… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

The Ten Oxherding pictures

φιλία philia ”kärlek”, κάλλος kallos ”skönhet

Maggie Ross

Philokalia

Kärleken till skönheten… φιλία philia ”kärlek” and κάλλος kallos ”skönhet, ja, ja…..

Sämre andlig praxis finns det än att dagligen låta sig bebos, mötas och befruktas av den skönheten, av den kärleken…

Jag är inte värd att du stiger in under mitt tak. In under mitt ögonlock. In under min pannlob In i min puls vibrerande. Men du kommer, du Skönhet,, du kärlek, du helighet.

Kom, kom in under mitt tak… idag.. idag… nu.


Andlig praxis

Det räcker med att bara lyssna, tystna, rotas

Tre minuter dagen efter Marie bebådelse


SKÅDA det är söndag

Marie bebådelse

Och SE… SE… det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon den sjätte dagen.

Nej, inte ordet ”TÄNK, hur bra det blev”! Inte ”TÄNK, hur det kan bli!  Inte ens ”Tänk efter”, ”Tänk till”!

utan SKÅDA… ordet som skapar tystnad, som skapar öppenhet, som skapar mottaglighet. SE!

Du sitter i båten en vacker sommardag. Båten ligger väl för ankar. Rör sig i lugna mönster undan vinden, efter ankarkättingens sträckning. Någon läser en bok. En annan följer med molnens väg över himlen. Någon har tid med att göra det som aldrig annars görs ombord.

Och så säger någon SE!

Allt i båten tystnar. Rörelserna. Småsjungandet. Pysslandet. Man håller andan. Tittar upp. Ser sig uppmärksamt omkring. Utan förutfattade meningar. Utan att veta. Utan att tänka. Bara helöppet sinne. Orörlig tystnad. Allt är nu möjligt.

SE…SKÅDA… Det är här perspektivet skiftar. Ifrån att vi tänker, fantiserar, drömmer, läser, minns och planerar. Vet och berättar. Till närvaro.

Till att vi är – vidöppna sinnen, sårbart närvarande. Redo att bli fyllda. Av något nytt.

Marie bebådelsedag ljuder evangeliets ord genom tusentals kyrkorum: SE! 

Inre världar och yttre rymder öppnas.  Hjärtslag och andetag lodar alla tystnaders djup. 

SE! (idou, theōreō). Här tystnar tankar. Här lägger sig förklaringar till ro. Här lägger sig alla teorier på svaj.

Maria. SE! Vidöppen verklighet. ”jordad andlighet”. ÄR det som sker.

”Du skall bliva havande av helig ande..”

Perspektivskiftet har en given markör i det bibliska texterna: (idou, theōreō), SKÅDA. Den markören finns också när vi stående inför nattvardsbordet sjunger SE… Guds lamm

och i den tystnaden tar jag emot…och blir havande… av himlars gränslösa rikedom

Det är söndag. Vardagens projekt ligger på svaj. Under kyrkvalven hör vi någon säga SE!




Hur gör man? Om professionellas rop på hjälp

Tystnadens ängel Hesychia

När det gäller jämställdhet och mångfald ligger kyrkan tyvärr på efterkälken. 

Men frågan processas.. i arbetslag, i församlingar, i kommissioner, i utskott och kyrkomöten. I pridemässor. För att inte glömma att den processats i biskopsvalet. Och kommer ännu att ta stort och avgörande utrymme. För det är en viktig fråga. 

Arbetslagstiftning har processats i utskott, kommissioner och kommer att processas i arbetsmarknadsverkets arbetsgrupper och i fackföreningar för att till sist landa i församlingens förtroendeorgan och hos de anställda. 

Personalförvaltning och fastighetsförvaltning har kursats, senast den sista månaden på Åland. Jag kan fortsätta hur långt som helst. 

Allt detta arbetas det med på bred front. I mycket av detta har och är BG redan en del av maskineriet. Och om detta intervjuas biskopskandidaterna. Det är bra. Det handlar om organisationens uppbyggnad, uttryck och dess öppenhet för var och en som behöver att träda in i gemenskapen. De öppna dörrarna är folkkyrkans tecken. Organisationen är själva konstruktionen och fasaden.

Då är väl allt OK? Till sist förverkligas en bättre kyrka än den vi har idag. Ett stift med kvinnlig biskop.

Min liknelse om biskopen som tränare gick fel, märker jag. Jag byter ut tränaren mot en dirigent. 

En dirigent som leder en symfoniorkester av de mest skilda instrument, allt ifrån trummor, saxofoner, harpor till valthorn och tuba. Samtliga musiker inklusive dirigenten är bevandrade i musikteori. En del mer och andra mindre. De flesta intresserar sig för olika kompositioner, kan musikhistoria. Dirigenten är säkerligen förmögen att undervisa och fördjupa orkesterns teoretiska kunskap. Han gör det. Och det är oerhört intressant!  I detta fall mynnar det ut i diskussioner och fördjupade studier. Ja, det går så långt att de gemensamma övningarna utmynnar helt enkelt i föreläsningar efter föreläsningar. Scenen blir till en föreläsningsramp. Den stackars orkestern glömmer bort sina enskilda instrument och framför allt det gemensamma framförandet. Man blir helt enkelt ett institut för musikteori. Framstående sådant. Men musikteorins yttersta syfte är väl ändå praxis.

