… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

The Ten Oxherding pictures

φιλία philia ”kärlek”, κάλλος kallos ”skönhet

Maggie Ross

Philokalia

Kärleken till skönheten… φιλία philia ”kärlek” and κάλλος kallos ”skönhet, ja, ja…..

Sämre andlig praxis finns det än att dagligen låta sig bebos, mötas och befruktas av den skönheten, av den kärleken…

Jag är inte värd att du stiger in under mitt tak. In under mitt ögonlock. In under min pannlob In i min puls vibrerande. Men du kommer, du Skönhet,, du kärlek, du helighet.

Kom, kom in under mitt tak… idag.. idag… nu.


Andlig praxis

Det räcker med att bara lyssna, tystna, rotas

Tre minuter dagen efter Marie bebådelse


SKÅDA det är söndag

Marie bebådelse

Och SE… SE… det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon den sjätte dagen.

Nej, inte ordet ”TÄNK, hur bra det blev”! Inte ”TÄNK, hur det kan bli!  Inte ens ”Tänk efter”, ”Tänk till”!

utan SKÅDA… ordet som skapar tystnad, som skapar öppenhet, som skapar mottaglighet. SE!

Du sitter i båten en vacker sommardag. Båten ligger väl för ankar. Rör sig i lugna mönster undan vinden, efter ankarkättingens sträckning. Någon läser en bok. En annan följer med molnens väg över himlen. Någon har tid med att göra det som aldrig annars görs ombord.

Och så säger någon SE!

Allt i båten tystnar. Rörelserna. Småsjungandet. Pysslandet. Man håller andan. Tittar upp. Ser sig uppmärksamt omkring. Utan förutfattade meningar. Utan att veta. Utan att tänka. Bara helöppet sinne. Orörlig tystnad. Allt är nu möjligt.

SE…SKÅDA… Det är här perspektivet skiftar. Ifrån att vi tänker, fantiserar, drömmer, läser, minns och planerar. Vet och berättar. Till närvaro.

Till att vi är – vidöppna sinnen, sårbart närvarande. Redo att bli fyllda. Av något nytt.

Marie bebådelsedag ljuder evangeliets ord genom tusentals kyrkorum: SE! 

Inre världar och yttre rymder öppnas.  Hjärtslag och andetag lodar alla tystnaders djup. 

SE! (idou, theōreō). Här tystnar tankar. Här lägger sig förklaringar till ro. Här lägger sig alla teorier på svaj.

Maria. SE! Vidöppen verklighet. ”jordad andlighet”. ÄR det som sker.

”Du skall bliva havande av helig ande..”

Perspektivskiftet har en given markör i det bibliska texterna: (idou, theōreō), SKÅDA. Den markören finns också när vi stående inför nattvardsbordet sjunger SE… Guds lamm

och i den tystnaden tar jag emot…och blir havande… av himlars gränslösa rikedom

Det är söndag. Vardagens projekt ligger på svaj. Under kyrkvalven hör vi någon säga SE!




Hur gör man? Om professionellas rop på hjälp

Tystnadens ängel Hesychia

När det gäller jämställdhet och mångfald ligger kyrkan tyvärr på efterkälken. 

Men frågan processas.. i arbetslag, i församlingar, i kommissioner, i utskott och kyrkomöten. I pridemässor. För att inte glömma att den processats i biskopsvalet. Och kommer ännu att ta stort och avgörande utrymme. För det är en viktig fråga. 

Arbetslagstiftning har processats i utskott, kommissioner och kommer att processas i arbetsmarknadsverkets arbetsgrupper och i fackföreningar för att till sist landa i församlingens förtroendeorgan och hos de anställda. 

Personalförvaltning och fastighetsförvaltning har kursats, senast den sista månaden på Åland. Jag kan fortsätta hur långt som helst. 

Allt detta arbetas det med på bred front. I mycket av detta har och är BG redan en del av maskineriet. Och om detta intervjuas biskopskandidaterna. Det är bra. Det handlar om organisationens uppbyggnad, uttryck och dess öppenhet för var och en som behöver att träda in i gemenskapen. De öppna dörrarna är folkkyrkans tecken. Organisationen är själva konstruktionen och fasaden.

Då är väl allt OK? Till sist förverkligas en bättre kyrka än den vi har idag. Ett stift med kvinnlig biskop.

Min liknelse om biskopen som tränare gick fel, märker jag. Jag byter ut tränaren mot en dirigent. 

En dirigent som leder en symfoniorkester av de mest skilda instrument, allt ifrån trummor, saxofoner, harpor till valthorn och tuba. Samtliga musiker inklusive dirigenten är bevandrade i musikteori. En del mer och andra mindre. De flesta intresserar sig för olika kompositioner, kan musikhistoria. Dirigenten är säkerligen förmögen att undervisa och fördjupa orkesterns teoretiska kunskap. Han gör det. Och det är oerhört intressant!  I detta fall mynnar det ut i diskussioner och fördjupade studier. Ja, det går så långt att de gemensamma övningarna utmynnar helt enkelt i föreläsningar efter föreläsningar. Scenen blir till en föreläsningsramp. Den stackars orkestern glömmer bort sina enskilda instrument och framför allt det gemensamma framförandet. Man blir helt enkelt ett institut för musikteori. Framstående sådant. Men musikteorins yttersta syfte är väl ändå praxis.

 Jag efterlyser en biskop som säger… nu sätter vi oss vid instrumenten. Nu börjar vi öva. Så att vi lär oss hur man skall göra, inte bara prata och teoretisera. Nu sätter vi oss vid instrumenten, övar oss enskilt, hemma varje dag, tillsammans under veckan. Kanske någon till och med föreslår att vi bildar en arbetsgemenskap för andlig fördjupning som förutom daglig övning har regelbunden kontakt. Till sist hör vi vilka univers våra instrument skapar tillsammans.

Då får vi en helt ny syn på teorin. Träder in i traditionen med nya ögon, förundrade, fascinerade och tacksamma.

Överraskade! Tänk att vi inte förstod tidigare!

MEN…

… det är ett vanmäktigt rop på hjälp då blivande och nya präster säger att teorin kan vi men….. HUR GÖR MAN. DET ÄR KYRKANS ROP. Har vi instrument? Hur spelar man ? Hur ODLAR MAN ETT ANDLIGT LIV? Vilka verktyg finns det, annat än teoriernas teori? Ingen svarar. Är det nån som vet? 

Ja! Det våras mellan kommissioner och nämnder, mellan arbetsmarknadsverk och jämställdhetsdokument, mellan protokoll och besvärsanvisningar: SE, nya gröna skott. 

Den ena efter den andra förstår att KYRKAN handlar inte om teori utan om andlig verklighet. Den verkligheten har konkreta stigar. De stigarna går man genom praktiska övningar i jesusbön, i meditation, i lectio Divina, i kontemplation, i kroppsnärvaro, fysisk fasta, tystnadsarbete, i kärleksgärningar, meditativ gång och sång och så är det detta: Se Guds lamm, den heliga nattvarden.

Är det inte märkligt att kyrkans ödesfråga, prästernas andliga liv, saknar kommissioner, nämnder och arbetsgrupper ? Ja, men inte helt, biskop Björn Vikström startade ett arbete i andlig fördjupning som räckte i flera år och som nu behöver en utvidgning och en fortsättning. BG:s uppskattade och mycket värdefulla arbete i kyrkomöte och i stiftet behöver få fortsätta.

Jag sätter mitt hopp till att någon vågar ta dirigentpinnen. Föra instrumenten tillbaka i våra liv. Och spiritualiteten tillbaka i gudstjänsten . 

Därför röstar jag på Sixten Ekstrand.


Hesychia


Kyrkans ödesfråga

Tystnadens ängel Hesychia

Kyrkans ödesfråga är spiritualiteten. 

Framför allt den kreativa andlighet som gror i det tysta, det levande gröna som spirar mellan arbetstidslagstiftning och partnerskapslagar.

Min fråga är då: Vad vill jag att skall stödas, näras och synligt lyftas fram av en kommande biskop?

Vem har förmåga att i samtal, undervisning och initiativ leda ett arbete så att präster, kantorer, diakoner, ungdomsledare och andra ges konkreta verktyg för daglig andlig praxis? 

Kanske till och med samla alla som söker andlig fördjupning till en konkret, i verkligheten synlig arbetsgemenskap där man stöder varandra och inspirerar varandra, delar med sig av sina egna erfarenheter och rutiner.

Folkets biskop i all ära! Det bär bra med en socialt kompetent biskop. Det är trevligt med ett vackert paket och framför allt med en snitsig stor rosett. Men om paketet är tomt?

Biskopen är prästernas förman. Andliga ledare. Prästerna och andra medarbetare är fotbollslaget. Biskopen tränaren. Det är inte folket han skall träna.

Sixten Ekstrand har uppmärksammat andlighetens kris i Borgå stift. Nyvigda präster, diakoner ropar efter hjälp. Det ropet är samtidigt en hel kyrkas rop på hjälp. Kan ni tänka er?! Hur det har blivit!

Arbetstidslagar, dokument för trakasserier, etiska fonder, människorättsfrågor, dataadministration och strukturförändringar är självklart oerhört viktiga saker. Absolut nödvändiga. Men de frågorna sköts redan av kompetenta kommittéer, arbetsgrupper, utskott och kommissioner.  

Kyrkans kreativa andlighet med sina rötter i en lång kristen tradition saknar konkret stöd. Vi behöver en biskop som vågar stiga fram ur paragraferna och tillsammans med andra svara på kyrkans rop efter hjälp.

Därför röstar jag på (min ev. femte biskop) på Sixten Ekstrand.


Radikal

Är du liberal eller konservativ? 

Biskopskandidaterna fick den mycket ofruktbara frågan som har sina rötter i 1800-talets bibelforskning med den historiskt-kritiska vetenskapen som motor.

Jag trodde att den uppdelningen så småningom hade spelat ut sin roll så att vi inkommand söndag kan lyssna till Marie bebådelsedagens evangelium med öppet hjärta och hungrande sinnen. Och själva bliva havande med helig ande.

Men nej. Biskopskanditaterna faller alla i den gamla fällan … återigen. 

Alla utom en. Hon svarar radikal, dvs vägrar 1800-tals definitioner. Den vägran öppnar upp för en ny stark fascination för: The Greatest Story Ever Told”!

Henne har jag röstat på. 
Hoppas jag på. 
Så att vi kommer loss ur det liberala/fundamentalistiska träsket.


Andlig praxis och biskopen

ANDLIG FÖRDJUPNING och ANDLIG PRAXIS.

Det är väl A och O att prästerna vet hur man gör?!!!

Lucas Snellman Tack för beskrivande bild Kent!

Sixten Ekstrand Kents bild är både talande och träffande. Vi behöver öva upp vår förmåga att prata om det andliga och även leva i och av de källor som finns på den gröna sidan. Vi har ju ett enormt källflöde att ösa ur också på lutherskt håll och då tänker jag på allt från den spiritualitet som finns i våra väckelserörelser till retreater, meditation, tideböner och pilgrimsrörelse. Och att det finns ett behov noterade jag redan då jag som stiftsdekan mötte prästkandidaterna. Så gott som alla efterlyste vikten av en andlig fördjupning och framförallt redskap och en praxis i hur man vårdar sitt eget andliga liv för att orka i ämbetet. Samtidigt verkar det också finnas en förlägenhet i våra arbetslag att prata om det som finns inombords. Det blir så lätt fokus på det som händer i församlingen och ekonomi. Kanske dags för oss alla att sänka garden en aning och blotta själens längtan …

Kent Danielsson Tack Sixten Ekstrand för din kommentar till bilden. Ja, vi har ett enormt källflöde att ösa ur. Väckelserörelsernas pietism och den medeltida mystiken har ju samma rötter,, dvs allt är ett nere i rotsystemet men blommar ut lite olika uti grentopparna.

Värdesätter framför allt att du lyfter fram det behov som blivande präster efterfrågat: ANDLIG FÖRDJUPNING och ANDLIG PRAXIS. Det är väl A och O att prästerna vet hur man gör?!!! Och prästernas förman är biskopen. Och förlägenheten… ja av biskopskandidaterna har du nyktert och utan fromleri brutit igenom det motståndet. Jag har redan röstat men kan ändå understryka att det här är en av den framtida kyrkans ödesfrågor!

Maria Sundblom Lindberg Skulle gärna dela din reflektion men det går inte..


Bild

Grönt e skönt

Ingen lever enbart i den ena hjärnhalvan. 

Utan den vänstra (den gråa trädhalvan) blir det kaos. 

Utan den högra ( gröna trädhalvan) blir det livlöst och andedöd, vi blir närmaste granne till meningslöshet.

”Bokstaven dödar, men An­den ger liv.” 2 Kor 3-6

Det besvärliga med alla de frågor som ställts i biskopsvalet, oberoende om det är av statens TV, församlingarnas representanter eller Kyrkpressen, är att de handlar de till allra största delen om den gråa trädhalvan. Vad drar man för slutsats av det?

Att den officiella kyrkan inget annat är en ”leftbrain religion”?

Nej det är inte helt sant. 

Vid förra biskopsvalet uttryckte biskop Björn Vikström sin vilja att arbeta för andlig fördjupning. Det ”vallöftet” infriades!  Men behöver nödvändigtvis en fortsättning ute i prosterierna.

Och det grönaste som sagts i intervjuerna denna gång är nog: ”Kyrkan är meningsbärare, det finns mening, det finns glädje, det finns inspiration, det finns passion i kyrkan”.

Jag röstar grönt. Jag röstar på en kvinna.


Vilken kyrka? Vilken biskop? Vi behöver en kvinna

Left brain: I am the left brain. I am a scientist. A mathematician. I love the familiar. I categorize. I am accurate. Linear. Analytical. Strategic. I am practical. Always in control. A master of words and language. Realistic. I calculate equations and play with numbers. I am order. I am logic. I know exactly who I am.

Right brain: I am the right brain. I am creativity. A free spirit. I am passion. Yearning. Sensuality. I am the sound of roaring laughter. I am taste. The feeling of sand beneath bare feat. I am movement. Vivid colors. I am the urge to paint on an empty canvas. I am boundless imagination. Art. Poetry. I sense. I feel. I am everything I wanted to be.

Strangely left and brain functions are not gender oriented.  In fact the most healthy people have a good balance of both.  The two sides working together harmoniously would be the unification of science and religion, ‘sacred and secular’, and dare I say it to the atheists amongst us, the unity between God and humanity, both of which are so rigidly (and artificially) separated in our world (Ref).

The human mind is the product of both hemispheres. If the connections between them are broken, the result is dysfunction of the personality. We need both: the analytical left brain that allows us to take things apart to see how they work, and the integrative right brain that puts things together to see what they mean. Rabbi Stacks

Left Brain Thinking

The human mind is a very complex thing. It can however be divided into two main parts, which correspond to the two sides of the brain. The two sides or hemispheres are imaginatively called the right hemisphere and the left hemisphere. These two sides of the brain think in two different ways.

The left side of the brain thinks in logical, rational ways. This is what some people call our intellect. It breaks problems down into parts (called reductionism) and seeks to solve problems by examining the parts. It thinks in black and white terms, right and wrong, good and bad (called dualism). Left-brain thinking is called rational thinking (this is also known as linear thinking).

The right side of the brain thinks intuitively, in wholes, in systems (called holism). It thinks creatively, laterally, imaginatively. Right-brain thinking is called intuitive thinking (also known as non-linear thinking) and it is not logical (Ref)

The right brain sees how things connect and unify. The left brain separates realities into air-tight compartments/categories/pigeon-holes (Ref)


Vi behöver en kvinnlig biskop… oberoende av kön.

Vi behöver en kvinnlig biskop… oberoende av kön.

Är andligt ledarskap något i knoppen; ideer, dogmer, ideologier, liberala och konservativa ställningstaganden? Patriarkatets andlighet?

Eller är det något i kroppen? Matriarkatets andlighet?

Varför i hela världen berövades folket sälgkvistar på palmsöndagen, fasta på fredagar och inför jul och påsk, varför skulle inte påskljuset tändas ur påskbrasan utanför kyrkan, varför i hela världen kastades sakramentskåpet ut på kyrkbacken tillsammans med helgonbilder och processionsstandard? Och varför förbjöds helgonbilder vid vägskälen och på husväggarna?

Hur har det blivit som det blivit? Så här gick det till..

”Rökelse, radband, knäfall, elevation av nattvardsbrödet, karnevaler, processioner etcetera – en Djävulens vidskepelse som skulle lura okunniga människor bort från den rätta tron. För Piltz är kroppsspråket i katolsk liturgi nära förbundet med kristendomens kärna, inkarnationen. Reformationens avliturgisering blir för honom en brutal attack på folkfromheten. I förlängningen leder den till den sekulära humanismen.”

Och varför förbjöds julkrubborna?

Ja… skriften allena. Den enda auktoriteten i trosfrågor var och förblev den Heliga Skrift. 

Och tron flyttade ur kroppen upp i knoppen. Tron intellektualiserades, dvs man skulle lära sig, begripa och förstå, tro på tron.

Det viktigaste blev att man hör vad såsom sägs.

Och kyrkorummet som var det heligas plats förvandlades till en skolsal. 

Och då tillit, hopp och kärlek flyttar ut ur kroppen in i knoppen så förlorar man möjligheterna till att förstå fotstegens kunskap, andningens vishet och pulsens vetande. Trons språk hade århundraden före Luther uttunnats till abstrakta teologiska föreställningar som saknade kontakt med det som dolde sig TYSTNADEN.  Och det var ner i tystnaden fotstegen bar, det var ner i tystnaden pulsen ledde. Och i tystnanden porlade livets källa. 

Vi behöver en kvinnlig biskop… oberoende av kön.


Det är söndag den 24 februari

Och jag är den plats och jorden är öde och tom

Jag är den plats och åkern ligger svart och kall

Jag är den plats och över mig, ner till mig . faller stjärnvärldar av frön av ljus och värme, frön av sol och landar på min jord, himmel gror, sparkar i mina ord

Över allt faller solen, ner i allt landar fröna, i hela mig

I det av mig jag förkastat, fördömt och ratat, i det av mig som inte är min väg… utanför det som jag vill vara faller fröna av sol och där slocknar solen, där finns ingen, bara dom och självförakt.

Över allt regnar solens frön, över den tunnaste och ytligaste yta, över spegelytan i vilken egot speglar mig. Där i spegeln landar solen, i skärmen, i rutan, men ytan har inget djup, speglar bara skönhet från ett annat liv, visar bara sorg i en annan värld, målar en längtan i ett annat hjärta, har inget eget och solens frö bländar till som solkatter gör och dör

Över hela mig faller solens frön, ner bland bångstyriga tankar, ner bland rädslornas höga tistlar, ner bland mindervärdesmållorna, ner bland alla urskulder och bortförklaringar och en kort stund ser det ut som om solen lyste, som om ogräsdjungeln fick ett annat liv… men det var för tätt, det var för tjockt och ljuset slocknar och kvar är mållorna och den fräna doften av dött mörker.

Över hela mig faller solens frön och när de faller, i denna fröstorm om något enda flandar i mitt odelade hjärta, i mitt öppna uppmärksamhet, flandar i hjärtats ordlösa närvaro

Något endaste enda frö av hela det gigantiska yrväder av utsäde som slösas ut över allt utan urskiljning, utan kostnadsberäkning, ett endaste enda frö och ljusblommans kalk öppnar sig och visar oblygt himmelrikets oskyddade kärlek. I mig. Genom. Trots allt. Värt allt. Och runt omkring mig fortfarande tistlar, mållor och stensamlingar… eländiga liv….men i min mitt… i det ordlösa öppna hela… himmel öppnat sig och solen lyser över både död och liv.

Ja… våga vara den jord som i stjärnhimlarnas frösäck tror på det endaste enda frö som faller ner i närvarons ordlösa öppenhet, ett mitt hjärta.

”Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt.”

Mässa i S:ta Anna kl 11


Gubbtrygghet

synes vara det främsta personlighetsdraget i en blivande biskopens profil. Kunde ha varit en styrka på 1950-talet.

Nu behöver vi kvinnlig kreativitet.


Where God Happens

”So: the regular ritual to begin the day when I’m in the house is a matter of an early rise and a brief walking meditation or sometimes a few slow prostrations, before squatting for 30 or 40 minutes (a low stool to support the thighs and reduce the weight on the lower legs) with the ‘Jesus Prayer’: repeating (usually silently) the words as I breathe out, leaving a moment between repetitions to notice the beating of the heart, which will slow down steadily over the period.”

Of course, as a theologian, Lord Williams is not shy of trying to interpret the things happening to him. “If you want to speak theologically about it, it’s a time when you are aware of your body as simply a place where life happens and where, therefore, God ‘happens’: a life lived in you,” he added. ”


Spiritual Emergency eller En kyrka i kris

Om man ändå kunde…höra den minsta lilla bråkdel av detta i vårt biskopsval…

Men den andlighet som borde vara kyrkans gåva och innehåll har inget rum varken i kyrkan eller bland församlingarna. Det finns ingen förståelse för vad andlighet är. Det är kyrkans kris. Det enda man begriper och förstår är de förvaltningsfrågor som hamnat på efterkälken i förhållande till staten.

Lyssna en gång till…

Så fortfarande är vi mentalt en statskyrka, ett efterblivet kansliutrymme i statens ämbetshus… och alla frågor handlar om hur vi skall ”mordernisera” förvaltningen… men det är väl det enda vi kan och vågar…


It´s Storytime – It´s Sunday

Söndag 17 februari

Relaterad bild

Ja, it`s storytime. Det är söndag. Det är tid för att låta Ordet vandra in i oss. Vandra in i oss och väcka oss till liv. Väcka doftminnen. Väcka synminnen. Väcka muskelminnen till liv. Så att jag är där helt och fullt. Närvarande.

It`s storytime. Och om du idag har en öppen blick. Om du idag har öron att höra så att berättelsen får lov att stiga in över din tröskel, då förstår du, då vet du, du kan du, ordet nåd.

It`s storytime. Och det heliga evangeliet stiger in i oss, om dörren är öppen. Om hjärtat vill. Och då där i mig… nåd för nya världar… för minnen av naftalindoften som steg upp ur farmors klädkistor, för kåddoften i farfars händer, i tobaksdoften från fars brev från medelhavet där månadens räkneövningar fanns.

Nåd för nya världar… för minnen av alla nyponbuskarna som blommade längs med vägen ner till moster Elna, för doften av skalad apelsin då man skidade tio kilometers längan och skulle pausa på halva vägen äta, för den märkliga kaffedoften i lastbåtens korridorer, en blandning av kaffe, socker och målfärg.

Nåd för nya världar … för minnen av farmors hand som stryker mig genom håret, för sjukgymnastens rörelser över högra fotsulan för att se om den reagerade, för känslan av segelbåtens darrande iver genom vattnet när seglen fylls, för den gamla mannens utmattning i benen när några steg är för mycket utan vila.

Å, denna nåd för allt som blir och är. Visst känner vi den. Visst kan vi den. Visst vet vi den. Och den behöver inte intellektuella förklaringar som översättningar, analyser och jämförelser. Dem tror man på.

Men vi vet. Vad nåd är. It`s storytime:

Och det här är berättelsen där vi vet på nytt, kan igen, förstår med hela mig.

”Vid tiden för årsskiftet, eller strax därefter hade konungen i riket för vana att vandra genom staden tillsammans med rikets andre man. Konungen älskade att se ljusen som lyste i fönstren, folket som vandrade och pratade med varandra på gatan, butiksfönstren som var fyllda av ting mellan himmel och jord, allt som berättade om välstånd och lycka i hans rike. Men för att inte väcka uppmärksamhet gick dessa två män klädda som anonyma vandrare, resanden från fjärran land.

När de kom till utkanten av staden förvandlades miljön. Det blev mörkt, inga människor rörde sig ute på gatan, ibland hördes höga upprörda röster inifrån husen. Varje år underströk konungen för sin högra hand att det måste göras något för att lindra fattigdomen i dessa trakter. Men det var snabbt glömt.

Plötsligt hörde de musik som strömmade ut ur ett av de fattigaste husen i gränden. Huset var inget annat än ett ruckel, ljuset inifrån smög sig tillsammans med musiken ut mellan väggbrädorna . Konungen stannade och tittade in genom en av de större springorna. Och vad han då såg var ytterst obegripligt.

Han såg en gammal man som satt i en rullstol och grät. Han såg en kvinna med helt rakat huvud som dansade. Och han såg en ung sorgsen man spela på en tamburin sjungande en folksång.

Jag måste få veta vad som händer här, sade konungen. Han knackade på. Musiken upphörde och den unge mannen öppnade dörren. Konungen sade: Vi är handelsmän på resa som söker härbärge. Vi såg att ni ännu var vakna och undrar om vi kunde övernatta hos er. Nej, inne i staden finns det hotell. Vi kan inte hjälpa er. Förutom musiken så är detta hus fyllt av sorg och lidande. Får vi fråga varför? sade konungen.

Det är på grund av mig, säger mannen som sitter i rullstolen. Jag har ägnat mitt liv åt att lära min son kalligrafi, så att han en dag när skrivartjänsten vid slottet blev ledig skulle få ett fint jobb. Men åren har gått och och ingen skrivartjänst har annonserats ledig. Och till på köpet, senaste natt, hade jag en så dåraktigt galen dröm. En ängel uppenbarade sig för mig och uppmanade mig att köpa en silverbägare för konungen skulle komma förbi och då skulle jag ge honom att dricka… ur bägaren. Och efter det skulle min son få jobb i palatset. Men eftersom vi inga pengar har så erbjöd sig min svärdotter att gå till torget och sälja allt sitt vackra hår så att vi kunde köpa silverbägaren. Och nu… ja nu försöker min son och hans hustru muntra upp mig men det är inte lönt. Eländiga galna dårskap…

Konungen såg silverbägaren och bad att få något litet att dricka. Han tackade och sade innan han gick att han faktiskt talat med rikets andre man häromdagen och förstod att skrivartjänsten skulle annonseras ledig att söka. Den gamle mannen nickade och trodde inte riktigt på vad han hörde.

Men följande morgon utlystes ett konungsligt tillkännagivande som lästes upp på gatorna och fästes på anslagstavlorna. En ny tjänst som skrivare vid statens domstol förklarades ledig att sökas. På utsedd dag stora mängder av sökanden i slottet för att tävla om den mycket eftertraktade tjänsten. Rikets andre man stig in och bad var och en förbereda sig med papper och penna. Sedan sade han:

Här är temat för er uppsats: Varför gråter den gamle mannen, dansar den unga kvinnan och sjunger den sorgsne unga mannen?

Ett mummel och sorl av tvivel fyllde rummet. Ingen visste hur man skulle berätta en sådan historia…förutom den unga skabbigt klädda unga mannen som satt längst bort i hörnet. Ett leende bröt sig genom hela hans ansikte och han började skriva…”

Den nåden. Den villkorslösa. Den vi vet. Den vi drömmer om. Den vi får. Den vi kan. Det finns nåd för nya världar, mycket större. Analyserna tror man på. Nåden vet vi.

” Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?’ Så skall de sista bli först och de första sist.” Matt 20.16

Mässa i S:t Jakobs kyrka idag kl. 11


The Storytelling Animal


Berättelsens omvända perspektiv – Reverse Perspective and Storytelling

Det är faktiskt fascinerande hur berättelser påverkar människan. Och det märkliga är att vi inte kan styra den påverkan. Därför är det är faktum att många ”galna” berättelser får allt fler anhängare. Nynazismen är en sådan berättelse. Galna sekter är sådan berättelser.

Vad är det som gör att vi är reda att anamma vissa berättelser och slå dövörat till andra? Det är ju lätt att tänka att berättelserna är liksom filmer på Netflix och vi är utanför och beställer det vi gillar. Men så enkelt är det inte.

Jag är från början själv en berättelse. Den berättelsen är disponerad att höra bekräftande berättelser. ”The greatest Story Ever Told” har inom sina ramar skapat en hel västerländsk kultur. Min livsberättelses förhållande till den Stora berättelsen är avgörande. Men om jag inte ser att jag själv är en berättelse så tror jag att logiska argument, intelligent information och ”vetenskapliga data” kan beskriva verkligheten och ”bevisa” en berättelses omöjlighet och vansinne. Om det vore så väl skulle vi ha kunnat analysera oss ut ur Tredje riket, Sovjetstaten, kyrkans häxförföljelser, ISIS och nutida nynazim.

En levande berättelse kan inte överbevisas, punkteras med logiska resonemang. Den kan bara övervinnas med en annan berättelse. Det förstår man när man ser hur berättelsen fungerar.

När man hör en berättelse så lösgör sig bla dopamin och oxytocin.
Oxytocin är avgörande för upprättandet av gemenskap, parbildning, omvårdnad, och förmåga att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit,[16] minskar aggressionerångest, samt dämpar aktiviteten i amygdala,[17] och minskar troligen också stress.[7] (Wikipedia).
Oxytocin är orsaken till varför vi gråter när vi ser en gripande film. Så när vi hör (eller ser) en berättelse så är det som om det var i verkligheten. Det ”är” verklighet i vår kropp.

Tänk er att om jag besöker kyrkan så verkar det som om den logiskt vetenskapliga analysen är allmänt rådande i våra predikstolar. Det är rena 1800-talet. I en kyrka som lever är en levande del av
”The greatest Story Ever Told” .

Logiska argument, intelligent information och ”vetenskapliga data” möter inte vår tids berättelser. Möter inte vår tids rop efter andlighet. Möter inte vår tids rop efter rättvisa och en grön jord. Av den enkla anledningen att de har fel perspektiv.

Berättelsen påverkar vår hjärna och vår kropp p.g.a av att dess perspektivlinjer tar sin början i berättelsens innehåll och scenografi för att sluta i mig, i min värld, i min hjärna, i min kropp. Det omvända perspektivet.

Logiska argument, intelligent information och ”vetenskapliga data” skapar ett central perspektiv i och med att det målar upp en värld utanför mig, en värld jag skall se på, ta ställning till och eventuellt arbete för, förverkliga.

Det omvända perspektivet: Berättelsen tar steget in i mig, blir en värld i mig, en värld jag är en del av.

Hur stiger berättelsen in i mig? Jag läser en bok, låter mig fångas, öppnar mina dörrar och händelserna pågår mig. Jag lyssnar till en berättelse, öppnar mig för rösten, för berättaren, grips av framförandet och berättelsen stiger in i mig, blir en levande värld i mig. Inte utanför, inte i teorin, inte i framtiden. Nu. I mig. The Reverse Perspective. Det omvända perspektivet.


Rowan Williams & Marilynne Robinson | 2018 Theology Conference | 4/6/2018


Det är söndag 10 februari

med himmelriket är det som när det snöar….

Snöflinga på snöflinga dalar ner på min gård. Skikt efter skikt över äppelträdens kala grenar. Vita breda band följer mjukt grenarnas arm.

Och där ligger barnet och gör snöängel under armarnas vita valv.

Mellan böjda vita äppelträdsgrenar. Mellan dem flinga efter flinga landar snöstjärna på barnets kind och panna.

Med himmelriket är det som när snöflingan dalar ner mellan träden och smälter på kinden. På min. I mig. i mitt liv. I barnets snöängel. Hela tiden den vägen. Landar hos oss. Om vi är på plats. I vår trädgård. I vårt liv.

Ett annat perspektiv. Omvänt. Det är bara att ta emot. Bara vara stilla och låta hända.

Tänk att det är så.

Att bara vara under kyrkvalvet. Följa kyrkvalvens välvning, alla ringlande växter och blomstänglar som sjunger Edens lustgård och ovanför Guds änglar sjunger i kör.

Det finns ingenstans att gå. Det finns inget att uppnå. Allt blir till. Skaparorden smälter på min kind. Mörkrens ogräs växer i mitt sinn.

Det finns ingenstans att gå. Det finns ingenting att uppnå. Allt är här. Allt.

Jag gör en snöängel under trädet, under grenarna som sträcker sig över min sista viloplats. En snöängel på S:ta Anna kyrkogård. Under den ljusnande söndagshimlen. Med allt det mörka i mitt sinne.

”När skördetiden kommer skall jag säga till dem som skall skörda: Rensa först bort ogräset och bind ihop det i knippen att eldas upp.

Men vetet skall ni samla i min lada.”

