.

Att avklädas är att förhärligas. 

” vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt”  Fil 2;5

Det är så Stilla veckan är Stora veckan.



En dag som denna


Lectio Divina


Varför är vi tysta?

Tidningshyllan i Sparhallen, ett vanligt lågprismarket i Jomala utanför Mariehamn

Till och med i biskopsvalet har andliga frågor svårt att göra sig gällande. Och framför allt kyrkans spiritualitet och uppgift. 

I en debatt på Åland för ett par år sedan gällande julgudstjänster för skolor och daghem fick jag höra av en av de främsta förespråkarna för att gudstjänsterna skulle slopas, att andlighet har hen absolut inget emot, tvärtom, andlighet behövs mer än någonsin i vårt arbete med att rädda naturen och vårt liv på jorden. Men kyrkan såg hon närmast som en förvaltare av en ideologi. 

Och när jag följt med de frågor som ställts till biskopskandidaterna slår det mig att människan hade rätt, andligheten finns utanför kyrkan och vi har blivit kvar med en ideologi där olika fraktioner bryter arm med varandra. Och nu när det gäller biskopsvalet så mäter och väger vi kandidaterna med frågan: Vem av dem svarar bäst på den fraktions krav och förhoppningar som jag tillhör? Och då väger vi in saker som är livsviktiga i en ideologisk organisation. Debatten kan gå hög och jaaa? Vadå? Kyrkan är ju en ideologisk organisation som söker en ledare. Och då är vi oense vilka kvalifikationer som gäller för organisationens ledare, är det en gedigen CV, högre utbildning och en bred arbetserfarenhet eller räcker det med att man är social, lyssnande, förstående och platsar väl in i min egen fraktions ideologiska spetsfrågor?

Medan vi bryter arm i organisationens kansli frodas en andlighet utanför kyrkans murar. Och visst det är en vild flora av vidskepelse, pseudovetenskapliga frågor och parapsykologiska fenomen. Men att det inte anses alarmerande på annat sätt en på ett ideologiskt plan är kanske talande. Att vi inte tar tillfället i akt och tittar på oss själva och frågar vart har spiritualiteten i mässan, i predikan och i våra vardagsliv försvunnit? Man brukar tala om en praktiserande katolik. Varför finns inte ens begreppet en praktiserande lutheran? Varför ställer vi oss inte frågan hur vår dagliga andliga praxis skall utformas? Varför frågar vi inte hur prästernas dagliga praxis ser ut? Varför är alla tysta?

Under de andliga fördjupningsdagar som ordnades i stiftet på initiativ av Björn Vikström tilldelades föredragshållarna uppgiften att berätta: Hur gör jag? Vilken andlig praxis utövar jag? Men… föredragen svarade inte på frågan utan handlade till största delen om hur man skall se på saken, tänka på den och vilka människor som betytt mycket för en. Jag minns en enda föredragshållare som berättade: Hur gör jag? Jag minns fortfarande hur gripen och tagen jag blev av djupen i biskop Erik Vikström vittnesbörd. Tack för det.

Varför är det så här? Är det för att den andliga praxisen saknas? För att det inte finns praktiserande lutheraner?

Och med hela denna, i mina ögon katastrofalt sekulariserade situation, i åtanke undrar jag vilken av de två kandidaterna blir den bästa biskopen?

Mitt svar är Sixten Ekstrand.

Det är självklart i min värld att den med en gedigen CV, högrenutbildning och en bred arbetserfarenhet skall bli biskop och min förman. Skall bli den finlandssvenska organisationens ledare

Så gick det nu inte…..

Men trots det måste den påbörjade andliga fördjupningen bland kyrkans medarbetare fortsätta så att de i sin tur har något att erbjuda konfirmander, sörjande, sökande och nödställda. Något konkret med substans och inte bara allmänna förhoppningar.

Kyrkan måste rädda sin andlighet. En praktiserande lutheran måste få betyda något annat än en ideolog.


Folkets eller folklig – ”Hur gör man?” eller ”Hur är man?”

Bildresultat för frälsarkransen

Folkets eller en folklig ?

”Folkets biskop” är nära släkt med begrepp som ”Folkets president” eller ” Folkets drottning”.  Det anspelar på ett ställningstagande. Att stå på folkets sida i relation till militär, kungahus eller den styrande klassen.