 Jag efterlyser en biskop som säger… nu sätter vi oss vid instrumenten. Nu börjar vi öva. Så att vi lär oss hur man skall göra, inte bara prata och teoretisera. Nu sätter vi oss vid instrumenten, övar oss enskilt, hemma varje dag, tillsammans under veckan. Kanske någon till och med föreslår att vi bildar en arbetsgemenskap för andlig fördjupning som förutom daglig övning har regelbunden kontakt. Till sist hör vi vilka univers våra instrument skapar tillsammans.

Då får vi en helt ny syn på teorin. Träder in i traditionen med nya ögon, förundrade, fascinerade och tacksamma.

Överraskade! Tänk att vi inte förstod tidigare!

MEN…

… det är ett vanmäktigt rop på hjälp då blivande och nya präster säger att teorin kan vi men….. HUR GÖR MAN. DET ÄR KYRKANS ROP. Har vi instrument? Hur spelar man ? Hur ODLAR MAN ETT ANDLIGT LIV? Vilka verktyg finns det, annat än teoriernas teori? Ingen svarar. Är det nån som vet? 

Ja! Det våras mellan kommissioner och nämnder, mellan arbetsmarknadsverk och jämställdhetsdokument, mellan protokoll och besvärsanvisningar: SE, nya gröna skott. 

Den ena efter den andra förstår att KYRKAN handlar inte om teori utan om andlig verklighet. Den verkligheten har konkreta stigar. De stigarna går man genom praktiska övningar i jesusbön, i meditation, i lectio Divina, i kontemplation, i kroppsnärvaro, fysisk fasta, tystnadsarbete, i kärleksgärningar, meditativ gång och sång och så är det detta: Se Guds lamm, den heliga nattvarden.

Är det inte märkligt att kyrkans ödesfråga, prästernas andliga liv, saknar kommissioner, nämnder och arbetsgrupper ? Ja, men inte helt, biskop Björn Vikström startade ett arbete i andlig fördjupning som räckte i flera år och som nu behöver en utvidgning och en fortsättning. BG:s uppskattade och mycket värdefulla arbete i kyrkomöte och i stiftet behöver få fortsätta.

Jag sätter mitt hopp till att någon vågar ta dirigentpinnen. Föra instrumenten tillbaka i våra liv. Och spiritualiteten tillbaka i gudstjänsten . 

Därför röstar jag på Sixten Ekstrand.


Hesychia


Kyrkans ödesfråga

Tystnadens ängel Hesychia

Kyrkans ödesfråga är spiritualiteten. 

Framför allt den kreativa andlighet som gror i det tysta, det levande gröna som spirar mellan arbetstidslagstiftning och partnerskapslagar.

Min fråga är då: Vad vill jag att skall stödas, näras och synligt lyftas fram av en kommande biskop?

Vem har förmåga att i samtal, undervisning och initiativ leda ett arbete så att präster, kantorer, diakoner, ungdomsledare och andra ges konkreta verktyg för daglig andlig praxis? 

Kanske till och med samla alla som söker andlig fördjupning till en konkret, i verkligheten synlig arbetsgemenskap där man stöder varandra och inspirerar varandra, delar med sig av sina egna erfarenheter och rutiner.

Folkets biskop i all ära! Det bär bra med en socialt kompetent biskop. Det är trevligt med ett vackert paket och framför allt med en snitsig stor rosett. Men om paketet är tomt?

Biskopen är prästernas förman. Andliga ledare. Prästerna och andra medarbetare är fotbollslaget. Biskopen tränaren. Det är inte folket han skall träna.

Sixten Ekstrand har uppmärksammat andlighetens kris i Borgå stift. Nyvigda präster, diakoner ropar efter hjälp. Det ropet är samtidigt en hel kyrkas rop på hjälp. Kan ni tänka er?! Hur det har blivit!

Arbetstidslagar, dokument för trakasserier, etiska fonder, människorättsfrågor, dataadministration och strukturförändringar är självklart oerhört viktiga saker. Absolut nödvändiga. Men de frågorna sköts redan av kompetenta kommittéer, arbetsgrupper, utskott och kommissioner.  

Kyrkans kreativa andlighet med sina rötter i en lång kristen tradition saknar konkret stöd. Vi behöver en biskop som vågar stiga fram ur paragraferna och tillsammans med andra svara på kyrkans rop efter hjälp.

Därför röstar jag på (min ev. femte biskop) på Sixten Ekstrand.


Radikal

Är du liberal eller konservativ? 