Mässa i Sta Anna imorgon kl. 11


Det är söndag – 27 januari


Dedo de Dios (”Guds finger”) var en stenspira, monolit, som formats i havet utanför Puerto de las Nieves och byn Agaete, norra Gran Canaria (Spanien). Den såg ut som en hand med ett pekande finger. Den bröts av i den tropiska stormen Delta i november 2005.[1] Vindar på upp till 130 km/h bröt av Guds finger, och en symbol för Gran Canaria försvann.[2]Borgmästaren i Agaete undersökte med hjälp av dykare om det fanns en möjlighet att restaurera fingret, eftersom förutom att det var en symbol även har inspirerat konstnärer och poeter genom tiderna.[2] Myndigheterna lät slutligen naturen ha sin gång och gav upp planerna på en restauration[3]. WIKIPEDIA

Det är söndag. ”Säg bara ett ord”.
Ordet jag väntar på. Ordet som det tomma Intet före alla univers väntade på. Ordet mörkret som låg över jorden längtade efter. Ordet som hela mitt väsen vill höra! Säg bara ordet.

Inte vilket ord som helst. Inte bara önskemål. Inte bedjande ord ut i rymden. Inte tröstande överslätande ord. Inte undervisande ord. Säg ordet mina blodådror vill höra.

Det som fått saker att hända. Säg skaparordet.
 ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud.  Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till.  I honom var liv, och livet var människornas ljus.  Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit[b det. ”
Ἐν ἀρχῇ ἦν ὁ λόγος, καὶ ὁ λόγος ἦν πρὸς τὸν θεόν, καὶ θεὸς ἦν ὁ λόγος.
2οὗτος ἦν ἐν ἀρχῇ πρὸς τὸν θεόν. 3πάντα δι’ αὐτοῦ ἐγένετο, καὶ χωρὶς αὐτοῦ ἐγένετο οὐδὲ ἕν. ὃ γέγονεν 4ἐν αὐτῷ ζωὴ ἦν, καὶ ἡ ζωὴ ἦν τὸ φῶς τῶν ἀνθρώπων 5καὶ τὸ φῶς ἐν τῇ σκοτίᾳ φαίνει, καὶ ἡ σκοτία αὐτὸ οὐ κατέλαβεν.

Säg bara ett ord
ἀλλὰ μόνον εἰπὲ λόγῳ .

Och grönskan hör ordet, brister ut i blom.
Och säden hör ordet… går i ax
Och fruktträden, bärbuskarna och smultronplantorna…
Och så på nytt… ordet i en annan tid… allt vissnar, löven faller och träden, över stormens spår läggs ett täcke av djup tyst snö, så lugnt…

Säg bara ordet så är vår vardag himmelrikets ort. Säg ordet mina blodådror vill höra. Säg ordet mina hjärnsynapser och dopaminreceptorer känner igen och då spritter de till av glädje, havande.
Det ordet längtar min hud efter att höra.
Hela min kropp sträcker sig efter detta ”varde”, hos oss. I oss. Med oss. Inte långt bort. Inte på en annan plats.
Inte dit
Dedo de Dios pekar, uppåt, bortåt. Himmelriket är nu. Inte bara i framtiden. Inte bara i historien. Det är NU. HÄR:

Det omvända perpektivet.

Åt andra hållet.. In i vårt liv. Här är Guds rikes ort.

 ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk ” Mt 8.8


1800-talets kärlekshistoria på Kumlinge prästgård 1

Ja… för att ägna mig mer åt det jag vill utan att snegla åt sidan har jag stängt ner min facebooksida, status tillfälligt för att vid behov ha tillgång till facebookgruppen Kumlinge forskarklubb.

Och belöningen anmäler sig genast, återupptagen dagbok, skrivro och en överraskning… bland boklådor som av någon outgrundlig anledning blivit infösta i en garderob i prästgården för att kanske i tiden ge plats för annat ”viktigt” så finner jag en bok jag efterlyst, letat efter på antikvariat:

På en mycket vacker finska beskriver Moberg sin ankomst till Kumlinge prästgård.

Skönheten i texten…

är jag inte skicklig nog att vidareförmedla, översättningen blir tyvärr en rå transformation från ett språk till ett annat. Men innehållet är spännande. Så ha överseende och kom gärna med förbättringsförslag och rättelser. För skönhetens skull.

”Vi reste till Åbo i medlet av juni, vid tiden för sommarmarknaden, och då hade kyrkoherde Lundenius med hustru anlänt dit i sin fritidsbåt för att handla och hämta hem pojkarna. Den yngre av dem, Johan Fredrik Isidor, som till vardags kallades Figge, hade fortsatt sin skolgång i Raumo, varifrån katedralskolan återigen flyttats till Åbo uppdelad i gymnasium och trivialskola. Kyrkoherden och hans fru förhöll sig vänligt överseende till min ringa och anspråkslösa person och den senare yttrade sig för min vän Karl: ”Det var bra att du inte tog med den där studenten, om vilken du skrivit, utan bara en liten pojke, inför vilken man inte behöver känna sig besvärad.” ”Nej, mor”, svarade pojken, ”visst är han student liksom jag, men inte behöver mor känna sig besvärad.”.

… Kumlinge prästgård var inte åtminstone på den tiden en av naturen gynnad plats, än mindre kunde man där ana en av kulturens hand skapad skönhet. Från mangårdsbyggnaden, som låg på bergskullens sydöstra slänt, hade man utsikt över de kala klipporna mot nordväst. Från bergskullens höjd kunde man se det vida Delet sträcka ut sig. Berget täcktes delvis av flyttblock och enrisbuskar och pryddes av tre gamla väderkvarnar.”

Den unge oansenlige lilla pojken blev sedermera rektor för Helsingfors universitet


Angels cocktail

The greatest story ever told, där halm blandas med guld, där konungar knäböjer inför nyfött arbetarbarn, där fårens bräkande, oxens andetag ryms med i änglars sång, där familjekris och mysterium går hand i hand.

En berättelse som skapat en hel kultur… skapat hopp, förundran och kunskap…

Det fanns en tid då kyrkan förvaltade ”angels cocktail”.
Obratnaja perspektiva.

Det är länge sedan. Helgonkalenderns tid. Vad vi idag pysslar med är svårt att förstå. Faktiskt.

 

 

 

 


Bild

Trettondagstid

trettondagstid 2

Tre konungar, tre magin,

vetenskapsmän på pilgrimsvandring,

ut ur Tusen och en natt,

in under stjärnan som stannat

ovanför en åsna, en oxe och ett barn i djurens krubba

Persiska resenärer i skimrande kläder,

i tyger lysande som stjärnhimlar knäböjer i djurens stall

Evangeliet säger:”De öppnade sina kistor”
I kistan finns mycket noggrant utvalda gåvor.

Gåvor som inte bara är presenter utan representanter.

Guldet står för det värdsliga, den värdsliga makten, det profana, det analyserbara och produktiva. Står för hela den värld som kan vägas och mätas, förstås och begripas.
Evangeliet säger att ” de föll ner” i tillbedjan.
Han som bär guldet, symbolen för världen sådan vi ser och förklarar den med hjälp av fysik, matematik, medicin och ekonomi.
Den världen. Vår värld.
I tillbedjan inför ett nyfött barn.
”Det är som det skall.”

Rökelsen står för det andliga, för tillbedjan, för mysteriet i en regndroppe och förundran över vintergatornas sträckning, för det obegripliga i kärlekens mysterium, för det tunga i sorgen och bitterbittra i förlusten, för mysteriet och människans orubbliga vetskap om en djupare mening.
Den världen. Vår värld.
I tillbedjan inför Ett nyfött barn.
”Det är som det skall.”

Myrran står för det kroppsliga, glädjen i musklernas rörelser, i dansens rytmer, penselns överraskande vägar och ögats förundran över livets skönhet och tragedi. Myrran är empati, njutning och vår förmåga att ge oss själva för andra.
Livets skönhet och smärta.
Den världen.
I tillbedjan inför ett nyfött barn.
”Det är som det skall.”

De öppnade sina kistor och kistorna var fyllda av vetande.
Om världen.
Om mysteriet. Vårt liv.
Om livets skönhet och smärta.

trettondagstidtrettondagstid 3


Första advent

Man ser honom stå där på en sluttning. En fåraherde med sin hund. Han håller upp ena armen för att skydda sig för det bländande skenet av en ängel som fyller upp hela den värld som vanligtvis är mörk, torr betesmark. Den andra handen är fullt upptagen att med en käpp försöka hålla hunden i styr. Hunden som här inte begriper den innevarande stundens vikt utan står och skäller hejdlöst. På det främmande. På ängeln och hela dess härlighet.
Stackars herde, inte ser han och inte hör han. Men han vet ändå att det är en Herrens ängel som uppenbarar sig. Han vet att det är nåt på gång.
Bilden finns som en illustration i en av vår världs stora litterära skattkistor, Vernon manuskriptet i Bodleian Libraries vid Oxfords universitet.

image

När man öppnar den skattkistan glimmar 370 vackert snidade texter på engelska fram, texterna är medeltida poesi och prosa om vartannat, om änglar, om Moder Maria, om lärjungarna och vår Herre, om helgon och martyrer. I marginalerna på sidorna av kalvskinn klättrar gröna smäckra stjälkar fram och sträcker ut sig i blad av olika former och brister fram i knoppar likt smultron.
De mycket högtstående illustrationerna, som är målade huvudsakligen i guld, rosa och blått, är inplacerade i den löpande texten och klängväxterna visar sig även gömma sig i illustrationernas ramar för att där bryta sig fram och lägga sig varsamt mellan de vackra orden.
Illustrationen gavs ut som ett vykort för något år sedan av Bodleian Libraries.
Hur träffande är inte bilden av ängeln, herden och den skällande hunden! Är inte vår frenetiska aktivitet i våra liv, i våra hörlurar och skärmar, i våra kyrkliga verksamheter, bara ett sätt att skydda oss, att likt hunden stå och skälla på det annorlunda som väntar vid tröskeln, det främmande skrämmande. Hur mycket av allt det vi tänker, grubblar och högt proklamerar är bara ett sätt vakta det liv vi bestämt oss för? Hur mycket av vårt liv ägnar vi åt att skälla på änglar? Och så missa den oskuldsfullhet som är levande liv i varje skimrande ögonblick. Som är lycka och närvaro. Som är den plats där barnens skratt porlar fram.

Öva tystnad. Varje dag.
Så slutar hundarna skälla.
”Sannerligen om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket.” Matteus 18

”Image 362 The image is surrounded by a green and gold frame, enclosing a border of blue dots. Above the frame, written in red is an indication of the image’s subject matter ‘Angelus ad pastores dicit Annunctio nobis gaudium magnum—‘. The tall, powerful, masculine angel in robes of blue and pink, with large blue and green wings, is holding a scroll without words; one of the shepherds reaches out to catch the scroll, or move it to one side. The background is rich gold/brown, with grassy hillocks on which the shepherds stand. The shepherds are shown, according to tradition, as one in his youth, one middle-aged, and one as an old man. The old man, barefoot, wearing black leggings and a hood, glares at the angel; the younger man looks back at him gesturing to him to behold the angel. The middle aged shepherd points to the angel, shielding his eyes. They are each roughly dressed and carry sticks or crooks. They are accompanied by a mongrel dog looking up and barking, by goats (painted blue) looking up towards the angel, and by sheep grazing alongside a boar.”

I dina händer vill jag
Öppen,ny, varje dag


27 november


Studier och kontemplation

https://www.sam.lu.se/sites/sam.lu.se/files/kontemplationrapport_-_mats_hilte.pdfimage

Inre bön och kontemplation

Inre bön och kontemplation är Karmels signum. Den som säger ”Karmel” säger ”inre bön”. I Karmel kan man inte skilja begreppet ”inre bön” från begreppet ”kontemplation”. Målet är kontemplationen, och den inre bönen skall leda fram till den. De råd som här ges gäller därför både inre bön och kontemplativ bön i egentlig bemärkelse, och deras syfte är att du skall bli en stilla öppenhet som kan motta Guds gåva av sig själv. Varje dag ägnas två timmar exklusivt åt inre bön. I Karmel är inre bön inte en övning bland andra. Den är själva livet, själva målet. Allt annat är underordnat det. Är du trogen i den inre bönen, kommer du att vara trogen i allt annat också. I Fullkomlighetens väg skriver moder Teresa: ”Den ursprungliga Regeln manar oss att be utan uppehåll. Detta är det allra viktigaste och om vi gör det med all den omsorg vi förmår, så skall vi inte heller underlåta fastorna, botövningarna och tystnaden som vår Orden föreskriver” (4,2).

Allt du gör i Karmel syftar på ett eller annat sätt till den inre bönen. Det är bönen som ger allt annat dess mening. Hela klosterobservansen står i bönens tjänst. Den är förberedelse till bönen eller skapar en atmosfär som främjar bönen. Den inre bönen är kriteriet som tillåter dig att bedöma olika ”övningars” värde. Frågan inför dessa ”övningar” är alltid densamma: i vilken mån underlättar detta bönen? Askesens mening är att rena och frigöra dig så att du står öppen för Gud. Andlig läsning är viktig därför att den ger näring åt din bön. Tystnaden och klausuren skapar ett klimat som är gynnsamt för bönen. Hos bröderna är den utåtriktade verksamheten bara legitim när den är ett naturligt utflöde av bönen, när den väller fram ex abundantia contemplationis, ur kontemplationens överflöd.

När moder Teresa vill skriva om sitt liv, talar hon i praktiken om sitt böneliv. Hos henne har det andliga livet alltid varit nära förknippat med hennes bön. Hennes andliga livs historia är hennes bönelivs historia. Hon har gjort framsteg på fullkomlighetens väg så länge hon har varit trogen i bönen. Så snart hon däremot försummar den inre bönen, börjar det gå dåligt för henne. Hela hennes andliga utveckling vilar på bön och kontemplation. Hennes bok Fullkomlighetens väg är ingenting annat än en traktat om bönen. I Prologen säger hon att hon vill ”skriva någonting om bönen” (1). Och lite senare: ”Det är om bönen ni har bett mig säga något… Innan jag talar om det inre livet, det vill säga om bönen, måste jag säga er vissa saker som är nödvändiga för alla dem som traktar efter att vandra bönens väg… dem förutan är det omöjligt att vara verkligt kontemplativ… Det första är kärleken till varandra, det andra frigjordheten från allt det skapade, det sista den sanna ödmjukheten” (4,3-4). Allt hänvisar till bönen. Om dessa saker är så viktiga är det för att du utan dem inte kan be.

1.
Kom ihåg att en karmelit utan bön är en kropp utan själ.

2.
Uppskatta den inre bönen mycket högt. Betrakta det som ett oerhört privilegium att varje dag få ägna två timmar åt denna bön.

3.
Inre bön är inte bara ett personligt möte mellan Gud och dig, utan vi sitter också i bön som kommunitet, en gemenskap, inför Gud. Där är vi ett vittnesbörd om att vi är ett i Kristus.

4.
Tacka ofta Gud för att han så rikligt förser dig med tid till detta, utan att du ens, som de flesta människor i ”världen”, behöver söka efter den eller kämpa för den.

5.
Försumma inte den omedelbara förberedelsen till den inre bönen, särskilt den på eftermiddagen (kvällen). Det är viktigt med en liten paus mellan arbetet och bönen så att du får tillfälle att samla dig. Avsluta alltså arbetet omedelbart när tecknet ges och läs gärna några rader i en andlig bok (den saliga Elisabeth av Treenigheten har en särskild karisma när det gäller att skapa inre samling). Du får ju inte komma till festen oförberedd, utan bröllopskläder (levande tro, hopp och kärlek) (jfr Matt 22:11).

6.
Var generös med din tid när det gäller bön och använd gärna någon tid utanför bönetimmarna till extra inre bön, i synnerhet på sön- och helgdagar.

7.
Ta igen inre bön på andra tider om du blivit förhindrad under den gemensamma bönetiden, även om du därigenom måste skära ner på arbete, studier, brevskrivning eller annat.

8.
Sök inte efter upplevelser och längta inte efter extraordinära nådegåvor i bönen, utan var tillfreds med den bön som Gud ger dig. Moder Teresa skriver om nybörjarnas bön: ”Det passar sig inte att vilja ha skänker i början, ty det är ett dåligt sätt att sätta i gång arbetet på en så stor och dyrbar byggnad… Det är en lustig sak att fastän vi har tusen virrigheter och ofullkomligheter… så skäms vi ändå inte för att kräva glädje i bönen och klaga över torka… Allt som nybörjaren i bönens värld bör sträva efter – glöm inte det, ty det är mycket viktigt – är att med så stor möda, beslutsamhet, ordning och omsorg som möjligt söka bringa sin vilja till överensstämmelse med Guds vilja… Ju mer fullkomnad man blir i detta desto mer får man ta emot av Herren” (IB II,1,7-8). Kom alltså även ihåg att Gud ofta vill ge dig mer än du tror eller förväntar av honom.

9.
”Bön är ett vänskapligt umgänge och flitiga samtal i ensamhet med den vi vet älskar oss” (Liv 8,5). Bön är en kärleksrelation till Gud som kan mogna och fördjupas. Den kan utvecklas från diskursiv meditation till kontemplation, ända fram till den omdanande föreningen. Bön är Guds gåva av sig själv till dig och din gåva av dig själv till Gud.

10.
Betrakta varje bönetimme som ett helt nytt och unikt tillfälle att möta Gud och förena dig med honom. Liksom Gud oupphörligt nyskapar dig, så nyskapar han också din bön. Att du under en längre tid har varit oförmögen att samla dig, behöver inte betyda att du i dag inte kommer att lyckas med det heller. Låt inte dina tidigare ”misslyckade” bönetimmar kväva din längtan och förväntan. Låt inte det förflutna bestämma över nuet, utan ge varje gång både Gud och dig själv en ny chans.

11.
I den inre bönen lämnar du all självcentrering och blir helt och hållet Gud.centrerad. Därmed intar du också din rätta plats i Kyrkan och i världen, och blir så som Gud har skapat dig: längtan efter honom, öppenhet för honom. ”Det är alldeles tillräckligt att lugnt och stilla ha sin uppmärksamhet och kärlek riktade mot Gud, men utan någon oro, någon verksamhet eller ens någon större längtan efter att få erfara Gud eller märka hans närvaro” (DN I,10,4).

12.
Jesus finns i vårt inre: ”Vi behöver inte höja rösten för att tala med honom” (FV 29,5). Han tar aldrig sin blick ifrån dig (Jfr FV 26,3). ”Om möjligt är bör vi ägna oss åt att se på honom som ser på oss, bli kvar hos honom, tala med honom, be till honom, ödmjuka oss inför honom, ha vår glädje i honom” (Liv 13,22). Vila dig under hans kärleksfulla blick, förbli i hans kärlek, låt dig älskas av honom.

13.
Tänk gärna på moder Teresas ord i Fullkomlighetens väg: ”När ni närmar er honom, försök då att fatta och betänk vem det är ni skall tala med eller med vem ni redan talar… Det är således rätt och riktigt, döttrar, att vi försöker glädja oss över de härliga egenskaper vår Brudgum har och förstå med vem vi är förmälda och hur vårt liv måste vara” (22,7).

14.
Om du i början av bönen inte känner dig samlad och inte i stånd att omedelbart gå in i en kärleksfull uppmärksamhet, skall du inte tveka att aktivt, med hjälp av en tanke eller en bön, söka inre samling. Så skriver fader Johannes: ”Ofta måste själen först lugnt och behärskat medelst eftertanken (discurso) låta sig försättas i den kärleksfulla uppmärksamhetens tillstånd” (BK II,15,2).

15.
Det kan vara nyttigt att ha en liten anteckningsbok där du samlar bibelverser, böner eller sentenser av helgon som har visat sig ha en särskild förmåga att återföra dig till ditt centrum. Många har erfarit att Elisabeth av Treenighetens kända bön ”O min Gud, Treenighet som jag tillber” har en sådan förmåga. Det är en extra fördel när man lärt sig denna eller liknande böner utantill.

16.
Din kärleksfulla uppmärksamhet skall präglas av fullständig överlåtelse. Du får och skall sträva efter kontemplation men utan att göra anspråk på den. Det är utmärkt att längta efter Gud, men en längtan som övergår i krav stänger själen och blockerar Guds kärlek. Fader Johannes skriver att själen inte skall ”bidra med annat än en kärleksfull uppmärksamhet mot Gud utan att hon vill erfara eller se något annat än detta att låta sig ledas av Gud. I detta tillstånd meddelar sig Gud på ett passivt sätt åt henne, så som den som har ögonen öppna passivt mottar ljuset och själv inte gör annat än håller ögonen öppna för att motta det” (BK II,15,2).

17.
I kontemplativ bön tömmer du dig på alla tankar, bilder, minnen, planer, fantasier. Du släpper taget om allt som anmäler sig i huvudet. Fader Johannes har frapperats av en psalmvers som uttrycker detta perfekt: ”Vacate et videte quoniam ego sum Deus” (46,11 Vulgata). I den svenska översättningen lyder detta: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud” (1917) eller i Bibeln 2000: ”Lugn! Besinna att jag är Gud.” Johannes översätter ordagrant: ”Lär er att vara tomma på alla ting, inre och yttre, och ni skall se att jag är Gud” (BK II,15,5). ”Vacare” betyder precis ”att vara tom”. Du kan börja den inre bönen med att tömma dig på allt. Har du lärt dig avspänningens konst kan du gå igenom kroppen och släppa spänningarna. En spänning tyder nästan alltid på att du tänker eller vill något. Om spänningarna lossnar brukar också tankarna och kraven försvinna.

18.
Det finns en färdig bön i dig, nämligen Jesu bön, han som i den helige Ande ropar: Abba! Fader! (Gal 4:6). Du är född med denna bön. Vi är ju alla skapade i Kristus. I dopet har denna bön befriats, eller, med andra ord, där har du fått en övernaturlig habitus, en ”färdighet” att bejaka denna bön och förena dig med den. Det är denna bön som är Guds rike inom dig (Luk 17:21), litet som ett senapskorn (Matt 13:31), men kallat att bli stort och att fylla dig helt. Den kan dock bara fylla dig om det finns plats. Det underbara är att denna bön automatiskt tar den plats som du frigör i dig. Töm dig på allt skräp och Gud intar omedelbart det utrymme som blir ledigt, utan att du ens behöver inbjuda honom. ”Ty när det naturliga försvinner ur den i kärlek fångna själen, då ingjuts det gudomliga genast i henne, på naturligt och övernaturligt sätt, därför att det inte kan finnas något tomrum i naturen” (BK II,15,4).

19.
Detta befriar bönen från den kramp som lätt kan uppstå – just hos de ivrigaste – när du övar en kärleksfull uppmärksamhet. Du kan så energiskt stirra på Gud att du, bildligt talat, förstör dina ögon. Abbot Chapman (1865-1933) skriver i samma stil: ”Det enklaste sättet att vara uppmärksam på Gud är att inte vara uppmärksam på allt annat. Man kan säga att detta liknar tillvägagångssättet hos någon som försöker somna.”

20.
När den inre bönen börjar och du, tillsammans med alla andra, reciterat den inledande bönen till den helige Ande, börja då omedelbart. Något i oss håller oss ofta tillbaka och vill hindra oss från att ta språnget. Vi är rädda för tomheten och torkan. Vi tror så lätt att vi först måste ordna upp några saker för att sedan vara helt fria för bönen. Beslutsamhet och omedelbarhet är här av stor betydelse.

21.
Bön, i synnerhet kontemplativ bön, är en gåva. Du kan inte producera den själv. Var övertygad om att Gud alltid ger dig den bön som passar dig just nu, förutsatt att du gör vad du kan för att öppna dig. Även om du skulle inse att torkan eller distraktionerna faktiskt till stor del beror på otrohet i ditt liv under dagens lopp, skall du ändå vara nöjd med den bön Gud skänker dig just nu, samtidigt som du ångrar din otrohet, ber om förlåtelse för den och fattar beslutet att omvända dig.

22.
Framhärda i att vänta på Guds besök, helt lösgjord från egenviljan. Om han dröjer, förena dig då med Kristus som på korset kände sig övergiven av sin Fader. Var tacksam att du får uppleva något av hans övergivenhet, han som i solidaritet med mänskligheten ville ta på sig den bortvändhet från Gud som är följden av synden. Elisabeth av Treenigheten skriver i ett brev: ”Jag tror att de stunder då ni plågas av den fruktansvärda tomhet som ni talar om – då ber Herren er om överlåtelse och tillit utan gräns. Tänk som så, att han då fördjupar er själ så att den får större förmåga att rymma honom, det vill säga en förmåga som på något sätt är lika oändlig som han själv. Försök då att på viljans väg vara riktigt glad under hans hand som korsfäster er. Jag skulle till och med säga: betrakta varje lidande, varje prövning, som ett bevis på kärlek.”

23. Ge inte utan vidare efter om du har problem med sömnighet under bönen. Rannsaka i stället dig själv. Uttrycker en rak ryggrad din vilja till vakenhet eller sitter du helt ihopsjunken? Lägger du dig i god tid på kvällen så att du får tillräckligt med sömn under natten, och är du trogen siestan? Motionerar du och får du tillräckligt med frisk luft? Kan en kopp kaffe på morgonen vara en lösning, eller att ibland byta ställning under bönen? Kan det vara en hjälp att läsa något lite ur en lämplig bok? Eller att ibland be med öppna ögon fästade på tabernaklet?

24.
Men om du trots allt nickar till, får du komma ihåg vad Lilla Thérèse skrev om sin kamp mot sömnighet: ”Jag borde sörja över att jag (sedan sju år) somnar under mina inre böner och tacksägelser – men det bedrövar mig inte. Jag tänker på att de små barnen är till lika stor glädje för sina föräldrar när de sover som när de är vakna, jag tänker på att läkarna söver sina patienter före en operation” (SS s 143).

25.
Kanske måste du helt enkelt erkänna att det just nu inte är den rätta tiden för kontemplativ bön, att du skall vara mer aktiv. Moder Teresa vågade under de 18 år då hon vacklade fram och tillbaka mellan Gud och världen inte gå till bönen utan att ha med sig en bok. Hon skriver: ”Boken var liksom mitt försvar och min sköld för att ta emot de många irrande tankarnas stötar, och med dess hjälp gick jag förtröstansfullt fram… Många gånger behövde jag inte mer än öppna boken. Ibland läste jag litet, ibland mycket, allt efter den nåd Herren förlänade mig” (Liv 4,9). Hon rekommenderar också bruket av en Kristusbild när Herren tycks frånvarande: ”Vet ni när det är utmärkt att ta sin tillflykt till en bild av Herren? Jo, när han är frånvarande eller vill att vi skall känna det så genom en stor andlig torka. Då är det en stor tröst att betrakta en bild av honom som vi älskar av så många goda skäl” (FV 34,11).

26.
Du kan också gå runt som en tiggare bland de heligas skaror och påminna dem om deras andliga skatter av nåd och dygd. Du kan be var och en av dem om en allmosa ur hans eller hennes skatter. Du kan be din skyddsängel gå med dig och lägga ett gott ord för dig på din tiggarfärd.

27.
Du kan tala med Gud om de personer du har ansvar för eller som har bett dig om förbön. Du kan, i synnerhet när du är prior(inna), i anden ”besöka” dina bröder eller systrar och be om en särskild nådegåva till var och en. Du kan, i tur och ordning, vända dig till Fadern, Sonen och Anden. Varje Person har sin egenart som du kan lära känna genom att, till exempel, läsa Johannes Paulus II:s tre encyklikor: Världens återlösare (1979), Rik på barmhärtighet (1980), Herren och Livgivaren (1986). Du kan gå korsvägen och stanna ett ögonblick vid varje station och leva dig in i Jesu och Marias tankar och känslor. Du kan långsamt be en eller flera av de muntliga böner som du kan utantill och smaka på orden. Har du lärt dig Elisabeth av Treenighetens bön eller hela Andlig sång utantill har du en skatt som ständigt står till ditt förfogande.

28.
Tappa aldrig modet. Om bönen, trots dina försök, känns helt misslyckad, kan du tacka Gud i alla fall för att han lär dig att bönen inte är något du kan utan något du får när han vill. Han lär dig att du är fullständigt beroende av honom. Detta är en av den ”misslyckade” bönens viktigaste frukter. – Om du däremot har givit efter för slöhet kan du erkänna och ångra detta och be Gud om förlåtelse. Då kan du tacka honom för hans aldrig sinande barmhärtighet.

29.
Om du känner dig kall och utan kärlek skall du inte fastna i detta. Det du inte har kan du be om. ”Be, så skall ni få”, säger Jesus (Matt 7:7). Det finns inget som Jesus så gärna vill ge som just kärlek. ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann!” (Luk 12:49). En bön om tro, hopp och kärlek blir alltid bönhörd. Du gläder Gud genom att be honom om det han allra helst vill ge.

30.
Försök att sitta stilla under bönen. Om kroppen är stilla kommer du själv lättare till ro. Yttre och inre stillhet påverkar varandra. När Gud drar själen in i tystnaden blir kroppen helt av sig själv stilla och orörlig. Där Gud är, skapar han stillhet och ro. ”Han talar frid till sitt folk (loquetur pacem)” (Ps 85:9 – 1917). Det är ingen slump att första stadiet på mystikens väg av vår heliga moder kallas för ”vilans bön”. I denna bön kommer man till ro, både invärtes och utvärtes.

31.
Det går bättre att sitta stilla när du intar en stabil sittställning som gör det möjligt att sitta länge utan att röra dig. Bortsett från lotusställningen känner man i östern också till diamantställningen som innebär att man sitter på hälarna. Sedan århundraden tillbaka, antagligen sedan Teresa av Avilas tid, har karmelitnunnorna bett på detta sätt. Därför kallas diamantställningen i Frankrike ofta la posture des carmélites. Den kristna bönen leder alltid till en större disponibilitet. När du sitter med korslagda ben är du inte lika disponibel. Sitter du däremot på hälarna kan du när som helst resa dig och stå till tjänst. Diamantställningen är dessutom en ödmjuk ställning: du känner dig liten i den. Det är också den enda ställning där du sitter och står på knä på samma gång: den förenar vilan och tillbedjan.

32.
Det kan vara svårt att en längre tid dröja kvar i kärleksfull uppmärksamhet, om inte Gud själv drar dig in i tystnaden. I denna bön är du ju mer utsatt för förströddhet. Kärleksfull uppmärksamhet erbjuder få konkreta stödjepunkter. Det ligger i sakens natur att den är allmän, diffus. Fantasin, som inte finner något att fästa sig vid, kan bli oerhört vild och rörlig. Då kan det vara en hjälp att använda en allmän bild som någorlunda lugnar och stabiliserar fantasin. Bilden kan till och med gräva en fåra som den kärleksfulla uppmärksamheten strömmar igenom. Här följer ett par exempel.

33.
Gud är eld. Herren uppenbarar sig för Mose som en eld i en törnbuske. På pingstdagen faller den helige Ande som en eld över apostlarna. Du kan föreställa dig den helige Ande som en eld i ditt inre som så småningom värmer och omformar ditt hjärta. Gud kan också vara solen i vars strålar du solar dig och får nytt liv.

34.
Gud är vatten. Hos Jeremia säger Gud: ”De har övergett mig, källan med det friska vattnet” (2:13). Och hos Johannes hör vi Jesus ropa med hög röst: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick (7:37). Du kan dricka av Jesus, som Johannes av Korset skriver i Andlig sång B: ”I den inre vinkällaren drack jag av min Älskade” (strof 26). Du kan hålla din själ som en skål under Guds strömmande kärleks vattenfall: ”Jag ber dig låta den oändliga ömhet som finns i dig flöda över i min själ.” – Bönen kan helt enkelt bestå i att hålla dig rakt under Gud, som Mäster Eckhart (ca 1260–1327) säger: ”Det rinner ett ständigt flöde från Gud in i själen. Så länge människan håller sig rakt under Gud, fångar hon omedelbart upp detta gudomliga flöde.” – Du kan se din själ som en flod som oavbrutet, lugnt men säkert, strömmar mot havet. Recouler en Dieu (att strömma tillbaka till Gud), säger en av Karmels mystiker (Jean de Saint-Samson, 1571-1636). Kärleksfull uppmärksamhet är ett ständigt strömmande mot Gud. – Och ytterligare: Gud är hav. Du driver på havet, du går under, du drunknar i honom. ”Oändliga Ensamhet, Omätlighet där jag förlorar mig själv, som ett byte överlämnar jag mig åt dig” (Elisabeth av Treenigheten). – Jesus kallar sig själv en källa: ”Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv” (Joh 4:14). Den helige Ignatios av Antiochia (ca 100) skriver till romarna: ”Det finns ett levande och talande vatten inom mig som säger från mitt inre: ’Kom till Fadern’” (7). Så kan du be med bilden av källan som springer upp i dig och som i sitt flöde drar dig med när den strömmar mot Fadern. Du kan leva med i Treenighetens liv.

