Kyrkorummets teologi utifrån de medeltida muralmålningarna S:ta Anna kyrka Kumlinge
När vi stiger över tröskeln till S:ta Anna kyrka stiger vi in i en annan värld på många olika sätt. Inte bara så att vi stiger in i ett invigt och heligt rum där vi möts av takvalv som murats i form av stjärnor och där takvalvens alla ribbor blommar ut med rankor och slingor, rosor och blomregn.
- Utan även så att här sker ett grundläggande perspektivskifte. Och detta perspektivskifte skapar ett kyrkorum som samspelar med en levande mässa och liturgi på ett förbluffande sätt. Förra ärkebiskopen i Finlands kyrka John Vikström har under många år firat sina sommarsöndagar på i S:ta Anna kyrka och utbrister: Jag har firat mässa i så många kyrkor men ingenstans har mässan känts så meningsfull som i vår kära S:ta Anna”.
Vad handlar det här perspektivskiftet om?
När vi väl sett oss mätta på girlander och rankor, eller såsom Valdemar Nyman skriver ” sjögräs och alger. Av maneters antenner och snäckdjurs silhår”, upptäcker vi att bilderna i S:ta Anna kyrka verkar var barnsligt naiva. I målningarna saknas nämligen det perspektiv som vårt öga vant sig vid både i bibelillustrationer, konstverk och vanliga fotografier.
Här saknas centralperspektivet, det perspektiv som vi alla övat oss på under skolans tecknetimmar , där vi placerat oss själva först och ritat husen utifrån den plats mitt öga är och längs med gatan minskar husens storlek allt mer ju längre bort ifrån mig de är.
Den ryske 1800-tals teologen, fysikern och filosofen Pavel Florenski säger att han inte kan gå med på att världens mittpunkt är det Jag (skrivet med stort J) som betraktar den. Dvs det Jag som ofta drar till med formuleringen Skönheten finns i betraktarens öga.
I S:ta Anna kyrka verkar det som om alla figurer är lika mycket i förgrunden. Vill man understryka att den ena är bakom den andra så gör man det helt enkelt så att man låter figurerna överlappa varandra.
Så när vi nu stiger in i S:ta Anna kyrka så sker här bara ett perspektivskifte inte mellan historia och nutid, mellan värdsligt och heligt. Här sker ett paradigmskifte .
Vi träder in i ett rum där jag som betraktar bilderna inte längre är världens mittpunkt eftersom bilderna inte är målade utifrån subjektets, betraktarens öga.
Perspektivet är det motsatta. Betraktaren, subjektet är bortom bilden, är det heliga Mysteriet ” vars omkrets är ingenstans och vars centrum är överallt”.
Här dansar Treenigheten fram sin närvaro, precis som ljuset som flödar in i rummet och avtäcker alla dolda rikedomar, här dansar Treenigheten fram sin närvaro i rummet, i oss och vi vill bara tillsammans med änglarna tacka och lova.
Bilderna är alltså precis som ikonerna ett fönster. Men inte ett fönster genom vilket jag skall se på andra sidan, om vi tänker så , att vi genom ikonens fönster får syn på himmelska ting så är vi kvar centralperspektivet
Fönstret är den plats där ljuset strömmar in, där himmelen dansar fram .
Så medan de italienska renässansmålarna som Botticelli och Brunelleschi utvecklade och förfinade det LINJEPERSPEKTIV som redan de gamla grekerna använde vid teaterdekorationer och illusionsmåleri för att bedra betraktarens öga och samtidigt som ALBERTI skrev sin bok om centralperspektivet så målades S:ta Anna kyrka helt i enlighet med NÄRVARONS PERSPEKTIV.
Det här betyder att S:ta Annas muralmålningar dansar fram himmel under takvalven, ner mellan bänkarna, in i fönsternicherna, upp mellan altarblommorna plockade ute på gravgårdens rosenbuskar och omsluter på alla sidor den församling som är samlad att ta avsked av sin kära, dansar fram i barnet som föräldrarna bär fram till dopfunten och i de som knäböjande tar emot bröd och vin… , till och med uppför predikstolen dansar Treenigheten fram.
Sådan är kyrkorummets teologi utifrån de medeltida muralmålningarna S:ta Anna kyrka Kumlinge.
Inte sällan blir konfrontationen total när vår västerländska religiositet med sin logiska, rationalistiska beskrivning av värld och himmel med hjälp av dualistiska begrepp som kropp och själ, himmel och jord, synd och heligt, gott och ont erövrar kyrkorummet. Och i skruvstädet mellan den dansande Treenighetens levande närvaro och den religiösa dualismen töms kyrkan på folk. Inte helt… människor älskar att sitta här i tystnad, i fred och dansen sker. Och de vet det.
Det annorlunda vetandet och liturgin
Varför är vi här? Varför på gudstjänst?