Biskopskandidaterna fick den mycket ofruktbara frågan som har sina rötter i 1800-talets bibelforskning med den historiskt-kritiska vetenskapen som motor.

Jag trodde att den uppdelningen så småningom hade spelat ut sin roll så att vi inkommand söndag kan lyssna till Marie bebådelsedagens evangelium med öppet hjärta och hungrande sinnen. Och själva bliva havande med helig ande.

Men nej. Biskopskanditaterna faller alla i den gamla fällan … återigen. 

Alla utom en. Hon svarar radikal, dvs vägrar 1800-tals definitioner. Den vägran öppnar upp för en ny stark fascination för: The Greatest Story Ever Told”!

Henne har jag röstat på. 
Hoppas jag på. 
Så att vi kommer loss ur det liberala/fundamentalistiska träsket.


Andlig praxis och biskopen

ANDLIG FÖRDJUPNING och ANDLIG PRAXIS.

Det är väl A och O att prästerna vet hur man gör?!!!

Lucas Snellman Tack för beskrivande bild Kent!

Sixten Ekstrand Kents bild är både talande och träffande. Vi behöver öva upp vår förmåga att prata om det andliga och även leva i och av de källor som finns på den gröna sidan. Vi har ju ett enormt källflöde att ösa ur också på lutherskt håll och då tänker jag på allt från den spiritualitet som finns i våra väckelserörelser till retreater, meditation, tideböner och pilgrimsrörelse. Och att det finns ett behov noterade jag redan då jag som stiftsdekan mötte prästkandidaterna. Så gott som alla efterlyste vikten av en andlig fördjupning och framförallt redskap och en praxis i hur man vårdar sitt eget andliga liv för att orka i ämbetet. Samtidigt verkar det också finnas en förlägenhet i våra arbetslag att prata om det som finns inombords. Det blir så lätt fokus på det som händer i församlingen och ekonomi. Kanske dags för oss alla att sänka garden en aning och blotta själens längtan …

Kent Danielsson Tack Sixten Ekstrand för din kommentar till bilden. Ja, vi har ett enormt källflöde att ösa ur. Väckelserörelsernas pietism och den medeltida mystiken har ju samma rötter,, dvs allt är ett nere i rotsystemet men blommar ut lite olika uti grentopparna.

Värdesätter framför allt att du lyfter fram det behov som blivande präster efterfrågat: ANDLIG FÖRDJUPNING och ANDLIG PRAXIS. Det är väl A och O att prästerna vet hur man gör?!!! Och prästernas förman är biskopen. Och förlägenheten… ja av biskopskandidaterna har du nyktert och utan fromleri brutit igenom det motståndet. Jag har redan röstat men kan ändå understryka att det här är en av den framtida kyrkans ödesfrågor!

Maria Sundblom Lindberg Skulle gärna dela din reflektion men det går inte..


Bild

Grönt e skönt

Ingen lever enbart i den ena hjärnhalvan. 

Utan den vänstra (den gråa trädhalvan) blir det kaos. 

Utan den högra ( gröna trädhalvan) blir det livlöst och andedöd, vi blir närmaste granne till meningslöshet.

”Bokstaven dödar, men An­den ger liv.” 2 Kor 3-6

Det besvärliga med alla de frågor som ställts i biskopsvalet, oberoende om det är av statens TV, församlingarnas representanter eller Kyrkpressen, är att de handlar de till allra största delen om den gråa trädhalvan. Vad drar man för slutsats av det?

Att den officiella kyrkan inget annat är en ”leftbrain religion”?

Nej det är inte helt sant. 

Vid förra biskopsvalet uttryckte biskop Björn Vikström sin vilja att arbeta för andlig fördjupning. Det ”vallöftet” infriades!  Men behöver nödvändigtvis en fortsättning ute i prosterierna.

Och det grönaste som sagts i intervjuerna denna gång är nog: ”Kyrkan är meningsbärare, det finns mening, det finns glädje, det finns inspiration, det finns passion i kyrkan”.

Jag röstar grönt. Jag röstar på en kvinna.


Vilken kyrka? Vilken biskop? Vi behöver en kvinna

Left brain: I am the left brain. I am a scientist. A mathematician. I love the familiar. I categorize. I am accurate. Linear. Analytical. Strategic. I am practical. Always in control. A master of words and language. Realistic. I calculate equations and play with numbers. I am order. I am logic. I know exactly who I am.

Right brain: I am the right brain. I am creativity. A free spirit. I am passion. Yearning. Sensuality. I am the sound of roaring laughter. I am taste. The feeling of sand beneath bare feat. I am movement. Vivid colors. I am the urge to paint on an empty canvas. I am boundless imagination. Art. Poetry. I sense. I feel. I am everything I wanted to be.

Strangely left and brain functions are not gender oriented.  In fact the most healthy people have a good balance of both.  The two sides working together harmoniously would be the unification of science and religion, ‘sacred and secular’, and dare I say it to the atheists amongst us, the unity between God and humanity, both of which are so rigidly (and artificially) separated in our world (Ref).