35.
Kärleksfull uppmärksamhet förutsätter och bärs av överlåtelse. Om du medvetet lever i din kropp kan den bli en väg till helighet. Du kan lägga märke till dina spänningar. Spänning pekar i regel på bristande överlåtelse. Gamla smärtsamma erfarenheter är kanske inte helt igenom accepterade utan förträngda. Du har ännu inte helhjärtat sagt ja till verkligheten, till livet, till Gud. Eller också vill du självsvåldigt genomföra dina planer utan att ta hänsyn till tiden eller dina egna krafter. – Genom överlåtelse öppnar du det som var stängt, säger du ja i stället för nej. Det som psykologen kallar ”accepterande” kallar du för ”överlåtelse”. Din kontemplativa bön blir en överlåtelsens bön som engagerar hela din varelse, också din kropp. Kroppen får vara med i bönen och be på sitt eget sätt genom att den släpper sina spänningar och sålunda säger sitt eget ja till Gud. Medan du då och då upprepar: ”Fader, jag överlämnar mig åt dig”, går du igenom kroppen och ger efter, ger efter. Du öppnar dig alltmer för Guds frid, som nu inte bara strömmar in i själen utan också i kroppen. – Många spänningar sitter så djupt att de inte släpper omedelbart. Det gör ingenting. Även till detta säger du ja. Du överlämnar dig så mycket du kan, inte mer och inte mindre.

36.
Det finns ett annat sätt att dra in kroppen i bönen och så göra den till en holistisk bön. Du kan bli medveten om din andning, och detta kan vara bön. Känn hur du andas, eller snarare, hur det andas i dig. Följ det ständiga ut och in. Du vet att varje andetag betyder liv, helig Ande. Du kanske ber ibland: ”Kom, helige Ande.” Din lilla andning är indragen i den stora andning som går genom universum. ”Hela jorden är full av hans härlighet” (Jes 6:3). Också du är full av hans härlighet. – Men det är viktigt att du inte påverkar din andning, att du inte börjar ta djupare andetag för att få mer av helig Ande! Anden är Guds gåva. Försöker du erövra honom, lägga beslag på honom, försvinner han. Varje ansträngning är här av ondo. Låt din andning vara som den är. Var bara stilla medveten om att din kapacitet är större än du från början tror. Då kan din andning undan för undan djupna, och du växer till allt större harmoni med den stora Andningen. ”Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn” (Rom 8:16).

37.
Du kan också upprepa ett heligt ord. Vi vet att Jesus bad så i Getsemane, ”med samma ord” (Matt 26:44, Mark 14:39). Författaren av Icke-vetandets moln rekommenderar upprepandet av ett enda ord. Du upprepar till exempel Jesu namn, eventuellt i takt med andningen. Eller också hela Jesusbönen så som vi möter den i En rysk pilgrims berättelser: ”Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig.” Jesuitpatern Franz Jalics anbefaller i sin bok Kontemplative Exerzitien att man i takt med andningen upprepar Jesus – Kristus, och samtidigt lägger märke till strålningen i handflatorna. Att bli medveten om denna livsström i händerna har en oerhört lugnande och samlande effekt. – Självfallet befriar inte heller denna upprepningens bön dig helt från tankspriddhet. Men så snart du märker det, återvänder du till ditt heliga ord eller till Jesu namn. Du har något konkret att göra. Molnet talar om ”this work”. Samtidigt är detta ”arbete” så enkelt att det inte stör din vila, tvärtom, det för dig in i en allt djupare vila.

38.
Bind dig inte vid ett enda sätt att be, vid en enda teknik eller metod. Enligt moder Teresa vandrar själen fritt fram och tillbaka i de olika boningarna. Acceptera därför att din bön ibland är mer kontemplativ och andra gånger mer aktiv. Genom att binda dig själv binder du den helige Ande. I Karmel tror vi inte på allena saliggörande tekniker. Vi har som princip sequi flantem Spiritum Sanctum, att följa den helige Ande som blåser vart han vill. Vi skall inte hejda hans uppfinningsrikedom. Att upptäcka Jesusbönen kan vara en stor nåd, men det betyder inte att du måste bestämma dig för att hela livet enbart öva Jesusbönen. Bön är kärlek och kärlek är liv, det vill säga frihet, rörelse, utveckling.

39.
Ge inte efter för frestelsen att under bönen försöka lösa vissa problem som du möter i ditt arbete eller ditt ämbete. I de flesta fall handlar det verkligen om en frestelse. Under bönen gäller mer än någonsin att ”Gud ensam räcker”. Om du håller dig ledig och disponibel för honom tar han ansvar för dina uppgifter. Kom ihåg vad Jesus sa till vår heliga moder Teresa, att om hon åtog sig hans sak, så skulle han åtaga sig hennes (IB VII, 2,1; 3,2).

40.
Tacka Gud efter bönen, och frambär den gångna bönetimmen åt Gud som ett offer, särskilt när den känts mödosam och ”misslyckad”. Offrad fattigdom förvandlas av Gud till rikedom.

41.
Johannes av Korset har i sin bok Levande Kärlekslåga en lång passage (III,27-66) om hur du kan undgå de irrvägar som hindrar dig från att överlämna dig åt den tysta kontemplationen. Dessa sidor ger en klar bild av vad kontemplativ bön är, samt ger inspiration till att leva i den.

[Ur: Göm dig vid bäcken Kerit av Wilfrid Stinissen OCD.]


Novembervila


Äntligen november fredag


Galleri

Luthersk tondövhet – eller… bäst att vara tyst

 

 

https://areena.yle.fi/1-3157204

 


Alla helgon dags afton

Μακάριοι, Μακάριοι, Μακάριοι
(Lyckliga…lyckliga..)
… alla dessa lyckliga. Lyckliga är de…!
Ikväll alla helgon dags afton.
Och i morgon alla lyckligas dag.
Lyckliga är de fattiga i anden… de som har rum i själen. I hjärtat. För någon annan.
Lyckliga är de, säger evangeliet. Ja

Blomman
slår ut
i stupet

säger den japanske filosofen Keiji Nishitani

Μακάριοι, Μακάριοι,
(Lyckliga…lyckliga..)
Ja, lyckliga är de som saknar
som sörjer, som nästan är helt tomma.
I dem ryms nytt, levande liv!
Lyckliga är de, säger evangeliet

Blomman
slår ut
i stupet

säger den japanske filosofen Keiji Nishitan

Μακάριοι, Μακάριοι, Μακάριοι
(Lyckliga…lyckliga..)
lyckliga är de milda, de bekymmerslösa,
vågar vänta, vågar vara,
stilla, tillbakadragna
till dem kommer djuren
och hela naturen,
lyckliga är de säger evangeliet

Blomman
slår ut
i stupet

säger den japanske filosofen Keiji Nishitan

Μακάριοι, Μακάριοι, Μακάριοι
(Lyckliga…lyckliga..)
Lyckliga är de som hungrar och törstar…
de som fastar, som vägrar tröstäta livet som underhållning
som vägrar äta sig mätta på tidens kohandel
lyckliga de
de har ryggraden kvar
och smak för rättvisa!

Blomman
slår ut
i stupet

säger den japanske filosofen Keiji Nishitan

Å alla dessa lyckliga i
Alla helgon dags evangelietext

Nu tänder jag mitt ljus för alla
som vågar vara hungriga, bekymmerslösa, fattiga och tomma.
Och ljuset fyller alla deras rum
och hela staden lyser över mig.

Tack

I morgon mässa i S:t Jakobs kyrka kl. 11.oo
På söndag mässa i S:ta Anna kyrka kl. 11.00


The Power of Intuition


Skåda


Att bli funnen- objektlös meditation

 

0413

”Mästaren sade: Du har funnit det omöjliga i att finna. Därmed har du skapat möjligheten  att bli funnen” enligt den underbara berättelsen om ikonen ”Icke av händer gjord”, Acheiropoietos.

https://areena.yle.fi/1-3157204

Bilden refererar till Jesu ord om sig själv i Mark. 14:58: ”Jag skall riva ner detta tempel som är byggt av människohand och på tre dagar bygga upp ett annat som inte är gjort av människohand.” Men den har också ett ursprung i en utombiblisk berättelse: Jesus skulle vid ett tillfälle ha lagt en duk över sitt ansikte, varvid bilden av hans ansikte mirakulöst trycktes av på duken, som han sedan via ett sändebud skickade som gåva till konung Abgarus i Edessa (dagens Urfa i nuv. Turkiet).

 

 

 


Att bli skådad – det omvända perspektivet

Att våga skåda den andre
Att våga bli sedd
i kroppens längtan, sårbarhet och tystnad
Kärlekens mysterium

Att lära sig detta
Att skåda med hela sitt väsen,

varje nerv och cell,

pulsslag och andetag…

bygger broar över oöverkomliga vatten…

 


The Reverse Perspective and the Normative Body

 

https://www.theatlantic.com/entertainment/archive/2016/01/why-the-british-tell-better-childrens-stories/422859/

 

 

 


S:t Mikael i S:ta Anna kyrka

Det är söndag.
Änglarnas dag.
Den heliga barnslighetens dag.
Fördomsfrihetens dag.
Det är som att tvätta fönster.
Fönster där havets salt i stormen drivit långt in över land och lagt sig som en gråvit hinna över redan smutsiga ytor. Visst tränger ljuset in i rummet. Man ser sig kunna röra sig utan att stöta omkull stolar och dra ner blomvaser. Och man slipper tända lampan mitt på dagen. Men utanför är allt bara skuggor och grövsta konturer.
Att tvätta sådana fönster rena och se ut är som att på nytt se världen utan fördomar.
Hur tvättar man sin blick?
Hur sköljer man sitt öga?
Hur blir man barn på nytt?
Vänd om.
Vänd ryggen till alla etiketter, förklaringar och beskrivningar.
Vänd dig bort från pekfingrets värld.
Det omvända perspektivet.
Släpp taget om alla världsförklaringars gigantiska grenverk och fall ner i din rot.
Ner i rottystnaden.
Den tystnaden renar ögat.
Sköljer blicken,
Tvättar världen.
Framkallar himmelrik.
Vänd om.
Det är söndag.
”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. ”


Pavel Florensky Martyr of the Reverse Perspective

Pavel Florensky, Martyr of the ‘reverse perspective’

By Stefano Caprio

He was killed on a December day at the height of Stalin’s terror. Priest, theologian, but also a valuable scientist. He collaborated on the country’s electrification and industrial modernization projects. He was scientific director of the Soviet Electrotechnical Institute. He saved the Lavra of St. Sergius, the most important monastery in Russia, from destruction. He revealed the secret of the icons.


Among the many Russian ”modern day martyrs” of state atheism, remembered in this centenary  anniversary of the Revolution, one figure stands out for its prophetic originality and the uniqueness of its destiny. The priest and theologian Pavel Florenskij.  He was shot on an unspecified December day of 80 years ago, in that 1937 which marked the pinnacle of Stalin’s terror. His execution took place in the wood in Sandormokh, in the extreme north of the country, together with the other prisoners of the ”ecclesiastic lager” of the Solovki islands, after its closure. His body was thrown into the mass grave together with the others, and today an altar in the wood recalls his sacrifice.

Unlike many other intellectuals, Father Pavel did not want to leave the country, despite having the possibility, and was never expelled. A convinced monarchist, to the point of hypothesizing a theocratic government under the leadership of the Church (following the inspiration of his teacher Vladimir Solov’ev), Florensky agreed to collaborate with the Soviet government. Before being a priest and theologian, he was a valuable scientist, and he collaborated on the projects of industrial electrification and modernization of the country. He taught mathematics in high school, directed a plastic materials factory, was scientific director of the gigantic Soviet Electrotechnical Institute; he succeeded in obtaining the post of superintendent of the Fine Arts, thanks to which he was able to preserve many treasures of religious tradition, starting with the great Lavra of St. Sergius, the most important monastery in Russia of which he was the curator on behalf of the government. This also allowed him to save, in a very daring fashion, the mortal remains of St. Sergius of Radonezh, the patron saint of medieval ”Holy Russ” whose relics are still venerated today in the monastery that bears his name, for which in 1400 the iconographer Andrej Rublev had painted his famous icon of the Holy Trinity.

Florensky had already been imprisoned under the tsars, after a fiery homily denouncing the execution of a revolutionary and patriotic soldier, Petr Schmidt, condemned for having requested the convening of a constituent assembly. Florensky was not yet a priest, and he delivered his speech before the other seminarians in Moscow; soon after he founded the ”Fraternity of Christian Struggle” together with his friends Ern and Elchaninov, also great philosophers of that period called the ”silver century” of Russia. They too wanted to achieve a revolution, starting from the Gospel and from the ideals of ”integral knowledge” and ”Christian wisdom”; another philosopher of the time, Nikolai Berdjaev, illustrated in some famous essays how much the apocalyptic and revolutionary Russian anxiety found inspiration precisely from the particular Christian vocation of Russia, from its ”spiritual mission”.

The participation of Pavel Florensky in the actions of the revolutionary government is therefore particularly significant, precisely because of his radical opposition to atheist and communist ideology in the name of a utopian ”Christian socialism”. For over 10 years he remained an active protagonist of social and political life, always vested in his priestly habit; he is credited with the words ”better to go to ruin with your country and your people than to feel you are on the right side without them”.

In those dramatic and turbulent years, he continued to write essays and treatises on theology, art and philosophy, which developed the principles of his main work, The Pillar and the Foundation of Truth of 1912, perhaps the largest text of Russian theology. His work was unknown  for many years due to censorship, and only rediscovered in recent decades, making Florensky a very current and popular author in the West. In one of his treatises, the Reverse Perspective, Father Pavel relaunched the authentic traditions of Eastern iconography, long forgotten in Russia, revealing the secret of icons precisely in the different relationship with the human person. While in the western perspective the vanishing point is at the opposite end of the gaze, the icon meets the contemplator, who can no longer remain merely a spectator, but is involved in the experience of the one who is represented in the image of the Archetype, the only true image of man, the Christ. Thus the martyrdom of Florensky and his companions becomes not only memory, but an experience of communion possible for all.Asia News

http://www.heraldmalaysia.com/news/pavel-florensky-martyr-of-the-reverse-perspective/40147/1


Den sjungande sången och den seende bilden

Ikonen och den gregorianska sången..

ja… vi behöver öppna oss för den gregorianska sången som sjunger oss…

vi behöver tystna mitt i den proklamerande psalmsången som missionerar, vill bygga makt

 

Det är söndag.

Den seende bildens dag.

Ikonens.

Den sjungande sångens dag.

Den gregorianska sångens.

Materians dag. Kroppens dag.

Brödets och vinets.

Sjung mig. Se mig. Gör mig.

Ge mig den heliga tystnad

där alla proklamationer,

maktpsalmer

och predikande världsförklaringar tystnar

Sjung mig min puls,

sjung mig min andetag

se mig mitt mysterium

Det omvända perspektivet:

Och Jesus sade till dem: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.

 

 


Det omvända perspektivet III

 

Den gregorianska sången är för musiken
vad ikonen är för bildkonsten

Det omvända perspektivet

Lägg till det heliga mysteriet/eucharistin
och du står du mitt i mässans mysterium.

Det behövs bara en
Blick
under S.ta Annas valv.

Ett seende och himmelens fönster
är öppna och regnbågen
landar i ögat
I mitt ljus sedd, sjungen
och omsluten.
Av skönhet. I Philokalia.

Det behövs bara en blick
Och att våga vara i sitt seende
hemma
i våra liv.

I tystnad

Och himmel sjunker
Under ögonlock

Det omvända perspektivet

beskriver inte
predikar inte

men händer

Spiritualitet

God måndagsmorgon alla S:ta Annas sjungande änglar.

 


Det är söndag

Det är söndag.
Oväntad rymd.
Öppen dag.
Jag har gått vilse bland alla kalenderblad
och igenvuxna dar.
Jag har tappat bort mig mellan det ogjorda och bortglömda.
Men plötsligt står jag i en öppenhet utan krav.
Det är söndag.

Tänk att den äldsta betydelsen av det hebreiska ordet ”frälsning”
är: befrielse ut i öppen rymd!

Öppen rymd av outsäglighet.
Av gräset vått efter nattens regn.
Å vägar gulnar av fallande löv.
”Mitt ok är milt och min börda lätt”
Det är söndag.

Söndagsskönhet, öppen rymd.
Tystnad i vindpust och fågelljud.
Här finns min sorg.
Här ryms min värk.
I tystnaden står jag
rak i det oändliga.
Här omvandlas det som värker och det som brister.
”Mitt ok är milt och min börda lätt”.

Här med mig.
skriver poeten Tomas Tranströmer:
”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”
Jag tackar jag.
Tar emot. Det oväntade.
Det som öppnar sig.
Omkring mig.

Det är söndag.
Oväntad rymd.
Öppen dag.


”Skönheten finns i betraktarens öga” = In linear perspective you are the center of the cosmos…

…All horizons move out from you, the visual reference point.”

”Pictorial perspective that adds volume and depth to a two-dimensional space seems to be a realistic representation of reality as seen through the eye of the viewer. But actually it’s all artifice and lies. Reality is an ideological illusion.”

Archange-Mikhaïl-de-Roublev-déisis-de-la-Dormition-de-Zvenigorod

 

http://experimentaltheology.blogspot.com/2008/07/notes-on-theology-of-icons-part-4.html

 


Ikonen del 2


Ikonen del 1


Skyltfönster och kyrkfönster

Så lockande det är att förlora sig i skyltfönster.
I datorskärmarnas flimrande fönster.
I galleriornas skyltfönster där hela väggar öppnar sig och du är välkommen in och känna doften, se färgerna.
Se, hur alla rör sig så där långsamt mellan hyllorna.
Religionernas skyltfönster. Som doftar ensamt kyrkkaffe och överallt hörs bara prat, prat och förklaringar av urgamla ord och föreställningar som ingen längre minns. Vad gör vi här? Om det bara kunde bli tyst en stund och sedan… kanske någon kan fylla rummet med lågor från levande ljus och toner av änglasång.
Men i det kristna skyltfönstret jobbar man hårt med förnyelse och nya fräscha skyltningar köpta av galleriornas professionella reklammakare.
Politiska skyltfönster. Fulla av färdiga lösningar och ideologiska förklaringar.
Och så finns det dessa märkliga skyltfönster där gardinerna är fördragna och någon enda enstaka pryl syns alldeles intill glaset. Det kan vara enda gammal sliten bok. Eller en konstig symbol. Politisk eller religiös.
Sektfönstren.
Alla dessa försäljningsfönster som vill att vi skall stiga ut ur våra liv och in i deras.
Och vi blir så uppfyllda att när vi går förbi den svage har vi ingen tid. Inte prästen. Inte politikern. Inte imamen. Inte de religiösa. Inte konsumenten. Alla har bråttom framåt, utåt, bortåt. Uppåt!
”En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi.”
Men samariern, som ingenting var, som inte hade något att göra i något av alla dessa skyltfönster, samariern som (av tvång?) bara var i sig själv, stannade.
Det omvända perspektivet. Mysteriets perspektiv.
Kyrkfönstret.
40161819_10204800363287033_2555760434544115712_n
Genom vars målade fönsterglas ljus strömmar in i rummet. Genom vars berättelser närvaro, sanning och skönhet strömmar in.
Och alla dessa himmelska fönster. Ikonerna!
Genom vilka strömmar himmelrik.
Och hur strömmar godhet in i världen? Lyder dagens fråga.
Vem var den slagnes nästa?
Genom den som förblir i sig själv. Som ser. Som hör.
Som förblir vid vid sina sinnen! Ur vars inre strömmar levande vatten. Godhet. Skönhet. Rättvisa.
Så ser en NÄSTA ut.
Den slagnes. Flyktingens. Barnens.

Collecting yourself


Hesychasm

91akVaOHaTL

 

 

http://www.pravmir.com/the-heart-is-deep-st-gregory-palamas-and-the-essence-of-hesychasm-2/

 

 

 


Den oavlåtliga bönen förklarad


Den oavlåtliga bönen


Det omvända perspektivet – stig av scen och bli sedd.

Återvänder dag igen till det omvända perspektivet och spiritualitet.

”Skönheten sitter i betraktarens öga!”  är en centralperspektivistisk slogan som upprepats inom vår kulturkrets så många gånger att den nära på blivit en definition på vår världsbild. Och när den anammas av vår kyrka så säger man inget mindre än att: Världens mittpunkt är det JAG som betraktar världen. Den inställningen är inte bara vår narcissistiska tidsålders huvudperspektiv utan även det styrande perspektivet för  humanism och naturalism. 10877971_10153026597498908_1056652240_nMen centralperspektivet är bara en metod för tekniskt ritande, för skapande av teckningar i skolans första klasser där betraktaren står i början av en gata och byggnadernas storlek bara minskar ju längre bort från betraktaren de befinner sig. Och det tekniska tänkandet har haft sin givna plats i scenografi och annan illusionskonst som söker efter att ersätta verkligheten ”med dess sken”.

Pavel Florenskij, ortodox präst, religionsfilosof och matematiker avrättad 1937 skriver: ”Dekoren är en skärm som skymmer varats ljus, medan rent måleri är ett fönster som är vidöppet mot verkligheten.”

För Florenskij är kunskapens subjekt inte en betraktare av värden (som vi ofta antar när det gäller vetenskaplig forskning) utan en aktör i den.

Centralperspektivet har alltså ifrån att ha varit en teknisk metod blivit till världsåskådning. Och det är inte bara skönhet som relativiseras och sägs vara beroende av betraktaren. Även godhet, ondska, sanning och rätt finns inte där ute i centralperspektivets värld utan i betraktarens hjärna, hjärta eller själ. I känslovärlden och i det subjektiva upplevelsen av världen.

För att inte tala om spiritualitet. Det är väl upp till var och en men där ute i verkligheten finns det ingen täckning för något sådant. Det finns helt enkelt inte verkliga referenser till vad de andliga traditionerna talar om. Så enögd har vår tid blivit.

Världen har blivit till en scen.
Genom skärmar följer underhålles vi av bränder, mord, kungligheter, vetenskapliga upptäckter, misshandel, olyckor och kärlekssagor i kungahus.
Så enögda har vi blivit.
 
Överraskar det någon att det främsta intresset när en olycka sker är att få det filmat, dokumenterat för att ev få upp produkten på mediernas scen.
Så enögda har vi blivit.
 
Överraskar det någon att politik blivit en sport med egna drivna reportrar och där man i första hand är ute efter vem som vann duellen?
Inte vad! Så enögda har vi blivit.
 
Och överraskar det någon att kyrka och religion tävlar om att rymmas med på scen och underhålla med andliga sånger och nya fräscha grepp framför altaret. Om man nu inte bara vill synas i de diskussioner som är viktiga på centralperspektivets dagordning.
la-sainte-trinite
 
Det finns en motrörelse.
Det omvända perspektivet.
Jag är betraktad.
Är sedd av det öga som vet vad godhet är.
Vad skönhet är.
Vad rättvisa är.
Det är jag som blir är sjungen i den gregorianska tonslingans tystnad.
Det är jag som är sedd i ikonernas tysta berättelser.
Det är jag som står vid altaret och är sedd av helgonen som svävat tysta över bänkarna i Sta Anna kyrka i 600 år.
 
Det omvända perspektivet.
 
Stig av scen. Och bli sedd.
 
Fall ner i tystnaden. Bort från alla ord som beskriver centralperspektivets värld, centralperspektivets teologi, centralperspektivets estetik och etik.
 
Stig av scen. Stig ner i tystnad. I tyst tillbedjan. I tyst förundran. I begreppslös skönhet.
 
Det är inte jag som är betraktaren. Jag är betraktad. Det är jag som står vid altaret. jag är: pojken som valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel.
 
Fönstret står vidöppet.

Det är inte jag som är betraktaren!

Jag är betraktad.

Kyrkorummet är inte en scen för religiöst program! På centralperspektivets scen förlorar all liturgi sin mening. På centralperspektivets scen blir bön och tillbedjan vidskeplighet. På centralperspektivets scen står ateisten och drar ut perspektivlinjerna ut i rymden, uti kosmos alla parallellunivers och säger: Det finns ingen gud. Nej inte på scen, inte någon som drar i trådarna. Det är bara en illusion. Och tack gode Gud för att där inte finns en Fader.

 

Det finns en motrörelse. Det omvända perspektivet.

Det är inte jag som är betraktaren! Jag är nere vid altaret.

fullsizeoutput_10bd

Och fönstret bär vidöppet.

 

 

”Stories are told as much in what is not said as what is, and the storyteller always conveys far more than she knows or or may intend. The process of listening to a story is itself instructive: it requires us to break from our habitual heedlessness, our half-crazed running after the phantoms of wealth, power and manufactured experience; it invites us to be still, to be aware, to imagine, to listen, to open the ears of the heart, to lose our selves in another narrative that will expand our sensibility beyond the limits we have imposed on our selves.

Stories that are written down add another element: solitude, a solitude that draws the reader so deeply into himself that he can become deaf to what is happening around him, aware only of what is leaping into his mind from the page. Written stories have much of the ineffable about them, for the words floating on a white background, and their tantalizing inexactness pulls us into a space where anything can happen, and Silence becomes the teacher. It is a world in which we lose our preoccupation with our selves, in which the eye that seems constantly to observe is focused elsewhere and our haunted sense of separateness dissolves for a time.

We have no language adequate to convey this integrative attention, any more than we have language that conveys a sense that we are an integral part of ‘nature’ and not separate from it. In fact, it is telling that we have no language to convey any relationship with the meta-human but this language of apartness, of alienation.” Maggie Ross

 

 

 

 

 


Galleri

The Reverse Perspective – Obratnaja perspektiva – det omvända perspektivet –


Den oavlåtliga bönen


Bild

Unconscius Beauty

love


Den oavlåtliga bönen

Skärmavbild 2018-07-31 kl. 18.10.05

 

http://trisagionfilms.com/project/holy-prayer-rope/

 

 


Writing as a Meditation Practice Meditativt skrivande – eller hur man förbereder ett icke akademiskt tal

35485123_1039315142873090_5556752550679543808_n 2.jpg

  1. Begin by settling into a contemplative space of silence by taking a minimum of 21 conscious breaths — or sitting in stillness for 5−15 minutes with your attention lightly on your breath, body sensations, or sounds in the room. Notice the atmosphere of your mind — whether soft and spacious or grim and tight — and set the intention to cultivate an atmosphere of warmth and openness toward yourself and your experience.
  2. Set the timer for 10 minutes and free write without stopping, beginning with the prompt “Right now…” Don’t stop to reflect, edit, try to make sense or write a “piece.” Simply finish the sentence and keep going until you run out of things to say, then write the prompt again and finish the sentence, and so on, until the timer goes off. You don’t need to write fast — just without pausing to think. Be willing to let the words surprise you: The idea is to relax your mind so that you can source the layer under your discursive thoughts — though it is not “wrong” to write your conscious thoughts and feelings if they are dominating. In fact, there is no way to do it wrong.
  3. When the timer goes off, take a few breaths and then read aloud what you wrote, listening deeply to yourself. Try to resist the temptation to read it back in your head — even whispering it aloud makes a difference. Notice what your mind does when you read it back — expectations, fears, pleasures and judgments will likely arise. Allow them to be just as they are in an atmosphere of warmth and openness. You might jot a few notes on what you notice at the end of your piece for later reference.
  4. Now scan through the writing and underline any phrases, sentences or sections that strike you as particularly alive or that intrigue you for some reason — you don’t need to know why. Any of these fragments can be used as a prompt for another piece of timed writing, either now or in your next session. When you do use these fragments as prompts, remember that you can always return to the prompt “Right now…” at any time while doing a timed writing. This is the fundamental prompt for this practice.
  5. At the end of the session, share the benefits of the practice by making the wish that whatever insight you gained produce positive effects for yourself and all beings touched by you.
Writer and meditation teacher at flamingseed.com

Skrivarretreat 7-9 september Snoan

Anteckningar från en skrivarretreat.

Tystnad råder under alla andra tider utom under själva skrivpassen. Man pratar inte med varandra, använder inte telefon utan man äter under tystnad, går, sover, vaknar,
mediterar. Och så skriver man under ledning av Birgitta. Då bryts självklart tystnaden och deltagarna skriver, läser och reflekterar högt.

Fångad av språket

Det kan verka som om en skrivarretreat är en paradox, dvs har en omöjlig, inbyggd motsättning. Så är det. Och det är denna paradox som är så fruktbar. Vårt språk stelnar ofta och blir till konventioner, koncept och manér. Om vi då tänker att vårt språk väldigt långt styr vår uppfattning om världen, styr våra upplevelser och härbärgerar det vi kallar för ”kunskap” så förstår vi hur katastrofalt det kan vara att vara fången språket. För det första för att vi inte vet om att vi är fångar och för det andra för att det är just dessa språkliga fängelser som skapar människor med totalitära ideologier med alla konsekvenser.

Historien (som även den är en språklig berättelse) kan visa upp exempel efter exempel på vansinnesdåd utförda i religionens, politikens eller kulturens namn. Därför är övning i tystnad revolutionärt. Den som övar sig låter sig sjunka undan alla tankar, förklaringar, teorier och koncept.

”The Deep Mind”

Tystnadens utövare sjunker ner i, om det vore möjligt att säga, i hjärtats djup. Men det är inte möjligt att säga så för ordet ”hjärta” betyder idag samma sak som ”känsla”, och då blir det helt fel. ”The Deep Mind” väljer min favoritnunna Maggie Ross att benämna det som är bortom föreställningar, bortom upplevelser, känslor och tankar. Att bottna i ”The Deep Mind” är som att för första gången komma ner till den plats där jag rinner fram, där jag blir till. Som att för första gången v e t a vad mening, liv och lycka är.
När du återvänder till orden och språket VET du så mycket mera än orden någonsin kunnat berätta. Och texterna lyser på skrivarretreaten. Orden är fyllda av ny kunskap. Eller är det ur-gammal?

När folket och prästerna hörde Jesus var deras reaktion : Aldrig har de hört någon prata som han!!! Och ändå sade han bara det alla redan visste! Att öva sig i tystnad är revolutionärt. Koncept, ideologier och trosföreställningar fylls och sprängs upp av ett vetande, av liv, mening och kraft, men de ideologier och trosföreställningar som stelnat till att vara sig själva nog går under. Samma oerhört kreativa process sker under en skrivarretreat , berättelserna vi berättar fylls av kunskap som vi inte vet hur vi fått. Det är skrivarretreatens paradox.

Och vi som skrivit är bara förundrade och lyckliga. Rikare. Kunnigare. Jag hoppas att jag även i framtiden får vara med om den revolutionära verkstaden tillsammans med skrivare, präster, politiker, lärare, konstnärer…

Kent Danielsson


Philokalia


Att teckna sitt korstecken

http://trisagionfilms.com/project/sign-holy-cross/

 

I vår tradition dock från vänster till höger…


Saint Ephrem the Syrian


Och se! Skåda! ἰδοὺ! Kontemplera!

 

 

 


Meditation and the Church

https://liveanddare.com/contemplative-prayer-and-christian-meditation/

but….. ”Albert Magnus (the “father of Christian mysticism”)”…. en skolastiker ????

how about Augustinus, ökenfäderna, Dionysos Areopagita före 500-talet… och senare Mäster Eckhart 1200-talet…..

 

Följande 77 är mystiker.


Kökarmorgon 1 juli 2018


Praktisk ekumenik – afterkökar

http://anna.ax/aktuellt/

Konstutställning av Anna Sundblom-Westerlund, Kökar församlingshem

 

Återkommen efter tre underbara dagar på Kökar och fylld av nya intryck, ny kunskap och många givande samtal.  Och inspirerad inför nästa års jubileumsfest, fransiskusfesten fyller då 40 år.  Första gången vi deltog var 1979. Då var även Fader Henrik med på festen bland flera hundra andra pilgrimer. IMG_2486

 Ett litet bidrag till allra sist: en berättelse om jordad (???)  ekumenik:

En präst, en pingstpastor och en rabbin tjänade alla som studentpräster vid
ett universitet. De träffades två eller tre gånger i veckan för kaffe och
samtal.
En dag var det någon som påstod att: predika för människor kan inte vara så svårt
En verklig utmaning vore att predika för en björn. Som det ofta är med människor, en sak leder till en annan och de bestämde sig för att var och en skulle gå ut i skogen, finna en björn, predika för den, och försöka få den omvänd.
Sju dagar senare träffades de för att diskutera och dela med sig av sina sina erfarenheter.
Fader Flannery, hade armen i en mitella, gick på kryckor och hade olika bandage på
på flera olika ställen av kroppen. Han berättade först.