De flesta har ju slutat med det. Det är inte många av oss som har behov av prat och temasamlingar.
Varför är vi kvar? Leker kyrka? Gemenskap? Spelar liturgi?
Det är inget fel i sig med att leka kyrka, det finns till och med väsentliga drag av lek och spel i liturgin.
Men mässan skall väl vara en del av vägen mot det heliga, inte en sandlåda för oss självupptagna läsande och sjungande våra favoriter.
När liturgin avviker från att vara Gudscentrerad till att vara osscentrerad, då kommer underhållningsaspekten in och gestaltar vårt sätt.
Då måste varje gudstjänst bli upplyftande, uppmuntrande så att vi får något annat att tänka på och så får hjälp att fly ifrån Guds obegriplighet och helighetens svarta hål..
De första ögonblicken av en liturgi är vanligtvis en tecken på vad som komma skall.
”God morgon” signalerar något helt annorlunda än ”Herren vare med dig.”
Genom att komma till kyrkan byter vi perspektiv. Ifrån Godmorgon till Herren vare med dig. Vi sträcker oss inte ut efter ny kunskap, nya upplevelser, nya perspektiv, vi försöker inte med hjälp av våra sätt och våra förmågor skapa en God morgon för varandra (vilket inte är en dålig ide i sig). Inte nu. Nu är vi här för att ta emot det som kommer till oss genom springorna i våra livsstrategier, i läckagen mellan våra tankar och känslor.
Öppna, mottagliga, sårbara, för det för det som kommer till oss genom, upp ur, bortom orden vi hör, tecknen vi ser, gester vi uppfattar.
Men för det mesta har vår kultur, och vi i gudstjänsten, förlorat konsten att läsa djupen, förlorat förmågan att höra orden bortom, att erfara varat utanför.
Förlorat det annorlunda vetandet som härbärgeras i användningen av paradox, symbol och gest …. jaa a ”lyckliga gatan den finns icke mer”.
Bara genom att återerövra det gamla sättet att läsa och lyssna återerövrar vi mässan. Det sker genom att återerövra tystnaden. Och bara tystnaden kan lära oss att utan konstgjordhet läsa, tala långsamt, tydligt och meningsfullt. Slarvigt, snabbt tal kommunicerar slarvig, snabb religion och förstör all liturgi, oavsett hur noggrant det har utformats. Men den omvända vägen kan också vara en väg. Att läsa sig långsamt, tydligt och meningsfullt in i tystnaden.
En grupp slumbarn som ansågs vara omöjliga att utbilda och skola förändrade sina liv genom att läsa Shakespeare för kor.
Det är svårare att lära sig lyssna.
Den konsten växer fram naturligt när vi genom övning gjort oss hemma i vår inre tystnad och lär oss förmågan att skänka uppmärksamheten på ord, fraser eller liknelser som vi inte omedelbart förstår, tid. Mycket tid. Genom att ta emot dem, sitta med dem, tugga dem, låta dem sjunka, precis under medvetandenivå, och när de sedan läcker fram på nytt genom sprickorna av våra världsförklaringar så att vi kan ta emot dem som nya annorlunda och överraskande rika.
God liturgi välkomnar oss ut SKÅDANDETS vildmark, där vi ser hur riten som en gest alltid visat bortom, utanför oss själva, och där är vi förmögna att förstå vårt varande i Gud.
Det annorlunda vetandet
Det omvända perspektivet.
Andlig fördjupning
Leftbrained religion?
Varför rör sig största delen av diskussionerna vid biskopsvalet inom den gråa delen av kyrkans träd? Står vi handfallna inför den andlighet som växer fram i vår kyrka och som är levande vatten? Vem av biskopskandidaterna kan likt Björn Vikström då han blev vald, utlova konkret arbete för andlig fördjupning? Gröna stigar. Största delen av den gråa sidan av trädet kan skötas av domkapitlets och kyrkostyrelsens tjänstemän! Välj grönt! Liv.
Meditativ sång med Vox Silentii
The Icon 4/7; Iconoclast and Protestant
”In the Reformation period what we see in there action against holy images in this country and elsewhere is a reversion to the conviction that the image is always primarily severed – shadow, phantom, nothing in itself, something which invites inappropriate reverence which commands an attention or suggests attention that is in fact due only to the Holy in itself, to God and to God’s word. And on the other side of the Reformation divide, what do we see not so much theorised theologies and philosophies of art and expressed in practice, what we see is an attempt to recapture something of the by then largely lost sense of the image’s presence. Western Christianity had long since turned its back on the Eastern theology of the icon.”
Rowan Williams
The Icon 2/7; Mystery and the Reverse Perspective
” In our contemplation of the Holy Image, in our understanding of how it is that certain images do open us up to silence, we shall learn what we most need to learn about growing up in a world where we are surrounded by real and potential idols.”
Rowan Williams
Tro, kropp och kärlek ... 