… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

The Ten Oxherding pictures

Vilken kyrka? Vilken biskop? Vi behöver en kvinna

Left brain: I am the left brain. I am a scientist. A mathematician. I love the familiar. I categorize. I am accurate. Linear. Analytical. Strategic. I am practical. Always in control. A master of words and language. Realistic. I calculate equations and play with numbers. I am order. I am logic. I know exactly who I am.

Right brain: I am the right brain. I am creativity. A free spirit. I am passion. Yearning. Sensuality. I am the sound of roaring laughter. I am taste. The feeling of sand beneath bare feat. I am movement. Vivid colors. I am the urge to paint on an empty canvas. I am boundless imagination. Art. Poetry. I sense. I feel. I am everything I wanted to be.

Strangely left and brain functions are not gender oriented.  In fact the most healthy people have a good balance of both.  The two sides working together harmoniously would be the unification of science and religion, ‘sacred and secular’, and dare I say it to the atheists amongst us, the unity between God and humanity, both of which are so rigidly (and artificially) separated in our world (Ref).

The human mind is the product of both hemispheres. If the connections between them are broken, the result is dysfunction of the personality. We need both: the analytical left brain that allows us to take things apart to see how they work, and the integrative right brain that puts things together to see what they mean. Rabbi Stacks

Left Brain Thinking

The human mind is a very complex thing. It can however be divided into two main parts, which correspond to the two sides of the brain. The two sides or hemispheres are imaginatively called the right hemisphere and the left hemisphere. These two sides of the brain think in two different ways.

The left side of the brain thinks in logical, rational ways. This is what some people call our intellect. It breaks problems down into parts (called reductionism) and seeks to solve problems by examining the parts. It thinks in black and white terms, right and wrong, good and bad (called dualism). Left-brain thinking is called rational thinking (this is also known as linear thinking).

The right side of the brain thinks intuitively, in wholes, in systems (called holism). It thinks creatively, laterally, imaginatively. Right-brain thinking is called intuitive thinking (also known as non-linear thinking) and it is not logical (Ref)

The right brain sees how things connect and unify. The left brain separates realities into air-tight compartments/categories/pigeon-holes (Ref)


Vi behöver en kvinnlig biskop… oberoende av kön.

Vi behöver en kvinnlig biskop… oberoende av kön.

Är andligt ledarskap något i knoppen; ideer, dogmer, ideologier, liberala och konservativa ställningstaganden? Patriarkatets andlighet?

Eller är det något i kroppen? Matriarkatets andlighet?

Varför i hela världen berövades folket sälgkvistar på palmsöndagen, fasta på fredagar och inför jul och påsk, varför skulle inte påskljuset tändas ur påskbrasan utanför kyrkan, varför i hela världen kastades sakramentskåpet ut på kyrkbacken tillsammans med helgonbilder och processionsstandard? Och varför förbjöds helgonbilder vid vägskälen och på husväggarna?

Hur har det blivit som det blivit? Så här gick det till..

”Rökelse, radband, knäfall, elevation av nattvardsbrödet, karnevaler, processioner etcetera – en Djävulens vidskepelse som skulle lura okunniga människor bort från den rätta tron. För Piltz är kroppsspråket i katolsk liturgi nära förbundet med kristendomens kärna, inkarnationen. Reformationens avliturgisering blir för honom en brutal attack på folkfromheten. I förlängningen leder den till den sekulära humanismen.”

Och varför förbjöds julkrubborna?

Ja… skriften allena. Den enda auktoriteten i trosfrågor var och förblev den Heliga Skrift. 

Och tron flyttade ur kroppen upp i knoppen. Tron intellektualiserades, dvs man skulle lära sig, begripa och förstå, tro på tron.

Det viktigaste blev att man hör vad såsom sägs.

Och kyrkorummet som var det heligas plats förvandlades till en skolsal. 

Och då tillit, hopp och kärlek flyttar ut ur kroppen in i knoppen så förlorar man möjligheterna till att förstå fotstegens kunskap, andningens vishet och pulsens vetande. Trons språk hade århundraden före Luther uttunnats till abstrakta teologiska föreställningar som saknade kontakt med det som dolde sig TYSTNADEN.  Och det var ner i tystnaden fotstegen bar, det var ner i tystnaden pulsen ledde. Och i tystnanden porlade livets källa. 

Vi behöver en kvinnlig biskop… oberoende av kön.


Det är söndag den 24 februari

Och jag är den plats och jorden är öde och tom

Jag är den plats och åkern ligger svart och kall

Jag är den plats och över mig, ner till mig . faller stjärnvärldar av frön av ljus och värme, frön av sol och landar på min jord, himmel gror, sparkar i mina ord

Över allt faller solen, ner i allt landar fröna, i hela mig

I det av mig jag förkastat, fördömt och ratat, i det av mig som inte är min väg… utanför det som jag vill vara faller fröna av sol och där slocknar solen, där finns ingen, bara dom och självförakt.