”Nåväl,” sa han, ”jag gick in i skogen och när jag träffade på en björn började jag läsa för honom ur katekesen. Men björnen ville absolut inte ha med katekesen att göra och började svinga runt mig och släpa mig längs med marken. Så jag tog snabbt mitt heliga vatten, stränkte på honom och vid Guds Heliga Moder, han blev lika mild som ett lamm. Biskopen kommer ut nästa vecka för att bekräfta det skedda.”
Efter det berättade pingstpastor Billy Bob om sina erfarenheter. Han satt i rullstol, hade en arm och båda benen i gips. I den bästa eld- och svavelstämning  berättade han: ”MINA bröder! Jag gick ut och jag hittade mig en björn. Och jag läste GUDS HELGA ORD för björnen! Men den björnen vägrade lyssna så jag tog tag i honom och började brottas. Vi kämpade ner för en kulle, UPP för en annan och NED IGEN tills vi kom till en bäck. Där slog jag till honom och DÖPTE hans håriga själ.
Och precis som du sa blev han lika mild som ett lamm.
Vi tillbringade resten av dagen tillsammans och prisade Jesus och på onsdag kommer han på bibelstudium.”
Prästen och predikanten tittade ner på rabbinen, som låg i sjukhussängen.  Han låg i en gipsvagga och med båda armarna hängande i två byglar för att avlasta tyngden .
Efter att han samlat all kraft tittade rabbinen upp och viskade: ” Nu när jag ser tillbaka så kanske omskärelsen inte var det bästa sättet att börja.”

Välsignad sommar
yR3iX+L8TY2eW8GBTeAa%Q.jpg

Gunnar Granberg och Stefan Djupsjöbacka samtalar kring keltisk spiritualitet och franciskansk fromhet.


Bild

Glad midsommar

fullsizeoutput_1064


”VAD ÄR DET?” eller ”HUR SKALL MAN GÖRA?”

 


Den heliga Treenighet

Ikonmålaren hade sandpapprat björkbiten som låg framför honom. I eldstaden knastrade och smällde barrveden. Tillsammans med de krossade enbären som kokade till gröt i grytan fylldes det lilla rummet av dofter.
Andrei tänkte: Så här måste skogen ha doftat när klostergrundaren den helige Sergei kom hit; björk, enbär och barrträd.

Sergei som grundat den heliga Treenighetens kloster var allt som oftast i Andreis tankar.
När den nya kyrkan skulle byggas fick Andrei uppgiften att måla ikonen av den heliga Treenighet.
Han sitter vid den nyslipade björkskivan. Nu skall duken limmas över skivan, grundas och torka. Och sedan skall skissen göras och först därefter var det färgernas, pigmentens tur.
Andrei tittade på den blankslipade björkplattan, och mumlade: Den allra Heligaste Treenighet!
Den gudomliga kärlekens Enhet!

Hur skall jag kunna måla det?
Han satte sig vid fönstret, slog upp livsberättelsen om klostergrundren Sergei (som på 1300-talet kom till den plats där han grundade klostret, ca 70 km norr om Moskva) och läste:

”Sergei hade vandrat djupt in i hjärtat av den djupa skogen för att fälla träd till klosterbyggnaden. Månader gick och det enda sällskap han hade var den svarta björn som han tämjde med bröd och honung.”

Andrei kunde nästa känna doften skog, av bröd och honung och han fortsatte att läsa:

”Sergei älskade känslan och doften av trä, han täljde ut leksaker som han gav åt gäster som besökte honom som en gåva åt deras barn. ”

Och Andrei, mumlade… ENKELHET.
Sergei var en enkel människa, han skulle vilja att ikonen av Den heliga Treenighet var ENKEL.
Och Andrei läste hur Sergei gick mil efter mil till fots för att försöka försona makthavarna med varandra och genom hans ord och stämma stillade sig maktens vrede och Andrei tänkte, ja samma sak skulle Sergei önska sig av ikonen den Heliga treenighet, att den skänkte FÖRSONING.

Andrei var trött. Det hade börjat ljusna men han kunde inte sluta att läsa. Och han läser hur klostergrundarer Sergei kallades till Moskva för att bli andlig ledare för hela Ryssland. Ett gyllene kors klätt med rubiner lades i hans hand men han svarade: jag valde fattigdom istället för rikedom i min ungdom. Detsamma gör jag som gammal man.

Och Andrei tänkte ÖDMJUKHET måste ikonen utstråla. Guds ödmjukhet.

Andrei sökte i sitt inre efter ikonens form och färg men hans ögon såg bara den blankslipade björkskivan.
Och när solen hade gått upp tog munken Andrei en brödskiva, bredde på ett tjockt lager med honung för att sedan gå ut i skogen. Där satt han ifrån sig brödskivan på en stubbe. Och Andrei satte sig ned en bit bort på den fällda trästammen. Inom några minuter dök björnen upp. Den trängde sig fram genom buskagen och gick rakt fram mot stubben.
Och när munken Andrei satt där och tittade på när björnen slickade i sig honungen och åt upp brödet önskade han sig att han någon gång skulle få annat sällskap än björnen. Han önskade att änglarna skull komma och besöka honom som de besökte Sergei inte bara i skogen utan vid kyrkan altare.

Och han tänkte på hur det berättades att när klostergrundaren Sergei hade nattvardskalken i handen kunde den lysa och glöda som av eld

Och han tecknade konturerna av nattvardskalken i centrum av skivan. Och han tänkte, röd med vin, röd med Kristi blod, röd av eld.
Han fortsatte teckna tills han var klar.
ENKELHET – änglarnas form
FÖRSONING – ansiktsdragen
ÖDMJUKHET – hållningen
Och Andrei förstod att när klostergrundaren hade sagt nej till det gyllene korset sade han ja till det gyllene sken som kommer från den heliga Treenighet.

Andreis ögon öppnades vida i förundran: björkplankan var inte längre blank och tom.

Han hade målat det som i kristenheten brukar kallas Ikonernas Ikon!

Ikonen är en kopia av Andrei Rublevs ikon. Besöker du Helge Hedmans fb-sida finner du en vacker variant. https://www.facebook.com/profile.php?id=100009924947961

rublev-treenighet

http://larsgerdmar.com/ikonens-teologi/andrej-rubljovs-treenighetsikon/

 

 


Pentecoste – pingst

Pentecost1
Den ortodoxa kyrkans munkar jämför ofta kyrkoåret med solens bana över jorden. Vid jul stiger solen upp över horisonten, vid påsk dansar solen förmiddagsglädje och vid pingst står solen i absolut Zenit.
Inga skuggor, allt är i sig, var bit har fallit på plats i sin egen omedelbarhet.
Inga ord kastar långa skuggor.
Inga planer har baktankar.
Inga handlingar har dolda syften.
Allt är ett. Solen står i zenit.
” Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.”
Det är pingst. Alla bitar fallit på plats. Och på den platsen är det lätt att förstå.
Och lätt att bli till sig.
Men i vår kyrka är pingsten ofta ett problem
Visst sägs det ofta till konfirmander och till församling att pingsten är Kyrkans födelsedag. Jag har alltid varit undrande inför en sådan tanke. Snarare skulle väl kyrkans födelse sägas vara när Jesus föddes i Betlehem. Eller när kvinnorna vid graven ser att den är tom.
Att uppståndelsen inte blivit att betraktas som kyrkans födelsedag utan pingst, det tycks mig synnerligen märkligt.
Pingst är ett problem som man tror har fått en lösning i att man säger att det är kyrkans födelsedag.
Pingst är ett problem så länge helgen handlar om hänryckning, extas och omvändelse. Att sammankoppla kyrkans födelse med sådana känslostormar är att bygga kyrka på lösan sand.
Rowan Williams pekar i några få visa ord på samma sak. Och han låter sig inte fångas av känslostormarna i pingstens eld utan pekar på konsekvenserna. (vem drabbas inte av känslostormar när man upptäcker att det går att kommunicera, att förstå)
Konsekvenser vi ropar efter på arbetsplatser, i familjer, i byapolitik och på världsarenor. Det vill säga kommunicera så att alla förstår.
Lärjungarna ser sig förmögna att bygga broar till människor de aldrig sett, hört och förstått. Det går att kommunicera så att mänskor oberoende av kultur, nation, språk och historia kan förstå. Ty det handlar om människan i sin grund, bortom färg, språk och kultur. Att kommunicera på den rotnivån det är sannerligen kroppsspråk (tungotal som kroppsspråk?)

Förbli… dröj kvar

30Det är söndag
 
förbli
μείνατε
 
Jag är det sanna vinträdet
bli kvar i min kärlek… bli kvar… irra inte omkring och sök över allt.
Bli kvar.
Om du befinner dig i kloster, bli kvar… flytta inte till en annan plats… till ett annat kloster…då blir du som fågeln som lämnar sina ägg och så låter dem kallna..
 
En sökande kom till Svarte Moses— eremiten i öknen… och önskade ett klokt ord… ett visdomens ord… något som skulle förklara och mätta ett hungrigt hjärta…och Svarte Moses svarade: gå sätt dig i din cell och cellen skall lära dig allt.
 
Förbli i mig… stig ut ur det rotlösa sökandet efter nya tankar… nya ideer….. efter nya förebilder…
 
förbli i mig—
 
Vi är så rädda för långtråkighet. Vi är så rädda för att barnen skall få långtråkigt… vi är blir långtråkighetens depression…
 
Och i denna rädsla växer vår oförmåga till stillhet i sinne och kropp…
 
Jag sitter i tystnad varje dag… i ordlös tillbedjan inför altaret… i ordlös bön inför nattvardsbordet…
och där bara växer oron… tankarna vänder sig springer bort på andra vägar… jag tänker-det är väl inte så fruktbart att bara sitta här och betrakta… det finns väl mycket viktager saker att göra… arbete att utföra…ensamma att besöka.. sjuka att trösta… protokoll att skriva och jag sitter här i Sta Anna inför altaret … i tystnad… det börjar krypa i kroppen, det börjar klia i näsan…. måste flytta på mig… måste stiga upp… hur länge skall denna pina vara?
Hur svårt är det inte att Förbli… vara kvar… i SIG SJÄLV.
Och hur svårt är det att förbli i något annat om jag inte står ut med att vara i mig själv?
Verkar som om berättelserna i film, tv och böcker är lett mycket lättare liv än berättelsen om mig. Absolut är andras berättelser lättare att uthärda.
Så vi tänker att om bara mitt liv vore lite annorlunda.. om bara jag hade det eller det… om det bara var så eller så så skulle jag må mycket bättre och framför allt vara en mycket bättre mänska…
 
Förbli i mig… ja hur svårt är det inte… eller snarare vem är det som förblir i den andre om man inte står ut med sig själv.
kyrkofäderna säger… när du blir frestad rör dig inte, gå ingenstans, stå kvar tills frestelsen klingat ut. för om du går så vartän du kommer väntar frestelsen där innan du är framme.
Jag är det sanna vinträdet.
Förbli i mig… bli kvar i min kärlek… håll mina bud… i det enkla… i vardagens rutiner där man utför den ena plikten efter den andra…. och runt hörnet av vardagsplikter, genom vardagens enkelhet lyser solen… likt vårdagsol ur morgonglöd… så jag kan dröja kvar en stund inför altaret i Sta Anna.

”Jag är räddad”

För att tala med Gustav III: Je suis sauvé” – ”Jag är räddad”

Så kanske Svenska akademien längtar efter att utropa inför en väntande skara med journalister.

Bild 2018-04-24 kl. 23.11Ja… här i. den åländska skärgården övernattade Gustav III… på flykt undan upprorisk militär och ett växande misslyckande i Ryssland, projektet som historikerna beskriver så

”Äntligt fick så kungen sitt krig. Det gick dock inte riktigt som väntat. Motgångarna hopade sig, krigsfolket dog i tiotusental i tyfus, hästarna föll samman av svält, officerarna gjorde myteri och en brydd Gustav III rådfrågade en madam Arvidson som spådde i kaffesump”.

Efter en natt i Kumlinge prästgård får han beskedet att danskarna anfaller Sverige. Då förvandlades den flyende Gustav III till en konung som hastar hem för att rädda sitt land. ”Jag är räddad”.

Plaketten avtäcktes i samband med Prästgårdsbackens teaterföreställning ”Gustav III i Kumlinge prästgård”.

Har ni flera spännande berättelser som kan ingå i Skärgårdssommar 2018? Kontakta mig på tel 0400367742


Tredje veckan efter påsk

eac6a2139b21ca97b337b70fb042bcb7Det är söndag.
Hjärtats dag. Inte direkt kardiologernas specialområde utan det nytestamentliga hjärtats dag. καρδία.
”Var inte oroliga i er hjärtan” skriver evangelisten Johannes i grundtexten.

Μὴ ταρασσέσθω ὑμῶν ἡ καρδία  

Och med hjärtat menas mitt absoluta centrum. Jag kan säga att du finns i mitt hjärta. Och då menar jag i min grund, i min botten, i min puls och i mina andetag, i mitt handlag. (Tack, tack, tack). Och så klart i mina tankar.
”Du finns i mitt hjärta”. Jag älskar det uttrycket och vet det.

Ja tänk vad långt borta det är ifrån att klä världen i idéer och föreställningar.

Och tänk vad nära det är till den ordlösa bönens gåva och meditationen.
Det är söndag i en tid när hjärtat blivit så förkrympt att där ryms bara känslor, ingen själ, inget förstånd och inget handlag. Ja, det är söndag i en tid då den nya bibelöversättningen lämnar bort ordet hjärta och då heter det: ”Känn ingen. oro:”

Det är söndag i en tid där ordets djupa innebörd bevarats i de gamla riterna.
Det är söndag i en tid när ordet ”hjärta” har sin ursprungliga betydelse vid begravningar.
”Du finns i vårt hjärta kvar” brukar man säga och då betyder det nog mer än i våra känslor. Det betyder i våra minnen, i vår längtan, i våra tankar, i våra pulsslag och många gånger … du finns i mina sinnen kvar, det går inte att sudda ut dig. (och den sorgen finns i så många andra sammanhang än begravningar, vid separationer tex.) Men jag har varit med om att på blomsterkransen läsa” Du finns i vår hjärna kvar.” Ett trettio år gammalt minne. Inte ens en neurolog och hjärnforskare säger så idag.

Så ”Var inte oroliga i era hjärtan”! Tveka inte i stegen. Våga vila i andetagen. Lita på handlaget. Känn din puls. Ta emot liv. Det är: ”Tro på Gud och tro på mig.”


Andra veckan efter påsk


vår

https://www.huffingtonpost.com/entry/cherry-blossom-photos_us_5acbac2de4b07a3485e737bf

 


Vår i skärgården


Den gömda bilden

… från påsk mot Kristi himmelsfärd. Den gömda bilden i Sta Anna kyrka… bakom orgeln. Ett gäng med lärjungar till vänster blickande ner på marken och till höger upp mot himmelen medan ett par ben med vidhängande fötter håller på att försvinna i molnet. En förtjusande naivistisk konst.

 


Hymn for Good Friday in S:ta Anna Church Kumlinge


Skärtorsdag


En präst tjänsteresa i den åländska skärgården

Tjänsteresa.

Det finns dagar i en skärgårdsprästs liv som är endast en fjäder av ett vingslag borta från det oskapat himmelskt sköna.


Stående på månen omgiven av solen

 

På 1400-talet när bilden av den ”Apokalyptiska madonnan”  målades var det ett avsnitt ur Uppenbarelseboken som var inspirationskälla.

Månen står som symbol för det kvinnliga  och solen för det manliga. Genom de två symbolerna skildras medeltidens föreställning om Marie obefläckade avelse.

Man ifrågasatte aldrig att Maria var jungfru när hon blev havande. Den saken var helt klar.  Svårigheterna infann sig när man grubblade på hur en syndig människa kunde föda Guds son. Lösningen blev att Maria som en person hade fötts utan arvssynd, obefläckad.  

”Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. ”
UPPENBARELSEBOKEN KAPITEL 12:1-3


Bild

Höger eller vänster? Båda!

leftbrained religion


Att riva sönder sina kläder

 

 

Har ser vi den berömda bilden av när Kajafas börjar slita sönder sin klädnad till ett tecken på att han hört det oerhörda sägas. Den oerhörda hädelsen.

När Gud visar sig för Moses i ”den brinnande busken” och svarar på frågan om vad Han heter, säger Han rätt och slätt, ”Jag är den Jag Är” (2 Mos 3:14).

När Kajafas frågar Jesus vem han är säger han: Jag är.

Sedan kom törnbusken till användning igen.

PÅ FLERA ställen i Bibeln sägs det att personer rev sönder sina kläder. Detta kan verka märkligt för någon som läser Bibeln i dag, men bland judarna var det ett sätt att ge uttryck åt starka känslor, som förtvivlan, bedrövelse, förödmjukelse, vrede och sorg.

När Ruben upptäckte att hans bror Josef hade blivit såld som slav och att han därför inte kunde befria honom som han hade planerat, ”rev han sönder sina kläder”. Och när deras far, Jakob, trodde att Josef hade dödats av ett vilddjur berättas det att han ”rev sönder sina mantlar”. (1 Mos. 37:18–35) Job ”rev sönder sin ärmlösa överklädnad” när han fick veta att alla hans barn var döda. (Job 1:18–20) En budbärare kom inför översteprästen Eli ”med sina kläder sönderrivna” när han skulle rapportera om att israeliterna hade förlorat en strid, att Elis två söner hade dödats och att förbundsarken hade erövrats. (1 Sam. 4:12–17) När Josia fick höra lagen uppläst och förstod att folket hade handlat fel ”rev han sönder sina kläder”. (2 Kung. 22:8–13)

Vid rättegången mot Jesus ”slet översteprästen [Kaifas] sönder sina ytterkläder” och anklagade felaktigt Jesus för att ha hädat. (Matt. 26:59–66) Enligt rabbinsk tradition skulle den som hörde Guds namn hädas riva sönder sina kläder. Men en rabbinsk källa från tiden efter att templet i Jerusalem hade blivit förstört säger: ”Den som nu för tiden hör Gudsnamnet hädas behöver inte riva sönder sina kläder, eftersom vi i så fall bara skulle ha trasor kvar.”

 

Gud är ett verb!

av: Ola Wikander

”Gud är ett verb” syftar på något mycket konkret – namnet Jahve är en verbform. Följ med Ola Wikander på en språkhistorisk resa.

JHVH. YHWH. Jahve. Jehova. Få namn i världshistorien har varit föremål för så mycken spekulation och så stor vördnad. Det är om det namnet Leonard Cohen skrev: You say I took the Name in vain, but I don’t even know the name … and if I did, well really, what’s it to you?

Det är det namnet som generationer av kabbalister – judiska mystiker – har ägnat sig åt att fundera över. Det är det namnet vars fyra hebreiska bokstäver vi än i dag kan finna dolda här och var i många svenska kyrkor. Det är det namnet som i religionshistorien har gjorts alltmer mystiskt, i och med att vi inte ens säkert vet hur det ska uttalas.

Den antika hebreiskan skrevs till stor del utan vokaler, så det man faktiskt skrev ner var bara konsonantskelettet Y-H-W-H (eller med en lite mer försvenskad återgivning J-H-V-H – de hebreiska bokstäverna är desamma). Masoreterna var de medeltida, judiska skriftlärda som förde vidare den hebreiska bibeltexten. De satte in vokalpunkter och vokalstreck för de flesta ord, men just detta mest högheliga namn fick inte sina egna vokaler. I stället skrev man in vokalerna från ett helt annat ord, som man ansåg borde uttalas i stället för det heliga namnet. Detta eftersom namnet vid det laget blivit alltför sakrosankt för att ens ljudas. Det andra ordet var ʾǎḏōnāy, ’min Herre’ eller ’Herren’, och när kristna lärde på 1200-talet läste samman vokalerna från det ordet med konsonanterna JHVH fick man så den helt artificiella formen Jehova. Som Ivan Engnell skriver i sin grammatik i gammaltestamentlig hebreiska: ”Den saken är i alla fall viss, att så har Israels gud aldrig hetat.” Traditionen att återge JHVH-namnet med Herren går igen i dagens Bibel 2000.

Det fanns också några kortare former av namnet, som motsägelsefullt nog faktiskt ges vokaler i den medeltida hebreiska texten. En av dessa kortvarianter är Yāh (som om man är noggrann ska uttalas med ett hörbart, utandande h i slutet), och den andra är Yāhû, som framför allt förekom i slutet av människors egennamn. Några exempel på detta mycket vanliga israelitiska namnskick är Zĕkharyāhû (’JHVH minns’, i svensk form Sackarias, Zakarias eller Sakarja), Yĕšaʿyāhû (’JHVH räddar’, ursprunget till vår variant Jesaja och den lite mer grecicerande formen Esaias, som i Tegnér), ʾĔlîyāhû (Elia eller Elias, ordagrant ’JHVH är min Gud’), Nērîyāhû (Neria, ’JHVH är mitt ljus’) och ʿĂzaryāhû (Asarja, ’JHVH hjälper’). De här namnen som slutar på -Yāhû förekommer ibland också med kortvarianten Yā(h), och det är därifrån vi – via grekiskan och latinet – fick varianter som Jesaja. Andra former av JHVH-namnet kunde också stå först i personnamn. Då fick man varianter som Yô-nātan (Jonatan, ’JHVH ger/gav’), Yô-rām(’JHVH är upphöjd’) och Yĕhô-šāfāṭ (Josafat, ’JHVH dömer/dömde’).

Denna typ av namn var egentligen inte alls unik för den israelitiska folkgruppen. Frågan var mest vilken gudomlighet det var som man satte som ena halvan. Det finns belagda feniciska namn som ʾEšmun-ʿazor (’Eshmun hjälper’, samma -ʿazor som ʿǎzar i namnet ʿĂzaryāhû/Asarja), och denna typ av personnamn fortsatte in i historien. Så har vi till exempel den karthagiske generalen Hannibal, som kämpade mot romarna (Ḥanni-baʿl, ’Baal är nådig’, jämför med det israelitiska namnet Ḥǎnanyāhû/Chananja/Ananias, ’JHVH är nådig’) och hans bror Hasdrubal (egentligen ʿAzru-baʿl, ’Baal är hans hjälp’).

Från de olika varianter som faktiskt har vokaler (Yāhû, Yāh, Yĕhô-, Yô-) kan man få en del idéer om hur den israelitiske gudens namn kan ha uttalats, i alla fall i sin kortare form. Ännu mer hjälp får vi av antika transkriptioner till andra språk än hebreiska, från en tid innan namnet blev så högheligt att det inte fick uttalas. Här finner vi dels varianter som -yaʾû eller -yāwa på akkadiska (språket i Assyrien och Babylonien), där det första verkar avspegla den kortare versionen av namnet, medan den andra ser ut att motsvara den längre formen JHVH/YHWH. (Väl att märka är att akkadiskan inte har något enkelt h i sitt ljudsystem, så den bokstaven kunde de inte återge.) När vi kommer till århundradena runt vår tideräknings början finner vi också återgivningar på grekiska, och där hittar vi varianter som Iaō, Iaoue, Iabe och Iabai (inte heller grekiskan har något h som en egen bokstav). De grekiska stavningarna av namnet förekommer bland annat i papyrustexter med magiska formler från Egypten, där man inte hade något emot att blanda referenser till egyptiska gudar med Jahve och någon gång också Jesus. Från dessa olika återgivningar (och hebreiskans ljudstruktur) har man i modern tid slutit sig till att YaHWeH (eller JaHVeH) är det mest sannolika antika uttalet av namnet – eller som det brukar återges i svensk prosa, Jahve.

Det ursprungliga uttalet föll alltså i glömska redan under de sista århundradena f.Kr., och ordet kom att ersättas med andra (ofta alltså ʾǎḏōnāy, ’Herren’ eller ’min Herre’). I Qumranhandskrifterna (Dödahavsrullarna) kan man se hur JHVH-namnet höll på att få denna upphöjda och tabubelagda roll: ibland har de texterna bara punkter i stället för de fyra bokstäverna, och ibland är namnet skrivet inte med det ”vanliga” hebreiska alfabetet, som israeliterna plockade upp under den babyloniska exilen på 500-talet f.Kr., utan med den äldre varianten, det så kallade paleohebreiska alfabetet. Det är lite som om vi alltid skulle skriva ordet Herren eller Gud i frakturstil (i 1917 års bibelöversättning återges JHVH alltid som HERREN, med stora bokstäver, vilket på ett sätt påminner om denna konvention).

Och detta gudsnamn är alltså kanske ett verb. Vad betyder då det?

För det första är det så att själva ordet just ser ut som en verbform. Ordbegynnelsen ya- påminner mycket om det sätt på vilket man på hebreiska bildar formen tredje person singularis maskulinum imperfekt(imperfekt betecknar i hebreisk grammatik inte normalt en dåtidsform, utan är en form som bland annat betecknar ”imperfektivitet”, alltså att verbets handling utförs under en utdragen tid eller liknande). Sådana former hittar vi i ord som yāqûm (’han reser sig’), yā’ûr (’han lyser’), yaʿǎvoḏ (’han tjänar’), och med en annorlunda vokal i ord som yikhtōv (’han skriver’), yišmōr (’han skyddar’) och yēlēkh (’han går’). Ordet YaHWeH ser mycket ut som en sådan form.

Frågan är då vilket verb en sådan form skulle komma från. Den vanligaste och mest klassiska förklaringen är att det skulle röra sig om den verbrot som på hebreiska har konsonantskelettet h-y-h eller h-w-h. Detta verb betyder i grunden ’vara’ eller ’bliva’. Utgående från detta skulle YaHWeH kunna betyda något i stil med ’han är’ eller (med en lite annan språklig tolkning) ’han låter vara’, det vill säga ’han skapar’.

Tolkningen att verbet skulle betyda ’han är’ går långt tillbaka i tiden – faktiskt ända in i den hebreiska bibeln själv. Detta händer i Exodus 3:14, när Jahve uppenbarar sig för Mose ur den ”brinnande busken”. Mose frågar då vad den gud heter som talar till honom. Då får han svaret:

ʾehyê ʾǎšer ʾehyê

Dessa är de tre kanske mest omdiskuterade orden i hela Gamla testamentet. Orden kan rent grammatiskt betyda ungefär ’jag är den jag är’, ’jag blir den som jag blir’, eller för den delen ’jag är den jag kommer att vara’. Den första översättningen är den man oftast ser. Den grekiska bibelöversättningen Septuaginta återger uttrycket med egō eimi ho ōn (’jag är den varande’), ett uttryck som nästan känns präglat av platonsk filosofi. Hur som helst brukar man anta att poängen med denna gudomliga självdefinition är just att göra en analys av varifrån namnet Jahve ursprungligen kommer. Om Jahve betyder ’han är’ är det också logiskt att den guden kallar sig själv för ’jag är’ när han får frågan om vad han heter. Denna kända passage säger i och för sig ingenting om huruvida denna tolkning av namnet är historiskt korrekt eller inte, men den visar hur en av Gamla testamentets många författare tänkte sig saken.

På många sätt kan det framstå som träffande och naturligt att namnet på den hebreiske guden både har tolkats som, och eventuellt faktiskt också är, en verbform. Det hebreiska språket är mycket starkt upphängt vid och koncentrerat på just verb.

Ur ett språkmystiskt perspektiv är det också logiskt att se gudsnamnet som uppbyggt av ett verb som har att göra med ’att vara’: ett sådant namn innefattar idémässigt de dubbla och till synes motsägelsefulla egenskaperna att guden tänks vara evig och i någon mening oföränderlig, men ändå handlande. Gud blir så att säga ett verb i och med sin aktivitet, men ett verb som i sig betecknar ihållande och förblivande varande – för många teologiska tänkare det mest ”varande” av allt.

Denna typ av spekulation hör dock den medeltida, av hellenismens filosofiska tänkande präglade diskussionen till. Om man i stället ska tala om vad som faktiskt verkar vara det historiska ursprunget till namnet Jahve finns det i alla fall en del att gå på. Många idéer i Gamla testamentet har paralleller i texter från andra delar av den antika Främre orienten – inte minst kilskriftstexterna från Ugarit i Syrien. Många av de bilder och berättelser som appliceras på Jahve har också sådana paralleller, däremot inte själva namnet. Många andra begrepp ur den hebreiska bibeln står att finna i de ugaritiska texterna, men inte just namnet Jahve – vilket antyder att detta gudsnamn inte kommer ur den gemensamma nordvästsemitiska mylla, ur vilken den israelitiska religionen växte fram.

Det första ställe där vi finner något som påminner om JHVH-namnet är i stället i området söder om Kanaan, där egyptiska texter berättar om ett folk benämnt šɜsw (ett ord för beduiner; uttalat ”shasu” av moderna egyptologer). Dessa shasu kopplas i en egyptisk text till namnet yhwɜ, och verkar där syfta på en folkgrupp i nordöstra Sinai eller Edom. Detta innebär att det låter som om några av dessa beduiner kopplades till namnet Yahu, och det är ett inte helt ovanligt antagande att det syftar på ett tidigt, nomadiskt folk som dyrkade något slags version av Jahve. Tanken stämmer väl med ett antal texter som antyder en koppling mellan Jahve och sådana sydliga områden, och framställer det som om det är därifrån den israelitiske guden kommer – i bokstavlig mening.

Man har också associerat en sådan anknytning till själva berättelsen om hur Mose ska ha fått gudsnamnet uppenbarat ur den brinnande busken: han ska då ha befunnit sig i Sinaiområdet. Vad allt detta egentligen säger om Jahves ursprung är naturligtvis inte lätt att avgöra – bland en del har det varit vanligt att i dessa spridda antydningar försöka hitta något slags bekräftelse på berättelsen om uttåget ur Egypten och invandringen i Kanaan, men det är viktigt att inte dra för långtgående slutsatser ur alltför magert material. Trots det är det onekligen intressant att den israelitiske guden ursprungligen inte verkar höra hemma i det palestinska kärnlandet utan i någon mening tycks vara ”importerad” – vad man nu ska lägga i en sådan förmodan.

Naturligtvis är JHVH inte den enda benämning på Gud som man finner i den hebreiska bibeln; orden och benämningarna för den israelitiske guden varierar ofta på ett iögonfallande sätt. Just skillnaden i gudsnamn var ett av de viktigare skälen att man under sent 1700- och 1800-tal insåg att Pentateuken (de fem Moseböckerna) bestod av ett antal olika källor – ibland kallar de gudomen för Jahve, ibland bara ʾĔlōhîm (’Gud’). Den klassiska versionen av denna ”uppdelning” av Moseböckerna i olika källor räknar med fyra lager: Jahvisten eller J, som redan tidigt använder JHVH-namnet, Elohisten eller E, som använder ʾĔlōhîm, Deuteronomium eller D, som framför allt finns i Femte Mosebok, och som är ytterst koncentrerad till att Jahve endast får dyrkas i Jerusalem och ingen annanstans, samt den så kallade Prästskriften eller P, som också använder namnet ʾĔlōhîm, men har många speciella drag, som en stor upptagenhet av gudstjänst och liturgiska regler – samt en förkärlek för långa listor.

Men det finns också andra intressanta gudsnamn i Gamla testamentet; i en del fall rör det sig antagligen om gamla namn på vad som ursprungligen varit alldeles egna gudar. Dessa har sedan identifierats med Jahve, som allteftersom monoteistiska idéer vann insteg i den israelitiska religionen ”sög upp” motiv (och namn) som ursprungligen applicerats på andra gudar. Några sådana exempel är de namn som börjar på ordet ʾĒl. Detta är det gamla, allmänsemitiska ordet för ’gud’ (släkt med arabiskans Allāh, akkadiskans ilum och ugaritiskans ʾilu), men det var också namnet på en viss kanaaneisk gudom och på ett antal gudar som hade ordet som del i sitt namn.

Ett sådant exempel finner vi i Genesis (Första Mosebok) kapitel 14, där Abraham efter ett kort inhopp i världspolitiken (uppror och krig mellan kungar dyker upp här) möter en präst vid namn Melkisedek, som sägs vara präst åt ”Gud den Högste”, eller ʾĒl ʿElyôn på hebreiska. Detta är antagligen från början namnet på en kanaaneisk lokalgud.

Ett annat sådant, mycket gammalt och speciellt, gudsnamn är det egenartade begreppet ʾĒl Šaddāy, som används som namn på Gud på ett ganska stort antal ställen i Gamla testamentet, inte minst i Pentateuken. Jag skulle gärna vilja berätta vad detta namn betyder, men i vissa fall är det bäst att vara ärlig: vi vet helt enkelt inte säkert vad benämningen ʾĒl Šaddāy innebär. Det första ordet, ʾĒl, är inget problem – det är åter det allmänsemitiska ordet för ’gud’. Men den andra halvan är konstigare. Man har föreslagit att det ska ha att göra med akkadiskans šadû, som betyder ’berg’, men det är högst osäkert. Septuaginta återger ofta ordet med pantokratōr, ’allhärskare, allsmäktig’, vilket mest är en gissning. Bibel 2000 har valt ”Gud den Väldige”.