The human mind is the product of both hemispheres. If the connections between them are broken, the result is dysfunction of the personality. We need both: the analytical left brain that allows us to take things apart to see how they work, and the integrative right brain that puts things together to see what they mean. Rabbi Stacks

Left Brain Thinking

The human mind is a very complex thing. It can however be divided into two main parts, which correspond to the two sides of the brain. The two sides or hemispheres are imaginatively called the right hemisphere and the left hemisphere. These two sides of the brain think in two different ways.

The left side of the brain thinks in logical, rational ways. This is what some people call our intellect. It breaks problems down into parts (called reductionism) and seeks to solve problems by examining the parts. It thinks in black and white terms, right and wrong, good and bad (called dualism). Left-brain thinking is called rational thinking (this is also known as linear thinking).

The right side of the brain thinks intuitively, in wholes, in systems (called holism). It thinks creatively, laterally, imaginatively. Right-brain thinking is called intuitive thinking (also known as non-linear thinking) and it is not logical (Ref)

The right brain sees how things connect and unify. The left brain separates realities into air-tight compartments/categories/pigeon-holes (Ref)


Vi behöver en kvinnlig biskop… oberoende av kön.

Vi behöver en kvinnlig biskop… oberoende av kön.

Är andligt ledarskap något i knoppen; ideer, dogmer, ideologier, liberala och konservativa ställningstaganden? Patriarkatets andlighet?

Eller är det något i kroppen? Matriarkatets andlighet?

Varför i hela världen berövades folket sälgkvistar på palmsöndagen, fasta på fredagar och inför jul och påsk, varför skulle inte påskljuset tändas ur påskbrasan utanför kyrkan, varför i hela världen kastades sakramentskåpet ut på kyrkbacken tillsammans med helgonbilder och processionsstandard? Och varför förbjöds helgonbilder vid vägskälen och på husväggarna?

Hur har det blivit som det blivit? Så här gick det till..

”Rökelse, radband, knäfall, elevation av nattvardsbrödet, karnevaler, processioner etcetera – en Djävulens vidskepelse som skulle lura okunniga människor bort från den rätta tron. För Piltz är kroppsspråket i katolsk liturgi nära förbundet med kristendomens kärna, inkarnationen. Reformationens avliturgisering blir för honom en brutal attack på folkfromheten. I förlängningen leder den till den sekulära humanismen.”

Och varför förbjöds julkrubborna?

Ja… skriften allena. Den enda auktoriteten i trosfrågor var och förblev den Heliga Skrift. 

Och tron flyttade ur kroppen upp i knoppen. Tron intellektualiserades, dvs man skulle lära sig, begripa och förstå, tro på tron.

Det viktigaste blev att man hör vad såsom sägs.

Och kyrkorummet som var det heligas plats förvandlades till en skolsal. 

Och då tillit, hopp och kärlek flyttar ut ur kroppen in i knoppen så förlorar man möjligheterna till att förstå fotstegens kunskap, andningens vishet och pulsens vetande. Trons språk hade århundraden före Luther uttunnats till abstrakta teologiska föreställningar som saknade kontakt med det som dolde sig TYSTNADEN.  Och det var ner i tystnaden fotstegen bar, det var ner i tystnaden pulsen ledde. Och i tystnanden porlade livets källa. 

Vi behöver en kvinnlig biskop… oberoende av kön.


Det är söndag den 24 februari

Och jag är den plats och jorden är öde och tom

Jag är den plats och åkern ligger svart och kall

Jag är den plats och över mig, ner till mig . faller stjärnvärldar av frön av ljus och värme, frön av sol och landar på min jord, himmel gror, sparkar i mina ord

Över allt faller solen, ner i allt landar fröna, i hela mig

I det av mig jag förkastat, fördömt och ratat, i det av mig som inte är min väg… utanför det som jag vill vara faller fröna av sol och där slocknar solen, där finns ingen, bara dom och självförakt.

Över allt regnar solens frön, över den tunnaste och ytligaste yta, över spegelytan i vilken egot speglar mig. Där i spegeln landar solen, i skärmen, i rutan, men ytan har inget djup, speglar bara skönhet från ett annat liv, visar bara sorg i en annan värld, målar en längtan i ett annat hjärta, har inget eget och solens frö bländar till som solkatter gör och dör

Över hela mig faller solens frön, ner bland bångstyriga tankar, ner bland rädslornas höga tistlar, ner bland mindervärdesmållorna, ner bland alla urskulder och bortförklaringar och en kort stund ser det ut som om solen lyste, som om ogräsdjungeln fick ett annat liv… men det var för tätt, det var för tjockt och ljuset slocknar och kvar är mållorna och den fräna doften av dött mörker.