En av de stora andliga ledarna som fått epitetet ”Folkets biskop” är den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu. Folkrättskämpen Desmond Tutu var sannerligen en ”Folkets biskop” som i sin kamp mot apartheid t.o.m. försökte ena svarta och vita genom att uppmana de vita att vägra vapen. Han var således Folkets biskop i relation till makthavarna. Men i centrum för Tutus engagemang och som en grund till handling står den kristna spiritualiteten:

Kyrkan finns först och främst för att prisa och ära Gud, och det kan inte vara annorlunda för ett kyrkornas samarbetsråd. Detta är vår högsta prioritet. […] Därför är bönen, meditationen och bibelläsningen inte något som finns vid sidan av det vi gör utan något som står i centrum för våra liv. Vi skäms inte för att sätta Gud främst. […] Vårt mönster och vår förebild är vår herre och frälsare Jesus Kristus, som kunde finnas till för andra enbart därför att han först och främst fanns till för Gud och var en bönens man.[13]

Spiritualiteten gjorde biskopen till folkets biskop.

Detsamma gäller till exempel allas vår Martin Lönnebo. Redan på 1970-talet skrev han boken ”Religionens fem språk” där han bl.a. redogjorde för spiritualiteten hos Johannes av Korset, skomakarmystikern Hjalmar Ekström och den då i Sverige av Hans Hof introducerade kristna djupmeditationen. Folkets biskop blev han när var och varannan sedan började bära hans ”Frälsarkrans” kring armleden.

Återigen; spiritualiteten gjorde biskopen till folkets biskop. Han vågade stå på den konkreta andliga övningens sida i relation till den allt mer utbredda sekulariseringen i samhället men även i relation till avsaknaden av andlig praxis inom kyrkan. Han blev alltså folkets biskop genom att återuppliva praxis, ett svar på den vanliga människans fråga ”Hur gör man?” i relation till hur man skall tänka, tro och föreställa sig.

I viss utsträckning gäller detta även tidigare ärkebiskop Rowan Williams av Canterbury. Bland oräkneliga unga och intellektuella blev han till en andlig fader som även han vågade stå på spiritualitetens och den andliga praxisens sida och inte bara uttrycka allmänna religiösa förhoppningar. Hans var på hur gör man eller snarare på unga människors fråga ”Hur gör du?” är: Läser tidegärden varje morgon, sitter i tyst meditation i 20 minuter och har jag tid gör jag ”Gående meditation”. Han svarar också på frågan ”Hur gör man”? Den vanliga människans fråga. Folkets biskop.

Listan kan göras lång.

Men det finns en annan sida av myntet, d.v.s. en folklig biskop och då menar man ungefär detsamma som en folklig, social och älskad präst, vilket är en stor tillgång i församlingslivet. En präst som ”är som oss alla andra”. (en förståelig hållning med tanke på att det är den moralistiska och fördömande sidan av religiositet, och alla reaktioner i förhållande till den, som överlevt sekulariseringen inom kyrkan, inte andligheten, inte andlig praktik, den frodas till stora delar utanför kyrkan).

På 1700-talet fanns det bland prästerskapet i Norden ett stort behov att ”klättra ner” till folket. Det gjorde man genom att i olika sammanhang försöka vara som alla andra. Att så vara en folkets präst. Vara folklig.

Läsmötena under den tiden var stora tillställningar som ofta räckte i tre dar. Med mat och dryck. För mycket dryck. Så tillställningarna urartade. Ofta var prästen den mest ”folkliga” och fick ledas hem. Detta resulterade i att drottning Kristina först försökte stävja tillställningarna genom ett påbud som flyttade dem in i kyrkorummet. Det hjälpte inte. Därför blev läsmötena förbjudna under en tid.

Folklig eller Folkets?

Jag väljer utan tvekan ”Folkets”, en biskop med sin grund i gedigen och djup, dokumenterad teologisk kunskap, med förmåga att se delarnas rikedom och deras betydelse i den gemensamma i helheten, men framför allt med en insikt i att kyrkans främsta uppgift är spiritualiteten och beredskapen att arbeta för en kristen praxis och trons fördjupning. Eller som Desmond Tutu, som en praktiserande kristen, formulerar det: ”Jag har så bråttom, så oerhört mycket att göra att jag klarar mig inte med mindre än två timmars bön per dag.” Ja, att bli folkets biskop är en gåva, inte en ansträngning.

En sådan ”Handlingens biskop”, behövs i vår kyrka och som ledare i vårt stift. 

Folkliga präster behöver vi i våra församlingar. Här betyder ”folklig” helt enkelt normal. Den stora framgången för Ulla-Lena Lundbergs roman Is har bland den finska delen av vårt land bland annat förklarats så: Äntligen en roman om en normal präst, inte en alkoholiserad, inte en som förlorat sin tro, inte en som gjort sig omöjlig i sin församling genom att hälsa folk välkomna till julkyrkan med orden: Nu passar det att komma… Helt enkelt bara en normal präst. En folklig präst. En troende präst. Inte bara på operans scen i Helsingfors utan i verkliga livet.

Samtidigt är det i min värld fullständigt nödvändigt att den kommande biskopen har en högre utbildning än vi vanliga, i bästa fall, folkliga präster!