Särskilt intressant är att ordet finns belagt i en lite annan variant utanför Bibeln, nämligen i den så kallade Deir Alla-inskriften. Denna inskrift upptäcktes i Jordanien 1967. Den berättar om siaren Bileam, Beors son (också omnämnd i Bibeln i Numeri, Fjärde Mosebok, kapitel 22–24, bland annat tillsammans med en talande åsna), som får en nattlig vision av hur gudarna bestämmer sig för att skapa kaos i världen. Dessa gudar kallas just šaddayin, vilket verkar vara en pluralform av det ord vi har i Šaddāy – något som visar att ordet uppenbarligen var känt utanför den hebreiska bibeln.

Gudsnamnet ʾĒl Šaddāy har fått ett lite oväntat modernt efterliv. År 2011 utkom nämligen ett tv-spel till Playstation 3 med just namnet El Shaddai – och undertiteln Ascension of the Metatron. Spelet tar upp en berättelse om hur ett antal gudomliga väsen eller ”gudasöner” i Genesis kapitel 6 tar sig hustrur bland människorna och får avkomma, de så kallade nĕfîlîm. Dessa halvmänskliga avkomlingar ser i spelet ut som ett slags jättelika hattifnattar, som har den obehagliga och lätt tragiska vanan att ideligen äta upp varandra. El Shaddai – Ascension of the Metatron är ett av de absolut vackraste tv-spel som finns – det ser ut som art nouveau, och musiken är förtrollande. Och på det typiskt japanska sättet innehåller det hur mycket religionsblandning som helst. Hjälten är Enoch (känd bland annat från de apokryfiska Henoksböckerna), hans medhjälpare heter Lucifel (!). Den senare är klädd i japansk mörk kostym och sparar spelet genom att då och då ringa upp Gud via sin mobil (!) och berätta hur det går för huvudpersonen. Omdiktning, minst sagt. I början påpekar spelmakarna att spelet inspirerats av äldre religiösa texter och skapats av ett multikulturellt arbetslag av många olika konfessioner. Ett helt galet spelkonstverk, och helt genialt.

Här ser vi alltså hur benämningar på en sedan många tusen år dyrkad främreorientalisk gudom fortplantar sig in i samtidskulturen. Och hur ett till synes outtalbart gudsnamn, som kanske föddes bland nomadstammar på gränsen mellan Palestina och Sinai, togs upp av det israelitiska folket, korsades med idéer från lokalkanaaneisk religion och till sist – via judendom och kristendom – spreds över världen, gavs nya vokaler, tolkades som utsagor om ett evigt väsen som inom sina konsonanter bar hela världen – ett namn vars bortglömda uttal blev ett tecken på själva dess gudomlighet.

Ola Wikander är doktor i Gamla testamentets exegetik och lärare i klassisk hebreiska. Artikeln är ett omarbetat utdrag ur hans bok Gud är ett verb – tankar om Gamla testamentet och dess idéhistoria (Norstedts, 2014).


måndag tredje veckan i fastan


Drottning Kristinas postväg

fullsizeoutput_e03

 

UR KOMMANDE UTGÅVA AV ”SKÄRGÅRDSSOMMAR 2018”

Drottning Kristinas postväg var inte en skrivbordprodukt tillkommen med hjälp av medeltida kartor och politiker utan följde den rutt som sedan 1200-talet använts av pilgrimsvandrare som sökte sig ut i Europa.

Postvägen mellan Stockholm och Åbo och med tiden vidare österut är en historisk färdled som uppkom under stormaktstiden då behovet av en snabb postgång inom riket blev uppenbar.

Postvägen inrättades officiellt 1638 av drottning Kristina som vid 6 års ålder blev drottning av Sverige. Då hade budet om hennes fars, Gustav II Adolfs död vid slaget i Lützen tagit över en månad att färdas från slagfältet till slottet.

Så postvägens grund består av alla de tidigare pilgrimernas fotsteg.

Postreformen innebar att särskilda postbönder utsågs för att sköta posttransporterna längst postvägen som budkavle hela vägen mellan Stockholm och Åbo. Bönderna i skärgården delades in i postrotar med så många män som behövdes för att bemanna en postrotebåt.

”Drottning Kristinas postordning bestämmer i detalj hur posten ska forslas längs särskilda poststigar. Den edsvurne postdrängen skulle springa ”igenom natt och dag, oaktandes vad väder som vara kan”.

Som ett tecken på sin viktiga uppgift hade han en vapenplåt på bröstet. Till skydd mot rövare och vilda djur fick han tjänstespjut och med posthorn skulle han signalera sin ankomst till nästa station.

Farten var inte föraktlig. Två mil i timmen skulle han ta sig fram. Om han sölade blev han avsatt och kastades i fängelse i åtta dagar på vatten och bröd.≈

För att hjälpa den löpande postiljonen skulle bönderna längs poststigen röja och bereda väg. Över bäckar och moras skulle bräder och stockar läggas ut. Stättor skulle byggas över alla gärdesgårdar – de var många vid denna tid. Och det var den rakaste vägen som gällde, inga ”krokota landsvägar” fick förekomma.” Populär historia

Då skulle alltså den medeltida pilgrimsvägen ha sträckt sig från Grisslehamn över Eckerö vidare till Bomarsund, Vårdö och med segel till Kumlinge. Efter Brändö, där kyrkan är helgad åt pilgrimernas helgon S:T Jakob, rodde man vidare till Gustafs och Töfsala Heliga korsets kyrka.

 

”Under trettio år i mitten av 1800-talet dog 24 svenska båtsmän medan de förde post och passagerare över Ålands hav. Och förhållandena på den åländska sidan var inte bättre. Eckerö kallades ”Änkornas ö” eftersom så många gårdar stod utan män.

Halshöggs av isen

Omskriven är en färd som startade den 8 februari 1847 från Signilskär. I början gick färden lätt. Havet bestod av tunn blåis. Men det blåste upp och isen brast efter halva resan. Då satte besättningen segel och de lyckades ta sig så nära kusten ”att de kunde se vattnet, som runnit ned och frusit längs bergsväggarna”.

Då mötte fast men tunn is igen och Johan Erik Göransson, en av postförarna, fick ta fånglinan och gå för om båten och dra. Plötsligt brast isen och han gick igenom. Samtidigt sköt isen ihop och han blev bokstavligt talat halshuggen. Huvudet låg kvar på isen, kroppen försvann i djupet.

Trots att det bara var några kilometer kvar till land lyckades den övriga besättningen inte ta sig dit. I en vecka låg de hjälplösa och drev i isen. På morgonen var det tjugo grader kallt. Maten tog slut. Först den 14 februari släppte isen sitt grepp och de lyckades ta sig in till närmaste land vilket var Arholma på svenska sidan. Samtliga överlevde, men en passagerare, pigan Anna Maria Eriksdotter från Hammarland, fick båda benen amputerade.

Den gräsliga historien om halshuggningen i isen har Albert Engström använt i en berättelse publicerad i Pingst år 1913. Hans kända novell ”Isbåten Pilens sista resa” handlar också om några Väddöbors kamp ute på havsisen. Engström kände Grisslehamn väl sedan han köpt hus och ateljé strax intill posthuset. Ateljén är i dag museum och en isbåt, ”Simpan”, byggd 1849, finns bevarad på Postmuseum i Stockholm.

De sista resorna med seglande svenska postbåtar genomfördes 1870. Den sista färden med isbåt sex år senare. Att den riskabla trafiken lades ner berodde på att ångbåtar vid denna tid börjat trafikera sträckan Stockholm–Åbo–Helsingfors. Åländska isbåtar gjorde dock postresor i ytterligare ett tiotal år.

Erling Matz är sjöhistoriker och författare med skärgård och båtar som specialitet.

 


2 mars


Morgonmeditation i Sta Anna tisdag andra veckan i fastan

leftbrained church


Andra veckan i fastan


2 sön i fastan

 

 

 

 


Musikmeditation under valven


1 sön i fastan

959966

Left brain: I am the left brain. I am a scientist. A mathematician. I love the familiar. I categorize. I am accurate. Linear. Analytical. Strategic. I am practical. Always in control. A master of words and language. Realistic. I calculate equations and play with numbers. I am order. I am logic. I know exactly who I am.

Right brain: I am the right brain. I am creativity. A free spirit. I am passion. Yearning. Sensuality. I am the sound of roaring laughter. I am taste. The feeling of sand beneath bare feat. I am movement. Vivid colors. I am the urge to paint on an empty canvas. I am boundless imagination. Art. Poetry. I sense. I feel. I am everything I wanted to be.


Fastlagstisdag

https://svenska.yle.fi/artikel/2015/02/13/feta-bullar-och-pulkakning-vad-da-fastlag

”Den protestantiska kyrkan satte stopp för riktigt festande, men i katolska länder är det ju verklig karneval inför fastan”

https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/fettisdagen

 

 

 

 

Norge: Vannbakkels

Den norska varianten av semla har stora likheter med den svenska, fast den innehåller ofta något annat än mandelmassa, som vaniljkräm och/eller bär. Basingredienserna är annars vatten, margarin, vetemjöl och ägg.

Danmark: Fastelavnsboller

Många svenskar skulle troligen känna sig bekväma även med en dansk fastelavnsbolle. Ägg, mjöl och en skvätt socker är ingredienser även här, men fyllningen är en aningen mera avancerad historia än bara en klump mandelmassa, enigt danska Arla.

Tyskland: Faschingsdienstag

Den tyska traditionen finns i en rad varianter varav många inbegriper någon form av karnevalsfirande och fest. Traditionen finns även i Österrike och Schweiz. Donuts-liknande bakverk samt tyska klassiker som korv förekommer på borden.

Spanien: Omelett och pudding

Även i Spanien är det karneval i Madrid, Barcelona och på många andra håll som särskilt manifesterar fettisdagen. På borden förekommer Leche Frita, en mjölkpudding med hölje av mjöl och ägg, tortillas och olika sorters omelett.

New Orleans: Mardi Gras-party

Mardi Gras betyder ”fettisdag” på franska och firandet spänner över stora delar av den fransktalande världen. Men ingenstans är det troligen så galet som i New Orleans, Louisiana – den som en gång promenerat genom French Quarters när karnevalen brakar loss minns det för evigt. Förutom all billig öl i plastglas så är maten till stor del klassisk cajun året om i den här delen av USA.

England, Kanada, USA: pannkakor

Stora delar av England USA och Kanada som inte omfattas av det franskinspirerade Mardi Gras-firandet festar istället loss på pannkakor – fettisdagen är även pannkaksdagen, benämnd som ”Shrove Tuesday” i Storbritannien.

 

https://www.facebook.com/sharer/sharer.php?u=https://svenska.yle.fi/artikel/2013/02/11/fastlagstisdag-med-bullar-och-ris

 


BLÅMÅNDAG

Blåmåndagen, även blå måndag eller svart måndag, är ursprungligen måndagen efter fastlagssöndagen.  Blåmåndag kallas även bull-, fläsk- eller korvmåndagen.

Namnet kommer från tyskans ”Blauer Montag”, kanske från den tid då man under fastlagen klädde (sydtyska) kyrkor i blått. Eftersom fastlagstiden var en tid med karneval och upptåg, övergick snart betydelsen till att bli ”arbetsfri dag”. Förr tog sig gärna hantverkargesällerna ledigt på måndagarna, så kallad frimåndag (förbjudet i skråordningen av år 1669).

En tradition i Bohuslän var att sota skorstenarna på svart måndag.

I norskan och danskan har ordet blåmåndag betydelsen ”arbetsfri dag”. I Finland förekommer flera olika benämningar på måndagen. I Österbotten kallas den för mulimåndag (mulen måndag) och kråkmåndag. I Nyland för frimåndag och blåmåndag. I Åboland för mulimåndag och blåmåndag.

Lynne B. Bissonnette, MD:

”The left brain is a disembodied thinker; I think therefore I am. It relates to the body as like a machine that it wants to control and enhance for its own power. My left brains knowledge is built on the data received from my right brain. My left brain creates representations of the data it receives and it knows only its own representations. The left brain mechanistically rearranges data like kids creating things out of Legos.  It takes fragments and creates the whole from parts it manipulates. It invents ingenious structures and systems and it has made magnificent discoveries and advancements in science theology and philosophy. With the left brain I can create rational proofs. I can create rational proofs for the existence of God but I can never experience God face-to-face”

 

 

Dr. Bissonnette graduated from the University of California, Irvine School of Medicine in 1973. She works in Portland, OR and specializes in Psychiatry.


I Am What I Am

”The right brain experiences everything in the present moment. All our experiences of the world and all our internal bodily experiences come into our right brain. All exterior experiences as well as interior and spirit experiences, everything that’s going on in your gut,  your heart, your skin, your muscles, your chest etc go right to the right brain and therefore our sense of self is what we would call embodied, our right brain sense of self is embodied. I am what I am.

I live my body I don’t live in it I am my body. The right brain receives also from neurons that we call mirror neurons and these are neurons that experience another person’s emotions and motives so if you knock me down my mirror neurons are going to tell me immediately whether it was an accident or whether you were actually feeling hostile towards me.”

 

” The left brain does not experience life directly, it’s never in the present, never in the lived moment.”

”You can’t experience God or the liturgy, if you’re not in the present.”


Den vänstervridna hjärnforskningen

Ja… en stor del av den hjärnforskning som intresserar verkar tycks handla om den västra hjärnhalvans uppgifter.

Den vänstra hjärnhalvans världsuppfattning har blivit till vår kulturs enögda förklaringsmodell. Vår kulturs vänstersyndrom är alltså inte politiskt utan neurologiskt.

MEN:

”the right and left brain have different answers to fundamental questions what is valued what is truth what is knowledge”

”the left brain has superior analytical capacities but it can be irrational when its reason is separated from truth.  Each hemisphere of the brain, the right and the left, has the ability to collaborate with each other, to act independently of the other or to inhibit the other or shut the other one off completely”

” The right brain is what is experiencing the now, the right brain experiences life directly in the moment the left brain does not experience life directly.

”professor Romero spoke about that this morning earlier today, he he said that we receive everything through our senses and that’s absolutely right. We receive everything through our right brain, the left brain receives all information and all data from the right brain, it goes from the right brain into the left brain but the left brain does not experience it like the moment directly even though the communication from right to left brain occurs within seconds with the left brain receives is always in the past andnot in the present moment.”

 

 


Det är söndag – kyndelsmäss

smoner2

4 oktober 1669 dog en av vår kulturs allra största konstnärer. Redan som tjugotvååring var denne mjölnarson Rembrandt van Rinj ett stort namn och målar ett beställningsverk där man ser rakt in i ett stort tempel och i centrum står en man som håller ett barn.
63 år gammal dör Rembrandt, ensam, nästan blind och utblottad.
I hans arbetsrum står en ofullbordad målning. Kvarlämnad på staffliet bland allt annat bråte.

Och målningen:
En gammal man med ett barn. Allt i bakgrunden är höljt i mörker utom profilen av den gamle mannens hustru Hanna.
Nästan slutna ögon och en halvt öppen mun, som om han sade något. Långt vitt skägg, tunt grånat hår. Nästan blind.
Men SKÅDAR ändå.
Skåda och se är inte samma sak.

Ser gör man med sitt öga. Och med sin hjärna.
Skådar gör man med sitt liv och med sitt hjärta.
Skådar gör man med alla dagar man bär på sina axlar, med alla steg man tagit för andra, med alla dessa gånger man vänt andra ryggen. Skådar gör man med alla rynkor över tinning, kind och hals. Med alla suckar och andetag. Och med pulsens uppfyllda längtan.
Så målas Symeon. Det är som om huden sjöng. Som om blicken lyste inåt. Som om hans händer ljöd av en enda sång :
Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen

Det är som om Rembrandt målat sig själv.

Eller mig.

 

 

brodsky kyndelsmäss

 

ur boken

”Språket är gud: anteckningar om Joseph Brodsky” av Bengt Jangfeldt


the Brain and the Liturgy

that’s why Plato said musical training

is a more potent instrument than any

other because rhythm and melody find

their way into the inner soul Gregorian

chant like all music directly affects

the human body

however Gregorian chant lowers the blood

pressure lowers the heart rate decreases

the rate of breathing deepens our

breathing lowers our body temperature

and increases our immune function it

calms the entire body and mind Gregorian

chant is experienced in the right brain

therefore it has the power to pull us

out of the noisy left brain and into the

calm of the right brain and into a leap

of transcendence chanting and listening

to Gregorian chant is a right brain

activity because it doesn’t have a

repetitive beat and the melody is not

repetitive in contrast all other music

with rhythm and repetitive beat and

melody is experienced in the left brain

hymns appeal to us because of the

predictable rhythm and melody hymns have

a repetitive beat and are very appealing

to us however being a left brain

experience they do not Orientis to the

eternal hymns can distract us from the

deeper meaning of the liturgy as sacred

music rag or Ian chant has been given

first place for liturgical music

throughout all the history of the church

up and to including the Second Vatican

Vatican Council Gregorian chant is

uniquely perfect music for the liturgy

 

otherworldly so it opens the door into
the eternal it opens our deep levels of
comprehension to spiritual revelation it
brings order and integration to all our
mental emotional bodily and physical
faculties it calms the emotions and
stops the left brains wandering thoughts
we become alert attentive to the mystery
unfolding in the liturgy Gregorian chant
is humble music it doesn’t seek to
please it doesn’t entertain it doesn’t
stimulate the senses it doesn’t call
attention to itself it moves with ebb
and flow of breathing it

Meditation i S:ta Anna


Historical Recreation of a 15th Century Catholic Latin Mass

 

This video was made together with the Parrish, Kristi Lekamens Katolska församling i Visby, and sung in one of the medival churches of the Island of Gotland. Anders Piltz, the Priest is a proffesor of latin in Lunds University and also a Catholic Priest. The Cantor is Mattias Östborn also Cantor at the Catholic church of Visby. Al this happend some years ago.


Stabat Mater

 

 


After Contemplation – morfar ramlar lite


12 Rules for Life


Transfiguration of the Mind

 

”liturgy has or should have an arc that moves us from self-consciousness to self-forgetfulness. Present-day liturgy does anything but. There are constant interruptions that throw us back into our self-consciousness: repeated breast-beating; the Creed(s)—there should be no place in liturgy for propositional political compromises; the non-stop prolixity; too many readings; contradictory theologies. The clergy never shut up, and never stop drawing attention to themselves; they should rather be effacing themselves to focus on the Eucharist”

Utdrag från: Maggie Ross. ”Silence- A User’s Guide, Volume Two”. iBooks.

”Transfiguration of the mind, purification of the heart, and mystical vision of God, are the fruits of night vigil.”

Utdrag från: Maggie Ross. ”Silence- A User’s Guide, Volume Two”. iBooks.


Silence and Poetry

”I feel the real medium for me is silence, so I could be writing in any language. To inflect the inner silence, to give it body, that’s all we’re doing. You use the voice to make the silence present. The real subject in poetry isn’t the voice. The real subject is silence.
— Li Young Lee ”

Utdrag från: Maggie Ross. ”Silence- A User’s Guide, Volume Two”. iBooks.

 

”The modern habit of doing ceremonial things unceremoniously is no proof of humility; rather it proves the offender’s inability to forget himself in the rite, and his readiness to spoil for every one else the proper pleasure of ritual.
—C. S. Lewis”

Utdrag från: Maggie Ross. ”Silence- A User’s Guide, Volume Two”. iBooks.

 

silence+poetry

”But if a poem isn’t even good enough to be a poem, I don’t think it’s descended from God: [If] there is no “I” [as in Martin Buber’s I and Thou], there is no God. The ‘Me’ talking about ‘Me’—that’s not enough.” Li Young Lee


Liturgy should not infantilize

”liturgy should not infantilize, and this tendency is one of the main reasons that people are leaving the churches in droves. ”

Utdrag från: Maggie Ross. ”Silence- A User’s Guide, Volume Two”. iBooks.

1. Introitus ”Os iusti meditabitur” 2:32 2. Kyrie XIV 2:09 3. Graduale ”Justus ut palma” 4:25 4. Alleluia ”Justus germinabit” 3:18 5. Offertorium ”Veritas mea” 1:12 6. Sanctus XIV 1:53 7. Agnus Dei XIV 1:22 8. Communio ”Beatus servus” 3:55 9. Ite missa est 0:42 Ad matutinum 10. Ad invitatorium ”Fontem sapientiae” Psalmus 94 ”Venite, exultemus” 4:16 11. Hymnus ”Jesu, redemptor omnium” 3:17 Ad laudes 12. Antiphona ”Domine quinque talenta” 0:40 13. Antiphona ”Euge serve bone” 0:29 14. Antiphona ”Fidelis servus” 0:25 15. Antiphona ”Beatus ille servus” 0:37 16. Antiphona ”Serve bone et fidelis” 0:23 17. Responsorium brevis Amavit eum Dominus” 1:12 18. Versus ”Justum deduxit Dominus” 0:38 19. Antiphona ad Benedictus ”Serve bone et fidelis” 0:51 Ad vesperas 20. Responsorium brevis ”Os iusti” 1:53 21. Versus ”Amavit eum” 0:42 22. Antiphona ad Magnificar ”O doctor optime” 3:59 Magnificat 23. Benedicamus Domino 0:55

 

” Jane Hirshfield. She is talking about speaking and writing poetry, but what she says applies to the effect liturgy should have on us: “. . . to stand humbled and stunned and silent before the wild and inexplicable beauties and mysteries of being.”145 What she says about writers on the threshold applies to every worshipper:
The heart that knows there is nothing to look for beyond this moment will accept them all. . . . [Such a heart] will laugh with everyone, welcome everyone. . . . Whatever [and whoever] wants to enter such a heart will be allowed to enter.
It is the task of the writer to become that permeable and transparent; to become, in the words of Henry James, a person on whom nothing is lost. What is put into the care of such a person will be well tended, . . . [she will] tell the stories she is given . . . with the compassion that comes when the self’s deepest interest is not in the self, but in turning outward and into awareness.146”

Utdrag från: Maggie Ross. ”Silence- A User’s Guide, Volume Two”. iBooks.

 

”But all the scholarship in the world is not going to help us create liturgies that move us along the trajectory from self-consciousness to deep mind, from language to apophasis. Nor am I going to suggest designer liturgies in theory—we have had far too many designer liturgies, too much theory and not enough praxis.
What I am going to do, however, is to present a liturgy that is designed to expose the roots of Eucharist, from which, perhaps, other liturgies might arise. It is designed to change perspective on the liturgy, and the perspectives of those who celebrate liturgy.”

Utdrag från: Maggie Ross. ”Silence- A User’s Guide, Volume Two”. iBooks.

 

 


While the rite grows…Beyond language, concept, and time

26172736_319979571826908_8909393019782179476_o

Lyckans ost är jag som än en gång till får förbereda mig för att leda en retreat med meditation, tillbedjan och eukaristi…. i Vasa…

En välsignelse är det att läsa Volume 2 Silence: A Users Guide.

”My schedule for the five weeks was far too full, and the words “Workshop in Contemplative Prayer” which appeared on my timetable for a Saturday were a very welcome sight. The only problem was the title, which seemed self-refuting. While some spiritual writers may talk about “the work of contemplation,” it is rather working at not working, or, it is working to stop working and simply be.”

Utdrag från: Maggie Ross. ”Silence- A User’s Guide, Volume Two”. iBooks.

Silence: A User's Guide, Volume Two

Tack.Tack.Tack.

 

”This rite creates a minimal liturgical structure in which participants may discover that the Eucharist is not an object or objects over which magic words have been said by a remote cleric, but rather that the Eucharist is the gathering of every moment of each of our lives, of the life of all creation, all our pain and sorrow, all our laughter and joy gathered into a single timeless moment in which Christ is revealed to inhere, to have been present, to be present now, to be forever present. It makes available in an existential way the knowledge that not only are we beloved of God as we are, but also that nothing, absolutely nothing can separate us from the love of God, and that nothing in our lives is ever wasted.

But the full meaning of Eucharist lies in the heart, beyond language, concept, and time. The rite provides a context in which each participant may consciously live Eucharist in silence. Each person’s interpretation will be differently nuanced, and each person’s silence must be respected and encouraged by the depth of silence of those animating the rite, as well as those participating in it.

While this rite grows[…]”

Utdrag från: Maggie Ross. ”Silence- A User’s Guide, Volume Two”. iBooks.


THE SHROUD OF TURIN…ASTONISHING… UR JUL MOT PÅSK 2


På väg ur jul mot påsk – Turin svepningen – Turin Shroud

Skärmavbild 2018-01-14 kl. 10.43.43

 

http://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371%2Fjournal.pone.0180487

 


tänk…

 

and yeah well the people who well the
people who are running the church have
absolutely no idea about what any of its
doctrines mean yeah it’s as simple as
that
like I mean there is existence in
Christianity on the androgyny of Christ
and there are elements of God that have
been portrayed as feminine like Sophia
which is wisdom but you don’t mess with
those things you don’t rewrite them like
that not not without having your soul
tremble and quake at your
presumptuousness yeah and the idea that
you can just casually rewrite these
ancient texts it’s like these people who
rewrite fairytales so that they’re more
in keeping with modern sensibility it’s
like they’re so unbelievably
intellectually narcissistic that well
it’s it’s positively satanic in its in
its overreach and I mean that in the
most technical sense it’s this it’s the
satanic temptation of the untrammeled
unbound intellect it’s exactly what
milton warned against in Paradise Lost
so it’s a complete catastrophe all it
will do is speed the demolition of the
church so and I think that’s what it’s
aimed at actually because of course the
church is just too patriarchal construct
anyways and it’s oppressive and it’s7
oppressed women forever despite his
assistant insistence that men and women
were both made in the image of God
Canada I think that’s our church is
pretty much doomed we’ll close to these
issues it’s very it’s more political
than a lot of politicians yes well
that’s it it’s it’s that when the church
becomes political it’s done yeah so


about rationality

happens with with with Dawkins and
Harrison and and their crew is that they
attribute war and conflict to religious
motivations you know what I find that
quite interesting because first of all
chimpanzees go to war so you know we
could just lay that right on the table
and say well so much for the religious
theory they’re territorial …


Jordan B Peterson and the Idea of God


The Failure of Mass Democracy “Trump’s campaign was just an incoherent series of crowd-pleasing postures, and his election signifies how politics has turned into mass theatre.


Stories, narratives and Rowan Williams


Meditatio

 


What the Outsider Sees: Teresa of Avila and the Contemplative Vision by Rowan Williams

ett föredrag värt att lyssna på om och om igen och om igen…

en helt enastående teolog om Teresa av Avila, kvinnor, kontemplation och tro.

”We have a home that doesn’t´t fall down when we are away.” St Augustine

 

 


Julian av Norwich and Love


All Shall Be Well II

the eight day of mayMedieval art historian Dr Janina Ramirez tells the incredible story of a book hidden for centuries in the shadows of history, the first book ever written in English by a woman, Julian of Norwich, in 1373.

hazelnut

 

 

 

 

Inhale deeply through the nose using a vase breath and and think that this breath is itself a prayer which says “All Shall Be Well”

Hold the breath in for a few moments, dont close off your nose like you are under water, simply let the breath hang in your lungs and think “And All Shall Be Well”.

Exhale the breath through the nose for an even longer time than you inhaled and think “And All Manner Of Thing Shall Be Well”.


End the practice with a simple “Amen”. 


Allt skall bli bra och allt skall bli bra

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
 
Den vackraste av berättelser på Alla helgons dag är i mitt hjärta berättelsen om Julian av Norwich (1342.1416)
Så här:
Alice hade lärt sig älska Lady Julian, eremiten av Norwich, av hela sitt hjärta och tjänat henne i nästan nio år. Folk strömmade till kyrkan för att bli välsignad av den kvinnliga eremiten som satt i fönstret till det lilla rum i kyrkan där hon bodde.
Hennes vän Alice tog emot pilgrimerna och berättade att Julian var ingen dam eller lady utan en helt vanlig änka och handelskvinna. Och att Julian inte alls var hennes namn utan hon kallade sig efter den kyrka som nu var hennes hem. Och för det tredje var hon inte en eremit som gömmer sig undan världen, sade Alice, utan en ”solitary”, en avskild som alltid var hemma hos Gud.
 
För sexhundra år sedan levde en kvinna i ett rum anslutet till St Julians kyrka i Norwich England.
Dit hade hon flyttat efter att överlevt digerdöden.
Digerdöden hade först tagit hennes far, sedan två av hennes fyra barn.
Och nu till sist hennes man.
 
Alice berättade för besökarskarorna:
”Julian levde vidare hemma en tid, skötte hushåll och handel.Men hennes syster och broder tog hand om de två kvarblivande barnen och hade blivit som ny familj för dem.
Allt mer växte längtan att få slippa detta liv.
Hon hade gjort vad hon skulle göra.
Så i hennes bön ingick att få insjunkna och dö. Att helt enkelt få slippa.
Hon bad att när hon fyllt trettio år skulle hon få dö in i Kristus.
”Och när tiden kom blev hon våldsamt sjuk, förlamad i kropp och drabbad av vilda yrselsyner. Familjen samlades och prästen kallades för att ge henne nattvarden och sista smörjelsen. Ovanför sängen fanns ett fönster och genom det fönstret såg Julian Kristus och så slöt hon sina ögon” berättade Alice för besökarna som trodde att Julian blivit frisk och efter det levde avskilt i kyrkans rum.
 
Om Alice märkte att någon av besökarna hade gudslängtans ljus i blicken så kunde hon fortsätta berätta: Vår herre uppenbarade sig för Julian innanför hennes slutna ögonlock och höll en liten hasselnöt i sin hand. Förvirrad frågade Julian Vad är det ?
Och vår Herre svarade: Det är allt som är.
Och jag älskar det, sade han. Jag älskar allt skapat. Och jag älskar dig.
Vår Herre säger till Julian att han kommer att skänka henne så många år till så att hon lär sig förstå meningen med den lilla hasselnöten i handflatan.
Allt som är.
Och så gav han henne den bön hon nu delar med alla som kommer för att få råd.”
Alice säger ” Den bönen ser jag på hennes läppar varje stund, det är därför jag är kvar och leder er fram till det fönster där hon sitter och säger bönen Herren lärt henne:
 
Allt skall blir bra…
allt skall blir bra…
allt i tingens ordning blir bra
 
Ha en god alla helgons dag.

Gamla kyrkan i Taizé

taizéklostret

Längtar hit… hur många gånger har jag inte suttit här!

 

Det är söndag

Han är ensam kvar. Den gamle prästmunken i det övergivna klostret.
Klostret hade en gång i tiden varit ett centrum för kultur och bildning. Kvar är nu bara de krattade gångarna, den klippta häcken som ingärdar trädgården, en liten odlad trädgårdstäppa med en välvårdad kryddträdgård alldeles intill klosterväggen.

Ensam krattar han sandgångarnas vindlingar, klipper häcken och rensar kryddträdgården. Det är han som i biblioteket plockar fram en bok, låter den ligga uppslagen på läspulpeten så att dagen kan spegla sig i bokens illuminationer.

Det är han som skördar grönsakerna och vindruvorna.
Varje morgon vid fyra vaknar han och går till kapellet, tänder ljusen.
Klostret är hela hans värld. Med långsamma målmedvetna steg går han de invanda stigarna.
Det är söndag. Han gör korstecknet inför sakramentskåpet i kapellet, går fram till altaret, dukar fram vinkalken och tar fram oblaten, lägger den på patenen.
Och så hör jag honom sjunga ”Himlarna och jorden är fulla av din härlighet.”

Vad jag beundrar den munken. Han har ännu inte sett mig som sitter här längst bak i det mörka kapellet och bara betraktar. Andas och förundras.
Skulle vilja vara brödet på patenen. Vinet i kalken. I hans händers rörelser. Så vackra. Så närvarande. Och jag kanske är det.

Jag hör munken säga: ” Av vinrankans frukt och människans arbete bereder du åt oss Frälsningens kalk”
Det är jag som finns på altaret. Det är munken. Det är vi. Det är ett mysterium. Det brutna och söndervärkta, det krossade och övergivna blir helat, heligt.

Jag sitter tyst. Vill bara se och höra. Så sjunger han ”O Guds lamm, som bortager världens synd…” samtidigt som han bryter brödet…

Jag vill vara den munken. Som firar det stora mysteriet för mysteriets skull. Som inte går därifrån för att ingen annan är där. Ingen annan har varit där på femton år. Ändå har ljusen tänts, altaret dukats och brödet brutits.

Det är söndag. Och snart får jag fira mysteriet. Och jag går inte därifrån.