Över hela mig faller solens frön och när de faller, i denna fröstorm om något enda flandar i mitt odelade hjärta, i mitt öppna uppmärksamhet, flandar i hjärtats ordlösa närvaro

Något endaste enda frö av hela det gigantiska yrväder av utsäde som slösas ut över allt utan urskiljning, utan kostnadsberäkning, ett endaste enda frö och ljusblommans kalk öppnar sig och visar oblygt himmelrikets oskyddade kärlek. I mig. Genom. Trots allt. Värt allt. Och runt omkring mig fortfarande tistlar, mållor och stensamlingar… eländiga liv….men i min mitt… i det ordlösa öppna hela… himmel öppnat sig och solen lyser över både död och liv.

Ja… våga vara den jord som i stjärnhimlarnas frösäck tror på det endaste enda frö som faller ner i närvarons ordlösa öppenhet, ett mitt hjärta.

”Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt.”

Mässa i S:ta Anna kl 11


Gubbtrygghet

synes vara det främsta personlighetsdraget i en blivande biskopens profil. Kunde ha varit en styrka på 1950-talet.

Nu behöver vi kvinnlig kreativitet.


Where God Happens

”So: the regular ritual to begin the day when I’m in the house is a matter of an early rise and a brief walking meditation or sometimes a few slow prostrations, before squatting for 30 or 40 minutes (a low stool to support the thighs and reduce the weight on the lower legs) with the ‘Jesus Prayer’: repeating (usually silently) the words as I breathe out, leaving a moment between repetitions to notice the beating of the heart, which will slow down steadily over the period.”

Of course, as a theologian, Lord Williams is not shy of trying to interpret the things happening to him. “If you want to speak theologically about it, it’s a time when you are aware of your body as simply a place where life happens and where, therefore, God ‘happens’: a life lived in you,” he added. ”


Spiritual Emergency eller En kyrka i kris

Om man ändå kunde…höra den minsta lilla bråkdel av detta i vårt biskopsval…

Men den andlighet som borde vara kyrkans gåva och innehåll har inget rum varken i kyrkan eller bland församlingarna. Det finns ingen förståelse för vad andlighet är. Det är kyrkans kris. Det enda man begriper och förstår är de förvaltningsfrågor som hamnat på efterkälken i förhållande till staten.

Lyssna en gång till…

Så fortfarande är vi mentalt en statskyrka, ett efterblivet kansliutrymme i statens ämbetshus… och alla frågor handlar om hur vi skall ”mordernisera” förvaltningen… men det är väl det enda vi kan och vågar…


It´s Storytime – It´s Sunday

Söndag 17 februari

Relaterad bild

Ja, it`s storytime. Det är söndag. Det är tid för att låta Ordet vandra in i oss. Vandra in i oss och väcka oss till liv. Väcka doftminnen. Väcka synminnen. Väcka muskelminnen till liv. Så att jag är där helt och fullt. Närvarande.

It`s storytime. Och om du idag har en öppen blick. Om du idag har öron att höra så att berättelsen får lov att stiga in över din tröskel, då förstår du, då vet du, du kan du, ordet nåd.

It`s storytime. Och det heliga evangeliet stiger in i oss, om dörren är öppen. Om hjärtat vill. Och då där i mig… nåd för nya världar… för minnen av naftalindoften som steg upp ur farmors klädkistor, för kåddoften i farfars händer, i tobaksdoften från fars brev från medelhavet där månadens räkneövningar fanns.

Nåd för nya världar… för minnen av alla nyponbuskarna som blommade längs med vägen ner till moster Elna, för doften av skalad apelsin då man skidade tio kilometers längan och skulle pausa på halva vägen äta, för den märkliga kaffedoften i lastbåtens korridorer, en blandning av kaffe, socker och målfärg.

Nåd för nya världar … för minnen av farmors hand som stryker mig genom håret, för sjukgymnastens rörelser över högra fotsulan för att se om den reagerade, för känslan av segelbåtens darrande iver genom vattnet när seglen fylls, för den gamla mannens utmattning i benen när några steg är för mycket utan vila.

Å, denna nåd för allt som blir och är. Visst känner vi den. Visst kan vi den. Visst vet vi den. Och den behöver inte intellektuella förklaringar som översättningar, analyser och jämförelser. Dem tror man på.

Men vi vet. Vad nåd är. It`s storytime:

Och det här är berättelsen där vi vet på nytt, kan igen, förstår med hela mig.

”Vid tiden för årsskiftet, eller strax därefter hade konungen i riket för vana att vandra genom staden tillsammans med rikets andre man. Konungen älskade att se ljusen som lyste i fönstren, folket som vandrade och pratade med varandra på gatan, butiksfönstren som var fyllda av ting mellan himmel och jord, allt som berättade om välstånd och lycka i hans rike. Men för att inte väcka uppmärksamhet gick dessa två män klädda som anonyma vandrare, resanden från fjärran land.

När de kom till utkanten av staden förvandlades miljön. Det blev mörkt, inga människor rörde sig ute på gatan, ibland hördes höga upprörda röster inifrån husen. Varje år underströk konungen för sin högra hand att det måste göras något för att lindra fattigdomen i dessa trakter. Men det var snabbt glömt.

