… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

The Ten Oxherding pictures

about rationality

happens with with with Dawkins and
Harrison and and their crew is that they
attribute war and conflict to religious
motivations you know what I find that
quite interesting because first of all
chimpanzees go to war so you know we
could just lay that right on the table
and say well so much for the religious
theory they’re territorial …


Jordan B Peterson and the Idea of God


The Failure of Mass Democracy “Trump’s campaign was just an incoherent series of crowd-pleasing postures, and his election signifies how politics has turned into mass theatre.


Stories, narratives and Rowan Williams


Meditatio

 


What the Outsider Sees: Teresa of Avila and the Contemplative Vision by Rowan Williams

ett föredrag värt att lyssna på om och om igen och om igen…

en helt enastående teolog om Teresa av Avila, kvinnor, kontemplation och tro.

”We have a home that doesn’t´t fall down when we are away.” St Augustine

 

 


Julian av Norwich and Love


All Shall Be Well II

the eight day of mayMedieval art historian Dr Janina Ramirez tells the incredible story of a book hidden for centuries in the shadows of history, the first book ever written in English by a woman, Julian of Norwich, in 1373.

hazelnut

 

 

 

 

Inhale deeply through the nose using a vase breath and and think that this breath is itself a prayer which says “All Shall Be Well”

Hold the breath in for a few moments, dont close off your nose like you are under water, simply let the breath hang in your lungs and think “And All Shall Be Well”.

Exhale the breath through the nose for an even longer time than you inhaled and think “And All Manner Of Thing Shall Be Well”.


End the practice with a simple “Amen”. 


Allt skall bli bra och allt skall bli bra

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
 
Den vackraste av berättelser på Alla helgons dag är i mitt hjärta berättelsen om Julian av Norwich (1342.1416)
Så här:
Alice hade lärt sig älska Lady Julian, eremiten av Norwich, av hela sitt hjärta och tjänat henne i nästan nio år. Folk strömmade till kyrkan för att bli välsignad av den kvinnliga eremiten som satt i fönstret till det lilla rum i kyrkan där hon bodde.
Hennes vän Alice tog emot pilgrimerna och berättade att Julian var ingen dam eller lady utan en helt vanlig änka och handelskvinna. Och att Julian inte alls var hennes namn utan hon kallade sig efter den kyrka som nu var hennes hem. Och för det tredje var hon inte en eremit som gömmer sig undan världen, sade Alice, utan en ”solitary”, en avskild som alltid var hemma hos Gud.
 
För sexhundra år sedan levde en kvinna i ett rum anslutet till St Julians kyrka i Norwich England.
Dit hade hon flyttat efter att överlevt digerdöden.
Digerdöden hade först tagit hennes far, sedan två av hennes fyra barn.
Och nu till sist hennes man.
 
Alice berättade för besökarskarorna:
”Julian levde vidare hemma en tid, skötte hushåll och handel.Men hennes syster och broder tog hand om de två kvarblivande barnen och hade blivit som ny familj för dem.
Allt mer växte längtan att få slippa detta liv.
Hon hade gjort vad hon skulle göra.
Så i hennes bön ingick att få insjunkna och dö. Att helt enkelt få slippa.
Hon bad att när hon fyllt trettio år skulle hon få dö in i Kristus.
”Och när tiden kom blev hon våldsamt sjuk, förlamad i kropp och drabbad av vilda yrselsyner. Familjen samlades och prästen kallades för att ge henne nattvarden och sista smörjelsen. Ovanför sängen fanns ett fönster och genom det fönstret såg Julian Kristus och så slöt hon sina ögon” berättade Alice för besökarna som trodde att Julian blivit frisk och efter det levde avskilt i kyrkans rum.
 
Om Alice märkte att någon av besökarna hade gudslängtans ljus i blicken så kunde hon fortsätta berätta: Vår herre uppenbarade sig för Julian innanför hennes slutna ögonlock och höll en liten hasselnöt i sin hand. Förvirrad frågade Julian Vad är det ?
Och vår Herre svarade: Det är allt som är.
Och jag älskar det, sade han. Jag älskar allt skapat. Och jag älskar dig.
Vår Herre säger till Julian att han kommer att skänka henne så många år till så att hon lär sig förstå meningen med den lilla hasselnöten i handflatan.
Allt som är.
Och så gav han henne den bön hon nu delar med alla som kommer för att få råd.”
Alice säger ” Den bönen ser jag på hennes läppar varje stund, det är därför jag är kvar och leder er fram till det fönster där hon sitter och säger bönen Herren lärt henne:
 
Allt skall blir bra…
allt skall blir bra…
allt i tingens ordning blir bra
 
Ha en god alla helgons dag.

Gamla kyrkan i Taizé

taizéklostret

Längtar hit… hur många gånger har jag inte suttit här!

 

Det är söndag

Han är ensam kvar. Den gamle prästmunken i det övergivna klostret.
Klostret hade en gång i tiden varit ett centrum för kultur och bildning. Kvar är nu bara de krattade gångarna, den klippta häcken som ingärdar trädgården, en liten odlad trädgårdstäppa med en välvårdad kryddträdgård alldeles intill klosterväggen.

Ensam krattar han sandgångarnas vindlingar, klipper häcken och rensar kryddträdgården. Det är han som i biblioteket plockar fram en bok, låter den ligga uppslagen på läspulpeten så att dagen kan spegla sig i bokens illuminationer.

Det är han som skördar grönsakerna och vindruvorna.
Varje morgon vid fyra vaknar han och går till kapellet, tänder ljusen.
Klostret är hela hans värld. Med långsamma målmedvetna steg går han de invanda stigarna.
Det är söndag. Han gör korstecknet inför sakramentskåpet i kapellet, går fram till altaret, dukar fram vinkalken och tar fram oblaten, lägger den på patenen.
Och så hör jag honom sjunga ”Himlarna och jorden är fulla av din härlighet.”

Vad jag beundrar den munken. Han har ännu inte sett mig som sitter här längst bak i det mörka kapellet och bara betraktar. Andas och förundras.
Skulle vilja vara brödet på patenen. Vinet i kalken. I hans händers rörelser. Så vackra. Så närvarande. Och jag kanske är det.

Jag hör munken säga: ” Av vinrankans frukt och människans arbete bereder du åt oss Frälsningens kalk”
Det är jag som finns på altaret. Det är munken. Det är vi. Det är ett mysterium. Det brutna och söndervärkta, det krossade och övergivna blir helat, heligt.

Jag sitter tyst. Vill bara se och höra. Så sjunger han ”O Guds lamm, som bortager världens synd…” samtidigt som han bryter brödet…

Jag vill vara den munken. Som firar det stora mysteriet för mysteriets skull. Som inte går därifrån för att ingen annan är där. Ingen annan har varit där på femton år. Ändå har ljusen tänts, altaret dukats och brödet brutits.

Det är söndag. Och snart får jag fira mysteriet. Och jag går inte därifrån.