 

 

 


Gertrud av Nivelles

Ovanför södra väggen intill altaret finns den heliga Gertrud av Nivelles målad. I famnen har hon en kyrka som är förbryllande lik Kumlinge kyrka. Det är bara tornet som skiljer. Men till saken hör att på kyrkvinden finns det enligt forskaren Åsa Ringbom rester av förkolnat trä som vittnar om en stor brand. Kanske hela yttre takkonstruktionen brunnit upp och tornet skadats så att man ansåg sig tvungen att bygga nytt. Det torn som idag pryder sin plats är en träkonstruktion från 1767 byggd av den framstående timmermannen Anders Hartlin… eller Anders Piimänen som han också kallas. Anders Piimänen var ansvarig byggnadsmästare vid Åbo domkyrka och 1759 omnämns han som medhjälpare till Schröder vid arbetet med domkyrkans spira.

Att samme man även ansvarat för höjningen av Kumlinge kyrkas tak samt för byggandet av den nya sakristian 1784.

Så kanske det är Kumlinge kyrka före branden som Gertrud bär i sin famn och med en inbjudande gest med vänster han leder betraktaren fram. In i tystnadens och frihetens boning.22255011_10203657149787410_6020959588287651244_o

Sankta Gertrud var pilgrimernas, de resandes och seglarnas helgon. I Malmö fins ett helt kvarter som går under namnet St Gertrud. Malmö stad till ära är kvarteret bevarat och restaurerat.

Varför hon är seglarnas helgon? Ja, hon var med på en synnerligen stormig seglats där inte bara vågorna växte sig till hotande berg utan även sjöodjuren visade sina hemska anleten och då bad hon till Gud och havet lugnade sig.

Idag betraktas hon även som beskyddare av kattor och trädgårdsmänskor.

images

 


Europa i kalott och staten i prästkrage

 

folkvandring-924

 

När Finlands äldsta retreatgård Snoan, i Lappvik mellan Ekenäs och Hangö, invigdes 1974 möttes verksamheten av stor skepsis. Marga Ahlqvist och Märta Sohlberg hade inspirerats av retreatverksamheten på Berget i Rättvik.  Varför var misstänksamheten så stark? Ja… delvis för att retreater betraktades som en katolsk verksamhet. Men konflikten mellan retreatverksamheten och den lutherska kyrkan är mycket djupare än så. Och mycket, mycket äldre.

Att utöva tystnad har alltid utmanat den institutionellt inriktade kyrkans teologer och präster. Anledningen är enkel: tystnadens arbete föder obetvingligt en andlig mognad som verkar omstörtande på hierarkier och institutionernas dogmer. (Det är ändå inte de kontemplativa som nödvändigtvis utmanar kyrkan, det är de kyrkliga maktstrukturerna som upplever sig hotade av något de inte behärskar och förstår).

Men vad har reformationen med detta att göra? Ja, reformationen föddes i en tradition där man blivit allt mer oförstående inför tystnadens arbete, inför den förvandling av sinnet som sker hos mänskan i mötet av Ordet, Skaparordet, som ÄR i tystnaden.

Att vara medveten om sig själv

Istället för tystnadens frukter där man i ordlös tillbedjan och kontemplation avkläs sitt självmedvetande, dvs. avkläs ifrån medvetandet om att man är medveten om sig själv,(κένωσις, kenosis), så riktades den kyrkliga fromheten mot en slags prestationskonst där man skulle imitera Kristus, dvs ett slags självobserverande och ett bedömande av framgången.

narcissism2

 

Europa med kalott

Påven Gregorius VII, som med genialisk målmedvetenhet i huvudsak  ägnade sig åt det politiska projektet med att stärka påvemakten under 1100-talet, sökte även efter att utöka kontrollen över människors andliga liv. De politiska konflikterna upphörde tillfälligt i maj 1074 då den världslige härskaren Henrik IV fullständigt underkastade sig påven. Gregorius utgav 1075 pamfletten Dictatus Papae där 27 kyrkopolitiska grundsatser fastställdes som grund för förhållandet mellan stat och kyrka. Men på hösten samma år flammade striden upp på nytt, sedan Henrik ingripit mot patarenerna och sökt på sin sida dra normanderna i södra Italien. Gregorius hotade med bannlysning. Henrik svarade med att 1076 avsätta Gregorius. Denne förklarade nu å sin sida kejsaren avsatt och hans undersåtar lösta från deras trohetsed. Då förklarade de tyska furstarna Henrik förlustig kronan om han inte blev löst från påvens bannlysning. Då företog Henrik sin berömda färd till Canossa  i januari 1077) och blev där återupptagen i kyrkans sköte. Påvemakten segrade och Europa bar kalott.

Men under jorden lever kyrkan vidare som en andlig rörelse och fortsätter motståndet mot att inlemmas i en helt politiserad kyrka. Som ett uttryck för detta grundas 1084, ett år före påvens död, kartusianklostret, en gemenskap av eremiter som till stor del lever, äter och ber i sina egna celler. Söndagens mässa firades delvis tillsammans. De utför tystnadens arbete i allt.  (Kartusianerna grundade sitt kloster i Sverige i Mariefred 1493.)

Men under de tre följande århundradena efter ordens grundande tillspetsades påvemaktens institutionella totalitarism. doktriner och andliga sanningar stelnade till rena formalia. Inkvisitationen godkändes 1179, förnyades 1199 och blev helt etablerad 1231. 1274 dog de två stora teologer, Thomas av Aquino och Bonaventura, som försökt skapa en syntes av tystnadens arbete och den skolastiska teologin.  Tystnaden gick in i mörkret. Och när tystnaden mörknat bort blev plötsligt alla handlingar som burit på denna tystnad, pilgrimsvandringarna, ljuständningarna, radbanden och helgondagarna till uteslutande yttre fenomen som skulle utföras, gärningar… och trons alla ord förlorade sin djupa grönska och växtkraft för att enbart fungera reflexivt och utpekande.

Lågorna i Paris

1310 tändes bålet i Paris för Marguerite Porete, författare till boken De enkla själarnas spegel, där hon skildrar hur själen genomgår sju stadier på sin väg till enhet med det gudomliga. Boken som var skriven på franska blev oerhört populär. Men den katolska makten ansåg att boken var full av heresier så mellan 1296 och 1306 blev hennes bok bannlyst och bränd på bokbål. Men boken hade hunnit översättas till ett flertal språk och levde vidare under namnet Spegeln, dock utan författarinnans namn. 1946 fann man kopior som kunde fastställas som hennes.  Porete vägrade anpassa den djupa psykologiska skildring av tystnadens arbete till poliriskt korrekta fromhetsformulerigar. Det var för henne en omöjlighet sammansmälta två väsenskilda ting, dvs tystnadens, tillbedjans och kroppens kunskap å ena sidan och det uteslutande reflexiva , konceptuella och kontrollerbara ideologiska yttranden å andra sidan. Den moderna mystikern Maggie Ross påpekar hur Porete inkarnerar Kristi sinne . ” Såsom Kristi liv och tankar hotade templets system så hotade hennes liv och tankar kyrkan..som han var provocerande, så var hon också; Såsom han förblev tyst inför sina anklagare så blev hon tyst inför sina.”

quote-i-am-god-says-love-for-love-is-god-and-god-is-love-and-this-soul-is-god-by-the-condition-marguerite-porete-64-19-57-1

Lågorna från bålet i Paris tände lågor av tystnad hos Mäster Eckhart, Julian av Norwich och den okände författaren till Molnet. Men de vara bara enstaka röster i en allt mer kontrollerad, politiserad och ideologiserad kyrka. Tystnadens lågor slocknade. Kvar blev den tomma ideologin. En tro på tron. ( den katolska mässans rika liturgi bevarade trots allt en aning om att  det fanns en annan smak i orden, en annan lyster i ljusen. Här fanns något mer än tron på tron som i sista hand är en ”tillbedjan av oss själva och våra föreställninar” Rowan Williams).  Och ett sekel senare finner vi Luther helt fångad i sin eget självmedvetande. Långt långt borta från kenosis. Långt borta från ”Guds barns frihet”. Och med den tomma ideologin gick Luther i väggen. Ingen kunde berätta för denna universitetsman att det fanns mera i orden än intellektets föreställningar, att det fanns mera i handlingarna än prestationer. Ingen kunde svara Luther med annat än  med trosformuleringar som ledde till självbespegling och narcissism.

Där fanns ingen som kunde visa på tystnadens heliga källa där trons alla ord har sina rötter. Där trons språk i alla tider druckit grönskande växtkraft.

Kunskapen fanns inte tillgänglig. Man hade glömt vägen till inre tillbedjan som befriade människan från självbespegling och betygsättning, befriade henne från narcissismens destruktiva ok och öppnade vägen till ”Guds barns frihet”. Så följdaktligen när Luther sedan undervisade i meditativ bibelläsning så strök han den sista av de fyra stadierna,  kontemplationen och ersatte den med anfäktelse.

Reformationen var barn av sin egen tid. Barn av den romerska makten. Reformationen ruskade ordentligt om det torra trädet tills alla vissnade löv föll av och dalade ner på marken. Och det torra trädet kläddes med bibelord, läror och proklamationer. Man ersatte alla, som man ansåg, vidskepliga kroppsliga, konkreta och folkliga riter med text och intellektuella föreställningar. Och vad är trons ord och föreställningar utan rötter i tystnaden, jo ingenting annat än intellektuella ekorrhjul.

Kulturrevolutionen

Det blev alltså en kulturrevolution. Elitens kulturevolution som till största delen handlade om makt och politik. Reformationen blev till ett gigantiskts samhällsbygge där förutsättningarna för det moderna Europa skapades. Luther kidnappades av staten.

Den faktiska andliga förnyelsen av den kristna tron skedde trots allt fortfaranden i klostren med Johannes av Korset (1542-1591) och Theresa av Avila (1515-1582) i spetsen.

jubileum-13_3

En stor del av det andliga livet i den reformerade kyrkan har idag återvänt till mystikerna, tystnaden och liturgin, till ikonerna, radbanden och gregorianska sången.

 

 

Staten i prästkrage

Men folket som vandrat sina pilgrimsvägar, som kysst sina heliga bilder och kors, som korstecknat sig med vigvatten innanför kyrkddörren, som tänt sina andaktsljus, för dem var faktiskt dessa handlingar fortfarande rotade i den heliga tystnaden. Och när de berövades möjligheterna att fortsätta berövades de trons former. ”Rökelse, radband, knäfall, elevation av nattvardsbrödet, karnevaler, processioner etcetera är ett kroppsspråk nära förbundet med kristendomens kärna, inkarnationen”.(Pilz) Och jag håller helhjärtat med att i förlängningen har den lutherska kulturrevolutionen lett fram till den till den sekulära humanismen.

Reformationen var politik.

Reformationen var kultursociologi.

Reformationen var dogmatik.

Reformationen blev därför från start ett huvudsakligen politiskt projekt i Sverige. Kyrkan förvandlades, i ordets djupaste bemärkelse” till en statskyrka.” skriver Per Svensson i sin artikel Arvet efter Luther i tidskriften Axess.

Han fortsätter:

”Men på 1600-talet utvecklades Sverige till en teokrati som skulle få vilken ayatolla som helst att nicka gillande. Den skallade lutherska ortodoxin behärskade landet. Kyrkan blev ett mellanting mellan KGB och Socialstyrelsen, den allsmäktiga statens ögon och öron och tunga ute i byarna, på en och samma gång kungamaktens underrättelsetjänst och propagandaapparat. Luthers dåliga ryktena i Sverige beror sannolikt inte bara på Ingmar Bergmans Fanny och Alexander utan också på den polisiär roll prästerna tilldelades och tog på sig under ortodoxin. Det arvet levde kvar förvånansvärt länge”. Luther kidnappades av staten.

Staten i prästskrage sitter på vår axel, inte Martin Luther.

På den här vägen har så många, många övergrepp skett.

Som det alltid sker vid revolutioner.

Så jag undrar

När skall den lutherska kyrkan, i vilken jag jobbar som präst, följa den katolska kyrkans exempel och be om förlåtelse. Javisst, jag är en del av den lutherska kyrka som har orsak att be den katolska medeltida kulturen om förlåtelse… för att man bl.a. förstörde den nordiska kulturens centrum, Vadstena kloster… för att man drev tusen och åter franciskaner på flykt, bland annat kökarmunkarna, för att man fortsatte med den katolska kyrkans inkvisitionsförfarande med häxprocesser och så upprättade ”domstolar”där man dömde kvinnor till döden. Javisst,  jag är en del av den organisation som firar reformationens märkesår 2017 under devisen Nåd. Jag är en del av den organisation som mig veterligen aldrig. likt den katolska kyrkan, ansett sig vara i behov av förlåtelse för de missgärningar som utförts i kyrkans namn.

Häxprocessen på Åland, som utspelade sig på Åland mellan 1665 och 1668 var en av de största och mest kända häxprocesserna i dåvarande Sverige. Den var den första stora häxprocessen strax före den faktiska häxhysterins utbrott.

Så… reformationen sägs skapat en kyrka som var en blandning av KGB och svenska socialstyrelsen. Och visst… med den utantilläsnings pedagogik  som tillämpades vid husför, konfirmationsläsning och i senare i folkskolan så inpräntades katekes, psalmer och bibelstycken i var mänska som hade förmåga. Men kritiskt inställda frågade sig vad detta meningslösa rabblande hade för mening.   Var det inte den romerska maktkyrkan men i andra kläder? Hade reformationen bara ersatt påvens kalott med prästens krage?

Ja… och så sker ett statsbygge.

Men  tron förnyades i klostren. I den katolska kyrkan. Av Johannes av Korset, Theresa av Avila och alla deras efterföljare.

st Johannes av Korset-1

Retreatgården Snoan är en frukt av den förnyelsen. Retreatcentret Berget är en frukt av den förnyelsen. Så steget är inte så långt för alla att konvertera.

Ja… det är den tron jag tänker på när jag säger RECLAIM THE CHURCH.

Kent Danielsson

 

 

 

 

Ett stort tack till min teologiska ikon Maggie Ross som snart kommer ut med : volume 2 of Silence: A User’s Guide

Silence


Kartan

Det fanns så mycket på kartan. Där fanns de upptrampade stigarna. Där fanns platsen för lägerelden. Där fanns området för sången och dansen. Där fanns vattenkällorna. Och jaktmarkerna. Hela området var noggrant kartlagt och skildrat i olika färger. Kartan hängde över hela kortväggen i brandkårshuset. Den var som ett fönster ut mot en helt annan värld, en värld man aldrig sett bara hört talas om. De som samlades i brandkårshuset trodde på vad som berättades och man sjöng om elden och vattnet och dansen. En gång i veckan samlades menigheten i brandkårshuset och lyssnade. Till slut glömde man bort att det var bara en karta.  Den blev en generalplan. Så här skall det se ut!

Så hade det inte alltid varit. Det var annorlunda när Upptäcktresanden själv berättade om den underbara Platsen. Hur han var med och dansade och sjöng. Hur han tillsammans med ursprungsbefolkningen satt runt lägerelden. Hur de bar upp vattnet från vattenkällorna. När Upptäcktsresanden berättade så var det som dern underbara Platsen flyttade in i brandkårshuset. Som om elden värmde hjärtat och sången visste hur stegen skulle tas.  Det var något i rösten och i blicken. Det var som om det lyste. Brandkårshuset fylldes av den underbara Platsen. Det lyste in!

Det var det omvända pespektivet.

Men nu sedan Upptäcktsresanden var död och menigheten samlat ihop allt man lärt sig och utsett efterträdaren Martin så var det sig längre inte sig likt. Det hjälpte inte att man sjöng när inte stegen fick tas. Det skulle inte längre bäras vatten. Det blev förbjudet att gå upp stigar liknande dem på kartan. Ingen tände brasan i den stora öppna spisen. ”Genom tro allena” skulle man vänta på den underbara Platsen, sade Martin. Men trots att Martin var en mycket begåvad man och en mycket kunning kartläsare så blev underbara Platsen frånvarande.  Brandkårshuset var bara ett hus och ingen underbar Plats.

Så tyckte åtminstone Theresa som i så många år gått stigarna, burit vattnet, eldat och sjungit. Det var som om platsen fanns i fotstegen. Som om horisonten lyste i tonslingorna. Som om elden brann i hjärtat.  Det var som om varje steg hon tagit längs med stigarna inte bara förde framåt utan inåt, genom rum efter rum. Ja, så var det.  Men nu, när man inte längre fick vandra stigarna…

Theresa lämnade brandkårshuset och beslöt sig för att fortsätta sjunga, elda och vandra. Varje morgon och varje kväll. Till slut fick hon möjligheten att besöka platsen där Upptäcktsresanden hade levat. Hon kände igen det mesta. Fötterna visste hon hur stigarna gick. Hjärtat visste var elden brann. Allt  var som i fotstegen och hjärtslagen men så helt annorlunda och så mycket mer.

Ja den lilla berättelsen är en variant av en berättelse jag lärde mig på en retreatledarutbildning för 30 år sedan av salige Paavo Rissanen. Den har lärt mig vad som händer när man övar sig. När man regelbundet övar sig i tystnad, i den oavlåtliga bönen, när man använder sig av radbandet, när man betraktar ikonen, när man går pilgrimsvandringen. Där sker ett perspektivskifte. Hjärtats fönster öppnar sig och in strömmar ljus. Oförtjänt. Gratis. Men faktiskt.

Ljuset som strömmar in genom det nyöppnade fönstet är en belöning för utfört arbete. Javisst är det så. Öppnar man inte upp väggen strömmar inget ljus in. Då gäller tro allena. Tro på ljuset utanför.


Thomas Merton Square i Kentucky

thomas merton Square.001Varje gång jag sätter mig i meditationsställning i kapellet på retreatgården Snoan, varje gång, flyter glädjen upp i mig…

Ser mig omkring och ser… hör… är…

Meditation och kontemplation är kyrkans blodomlopp… inte tankar och läror.

Fylls av en sådan tacksamhet till alla dem som lärt mig en andlig praxis… Hans Hof, Per Mases och alla på Berget.

 

 

 


Här whilar

 

Visst har jag i så många år undrat över denna gravsten alldeles intill ingången till Sta Anna kyrka, Kumlinge.

Här whilar Philosophie doctor, Prosten och Kyrkoherden…

Vem…

Jo,  Carl Gustaf Lundenius, far till dottern i vilken, sedermera universitetsrektorn, Adolf Moberg handlöst förälskade sig i.

Kyrkoherden som styrde prästgården inte bara med hård hand utan med skräck och aga… medan den förälskade och förskräckta pojken gömde sig i en klippavsats på nordöstra prästbergen.

Han som sedan hälsade Adolf Moberg tillbaka till prästgården med höjd brodersskål då Moberg avlagt akademisk examen.

Han som var den sista som fick veta att dottern förlovat sig med den unge akademikern. Honom som hustrun lärde sig att styra likt en råsegelriggad båt i vilda vatten.

Här whilar han.

 

här whilar


Av kärlek pinad…

av livskärlek pinadoch likt alen intill kärleksgömman som av kärlek till liv, ljus och sol tar sig ur klipphåligheternas mörker upp längs med bergsväggen…

… så fortsatte sedermera universitetsrektorn Adolf Moberg att skriva och drömma om sin älskade i Kumlinge prästgård: ”Kärlekens fantasmagorier sysselsatte fortfarande min håg och alla sinnen. I barken av en stor prydlig ask i Pörtsnäs inskar jag djupt A.M.R.U.L. Stundom även vaken drömmer jag. För att undkomma dessa skadliga fantasispelprodukter beslöt jag att begynna röka tobak. Jag antog att nikotin var antaphrodisiacum – utan grund och utan följd.” skriver Moberg i sin biografi.

Men när Moberg som färdig filosofiemagister återvänder till Kumlinge prästgård var hans hjärtans längtan var inte hemma… hon var hos sin syster i Bolstaholm och Moberg skriver:

 

FullSizeRender 5”Min oroliga sinnestämning ingalunda lugnad av genomsökande av mina bergsterasser där våra namns initialer voro inknackade gav sig slutligen luftgenom några rader begynnande:

”nu är jag här, nu har jag nått den hamn”…


Kärleksgömma

Nu har jag funnit den. Kärleksgömman. Bergskleven, där Adolf Moberg, satt och ristade in initialerna av sin älskade Ullik 17 år, prästgårdsdottern.

kärleksgömma 2

På nordvästra sidan om Prästgårdsberget gömde sig han sig undan tyrannen till kyrkoherde… prosten Carl Gustaf Lundenius,  som pryglade både tjänstefolk och barn. Kyrkoherdskan lärde sig kryssa mellan vredesutbrotten och väntade på rättan tid.

Så förälskad var han, Adolf Moberg, att han stod inte ut att vistas på prästgården utan gömde sig i kärleksgömman med sitt ”kärlekstörstande hjärta”.

Det är sommaren 1830 och Adolf Moberg skulle vistas i Kumlinge över sommaren, för att tillsammans med studiekamraten och prästsonen Karl Lundenius träna sig i tyska, franska och botanik. Men en stor del av tiden blev i kärlekskleven på Prästgårdsbergen.kärleksgömma 3

Till slut förlovade de sig och gifte sig.

”Julii 5 Wigdes hemma å Kumlinge Prestegård med skrud Kejserliga Alexanders Universitets i Helsingfors Chemiae Docenten och Laboratorii Chemica Föreståndaren Herr Magister Adolf Moberg och Kyrkoherde Dottren härstädes Ulrika Rosina Lundenius…”

Adolf Moberg blev professor i fysik 1849-1875 och rektor för Helsingfors universitet 1872-75.

Och var kärlekskleven finns. Jo, alldeles intill vandringsleden innan man kommer till Annagården.

Kärleksgömma 4

Tänk att få sätta upp pjäsen ”En kärlekssaga från Kumlinge”!!!

inskriptionen

Bild ur St Olof 1962 där prosten N-O Sandbacka redogör för letandet efter platsen med Adolf Mobers autobiografi som vägledning: ” Utsikten härifrån var ock så vacker den på det trädlösa Kumlinge kunde vara”..”Hit drog jag mig undan i ostörd enslighetens ofta jag kunde eller kände mig missnöjd, och blev därför ansedd för en egensinnig, folkskygg enstöring samt erhöll bannor och förebråelser därför – men ingen visste den egentliga anledningen därtill: kärlekssvärmeriet.”


PRAKTISERA , UTÖVA OCH VETA

Det finns utövande musiker, utövande konstnärer, utövade författare.

Och så finns det utövande katoliker, utövande buddhister och utövande muslimer.

Men vad är en UTÖVANDE LUTHERAN?

Om jag är en utövande musiker betyder det att jag  praktiserar musik. Inte bara pluggar, föreläser och analyserar musik. Inte bara ”kan” och samlar på musik.  Om jag är en utövande författare innebär det att jag övar mig i att skriva, skapa och publicera. Alltså någon som utövar ett hantvek.

En utövande katolik eller ortodox förväntas regelbundet gå i mässan, bikta sig och fira nattvard och ha ett eget andligt liv. Därför kallas de ofta för praktiserande katoliker.

Men vad är en praktiserande lutheran?  Hur ser hen ut?

Det lutherska hantverket? Finns det det?

Eller har den utövande musikern gått och blivit lärare? Har den utövande författaren blivit litteraturkritiker? Har den utövande bildkonstnären blivit forskare?  Har den utövande katoliken blivit luthersk samhällsideolog ?

Ja… den utövande katoliken blev som en följd av reformationen en teoretiker som lade största tyngd vid läror, förklaringar och intellektuella föreställningar … ibland blev han präst…  och resten av lutheranerna hörde till det allmänna prästadömet.  Där sitter vi i kyrkan och lyssnar till teoretiska utläggningar… och funderar på huruvida den Gud lärorna talar om finns i verkligheten… dvs om den musik musikprofessorn pratar om verkligen existerar. En del tror det. Och är helt övertygade om att den låter som de beskriver.

Image result for practising musician

 

Andra vet.

Nämligen de som praktiserar. De som utövar hantverket.

Men hur ser den lutherska kyrkans hantverk ut?

 

 

 


Sommarsnack i radion

 

 

Don't worry, be happy !http://www.radiotv.ax/sommarprat-2017/sommarpratare-kent-danielsson-137-2017

och det var  så klart Rabbe Enckell… som bodde i Diktarhemmet… och som handlade vid köttdisken där jag jobbade… fattar inte varifrån Sandell dök upp….

Rabbe Enckell som skrev

””Att önska vist

det är att pröva vad man har.

Så många skiftningar i hjärtats

språk

förbli obesvarade därför att vi

döma

oss själva svarslösa – Såsom

barn

gå vi till rätta med världen och

oss själva.

Men den som stillar sitt hjärta

utan frågor

han näpser stormen –

 

 


Reformationens märkesår 7 – VM i floskler

Så vad kan man annat vänta av ett gym där de anställda ser som sin huvuduppgift att bjuda på fastfood?

 

Johan Cronemans tv-krönika SVT i DN:

”Jag minns inte om det var pastor Astor Flanell i Mosebacke Monarki eller om det var pastor Jansson som på frågan om vad man skulle göra åt det faktum att det var dötrist i den svenska kyrkan svarade: ”Man skulle kunna införa en annan religion”.

Det var det första som slog mig efter söndagens gudstjänst i SVT2. Den här gången från Equmeniakyrkans konferens i Vårgårda. Är en ny religion räddningen?!

Den svenska kyrkans gudstjänster började ”moderniseras” på 70- och 80-talen – när man i dag ser barnpantomimer och elgitarrer, trummor och blåsare jazza loss i Jesu namn kan man inte inte annat än att le lite lätt ironiskt. Det var liksom så långt förändringens radikala vindar blåste. Barnpantomimer framme vid altaret är med andra ord fortfarande nästan revolutionärt.

Hade han hamnat i en svensk gudstjänst hade han dessförinnan somnat av tristess.
När jag lyssnar på vitt skilda predikningar från olika kyrkor och präster från gudstjänståret på SVT kan jag inte se någon som helst vilja till förnyelse, bara gammal skåpmat. Här och där lägger man in något om de papperslösa, något om allas lika värde. Man är med i samhällsdebatten. Herre deras skapare – har de någonsin känts längre ifrån?

Jag vet att det finns övertygade kristna som arbetar på ett helt annat vis, som radikaliseras av tiden och politiken, som viger sina liv åt att arbeta för de utsatta, de utslagna, de utslängda. Och som både vågar se sanningen och prata om vad som bör göras.

Det är förvånansvärt hur utbredda de gamla sanningarna är: Tro, förtröstan, tillit. Underkastelse. Lägg ditt liv i Jesu hand så ordnar sig det mesta. Man undrar ibland om de läst Nya testamentet, hur Jesus valde att förhålla sig till makten, till de fattiga, till de de upproriska.

Gudstjänsten från Vårgårda i söndags hade temat: ”Gud kom och gör något nytt”. Det var läpparnas bekännelse. Man blir inte särskilt omskakad av det som Lasse Svensson, dagens predikant från Vårgårda, lite senare kom att predika om. Han sade nämligen ingenting.

”Gud uppfinn nåt nytt, som gör det lätt, att härda ut, nåt för dom som väntar, dom som orkar vänta”, det är en textrad ur Olle Ljungströms geniala ”Nåt för dom som väntar”. När jag ser den utmärglade, trasige, svårt sjuke Olle Ljungström på några av de sista bilderna finns det faktiskt något Kristuslikt över honom.

Många av oss som såg och hörde honom kan nog se en del likheter med frälsaren. Han levde så där kompromisslöst och självförstörande som många av oss konstigt nog ofta sett som det enda möjliga livet – men aldrig vågat leva. Olle gjorde det i vårt ställe, precis som Kristus skall ha dött där på korset för vår skull.

Och när jag hör det floskel-VM som passerar genom årets predikningar runt om i landet tänker jag på den protestantiska prästen Paul Schneider, född och verksam i Rehnlandet, som från och med det nazistiska maktövertagandet 1933 ständigt hamnade i konflikt med den nazistiska staten – men vägrade ge vika. I fängelset i Koblenz kunde de andra fångarna varje kväll höra Paul Schneider läsa högt ur bibeln genom sitt cellfönster. Den 18 juli 1939 tröttnade nazisterna på hans vägran att böja sig. Man tog ut honom på gården och slog ihjäl honom.

Några gånger i livet har jag försökt söka tröst i kyrkan. Jag är en regelbunden bibelläsare. Ändå känner jag oftast mest igen mig i konstnären Frederick, i Woody Allens ”Hannah och hennes systrar”, när han säger: ”If Jesus came back and saw whats going on in his name, he’d never stop throwing up”.

Hade han hamnat i en svensk gudstjänst hade han dessförinnan somnat av tristess.


Dansa med änglar

Åter igen två dagar i min älskade Anna

IMG_1126

Och denna gång under ansiktet vid de främre södra fönstret. Kristusansiktet. Som man , utan att tveka, lyft ur bildprogrammets föreskrifter och låtit målas i altarets närhet istället för som den sjätte station på norra väggens korsväg.

Och visst… någon konfirmand som lyssnat måste ha skrivit texten till infopärmen om bildserien i kyrkan, för där står i anslutning till Kristusansiktet ” därför använder prästen torkduk” vid nattvarden. Så rätt, så rätt… vem du än må vara som skrivit texten. Endast ett litet förtydligande. Ansiktet är antagligen en variant av Veronicas svetteduk. Veronica var den okända kvinnan som led av ”blodgång” och som satte sitt hopp om att bli botad om hon bara fick röra vid Jesus.

Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år, 26och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne.…” 

Och hon trängde sig fram och rörde vid manteln… ”Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga.…”

Ja, jag älskar den här texten ur Markus evangeliums femte kapitel, som får sin klimax i dessa underbara formuleringar: ”Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?»…

Denna okända kvinna befinner invid Jesu väg till korset, frisk och helt upptagen av det liv som tidigare varit henne förnekat. När hon ser mannen, smutsig, blodig. orkeslös rusar hon fram till honom.

Men vad gör man när ingeting finns att göra? När världen har sin gång. När maktens orubbliga beslut verkställs. När död och lidande inte går att undvika? Hon tar fram en duk, torkar Kristi ansikte, torkar bort smutsen, blodet, svetten och när hon sedan avlägsnar sig och ser i duken ser hon Vera icona, det sanna ansiktet. Därav ger man kvinnan namnet Veronica. Det finns ytterligare en östlig variant av legenden om duken men det som intresserar oss här är varför bröt man ut bilden ur den norra väggens skildring av korsvägen och flyttade den intill altaret? Av den neka anledningen att vid altare blir bilden till berättelse gång på gång. Var gång celebranten torkar av kalken är den handlingen samtidigt en symbolisk diakonal handling, man torkar Kristi ansikte, människans ansikte, den lidande människans anletsdrag. Veronicas svetten duk blir till en ny berättelse var gång nattvardsgästerna böjer knä och tar emot mysteriet, någon torkar människans ansikte, torkar tårar, torkar lidande och bestörtning. Torkar svetten från barnets panna, läser sagan, berättar om mormor för barnet som ligger i sjukbädden.

Det är vad man gör när ingeting finns att göra.

26fcf095a59860147702faf6c073bac9

I Tom Sandqvists bok Helig Helig är bilden finns legenderna återgivna i konsthistorisk kontext. Jag läser dem om och om igen. Och jag läser när hans helt otroliga text som utgör ett avslut till  konstnären Ann Edholms stora svit ” 14 föreställningar – Tango d´Amour”, en svit med direkta hänvisningar till korsvägen. Sandqvist skriver: ”Kristus trycker duken mot sitt ansikte och låter bilden träda fram. Så avtecknas första målningen, avtrycket som blir bild, bilden som bildas i själva botttan mellan bildens orsak och dess underlag”.

Texten fortsätter: ” Här, på korset, i den. nionde timmens svarta mörker, ges löftet om det passionerade kärleksmötet med den Andre, ansikte mot ansikte, kropp mot kropp i tango d´amour. En rytmisk dans , en svepande, virvlande kärleksdans där varje steg, varje element varje bild bygger berättelsens syntaktiska förlopp i station efter station, i föreställning efter föreställning…” (Tom Sandqvist Helig, helig är bilden sid 140s)

 

Ja, i nattvardsgång efter nattvardsgång, tackar jag.

Och i St Anna kyrka blir berättelsen om Veronica kött och blod.

 

http://www.mariastenfors.com/exhibitions/ann-edholm-exhibition/

 

 


Heligt rum eller mediskyrka

Pontius Piltus

Det var ett tveksamt ansiktsuttryck vi finner hos Pontius Pilatus när han tvår sina händer. Muralmålning i Ska Anna kyrka Kumlinge.