Plötsligt hörde de musik som strömmade ut ur ett av de fattigaste husen i gränden. Huset var inget annat än ett ruckel, ljuset inifrån smög sig tillsammans med musiken ut mellan väggbrädorna . Konungen stannade och tittade in genom en av de större springorna. Och vad han då såg var ytterst obegripligt.

Han såg en gammal man som satt i en rullstol och grät. Han såg en kvinna med helt rakat huvud som dansade. Och han såg en ung sorgsen man spela på en tamburin sjungande en folksång.

Jag måste få veta vad som händer här, sade konungen. Han knackade på. Musiken upphörde och den unge mannen öppnade dörren. Konungen sade: Vi är handelsmän på resa som söker härbärge. Vi såg att ni ännu var vakna och undrar om vi kunde övernatta hos er. Nej, inne i staden finns det hotell. Vi kan inte hjälpa er. Förutom musiken så är detta hus fyllt av sorg och lidande. Får vi fråga varför? sade konungen.

Det är på grund av mig, säger mannen som sitter i rullstolen. Jag har ägnat mitt liv åt att lära min son kalligrafi, så att han en dag när skrivartjänsten vid slottet blev ledig skulle få ett fint jobb. Men åren har gått och och ingen skrivartjänst har annonserats ledig. Och till på köpet, senaste natt, hade jag en så dåraktigt galen dröm. En ängel uppenbarade sig för mig och uppmanade mig att köpa en silverbägare för konungen skulle komma förbi och då skulle jag ge honom att dricka… ur bägaren. Och efter det skulle min son få jobb i palatset. Men eftersom vi inga pengar har så erbjöd sig min svärdotter att gå till torget och sälja allt sitt vackra hår så att vi kunde köpa silverbägaren. Och nu… ja nu försöker min son och hans hustru muntra upp mig men det är inte lönt. Eländiga galna dårskap…

Konungen såg silverbägaren och bad att få något litet att dricka. Han tackade och sade innan han gick att han faktiskt talat med rikets andre man häromdagen och förstod att skrivartjänsten skulle annonseras ledig att söka. Den gamle mannen nickade och trodde inte riktigt på vad han hörde.

Men följande morgon utlystes ett konungsligt tillkännagivande som lästes upp på gatorna och fästes på anslagstavlorna. En ny tjänst som skrivare vid statens domstol förklarades ledig att sökas. På utsedd dag stora mängder av sökanden i slottet för att tävla om den mycket eftertraktade tjänsten. Rikets andre man stig in och bad var och en förbereda sig med papper och penna. Sedan sade han:

Här är temat för er uppsats: Varför gråter den gamle mannen, dansar den unga kvinnan och sjunger den sorgsne unga mannen?

Ett mummel och sorl av tvivel fyllde rummet. Ingen visste hur man skulle berätta en sådan historia…förutom den unga skabbigt klädda unga mannen som satt längst bort i hörnet. Ett leende bröt sig genom hela hans ansikte och han började skriva…”

Den nåden. Den villkorslösa. Den vi vet. Den vi drömmer om. Den vi får. Den vi kan. Det finns nåd för nya världar, mycket större. Analyserna tror man på. Nåden vet vi.

” Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?’ Så skall de sista bli först och de första sist.” Matt 20.16

Mässa i S:t Jakobs kyrka idag kl. 11


The Storytelling Animal


Berättelsens omvända perspektiv – Reverse Perspective and Storytelling

Det är faktiskt fascinerande hur berättelser påverkar människan. Och det märkliga är att vi inte kan styra den påverkan. Därför är det är faktum att många ”galna” berättelser får allt fler anhängare. Nynazismen är en sådan berättelse. Galna sekter är sådan berättelser.

Vad är det som gör att vi är reda att anamma vissa berättelser och slå dövörat till andra? Det är ju lätt att tänka att berättelserna är liksom filmer på Netflix och vi är utanför och beställer det vi gillar. Men så enkelt är det inte.

Jag är från början själv en berättelse. Den berättelsen är disponerad att höra bekräftande berättelser. ”The greatest Story Ever Told” har inom sina ramar skapat en hel västerländsk kultur. Min livsberättelses förhållande till den Stora berättelsen är avgörande. Men om jag inte ser att jag själv är en berättelse så tror jag att logiska argument, intelligent information och ”vetenskapliga data” kan beskriva verkligheten och ”bevisa” en berättelses omöjlighet och vansinne. Om det vore så väl skulle vi ha kunnat analysera oss ut ur Tredje riket, Sovjetstaten, kyrkans häxförföljelser, ISIS och nutida nynazim.

En levande berättelse kan inte överbevisas, punkteras med logiska resonemang. Den kan bara övervinnas med en annan berättelse. Det förstår man när man ser hur berättelsen fungerar.