 

Tom Sandqvist i boken <2Helig helig är bilden<2 s 147… ” Strängnäs stiftstidning Portalen frågade hösten 2009 ett antal stiftsanställda var de har sitt heliga rum och hur detta rum är beskaffat. Svaren var lika förbluffande som ”moderna”, då bara ett fåtal av de intervjuade nämnde kyrkorummet explicit utan istället allt från strandhugg vid sjön Yngarn i Sörmland och Ekstakussten på Gotland till det egna hemmet, bilen eller jobbet, en skön fotölj och en kopp te, musik och sång, ja till och med simbassängen i vilken man kan ”simma isin egen värld” och känna sig så avslappnad efteråt. En av de tillfrågade tyckte att kyrkorummet var heligt när det är rent och snyggt och luktar gott”.

Jag blir mer och mer övertygad att min mentor och förebild Valdemar Nyman kommer att få rätt när han under sina sista levnadsår ur djup förtvivlan skrev dikter om Moder Maria och där budskapet var… det är för sent… det finns inget att göra… den lutherska kyrkan har varit utan ett levande centrum så länge att verksamhetskyrkan, eller Mediskyrkan som jag föredrar att kalla den, inte ens saknar sitt centrum, huvudsaken att ”det händer något”. Och vilket centrum skulle då kyrkan ha som Medis inte skall ha. Jo, altaret, nattvardsbordet, nattvardsmysteriet, det konsekrerade brödet och vinet är kyrkans absoluta centrum.

 


Helig plats

Och nu på färjan Odin på väg till Sta Anna Kumlinge… pilgrimsvandring från värkstadens tilltagande hopplöshet till det heliga rummet. Om där ändå fanns…. där finns de som kan välsigna mig… de har varit där sedan 1400-talet… och är fortfarande där. sjungande …

A¦ênglavalv

OM HELIGA PLATSER:

”…`avskild` eller `annorlunda`, som det heliga definieras på på kyrkans hemsida i samband att man förklarar varför vi har heliga platser.  Sådana platser är enligt Svenska kyrkan inte bara själva kyrkorummet, utan även till exempel en plats hemma i köket eller mitt ute i skogen. Platsen behöver tydligen inte uppfylla några andra kriterier än att den är en plats `där livet får ett annat fokus`alltså i princip vilken plats som helst, vilket naturligtvis är ett sätt att antingen banalisera själva heligheten in absurdum eller att helt enkelt blunda för dess existens och relevans för den autentiska och därför även ofta smärtsamma fördjupade religiösa erfarenheten” Tom Sandqvist, konstprofessor med imponerande insikter i hela den kristna mystika traditionen och samtidigt min klasskamrat från Borgå Lyceum.

Alltså på väg till Sta Anna i Kumlinge. Bara för min egen skull. Bara för att återvända till den plats där Någon redan är, där Heligheten väntar, för att träda in över tröskeln och göra korstecken inför dem som väntar.

089

Drömde redan när jag jobbade i församlingen att ihåligheten i väggen till höger om altaret skulle få bli vad det en gång varit.. sakramentskåp med det konsekrerade brödet och vinet.

Och för att fortsätta med att citera Tom Sandqvist i hans bok ”Helig, helig är bilden”:

Helig, helig är bilden är ingen stridskraft mot den Svenska kyrkan, även om jag också diskuterar exempelvis Kerstin Ekmans angrepp får några år sedan på dess oförmåga eller snarare ovilja att aktivt återta det konsekrerade kyrkorummet istället för att förvandla det till ett rum påminnande om Icas stormarknad, där natvarden dessutom har börjat jämföras med fikapausen i skogsgläntan eller i församlingshemmet efter en intetsägande och generellt moraliserande gudstjänst på temat kärlek och omsorg om de små i samhället.”

 

Jaa a Tom Sandqvist… vi har den kyrkan upp i halsen…. men jag inser behovet av och undervisar meditation (hesychia), och samtidigt som jag inser släktskapen mellan skogsgläntan och kyrkorummet så vet jag att de är väsensskilda.

 


Första påskveckan

https://www.svd.se/det-ar-karleken-inte-hatet-som-bar-upp-var-varld

 

 

 


Gråt

…över er själva och era barn…

 

 

 

 

orden är ur sammanställningen ”Jesu sju ord på korset”. Jag har alltid tappat fotfästet vid de här orden. Svalt och hämtat  andan under nästan trettio år i den underbara S:ta Anna kyrka Kumlinge.

Som en moderlig Närvaro är kyrkan, församlingen,  och låtit mig tystna, svälja, svälja och fortsätta.

Som det sig bör på Långfredagen.

Bara betrakta de ord som sägs.

Bara skåda ”Jesu sju ord på korset”.

Gråta dem. Bli läst av dem.

Vem har något att säga?

Något man minns att man läst i en bok?

När man själv blir läst.

 

 

“Wisdom does not inspect, but behold. We must look a long time before we can see.”

— Henry David Thoreau

Eller som någon sagt: Den som har öron han höre…

vi måste lyssna mycket länge innan vi hör….

Joanna Ziegler, professor vid Visual Arts and Art History at Holy Cross undervisar sina konstudenter I ” konsten att skåda”.

Studenterna fick I uppgift att b betrakta en abstrakt melanin under en hel semester. Bara en enda och samma målning. Varje vecka skulle de besöka  Konstmuseet vid samma tid, sätta sig på samma plats och betraktande bara fråga sig själv: Vad ser jag?

De uppmanades att inte läsa om verket, inte googla, inte läsa de förklarande texterna till verket, inte prata med andra om verket, bara sitta och glo.

Så skulle de föra dagbok med frågorna: hur känner jag mig, vad är det som händer i mitt liv.

Och studenterna noterade hur deras betraktande förändrades. Och man tyckte att konstverket förändrades.

Genom att ständigt på nytt återvända till betraktande av konstverket förvandlades deras attityd ifrån ”jag avskyr det här” till ”Jag älskar det här”.

Och hur var det, under deras 13 veckors sommarlov, förändrades målningen?

Nej men studenterna svarar professor Joanna Ziegler.

 

Så har man även läst den heliga skrift genom tiderna. Betraktat texten. Glott texten.  Ända till texten läser mig.  Meditation. Och till sist helig tystnad och ordlöst vetande; kontemplation.

 

 


 

 

 


Jag är berättelsen

rublev-treenighet

Det är torsdag i Stilla veckan.

Skärtorsdag. Traditionstyngd. Långfredagsafton.  Ödesmättad.

Vi läser det vi tycker om, vi ser på det vi gillar och lyssnar till det vi accepterar.

Vi matar vår egen världssyn. Bygger så vår värld. Alltid.

Men ibland förändras vårt sätt att se världen. Det händer när vi av någon anledning inte har något val utan tvingas ut ur värld.

Instiftande av den heliga nattvarden måste för lärjungarna ha varit ett sådant tillfälle. Då man ingenting förstod av den enkla anledningen att det som hände hade ingen plats i färdiga förklaringar.

Påskmåltiden hade alla tolv firat sedan barnsben. Det visste hur det skulle gå till. Allt var i detalj reglerat. Dukningen. Menyn. Till och med sittordningen.  Ja, replikerna som skulle sägas vid påskmåltiden var bestämda. Så hade lärjungarna gjort kanske trettio gånger, fyrtio gånger. Och så skulle man göra nu.

Men så blir det inte.

I fullständig suveränitet bryter värden mot alla regler. Säger inte de repliker som skall sägas.  Tvärtom. Säger: Tag och ät, detta är min kropp.

Det finns stunder när vårt sätt att se förändras.

Det hände på skärtorsdagen.

Berättelsens alla vindlingar, allt ifrån utvandringen ur Egypten då man skulle stryka dörrposterna med blod, fram till Johannes Döparen som säger: Skåda,Guds lamm som borttager världens synd, till påskmåltidens bord där värden vid bordet säger:

Jag är den berättelsen.

 


Onsdag i Stilla veckan

Berättelsen upphör aldrig att fascinera. In i minsta märkliga detalj.

den brinnande buskenSom att ordet הַסְּנֶֽה ”seneh ” är det hebreiska ordet för den törnbuske som Moses såg i öknen, den som brann utan att förtäras och där Mose fick höra att Gud saknar namn, har inga etiketter, utan hans namn är ett icke-namn utanför alla intellektets kategorier: ”Jag är” .

Och att i evangelierna fortsätter berättelsen om detta ”Jag är”.  Jesus svarade: … JAG ÄR, redan innan Abraham blev till.

Och till sist. Vad…om inte… Tar man inte grenar av törnen, av den buske som brann ”Jag är” och binder dem till en krona och kröner honom som säger ”Jag är”!

Vem är berättaren?

Vem blir berättad?

Vad vet berättelsen?

Är jag?

Det är onsdag i Stilla veckan.

 

 

 


Att se varandra

skarmavbild-2017-02-24-kl-10-08-28”Se mig i ögonen” fick jag höra som barn. Även som vuxen.

Att vara del av. Att vara omsluten av. Sjunken in i din blick. Att så höra till. Mig själv och dig.

Att vara i sanningen.

Det är tisdag i Stilla veckan.

Den som hör till sanningen (πᾶς ὢν ἐκ τῆς ἀληθείας), lyssnar till min röst.” Pilatus sade till honom: ”Vad är sanning”?


Måndagen i stilla veckan.

agonia-ist2010

Berättelsen skapar oss. Berättelsens förklarar oss. Berättelsen bär oss.

Och ”The greatest Story Ever Told” berättar om en brinnande buske. Om en man som ser den brinna. Hur den inte förtärs. Hur han tar av sig sandalerna. Ställer en fråga genom buskens grenar. Genom skenet av eld. Trotsande det oförklarliga.  Hör han eller ser han? Han frågar efter  det oförklarligas namn. Han vill ha det heliga i ett ord. Önskar mysteriets etikett. Han får det inte.

Han hör: Jag är den jag är. Eller bara JAG ÄR.

Och berättelsen vandrar vidare. Skapar mening och djup. ”JAG ÄR” är det oskapade ljusets bortom alla namn. Är ett icke namn. Är ett fingervisning utanför språket, begreppen, bortom alla namn. En fingervisning mot det som är… innan det sägs. Utanför begreppen. Utanför tanken. Och därför användes det namnet aldrig som namn, som ord, som begrepp. Det fick helt enkelt inte användas i den judiska traditionen. Ja, förutom av översteprästen en gång om året i det allra heligaste.

Det utomspråkliga får inte trivialiseras. Skall inte avsakraliseras. Det heliga skall inte intill fördumning förklaras och sekulariseras.

Därför… tystnad… istället för ORD.

Så går berättelsen. Så vet man. I berättelsen blir man till. Ända tills man står i en trädgård måndagen i Stilla veckan.

Då hörs en fråga i en trädgård. Trädgården heter Getsemane. Någon frågar ”Vem söker ni?” Någon svarar: ”Jesus från Nasaret.”

Och då. Utanför seendets gränser brinner en eld. Utanför intellektets rågränser hörs mysteriets andetag. Skådandet har svar. Busken brinner.  Jesus svarar… ett ickesvar:

Ἐγώ εἰμι. Jag är.

Utanför tankens geografer… mysteriet ÄR. Och berättelsen är konsekvent. Inför detta. Inför VARAT. Inför det som står och stampar utanför intellektets alla frenetisk stängda dörrar.

Stackars människa. Om jag bara kunde göra något för dig. Älskade Judas, hur kunde det bli så här? Om jag bara kunde så stoppade jag berättelsen nu. Men du är berättelsen. Du har berättelsen i din ryggrad. Var är du någonstans? I alla tankeloopars babeltorn?

Du ser inte busken brinna. Och nu hör du det du minst av allt ville höra:

Ἐγώ εἰμι. Jag är. Babeltornen rasar.

Och sedan ” vek de tillbaka och föll till marken.”

Föll till marken inför det oskapade Ljuset som brinner i busken.

 


MEDITATIVT HANTVERK

 

 

Jag blir så glad när jag inför Stilla veckan stannas av människor som berättar… nu har vi börjat måla ägg.

Det målas på många håll i de åländska församlingarna. Dock inte i år i Jomala. Den som vill måla med andra kan anmäla sig till Sunds församling, Benita Muukkonen.

Det meditativa hantverket är den bästa sysselsättningen i Stilla veckan.

Inom klosterlivet har under alla århundraden utövats hantverk av de mest skilda slag. Hantverk som kräver tystnad, koncentration och djup. Tänk bara på birgittinersystrarna i Vadstena. Att skriva för hand och skriva av, var en mycket viktig uppgift. I systrarnas Lucidarium omtalas det hur systrarna före aftonsången skulle gå till sina arbetsuppgifter:” Än the systra som kunna scriffua, gangin till at scrifvua, Oc the som skulum owirläsa, (korrekturläsa), gangin til att rätta bökar.”  Samtidigt som arbetet till sist skapade norra Europas största bokskatt, så var själva skrivandet en from handling, en övning i närvaro och djup, en meditation. I bönböckerna ingick unika, konstnärligt högtstående illuminationer.

Men det var inte ara skrivandet som ingick i klostrens meditativa arbete, där ingick örtagårdar med medicinalväxter, där ingick ölbryggerier som Luthers hustru försörjde Luther med, medan han skrev på sina pamfletter och bekännelser som trycktes av gutenbergspressen, där ingick forskning, gregoriansk sång, skolning och målning, där ingick regelrätt kontemplation. Politiskt var reformationen absolut nödvändig, andligt sett blev den en katastrof.

Reformationen ledde till att konungens män plundrade klosterbiblioteket, rev sidorna  ur de handskrivna bönböckerna och använde dem som bussningar i sina vapen… att reformationens märkesår i Norden fortsätter utan att någon ber om förlåtelse för den kulturkatastrof man åstadkom, förstår jag inte!

 

Men de meditativa arbetet gör comeback i kyrkan. Under retreater och meditationer övar man sig i närvaro, koncentration genom att måla, kratta, diska, städa… som en övning i meditation.

Men visst har vi långt långt kvar. Så många tomma ord… i vår lutherska ”andliga” tradition.

 

 

 


Om skönhet, skåda och veta

83b7f7b55f421e590e7a8ed9a969d10e

 

Skönheten ska frälsa världen

Musik som spelats i avsnittet

  • 11.00
    Pelle Jakobsson – Vallåt Från Mockfjärd (Efter Anders Frisell)
    Album: Locklåtar Och Musik På Horn Och Pipa
    Kompositör: Trad Från Sverige: Dalarna: Mockfjärd
    Bolag: SVERIGES RADIO
  • 11.04
    Djivan Gasparyan & Vachagan Avakyan – Dle УAman
    Kompositör: Trad.
    Bolag: Melodia
  • 11.11
    Elora Festival Singers, Noel Edison – The Woman With The Alabaster Box
    Album: Triodion – Ode Vii (Memento) – I Am The True Vine – Dopo La Vittoria
    Kompositör: Arvo Pärt
    Bolag: NAXOS
  • 11.17
    Arvo Pärt – Virgencita
    Sigvards Klava, Lettiska Radiokören (Riga)
    Da Pacem Domine
    Etikett: ONDINE
  • 11.28
    Jean Claude Pennetier, Orchestre Philharmonique De Radio France & Christoph Poppen – Piano Concerto No. 21 In C Major, K. 467: Ii. Andante
    Kompositör: Wolfgang Amadeus Mozart
    Bolag: Mirare

Ikonen och Ideologen, sista delen . Eller – hur blir de till?

Ja…Hur blir ideologen till?

Läser böcker. Går på kurser.Många kurser. Sjunger sånger. Hör till. Gemenskapen. Analyserar, reflektor och agerar. Vet. Agerar i den tid hen finns till och mot det mål ideologin utmålar. Med den makt hen behöver och erövrar. Så blir Ideologen till. Genom alla tider. Så har samhället förändrats i enlighet med olika ideologier. I enlighet med den katolska kyrkans ideologier. I enlighet med reformationens ideologier. I enlighet med arbetarrörelsens ideologier. I enlighet med liberalismens tankar. I enlighet med den fria marknadens ideologi.

Men hur blir Ikonen till?

Jaa… innan arbetet påbörjas. Stanna upp, gör det heliga korsets tecken från din panna till ditt bröst och från axel till axel. Försjunk i tyst bön. Be om nåden och gåvan att kunna förlåta dina fiender.

Med andra ord, det omvända perspektivet. Att bli öppen för något att hända.  Att bli tyst för Ordet att komma. Att bli närvarande i sitt liv. eller som en åländsk författare formulerade det ” att lyssna till sina liv”.

Arbeta noggrant med omsorg i varje lite detalj. Undvik orden. Förbli i tystnaden.

Du inte bara målar en ikon. Du ber en ikon. Du inväntar en ikon. Du övar dig att dra dig tillbaka från föreställningar, idéer tankar och ideologier. Övningen skapar  en ikon.

Så blir Ikonen till. Och skall välsignas i mässan. Placeras i det östra hörnet i rummet i ditt hem. Och där strömmar himmelens ljus in i rummet. Närvaron gör över alla broar och fyller hemmet. Och Ikonen är alltid där när du kommer hem. Hemmet har aldrig varit tomt. Där har Närvaron väntat. Du hälsar på den genom att göra det heliga korsets tecken.

Du är inte som när Elias Lönnroth 1828 i fyra månader vandrade till fots omkring i Karelen och Savolax och samlade in material till det finska nationaleposet Kalevala. Det började ryktas  att en hedning gick omkring i byarna och knackade på dörrarna. Vem var det?

images-3

Jo språkforskaren, filosofen, författaren, botanikern och medicinaren Elias Lönnroth. Med det enda epitet han fick i Karelen var; hedningen. Av den enkla anledning att han inte begrep att man först hälsar ikonen när man stiger in i ett hem. Hälsar den som alltid är hemma. Hälsar himmelens fönster genom vilket det oskapade ljuset strömmar in över bordet.

Ideologen eller Ikonen?

Ikonen!

Bliv det öppna fönster genom vilket Närvaron strömmar in. Bli den blick i vilken världen har rum. Bli den blick i vilken jag ryms. Bli Ikon som härbärgerar mig.

Hur?

Ideologen går ut i böcker, på kurser, i träning och i erövring.

Ikonen är det omvända perspektivet. In tystnad. In i rymd. In i seende.

Jo men hur?

Övning. Övning. Övning.

http://www.ncregister.com/site/article/painting-in-prayer

Tyst meditation. Dagligen. År efter år. Bara det. Kontemplation. Lectio divina. Meditativ sång. Meditativt jobb i trädgård och i skog. Tystnad. Ikonmåleri. Äggmåleri. Grewgorians sång. Och Mässa.

Ideologen eller Ikonen.

Båda. Såklart. Binokulär. Två ögon. Djupseende.

Men Ideologen behöver kyrkan inte mata. Inte ens detta Reformationens märkesår.

Ikonen däremot är helt utsvulten.

 

”How are these images made and how are they used? Are these images which are meant simply to express what is going on in my mind, in my psyche, in my heart? Are these images intended to open us up to something else? And that of course affects how we think about the making of images. The icon painter undergoes a formidable experience of spiritual preparation and askesis. There are prayers that have to be said if you want to paint a genuine icon and when it is painted of course, it is not hung in the gallery,it may be hung on the wall of a private home, but it’s essential usage is in church. It is a presence in a church, a member of the gathering in church. /…/So how is an image made and for what is i to be used? Is it essentially decorative? Is it liturgical? If liturgical are we taking seriously the fact that like all aspects of liturgy it intends to transform the person who sees it and reflects upon it and if it is intended to transform then the production of that image has to have something to do with a transformed practice and a transformed person.” Rowan Williams

 

 

 

 

 

 

 


Ideologen och ikonen del IV

bakfickan-816x408

Jag var på  Ålands litteraturförenings tillställning Bakfickan som är en del av Mariehamns litteraurdagar. Där framträdde ,förutom etablerade åländska författare, även två unga tjejer 18-19 år. De läste upp sina texter som de skrev på delat googledokument projicerat på vita duken. Intressant och jordnära. Livsnära. Och gripande. Och jag tänkte att det var som om man blev försatt ombord på Titanic och fick lyssna till tillsynes bekymmerslösa samtal blandat med ångest och tomhet.

De gestaltade på det minst mödosamma sätt en mycket träffande samhällsbeskrivning.

Repliker och reflexioner i en tid då samhälle, kultur och kyrka satt navigationsredskapen och sjökorten tillbaka i lådan, släckt ner på bryggan och beslutat sig för att göra vad folk gör, gå ner till restaurangen, samtala, filosofera och  dansa till Närmare mig till dig. Närmare mig. Och dig.

Generation X. Den ideologilösa generationen?  Den politikerföraktande generationen? Den utskrivna generationen?

Det är väl inget fel i det?

Var och en av oss är drabbade av samma sak i olika utsträckning. Vi har alla förlorat vårt odelade förtroende för Ideologen. Hen har ju bara tankar, idéer och föreställningar. Plus en uppsättning politiska verktyg som skall hjälpa till att förverkliga idéerna. Så?

Cyklopen med sitt förlorade öga.

Vad har vi kvar? Som präst borde jag ju då svara kyrkan! Men kyrkan är ju sin egen ideologiverkstad. En ideologi bland andra. Enögd. Som cyklopen. Men lite senfärdig att lösa de aktuella ideologiska frågeställningarna. Så även i kyrkan har man packat ihop navigationsinstrumenten och sjökortet, gått ner på kyrkkaffet och trivs mycket bra tillsammans och säger: välkommen in i gemenskapen. Hmmm?

Jaa a. Jag avundas inte Generation X. Tackar mycket för gårdagens så opretentiösa men viktiga framställning.

Men på samma gång fortsätter vi att söka efter de verktyg som man kan använda för att lösa flyktingfrågan, jämlikhetskraven mellan olika befolkningsgrupper, rättvisekrav osv. Frågorna upprör. Samhället diskuterar. Kyrkan diskuterar. Kulturen diskuterar.

En del agerar.

Nykonservatismen bland andra, verkar ibland att ha en mycket enkel och slående ideologi. Enkla förklaringar och blinda analyser. De övriga ideologierna har blivit likt åldersstigna cykloper med ett grumligt öga. Men, vad har vi kvar om vi raderar våra idéer, föreställningar och drömmar om samhälle, kultur och kyrka. Vad är kvar? Blir vi inte drivande utan sjökort, utan farleder, utan mål? Och är det inte det som redan hänt?

Generationen X visar på det.

Men. Nu kommer prästi!

Det omvända perspektivet. Det andra ögat. Marias öga. Ha Marias blick! Öppen. Fördomsfri. Tyst på förklaringar, diagnoser och ideologier.

I hennes öga landar Ängeln.  I hennes öra landar orden. I hennes kropp växer Närvaron.

Bli Maria kunde Valdemar Nyman ha sagt. Säger han i sitt himmelrik.

Nej det är inte en ideologi, inte idéer och religiösa föreställningar.

De är att bli till inifrån, att hitta den faktiska plats, den konkreta plats i mig där livet stiger fram. Där vägen är Vara. Andas. Ta emot. Där sanning Är.

Ikonens perspektiv. Att bli ikon. Genom vilken Närvaro vandrar in. Genom vilken ljuset strömmar in. Genom vilken skönheten landar  i mitt öga. Så blev Maria ikon.

Ikonen eller ideologen?

Ikonen!

 

 


IKONEN OCH IDEOLOGEN och LUTHER – en obetydlig parentes.

weil2-1

En av vår tids  framträdande mystiker var Simone Weil. Under sitt korta liv upplevde hon två världskrig och hon drevs av ett glödande engagemang för fattiga och utstötta människor

”One of the main reasons mystic and its cognates would be better avoided is that in popular mind, and in many scholarly minds, contemplation and so-called mysticism have become linked with modern notion of experience , as we have seen, in spite of the fact that, as writers from the earliest Hebrew Scriptures through the pre-Socratics, Evagrius, Cassian, Richard of St. Victor, the Cloud-author, Julian of Norwich, Meister Eckhart, Nicholas of Cusa, Martin Buber, and Simone Weil – to name a few – all tell us, often specifically, that experience is the opposite of contemplation. 

Saint-MaximosBy contrast, the work of silence that opens the person to contemplation relinquishes all claims to experience. Ironically the Theologica Germanica (c 1350), translated bu Martin Luther, has the same message as the Cloud-authors text, but by Luther´s time the clerical church had lost the work of silence and Luther associates the text´s message with experience, the opposite of the Theologica Germanica´s message” Maggie Ross

Silence

 

http://tidningenkulturen.se/index.php/ess-mainmenu-57/religion-mainmenu-133/5959-simone-weil-aengelns-oede

 


Ikonen eller Ideologen del III

Som vi tidigare sett så är  IDEOLOGEN-IKONEN  en skala mellan FRÅNVARO och NÄRVARO. Men det är också en skala mellan tydligt definierade gränser (skuggans utdragna men tydliga konturer) och mottaglighet (berättelsens väg in under skinnet). Skalan kan också ses som en variant på skillnaden mellan centralperspektivet eller det omvända perspektivet.

Vår fråga nu är var på skalan finner vi Mystiken?

8603982373a7b8da088460a0649c53a0-1

Bortsett ifrån att ordet ofta ställer till med mera förvirring än förklaring så kan vi försöka förstå vad som menas med ordet. Och då hjälper oss skalan Ikonen-Ideologen.

Men mycket ofta synes mystiken beskrivas om en från den officiella kristna ideologin avvikande lära. Med andra ord en bland många kristna inriktningar. En speciellt otydlig skugga.

Men enligt min mening är  mystiken ikonisk. Och det är hela hemligeheten med den mystika kristna traditionen. Läser man den kristna mystika teologin med ideologens ögon missar man målet. Och den läsningen är den allt överskuggande. Men den kristna mystika litteraturen är IKONISK. Så även i de teologiska bokhyllorna världen över finns dragkampen mellan Ideologen och Ikonen.

En mystiker är då helt enkelt en som är hängiven det omvända perspektivet, en som dragit ”sig tillbaka” från de yttre förklaringarna (human gör det?), från de egna projekten till att ”skapa Närvaro”, ifrån de egna projektionerna av tro, fromhet och religiositet.

johannes

För att bara vara den öppenhet som tar emot. För att vara den väntan som låter sig bli besökt. För att vara den ”tomhet” som kan bli bli fylld av Närvaron som kommer över bron.

Så.

In under huden.

Ner förbi tanken.

Undan alla vackra , stormande eller innerliga religiösa känslors bedrägliga ytor.

Vänd om.

Det omvända perspektivet. Ikonens perspektiv. Mystiken.


Ikonen och ideologen del II

”Det ena ögat är sol, det andra måne”

Det måste vara en förskräcklig upplevelse att förlora sitt ena öga och därmed förlora djupseendet. Trots att hjärnan kan komplettera förlusten av det en ögat så är trots allt något grundläggande för synen borta.

Unknown

Det ena ögat är sol och det andra är måne skriver Valdemar Nyman om Johannes Liliewahn i sin roman Den stora flykten. Javisst, han står mitt i den medeltida mystika traditionen och den förvaltade den binokulära traditionen och bevarade innehållet i skapelseberättelsens formulering att mänskan skapades till ” Guds avbild och till att vara honom lika.” Det ord som översattes med avbild är ordet Zelem. Zelem har sin rot i ordet Zel, som betyder skugga, tomhet, flyktighet. Månliv.

(The word Zelem, which we translate as image is related to a root ‘Zel’ which means ‘shadow’. And he word tselem itself can also mean something insubstantial, something that is nothing in particular, something that is impermanent. And that root sense of shadow suggests very strongly that the notion of imaging that is implied here takes for granted that at the heart of the image there is an absence, something less than real. ” Rowan Williams  

Det andra ögat är sol.

Solen som fyller trädkronorna, som kryper runt hörnet och jagar skuggorna på flykten, som lockar till att bara vara i solskenets värme.

Det ena ögat är måne, det andra sol.

Och skapelseberättelsens korrektion till mänskan som en skugga av det som inte syns är ordet Demuth. Det betyder likhet, att påminna om, att berätta om. Såsom liknelsen berättar om något annat än sig själv. Såsom berättelsen bygger den bro över vilken Närvaron vandrar sig in i oss. Såsom berättelsen öppnar upp geografier utanför och Innanför lyssnaren.

Och jag badar i närvarons sol,  i det livgivande, i det läkande.

(”To resemble, as in a comparison we might make in speech, even a parable. This is a representation that takes for granted continuity rather than absence. It’s a way of saying not all representation is empty or arbitrary. There is some kind of being in the other, some kind of bridge between sameness and otherness and the way in which a comparison in ordinary speech, a parable or a metaphor, may work reminds us that when you’ve talked about shadowiness and phantoms, you haven’t said all there is to say about representation.” )Rowan Williams

Så det ena öga är sol, berättelsens öppna fönster, liknelsens paradoxala geografier och solen den bara strömmar in. Förföljarna lägger ner sina stenar och går snopna hem.Det ena ögat är sol och det andra är skugga. Skuggan, den distinkta utdragna teckningen av något som inte syns. Men skuggan finns och när träden kapats ner och skuggan blir kvar över marken kan den analyseras, avbildas, dogmatiseras och formuleras så att alla kan läsa tillsammans, högt, ord för ord, hur skuggan ser ut. Så görs tron till ett beläte. Och det finns beskrivningar och jämförelser som fyller alla världens teologiska bibliotek.

månskugga

”This one-eyed view has distorted theology, religion, and so-called spirituality, and worst of all, has give us the meaningless and voyeuristic word, mysticism.” Maggie Ross

Det ena ögat är sol och det andra är måne. Bara tillsammans bli de livgivande. Bara tillsammans se vi människan och människans mysterium.

Men cyklopens öga är vårt öde.

Vår enögdhet har blivit vårt kännetecken.

 

(”This Cartesian thinking came to have such a hold on the modern mind that we eventually came to believe that only clear and distinct ideas were true. Consequently, analytic thinking came to be seen as synonymous with reason itself and ideas that were vague, ambiguous, or contradictory simply were not true”) filosofen James Danaher.

 

 

 


Kampen mellan Ikonen och Ideologen del 1

Tänk att i mänskors sätt att tänka finns fortfarande ett sorts minne av ett annat perspektiv. När jag var ny präst och kom till Kumlinge 1981 blev jag ibland ganska olycklig över mörka stormiga senhöstdagar då risken för mässfall var övergripande. Valdemar Nyman sade åt mig att ”Fira mässa med änglarna!” Ja, uppmaningen var ju trevlig och muralmålningarna i Sta Anna  kyrka är fyllda av en märklig närvaro.

IMG_4595

Men att jag då faktiskt skulle ha firat mässa med änglarna … nej… uppmaningen var och förblev ett inspirerande och lite trösterikt sätt att prata.  När jag gick in i den vackra kyrkan och ställde mig i gången under mittersta valvet var det ju min blick som var centrum. Det var jag som stod där.Jag var närvarande.Det var jag som såg. Och förstod. Och jag log åt,  som jag uppfattade det, de tafatta perspektiven i målningarna. Här hade inte renässansens skickliga måleri med sitt centralperspektiv lämnat några som helst spår. Kyrkan är målad i början av 1500-talet samtidigt som Michelangelo målade i Sixtinska kapellet enligt den tidens alla konstnärliga knep.

images-1

Men poängen är att Valdemar Nymans uppmaning till mig är rotad i ett helt annat sätt att vara, än den jag, som den individualistiske nyvigde prästen hade tillgång till. För honom var änglarna redan där när mänskan steg in. De hade varit där i 500 år. Sjungande i takvalven. Det fanns någon där före jag kom. Närvarande. Det är det som korstecknet vid ingången markerar.  Jag hälsar dig, du som är här, du högt benådade, människosonen och änglarnas skara.. Närvaron. Och när jag sedan står där är det jag som blir sedd.

Det omvända perspektivet. Ikonens perspektiv.

På riktigt.

Kumlinge_church_Saint_Apollonia

”Are these images intended to open us up to something else? And that of course affects how we think about the making of images. The icon painter undergoes a formidable experience of spiritual preparation and askesis. There are prayers that have to be said if you want to paint a genuine icon and when it is painted of course, it is not hung in the gallery,it may be hung on the wall of a private home, but it’s essential usage is in church. It is a presence in a church, a member of the gathering in church. It is often said that the icon screen in an Orthodox church reminds you that however many people there are in the church, the holy figures represented on screen are there with you and indeed they’re there when you’re not.   So how is an image made and for what is i to be used? Is it essentially decorative? Is it liturgical? If liturgical are we taking seriously the fact that like all aspects of liturgy it intends to transform the person who sees it and reflects upon it and if it is intended to transform then the production of that image has to have something to do with a transformed practice and a transformed person.” ROWAN WILLIAMS

 

 


Eikon eller Ideologon

Ja egentligen heter han Ideologos,ιδεολόγος.

En avlägsen släkting till både Zemel och Demuth.

Ideologos känner vi så väl. Han är i bästa fall den påläste , bildade och i hjärta brinnande teologen, politikern, tjänstemanen, idealisten, journalisten och världsförbättraren. I värsta fall… Alla vill de samma sak. Bygga nya världar. Bygga samhällen. Bygga kyrkor och samfund. Bygga framtid. Bygga broar ut i en värld som alltid är bättre än den vi lever i. Och i den världen är det upplevelsen som är innehållet.