När man hör en berättelse så lösgör sig bla dopamin och oxytocin.
Oxytocin är avgörande för upprättandet av gemenskap, parbildning, omvårdnad, och förmåga att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit,[16] minskar aggressionerångest, samt dämpar aktiviteten i amygdala,[17] och minskar troligen också stress.[7] (Wikipedia).
Oxytocin är orsaken till varför vi gråter när vi ser en gripande film. Så när vi hör (eller ser) en berättelse så är det som om det var i verkligheten. Det ”är” verklighet i vår kropp.

Tänk er att om jag besöker kyrkan så verkar det som om den logiskt vetenskapliga analysen är allmänt rådande i våra predikstolar. Det är rena 1800-talet. I en kyrka som lever är en levande del av
”The greatest Story Ever Told” .

Logiska argument, intelligent information och ”vetenskapliga data” möter inte vår tids berättelser. Möter inte vår tids rop efter andlighet. Möter inte vår tids rop efter rättvisa och en grön jord. Av den enkla anledningen att de har fel perspektiv.

Berättelsen påverkar vår hjärna och vår kropp p.g.a av att dess perspektivlinjer tar sin början i berättelsens innehåll och scenografi för att sluta i mig, i min värld, i min hjärna, i min kropp. Det omvända perspektivet.

Logiska argument, intelligent information och ”vetenskapliga data” skapar ett central perspektiv i och med att det målar upp en värld utanför mig, en värld jag skall se på, ta ställning till och eventuellt arbete för, förverkliga.

Det omvända perspektivet: Berättelsen tar steget in i mig, blir en värld i mig, en värld jag är en del av.

Hur stiger berättelsen in i mig? Jag läser en bok, låter mig fångas, öppnar mina dörrar och händelserna pågår mig. Jag lyssnar till en berättelse, öppnar mig för rösten, för berättaren, grips av framförandet och berättelsen stiger in i mig, blir en levande värld i mig. Inte utanför, inte i teorin, inte i framtiden. Nu. I mig. The Reverse Perspective. Det omvända perspektivet.


Rowan Williams & Marilynne Robinson | 2018 Theology Conference | 4/6/2018


Det är söndag 10 februari

med himmelriket är det som när det snöar….

Snöflinga på snöflinga dalar ner på min gård. Skikt efter skikt över äppelträdens kala grenar. Vita breda band följer mjukt grenarnas arm.

Och där ligger barnet och gör snöängel under armarnas vita valv.

Mellan böjda vita äppelträdsgrenar. Mellan dem flinga efter flinga landar snöstjärna på barnets kind och panna.

Med himmelriket är det som när snöflingan dalar ner mellan träden och smälter på kinden. På min. I mig. i mitt liv. I barnets snöängel. Hela tiden den vägen. Landar hos oss. Om vi är på plats. I vår trädgård. I vårt liv.

Ett annat perspektiv. Omvänt. Det är bara att ta emot. Bara vara stilla och låta hända.

Tänk att det är så.

Att bara vara under kyrkvalvet. Följa kyrkvalvens välvning, alla ringlande växter och blomstänglar som sjunger Edens lustgård och ovanför Guds änglar sjunger i kör.

Det finns ingenstans att gå. Det finns inget att uppnå. Allt blir till. Skaparorden smälter på min kind. Mörkrens ogräs växer i mitt sinn.

Det finns ingenstans att gå. Det finns ingenting att uppnå. Allt är här. Allt.

Jag gör en snöängel under trädet, under grenarna som sträcker sig över min sista viloplats. En snöängel på S:ta Anna kyrkogård. Under den ljusnande söndagshimlen. Med allt det mörka i mitt sinne.

”När skördetiden kommer skall jag säga till dem som skall skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp.

Men vetet skall ni samla i min lada.”

Mässa i Sta Anna imorgon kl. 11


Det är söndag – 27 januari


Dedo de Dios (”Guds finger”) var en stenspira, monolit, som formats i havet utanför Puerto de las Nieves och byn Agaete, norra Gran Canaria (Spanien). Den såg ut som en hand med ett pekande finger. Den bröts av i den tropiska stormen Delta i november 2005.[1] Vindar på upp till 130 km/h bröt av Guds finger, och en symbol för Gran Canaria försvann.[2]Borgmästaren i Agaete undersökte med hjälp av dykare om det fanns en möjlighet att restaurera fingret, eftersom förutom att det var en symbol även har inspirerat konstnärer och poeter genom tiderna.[2] Myndigheterna lät slutligen naturen ha sin gång och gav upp planerna på en restauration[3]. WIKIPEDIA

Det är söndag. ”Säg bara ett ord”.
Ordet jag väntar på. Ordet som det tomma Intet före alla univers väntade på. Ordet mörkret som låg över jorden längtade efter. Ordet som hela mitt väsen vill höra! Säg bara ordet.

Inte vilket ord som helst. Inte bara önskemål. Inte bedjande ord ut i rymden. Inte tröstande överslätande ord. Inte undervisande ord. Säg ordet mina blodådror vill höra.

Det som fått saker att hända. Säg skaparordet.
 ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud.  Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till.  I honom var liv, och livet var människornas ljus.  Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit[b det. ”
Ἐν ἀρχῇ ἦν ὁ λόγος, καὶ ὁ λόγος ἦν πρὸς τὸν θεόν, καὶ θεὸς ἦν ὁ λόγος.
2οὗτος ἦν ἐν ἀρχῇ πρὸς τὸν θεόν. 3πάντα δι’ αὐτοῦ ἐγένετο, καὶ χωρὶς αὐτοῦ ἐγένετο οὐδὲ ἕν. ὃ γέγονεν 4ἐν αὐτῷ ζωὴ ἦν, καὶ ἡ ζωὴ ἦν τὸ φῶς τῶν ἀνθρώπων 5καὶ τὸ φῶς ἐν τῇ σκοτίᾳ φαίνει, καὶ ἡ σκοτία αὐτὸ οὐ κατέλαβεν.

Säg bara ett ord
ἀλλὰ μόνον εἰπὲ λόγῳ .

Och grönskan hör ordet, brister ut i blom.
Och säden hör ordet… går i ax
Och fruktträden, bärbuskarna och smultronplantorna…
Och så på nytt… ordet i en annan tid… allt vissnar, löven faller och träden, över stormens spår läggs ett täcke av djup tyst snö, så lugnt…

Säg bara ordet så är vår vardag himmelrikets ort. Säg ordet mina blodådror vill höra. Säg ordet mina hjärnsynapser och dopaminreceptorer känner igen och då spritter de till av glädje, havande.
Det ordet längtar min hud efter att höra.
Hela min kropp sträcker sig efter detta ”varde”, hos oss. I oss. Med oss. Inte långt bort. Inte på en annan plats.
Inte dit
Dedo de Dios pekar, uppåt, bortåt. Himmelriket är nu. Inte bara i framtiden. Inte bara i historien. Det är NU. HÄR:

Det omvända perpektivet.

Åt andra hållet.. In i vårt liv. Här är Guds rikes ort.

 ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk ” Mt 8.8


1800-talets kärlekshistoria på Kumlinge prästgård 1

Ja… för att ägna mig mer åt det jag vill utan att snegla åt sidan har jag stängt ner min facebooksida, status tillfälligt för att vid behov ha tillgång till facebookgruppen Kumlinge forskarklubb.

Och belöningen anmäler sig genast, återupptagen dagbok, skrivro och en överraskning… bland boklådor som av någon outgrundlig anledning blivit infösta i en garderob i prästgården för att kanske i tiden ge plats för annat ”viktigt” så finner jag en bok jag efterlyst, letat efter på antikvariat:

På en mycket vacker finska beskriver Moberg sin ankomst till Kumlinge prästgård.

Skönheten i texten…

är jag inte skicklig nog att vidareförmedla, översättningen blir tyvärr en rå transformation från ett språk till ett annat. Men innehållet är spännande. Så ha överseende och kom gärna med förbättringsförslag och rättelser. För skönhetens skull.

”Vi reste till Åbo i medlet av juni, vid tiden för sommarmarknaden, och då hade kyrkoherde Lundenius med hustru anlänt dit i sin fritidsbåt för att handla och hämta hem pojkarna. Den yngre av dem, Johan Fredrik Isidor, som till vardags kallades Figge, hade fortsatt sin skolgång i Raumo, varifrån katedralskolan återigen flyttats till Åbo uppdelad i gymnasium och trivialskola. Kyrkoherden och hans fru förhöll sig vänligt överseende till min ringa och anspråkslösa person och den senare yttrade sig för min vän Karl: ”Det var bra att du inte tog med den där studenten, om vilken du skrivit, utan bara en liten pojke, inför vilken man inte behöver känna sig besvärad.” ”Nej, mor”, svarade pojken, ”visst är han student liksom jag, men inte behöver mor känna sig besvärad.”.

… Kumlinge prästgård var inte åtminstone på den tiden en av naturen gynnad plats, än mindre kunde man där ana en av kulturens hand skapad skönhet. Från mangårdsbyggnaden, som låg på bergskullens sydöstra slänt, hade man utsikt över de kala klipporna mot nordväst. Från bergskullens höjd kunde man se det vida Delet sträcka ut sig. Berget täcktes delvis av flyttblock och enrisbuskar och pryddes av tre gamla väderkvarnar.”

Den unge oansenlige lilla pojken blev sedermera rektor för Helsingfors universitet


Angels cocktail

The greatest story ever told, där halm blandas med guld, där konungar knäböjer inför nyfött arbetarbarn, där fårens bräkande, oxens andetag ryms med i änglars sång, där familjekris och mysterium går hand i hand.

En berättelse som skapat en hel kultur… skapat hopp, förundran och kunskap…

Det fanns en tid då kyrkan förvaltade ”angels cocktail”.
Obratnaja perspektiva.

Det är länge sedan. Helgonkalenderns tid. Vad vi idag pysslar med är svårt att förstå. Faktiskt.