”The word experience is a poisoned chalice…banking experience, eating experience, religious experience and, most absurdly, worship experience.

People who study the books scholars write and translate bring with them this idolatry of experience. Many of them know nothing of, or are just learning about contemplation. They cannot imagine a way of being in which experience cannot be claimed; they cannot conceive that experience might be either provisional or inconsequential, much less left behind. Unfortunately, this attitude also seems to have infected scholarship.”! Maggie Ross.

23909065934_2d07be7fb3_b-1Och hur många av oss följer Ideologos ut på bron, ut i nya tider och seder, ut i ”Orange is the New Grey”, ”Sixtifour (when i am) is the New Thirtyfour”, Thursday is the New Friday”. Ut i upplevelseindustrins nöjesfält. Och vi älskar detta. Ser upp till Ideologos. Pluggar honom. Predikar honom. Uppfostras av honom. Jaa… och tyvärr…tillber honom. Ideologos har så många ansikten.

Det är här som insikten föds. Hur rätt Merete Mazarella har när hon i sin bok låter Crow-stammens kvinna formulera sig så här: ”Jag lever ett liv jag inte längre förstår”. Bättre kan man väl inte säga det.

Vi lämnar våra hem, går ut på upplevelsernas, idéernas och drömmarnas bro för att till sist hamna i främmande land. I fångenskap.

Å käraste syster Eikon!

Du som välver spång och övergång.

Du som bygger broar tillbaka.

Du som spänner brospannen högt över mörka vatten in mot våra inre geografiers landfästen.

Och över brospannet, genom dig,  vandrar närvaro. Suveränt sprängande alla föreställningar, tankar, känslor och ideologier. De är alla för små. Alldeles för små. De är vad Nya testamentet kallar för värdsliga ting. Och de fyller våra liv. Kräver vårt liv. Kräver att vi går ut ur närvaron och in i ÅTAGANDEN. Så vänd om, säger evangeliet.

Byt perspektiv. Förlora dig inte handlingars skuggor, bosätt dig inte i  tankars bräckliga konstruktioner, förlora dig inte i ideologiers kartvärldar och inte i känslors oändliga paletter.

Byt perspektiv. Kom tillbaka .. till det du förstår.

Eikon välver brovalvet ända ner i ditt innersta landfäste … och  in i mig vandrar mysteriet och tar rum.

Så därför skriver evangeliet om landfästets grund 3f13f759e0508e239ac5cab29452dfc4-1 ”den osynlige Gudens avbild”. Och”εἰκὼν τοῦ Θεοῦ” står inte tillsammans med Zelem i skuggorna och fantombilderna utan är Närvaron här.

Det är ett sätt att försöka formulera det outsägliga, att vid mötet med Jesus från Nasaret som ju faktiskt i en enkel och rak mening är mänska och inte Gud, försöka förstå och finna mening i vad ”The Greatest Story Ever Told” skapar. Att där han var, var Gud, där han agerade handlade Gud. Han var Eikon, Guds eikon.

Här är Bridge over Troubled Water.

(When Jesus was described as the ‘image of the invisible God’ we are seeing an attempt to make sense of the history and person of Jesus in terms precisely of that mysterious coincidence of absence and presence. Jesus of Nazareth is actually irreducibly a human being. He is not God in the straightforward sense and yet what Jesus of Nazareth does is what God does and where Jesus of Nazareth is, is where God is. The image is a presence. The image is, as I put it earlier, something which gives assurance of what is not tangibly there.)Rowan Williams

 Eikon är laddad av närvaro.

En ikon är inte bara ett konstverk, inte bara målad och tillverkad av människor, ikonen är en bro för samma Närvaro som stigit in i världen hos Jesus och hans moder, hos helgonen.


Halvsystern från Aten.

De två tautologiska systrarna Zelem(skuggan av det osynliga) och Demuth (berättelsens bro) har en halvsyster som vuxit upp bland de bildade i Aten.

Hon heter εἰκὼν. Eikon.

Men trots  att den grekiska halvsystern Eikon till betydelse och utseende (bild) står mycket närmare Zelem än Demuth så saknar hon draget av det flyktiga och skugglika. Hon liknar mycket mer Demuth som i sitt drag av liknelse  och berättelse bygger en bro mellan det berättade och lyssnaren. Och över bron vandrar nya världar. Nerför bron kommer en närvaro in och omsluter dig.

Stories_are_the_bridge

Nej tro inte att det är du som vandrar genom berättelserna, över broarna. Du rör ju dig inte… Nej det är det omvända perspektivet. Det är berättelserna som bygger broar in i dig och över broarna kommer framtiden, över broarna kommer förvåningen, glädjen och rädslan. Över broarna kommer gråten och skrattet. Du känner det i din kropp. Du härbärgerar berättelsen. Sådan är Eikon. Halvsystern från Aten

Pulsen börjar slå. Andetagen ökar. Det är någon som stigit in i din värld.  Det är Demuth. Det är det omvända perspektivet. Det är Eikon.

Och vad är det som kommer över den bro som går under namnet ”The Greatest Story Ever Told?

Så klart: halvsystern Eikon och inte bara hon utan εἰκὼν τοῦ Θεοῦ.  ”den osynlige Gudens avbild” kommer över bron. 

Det omvända perspektivet. Obratnaja perspektiva.

Andlighetens teologi till skillnad från den värdsliga teologin.

Ikonens teologi till skillnad från ideologens teologi.

 

 

 

 


Den fascinerande historien om de två systrarna צַלְמֵ֖ Zelem och דְמוּתֵ֑ Demuth, del 2

Till en liknelse.

Till en berättelse.

Till en story gjorde han dem.

דְמוּתֵ֑  Demuth

Genom att använda sig av ordet  Zelem (skuggan som trädets avbild)  för att beteckna den skapade människan så ville skapelseberättelsen kanske inte understryka det negativa i flyktighet och skuggtillvaro. Därför kallas Zelems tautologiska syster Demuth in i berättelsen. Rowan Williams påpekar att roten i det ordet ”Dem” syftar på att likna, påminna om, överensstämma. Att påminna om på samma sätt som vi kan säga att ett konstverk påminner om. Eller som reseskildringar på något vis kan överensstämma med de geografer de beskriver. Och på samma sätt som berättelser inte bara liknar det de gestaltar utan bjuder lyssnaren in över tröskeln.

Book History Tell Narrative Fairy Tales Dream

Tänk vilken skimrande vers den 26 versen i Genesis första kapitel är: ”Låt oss göra människan till en skugga av oss och till en berättelse om oss.”

Så mycket lättare att förstå! Så oerhört spännande att läsa dina anletsdrag, dina andetag, din puls och dina drömmar. Att läsa den berättelse du är. Och så klart i den öppenheten förundras, beundra och älska.

Berättelsen förkroppsligar ju något av vad den representerar. Emedan skuggan, som ju också representerar, representerar något som saknas, någon som inte är på plats,

Till en berättelse skapade han dem. En berättelse som i generositet och sårbarhet öppnar sina dörrar för den som önskar träda in.

Det omvända perspektivet. Åter igen. Inte: hör nu på vad jag säger!  Utan: Läs mig varsamt.Dörrarna är öppna. Stig på.  Till en berättelse är jag skapad. En berättelse om det heliga. En sådan predikan.

Vi har alltså dessa två tautologiska systrar צַלְמֵ֖ Zelem och מוּתֵ֑  Demuth.  Leken dem emellan, spänningen och avgrunden mellan det maskulina (Zelem) och det feminina (Demuth) har gjort oerhörda avtryck i teologihistorien. I konflikter som resulterat i uppbrott, svärmeri och fundamentalism, i kyrkor och sekter.  Tillsammans är de ett hisnande äventyr… en människa.

”We may perhaps be able in our openness to be authentic icons, to grow up into being ourselves, image and likeness. Image, shadows of the divine, insubstantial in ourselves, always at risk because of the nothingness at the heart of ourselves and yet mysteriously parables at the same time. Persons’ speech and the relation and interaction may be mysteriously transfiguramly continuous with the action of God. In our contemplation of the Holy Image, in our understanding of how it is that certain images do open us up to silence. Rowan Williams

 

 

 


Den fascinerande historien om de två systrarna צַלְמֵ֖ Zelem och דְמוּתֵ֑ Demuth, del 1

 

images

Det här är den fascinerande historien om de två systrarna

צַלְמֵ֖ Zelem och  דְמוּתֵ֑  Demuth.

Och tänk att spänningen dem emellan, syskonkärleken  kan vara så stark att den genomsyrar hela tidsepoker. Allt ifrån antiken fram till modern tid har dessa syskon lekt med varandra under de mest skilda namn. I det hebreiska språket är ordsyskonen mycket omhuldade. Tautologier kallar man dem nuförtiden, aningen nedsättande. I gamla testamentet är de älskade. Ord som i grunden tittar åt olika håll men som på  på ytan är nära släkt med varandra, syskon. Och så är det med  Tselem och Demuth. Vi möter dem i skapelseberättelsen.

Rowan Williams har i ett föredrag om ikoner uppmärksammat skillnaden mellan Zelem och Demuth.

Zelem. Den första stavelsen i namnet Zel syftar på skugga. Vi möter Tsel i psaltapsalmen 39;7 ”Som en skugga vandrar en man ” Zelem syftar på något flyktigt, bilder, föreställningar och gestalter som i sitt centrum bara är frånvaro. Tomhet, skugga.  Det som med skuggan av ett naket träd som faller långt ut över marken. I varje detalj likt trädet. Bara aningen förskjutet till sina proportioner.  Och så kommer någon och sågar ned trädet och skuggan blir kvar. Över marken. Som det kan bli när ett pudertäcke av snö snabbt smälter. När det mesta är borta ligger det ett pudertäcke kvar i trädets tecknade skugga. Och sågar vi ned trädet blir den pudervita bilden av trädets skugga ensam kvar på marken. En flyktig stund.  Javisst en bild, en gestalt, en avbild.  Till en sådan avbild skapade Gud mänskan. Till en skugga av det gudomliga. Till en drabbande kontur av frånvaro.

צַלְמֵ֖ Zelem
Så du skall inte göra dig en skugga av det gudomliga, lyfta upp det på altaret och dansa, sjunga och tillbe skuggan. Skuggan är tom. Det enda den har är frånvaro. Den kan inte hela. Den kan inte frälsa.

Därför var profeternas kamp mot avgudadyrkan så rasande, en strid mot skuggestalter som i sitt centrum var tomma på allt annat än frånvaro. De är bara produkter av mänskligt  tänkande, fantiserande och handlande. De är tomma på sitt objekt. Dit de pekar är det tomt. Sådan är Zelem. Till sina konturer överensstämmande men till sitt innehåll tomt. Och då förstår vi de vita martyrenas flykt ut i öknen under kyrkans första århundraden när konturerna skulle upphöjas till dogmer och alla skulle skriva under. Och då förstår vi ikonoklasternas rasande vrede mot alla heliga bilder, mot alla sköna ikoner som de uppfattade som flyktiga och falska  skuggor av trädet som var borta. Det enda ikonoklasterna förstörde var ju då bara bilder som blivit till att handla om sig själva. Och man kan inte tillbe skuggan av ett träd . Skuggans enda innehåll är frånvaro. Hur ofta stöter vi inte i vår tid och kultur på begreppet ”Guds frånvaro”, ”Guds tystnad”?

Och då förstår vi mystikernas ständiga opposition mot den formulerade läran, cementerade skuggor. Läran som pekord. Skuggor som pekar ut i det tomma.. Föreställningar, dogmer, läror är bara cementerade skuggor och vi skall inte göra oss ett beläte och tillbe dem. Vi skall inte tro på Tron. Om vi gör det så tillber vi i någon mening oss själva. (They’re the result of human activity. These are things that we have made. We engage in making an image we set it there outside ourselves and then we bow down before this alienated part of ourselves. The implication is that we are in some sense worshipping ourselves.) Rowan Williams.

Reformationsåren innebar ett krig mellan dessa föreställningar, handlingar och mänskliga beskrivningar som i sig själva  var likt skuggor, tomma på de objekt de sade sig beskriva. Det var alltså i någon mening som om kyrkan tillbad sig själv. Och det satte Luther fingret på. Genom tro allena avlastar ju förväntan på att där skall finnas ett träd. Vi nöjer oss med skuggan. Men att göra bilder av den, riter av den, handlingsmönster runt den, nej… inte.

(In the Reformation period what we see in there action against holy images in this country and elsewhere is a reversion to the conviction that the image is always primarily severed – shadow, phantom, nothing in itself…) Rowan Williams

Det var int Luthers fel, men en klar följd av reformationen att den blev till en kulturhistorisk katastrof i många sammanhang. Som tur nådde inte maktens armar ända ner på gräsrotsnivå så man förstörde inte belätena i Kumlinge, målade inte över muralmålningarmna i Finström. En skugga var allt detta. Tselem. Tomhet. Eller som det heter på grekiska  εἰκών.

 (Western Christianity had long since turned its back on the Eastern theology of the icon. Indeed it was the theologians at the Emperor Charlemagne’s Court in the 9th Century who were most critical of the theories coming out of Byzantium.    Some of their works could have been, and indeed some of them were quoted by anti-image enthusiast in the Reformation debates.) Rowan Williams

fullsizeoutput_8c1

Gud skapade mänskan till en skugga av sig själv. Till en mänska som inte har förmågan att skapa en närvaro utanför sig själv, en helig närvaro. Så allt vi gör är bara projektioner av vad som finns i vårt hjärta och våra sinnen.  Och när vi förverkligar dem står de där som skuggor, tomma. Förkroppligar en frånvaro.

shadow


Det kontemplativa perspektivet 1

In der Kapelle 2010

I en artikel om teologen och filosofen Anders Nygren (han som blev känd genom sin motivforskning och sin bok Eros och Agape) så skriver professorn i religionsfilosofi vid Lunds universitet, Chatarina Stenqvist,  att:

”Kan vi få kunskap om det som faller utanför erfa­renhet, tid och rum, det som Kant betecknar som «tinget i sig» eller om det som hos Nygren inryms i den ateoretiska sfären?

På den frågan har västerländsk tradition, ifråga om religion, utkristalliserat i huvudsak tre svar.

För det första att religionen är teoretisk, för det andra att den är ateoretisk och som en variant på det svaret, för det tredje, att religion är lik­tydig med mystikers unika kunskapsupplevelse.

Ett tydligt uttryck för de två förstnämnda synsät­ten finner vi i Basil Mitchells (red.), The Philo­sophy o f Religion, som inledningsvis åskådlig­ gör hur somliga religionsfilosofer intar stånd­ punkten att religionen är en vetenskaplig hypo­tes och alltså teoretisk, medan andra intar stånd­punkten att religionen är en icke-argumenterad övertygelse att likna vid en bild eller en skönlit­terär berättelse och alltså ateoretisk. Båda stånd­ punkterna har sina för- respektive nackdelar. Den förstnämnda ståndpunkten äger styrkan av att vara kognitiv. Det betyder att religionen har ett sanningsvärde, det är sant eller falskt om t.ex. Jesus har uppstått. Den andra ståndpunkten har sin styrka i att ta fasta på andra sidor än blott religionens intellektuella karaktär. Religionen har att göra med känslor, inlevelse och olika sätt att uppfatta verkligheten på, det som hos Anders Jeffner för övrigt benämns som olika grund­ mönster. I det första fallet står sanningsfrågan i centrum, i det andra fallet står meningsfrågan i centrum. Enligt många är religion och kristen tro en absurditet om den inte innehåller sanningspåståenden vare sig dessa låter sig omedelbart prövas eller inte. Vilken människa vill fästa sitt hjärta vid något som hon inte också tror är sant? Detta argument är, håller nog många med om, starkt och tvingande.”

 

Men det tredje alternativet lyser med sin frånvaro i reste av den fina artikeln. Och det är klart för den tredje representerar ett helt annat perspektiv. Det omvända perspektivet. Det kontemplativa perspektivet. Alltså inte hur skall man tänka, vad skall man tro eller varför?

Utan hur man GÖR.

Mystikers unika kunskapsupplevelse kan formulera som så:

Det kontemplativa perspektivet – utsikt ifrån verkstadsgolvet, om andlig praxis.


Tankar eller känslor

fullsizeoutput_4eJa… reformationen sägs skapat en kyrka som var en blandning av KGB och svenska socialstyrelsen. Och visst… med den utantilläsnings pedagogik  som tillämpades vid husför, konfirmationsläsning och i senare i folkskolan så inpräntades katekes, psalmer och bibelstycken i var mänska som hade förmåga. Men kritiskt inställda frågade sig vad detta meningslösa rabblande hade för mening. Tron fann man, enligt Luther i sitt hjärta, inte i huvudet. Reformationens kyrka satsade dock på huvudet i främsta hand. Om det mot förmodan fanns någon som ville satsa på hjärtat så blev det att handla om känslolivet.

Alltså handlade reformationens andlighet om tankar och känslor. Och det är till och med så att man frågar sig idag att var handlar det då om ifall utav intellektet och känslorna inte är platsen där tron härbärgeras.

Här kommer den felande punkten.

I och med att reformationen tog avstånd från den i klostren odlade kontemplationen, tog man även avstånd till den ordlösa tystnad i människans grund, platsen för det bildlösa betraktandet och mottagandet av mysteriet i människans själ. Alltså det som i mystiken beskrevs som människans djupa delaktighet i det Heliga.

Andligheten blev hemlös och ersattes av tankar, känslor, ordrika böner, förkunnande psalmer och i allra bästa fall en icke föraktfull etisk samhällshållning.

 

 

 

 


Det omvända perspektivet – reformationen

Reformationen var politik.
Reformationen var kultursociologi.
Reformationen var dogmatik.

Undantagsvis innebar reformationen en förnyad andlighet.

Men det hände. Mot all förmodan. Som en underjordisk rörelse bröt en av mystiken påverkad andlighet upp för att tvingas ner under jorden igen.

3355027_2048_1152
Under min studietid, samt även medan jag jobbade som tf khde i Kumlinge, fick jag, tack vare professor Fredric Cleve, förmånen att under en tid vara delaktig i de s.k. Makariosseminarierna. I de seminarierna deltog även den ortodoxa kyrkan. Grunden för ett samtal mellan den ortodoxa kyrkan och den lutherska låg i mystiken. Mystiken och pietismen delade rottrådar. Pietismen kan sägas vara den lutherska kyrkans själ (och utan den är vi bara en upprorisk avdelning utan funktion  i Statens ämbetsverk). Mystiken den ortodoxa kyrkans själ. Och biskop Makarios (1731-1805), blev en mötespunkt, han som lät sammanställa Philokalia, texter ur hela den ortodoxa mystika traditionen, alltifrån 300 talet och framåt och som varit vägledande in i det kontemplativa livet.

I den lutherska teologin finner vi alltså ett Kristi inneboende i tron som innebär en verklig gemenskap, en delaktighet i det gudomliga. Professor Toumo Mannerma likställde detta med den ortodoxa delaktigheten i det gudomliga, theosis, gudomliggörande.

Det är inte en tillfällighet att det var Fredric Cleve som översatte psalm 222 till svenska och fick in den i vår psalmbok: ”Av det himmelsbröd han bryter/ mänskan blir gudomliggjord.”

Det omvända perspektivet där skönheten inte finns i betraktarens öga, där heligheten inte strömmar ur människans hjärta, utan där skönheten kommer till oss utifrån och där mysteriet landar hos oss, är en av de viktigaste punkterna i reformationens andlighet.
Luther menar alltså att människan förvandlas genom att ta emot det nya liv som springer fram i gemenskap med Kristus.
Människans eget strävande är bara ett hinder.
Det omvända perspektivet i lutherdomen: Guds liv strömmar in i världen ,in i rummet, in i min blick, när jag förmår lägga ner verktygen. Men detta med att lägga ner verktygen kräver andliga övingar. Och dessa råkade nu Luther kasta ut med badvattnet. Och hans efterföljare var mest inspirerade just på det området.

Delar av Lilla katekesens rader synes vara helt överensstämmande med Cyprianus  av Kartagos texter, en teolog som står högt i kurs i den ortodoxa världen.

St Cyprian: 12. After this we say, “Hallowed be Thy name;” not that we wish for God that He may be hallowed by our prayers, but that we beseech of Him that His name may be hallowed in us.
Luther’s Small Catechism:God’s name is indeed holy in itself; but we pray in this petition that it may become holy among us also.
St Cyprian: 13. There follows in the prayer, Thy kingdom come. We ask that the kingdom of God may be set forth to us, even as we also ask that His name may be sanctified in us.
Luther’s Small Catechism: The kingdom of God comes indeed without our prayer, of itself; but we pray in this petition that it may come unto us also.


Askonsdag

images

Fastlagstisdagen går mot sitt slut. Snart tar Askonsdagen vid. I tystnad tar vi emot

Den renande tystnaden.
Den helande.
Den öppnar grinden ut ifrån min egen byggda fångenskap av tankar som: Varför gör jag alltid fel?
Varför kan jag aldrig göra rätt?
Varför duger jag inte.?
Varför mår jag så dåligt?
Vad är det för fel på mig?
De säkraste av fängelser är byggda av sådana tankar.
Och vart man går bär man fängelset med sig.

Men i tisdagarnas djupa tystnad går vi genom väggar!
Helt i den kristna traditionen.

Ut i friheten!
Välkomna nästa tisdag i Jomala församlingshem.

Välsignade plats
där inget blir gjort
där händer till sist
det som är stort.

images-1

img_0450


Så här blev Luther ett samhällsprojekt

vilket reformationen till stora delar förblivit.

I övrigt blev resultatet av Luthers jobb det som var syftet från början: att reformera den katolska kyrkan.

https://www.svd.se/myten-om-den-gode-gustav-vasa

skarmavbild-2017-02-28-kl-06-50-46

”Gustav Vasa var inte den dygdige och omtänksamme landsfader han ofta beskrivits som. En ny bok tecknar ett härskarporträtt som för tankarna till Machiavellis skräckinjagande idealfurste, för vilken människoliv, hedersord och moralisk anständighet fick vika för statsnyttan.”

”Gustav Vasa var en tidstypisk renässansfurste, skriver Larsson. Den moderna europeiska staten skapades i början av 1500-talet av en serie brutala självhärskare som inte tvekade att tillgripa anfallskrig, mord och terror för att stärka den centrala statsmaktens ställning. Bland de mest ryktbara kan nämnas den engelske kungen Henrik VIII, som exempelvis lät fördriva eller avrätta fem av sina sex drottningar, den ryske tsaren Ivan den förskräcklige och den korrumperade påven Alexander VI Borgia. Precis som unionskungen Kristian II angrep de andra furstarna adeln i syfte att förvandla de oregerliga rovriddarna till servila hovmän och ledande funktionärer i den svällande statliga centralbyråkratin.

Den svallvåg av bondeuppror, som drog fram över Europa under 1500-talets första tredjedel, hängde också samman med furstarnas krav på nya skatter och dagsverken. Skattetrycket på den svenska allmogen ökade med uppskattningsvis 300 procent under Gustav Vasas regeringstid, skriver Larsson. Ett annat centralt mål för Gustav Vasa, liksom för de tidigare unionskungarna Hans och Kristian II, var att bryta den tyska hansans kommersiella dominans för att i stället gynna det egna landets städer. Kung Gustav var en typisk exponent för den florentinske författaren Niccolò Machiavellis brutala fursteideal i den berömda skriften ”Il Principe”. Människoliv, hedersord och den moraliska anständigheten fick vika för statsnyttan.

För de nya renässansfurstarna kom Martin Luthers, och de andra religiösa reformatorernas, förkunnelse väl till pass. I den kungliga propositionen på reformationsriksdagen i Västerås 1527 kontrasterade Gustav den svenska kyrkans väldiga rikedomar mot kronans och alla de övriga samhällsgruppernas fattigdom efter de mångåriga inbördeskrigen. Ställda inför en massiv riksdagsmajoritet, och den otålige kungens hotfulla krigsfolk, tvingades prästeståndet acceptera att det mesta av kyrkans samlade förmögenhet övertogs av kronan och några av de ledande högadliga ätterna. Klostren skulle ställas under adelsmäns förvaltning. Adeln skulle också ha rätt att återkräva allt gods som donerats till kyrkliga institutioner från och med 1454. Av Sveriges 17 000 kyrkoägda hemman, en femtedel av rikets fastighetsbestånd, drogs det allra mesta in till staten liksom två tredjedelar av det kyrkliga tiondet. Enbart i Skara stift konfiskerade Gustav Vasas utsända visitatorer åtminstone ett ton kyrksilver som smältes ner och lagrades i den kungliga skattkammaren. Plundringen av den katolska medeltidskyrkan lade grunden till den svenska furstestaten – och gav kungen de resurser som omgående togs i bruk för att disciplinera såväl adeln och allmogen.

Enbart i Skara stift konfiskerade Gustav Vasas utsända visitatorer åtminstone ett ton kyrksilver som smältes ner och lagrades i den kungliga skattkammaren. Plundringen av den katolska medeltidskyrkan lade grunden till den svenska furstestaten – och gav kungen de resurser som omgående togs i bruk för att disciplinera såväl adeln och allmogen.”

Carl Johan Gardell
Carl Johan Gardell är historiker


”Med tomma händer”

skarmavbild-2017-02-25-kl-19-42-41Fastlagssöndagsafton…

 

Vad har den ortodoxa kyrkans ikoner att säga oss och vår tids författare och teologer?

Är det möjligt att också skriva en ikon, att lågmält, närvarande i varje ord, i andetagen, teckna en predikan där ljuset kommer inifrån orden, där ljuset inte bara är ett sken av skickliga formuleringar?

Hos författare, som Lars Gyllensten, Göran Tunström, Birgitta Trotzig, Ingemar Leckius, Tom Sandqvist, Valdemar Nyman och många andra, möts kyrkofäder och heliga dårar. I prosadiktares texter, likt i den fascinerande åländska författaren Johanna Boholm-Saarinens bok Ellen , anar vi bortom ordens innehåll…ljus från andra stränder.

Ikon.

I  Gunnar Ekelöfs diktning, i den svarta bilden… i mörker, mörker sönderkysst, vaknar påsknatten.

Jaa a ..

vilken andlig fattigdom…

vår kyrkliga lutherdom…

Reformationen är ett samhällsprojekt som spridit sig över alla partigränser utanför kyrkan…. kvar står vi med tomma händer.

Om det ändå hade varit med knäppta.

 


The Icon is Light Within

skarmavbild-2017-02-25-kl-10-32-31

skarmavbild-2017-02-25-kl-11-25-15

skarmavbild-2017-02-25-kl-10-18-56


Theology of Colours and Body

skarmavbild-2017-02-24-kl-16-43-58

”Built as it was on early Christian and Hellenistic foundations, medieval Byzantine and Russian art thus embraced principles of form, proportion, symbolism and colour that go back to the great treasure houses of ancient knowledge. This knowledge was the essential source of energy of Christian culture and provided the wealth of thought and beauty that nourished the living tradition of icon painting for over a thousand years.

skarmavbild-2017-02-24-kl-16-41-34

This knowledge postulated certain universal principles about God, or the Absolute, about the world and Creation, and about man. It was complemented by a body of philosophical and religious teaching which was at first communicated orally and later expressed in books and in various forms of religious art, including architecture and painting. At the highest level, the art of imagery-iconography-is a vehicle for philosophical and theological ideas. It is in this sense that icons have been defined as ”theology in colours”.

Beauty in icons has to be seen in this perspective. Medieval artists had no conception of beauty for its own sake, which is a Romantic idea dating from the early nineteenth century. For them, as for the artists of Antiquity, beauty was an attribute of the Good, which was Plato’s name for one of the highest realms of the universe.”
Richard Temple


The Jesus prayer -the Power of the Name

skarmavbild-2017-02-24-kl-10-13-26”In claiming attention the image claims time. Claiming time it claims our readiness to set aside the urge to contain and absorb the image. And in evoking that readiness it warns us that in this process we are not the sole agents in control of what happens to us. We must open ourselves to be seen as well as see. ”

Rowan Williamsskarmavbild-2017-02-23-kl-14-11-39

 


The Icon 5/7; Types of Icons

skarmavbild-2017-02-21-kl-20-38-12

”The icon of the classical traditions of Greece and Russia is certainly a work that takes time. You are meant to spend time following its lines, its contours, to understand that you are being drawn in by an action not yours.” Rowan Williams

 


Mörker,mörker sönderkysst


The Icon 3/7; Image And Likeness, Tselem,צֶ֫לֶם, and Demuth,דְּמוּת .

skarmavbild-2017-02-23-kl-14-13-56

”But however we express or embody that imperative to take time, the point is the same. In claiming attention the image claims time. Claiming time it claims our readiness to set aside the urge to contain and absorb the image. And in evoking that readiness it warns us that in this process we are not the sole agents in control of what happens to us. We must open ourselves to be seen as well as see.”

Rowan Williams

 


The Mystery of Iconography


Moses den svarte sade:

”Gå till din cell, och din cell skall lära dig allt.”

http://ekumeniskakommuniteten.se/synaxarium/2013/07/01/mose-etiopiern-332-407/


Luther bakom allt

Luther bakom allt

Av Svante Nordin

Inget annat land är som Sverige en skapelse av Luther och lutherdomen. Luthers lära är omöjlig att skilja från svenskheten själv.

I en novell av Willy Kyrklund blir berättaren bjuden på te av Gud. Gud använder tillfället för att berätta om villkoren för att bli frälst. Det visar sig att Martin Luthers formel ”genom tron allena” inte bara är karaktäristisk för lutherdomen utan också överensstämmer med det faktiska förhållandet. Det är bara genom att tro på den rena evangeliska läran, formulerad i Augsburgska bekännelsen och bekräftad och fastslagen genom Uppsala mötes beslut 1593, som man kan bli frälst och komma in i himlen.

– Men det betyder ju, invänder berättaren, att de saligas skara till alldeles oproportionerlig del kommer att utgöras av svenskar. Svenska kommer att bli det dominerande språket i paradiset.

– Javisst, svarar Gud och tar en ny klunk te. Men du skall inte vara ledsen för det. Du är ju svensk.

Om Kyrklunds Gud hade rätt vad gäller villkoren för att att komma till himlen må här lämnas osagt. Att konsekvenserna skulle bli de angivna med anmärkningsvärt många svenskar bland de saliga är dock otvivelaktigt.

I kanske inget annat land hade Luther en så total framgång som i Sverige. Och omvänt – inget annat land är i så hög utsträckning som Sverige en skapelse av Luther och lutherdomen. Luthers lära är omöjlig att skilja från svenskheten själv. Kanske kan man framhålla fyra knutpunkter som tydliggör den ursprungliga alliansen mellan Sverige och lutherdomen.

Den första knutpunkten, förutsättning för de övriga, är Västerås riksdag 1527. Kompletterad med andra beslut genomförde den reformationens, det vill säga Sveriges övergång till lutherdomen sådan den tolkades av framför andra Olaus Petri. Olaus Petri uttolkade också den politiska innebörden. Gud hade uppväckt ett kungligt svenskt blod i form av Gustav Vasa. Nu var det slut, förklarade denne Gustav Vasa, på makten för munkar, präster och andra påvens kreatur. Sverige hade lösts från unionen med Danmark. Det löstes också från inflytandet från Rom. Landet blev på allvar en nationalstat. Det nationella kungadömet, indragningen av kyrkans egendom till kronan, slutet för biskoparnas och prästernas oberoende makt, allt detta var delar av ett stort sammanhang. Naturligtvis hade processen motsvarigheter i andra länder. Men var genomfördes den med så mycket mod i barm eller så mycken kraft i arm som i Sverige?

Som bekant förföll det stora verket. När Johan III började visa papistiska tendenser var det verkligen i fara. Till slut hotades Sverige av risken att hamna under en polsk och katolsk kung, Sigismund, Johans son och dessvärre legitim arvinge till Sveriges tron. Det blev Gustav Vasas tredje son, hertig Karl som räddade svenskheten. Efter en galning och en halvpapist kom en järnhertig. Karl lät sammankalla Uppsala möte 1593. Nu uppstod klarhet till sist. Prästerskapet som samlades i Uppsala antog den heliga skrift som enda rättesnöre för tron. Den heliga skrift var detsamma som Augsburgska bekännelsen, vilken genomgicks punkt efter punkt och befanns korrekt. Kättare skulle utvisas ur landet. Ordföranden sammanfattade besluten:

”Nu är Sverige blivet en man, och alla have vi en herre och Gud.”

Rent världsligt hade man visserligen för tillfället två herrar, en katolik och en protestant. Men Sigismund kunde snart avsättas