Över allt regnar solens frön, över den tunnaste och ytligaste yta, över spegelytan i vilken egot speglar mig. Där i spegeln landar solen, i skärmen, i rutan, men ytan har inget djup, speglar bara skönhet från ett annat liv, visar bara sorg i en annan värld, målar en längtan i ett annat hjärta, har inget eget och solens frö bländar till som solkatter gör och dör

Över hela mig faller solens frön, ner bland bångstyriga tankar, ner bland rädslornas höga tistlar, ner bland mindervärdesmållorna, ner bland alla urskulder och bortförklaringar och en kort stund ser det ut som om solen lyste, som om ogräsdjungeln fick ett annat liv… men det var för tätt, det var för tjockt och ljuset slocknar och kvar är mållorna och den fräna doften av dött mörker.

Över hela mig faller solens frön och när de faller, i denna fröstorm om något enda flandar i mitt odelade hjärta, i mitt öppna uppmärksamhet, flandar i hjärtats ordlösa närvaro

Något endaste enda frö av hela det gigantiska yrväder av utsäde som slösas ut över allt utan urskiljning, utan kostnadsberäkning, ett endaste enda frö och ljusblommans kalk öppnar sig och visar oblygt himmelrikets oskyddade kärlek. I mig. Genom. Trots allt. Värt allt. Och runt omkring mig fortfarande tistlar, mållor och stensamlingar… eländiga liv….men i min mitt… i det ordlösa öppna hela… himmel öppnat sig och solen lyser över både död och liv.

Ja… våga vara den jord som i stjärnhimlarnas frösäck tror på det endaste enda frö som faller ner i närvarons ordlösa öppenhet, ett mitt hjärta.

”Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett gott och rent hjärta och genom uthållighet bär frukt.”

Mässa i S:ta Anna kl 11


Gubbtrygghet

synes vara det främsta personlighetsdraget i en blivande biskopens profil. Kunde ha varit en styrka på 1950-talet.

Nu behöver vi kvinnlig kreativitet.


Where God Happens

”So: the regular ritual to begin the day when I’m in the house is a matter of an early rise and a brief walking meditation or sometimes a few slow prostrations, before squatting for 30 or 40 minutes (a low stool to support the thighs and reduce the weight on the lower legs) with the ‘Jesus Prayer’: repeating (usually silently) the words as I breathe out, leaving a moment between repetitions to notice the beating of the heart, which will slow down steadily over the period.”

Of course, as a theologian, Lord Williams is not shy of trying to interpret the things happening to him. “If you want to speak theologically about it, it’s a time when you are aware of your body as simply a place where life happens and where, therefore, God ‘happens’: a life lived in you,” he added. ”


Spiritual Emergency eller En kyrka i kris

Om man ändå kunde…höra den minsta lilla bråkdel av detta i vårt biskopsval…

Men den andlighet som borde vara kyrkans gåva och innehåll har inget rum varken i kyrkan eller bland församlingarna. Det finns ingen förståelse för vad andlighet är. Det är kyrkans kris. Det enda man begriper och förstår är de förvaltningsfrågor som hamnat på efterkälken i förhållande till staten.

Lyssna en gång till…

Så fortfarande är vi mentalt en statskyrka, ett efterblivet kansliutrymme i statens ämbetshus… och alla frågor handlar om hur vi skall ”mordernisera” förvaltningen… men det är väl det enda vi kan och vågar…


It´s Storytime – It´s Sunday

Söndag 17 februari

Relaterad bild

Ja, it`s storytime. Det är söndag. Det är tid för att låta Ordet vandra in i oss. Vandra in i oss och väcka oss till liv. Väcka doftminnen. Väcka synminnen. Väcka muskelminnen till liv. Så att jag är där helt och fullt. Närvarande.

It`s storytime. Och om du idag har en öppen blick. Om du idag har öron att höra så att berättelsen får lov att stiga in över din tröskel, då förstår du, då vet du, du kan du, ordet nåd.

It`s storytime. Och det heliga evangeliet stiger in i oss, om dörren är öppen. Om hjärtat vill. Och då där i mig… nåd för nya världar… för minnen av naftalindoften som steg upp ur farmors klädkistor, för kåddoften i farfars händer, i tobaksdoften från fars brev från medelhavet där månadens räkneövningar fanns.

Nåd för nya världar… för minnen av alla nyponbuskarna som blommade längs med vägen ner till moster Elna, för doften av skalad apelsin då man skidade tio kilometers längan och skulle pausa på halva vägen äta, för den märkliga kaffedoften i lastbåtens korridorer, en blandning av kaffe, socker och målfärg.

Nåd för nya världar … för minnen av farmors hand som stryker mig genom håret, för sjukgymnastens rörelser över högra fotsulan för att se om den reagerade, för känslan av segelbåtens darrande iver genom vattnet när seglen fylls, för den gamla mannens utmattning i benen när några steg är för mycket utan vila.

Å, denna nåd för allt som blir och är. Visst känner vi den. Visst kan vi den. Visst vet vi den. Och den behöver inte intellektuella förklaringar som översättningar, analyser och jämförelser. Dem tror man på.

Men vi vet. Vad nåd är. It`s storytime:

Och det här är berättelsen där vi vet på nytt, kan igen, förstår med hela mig.

”Vid tiden för årsskiftet, eller strax därefter hade konungen i riket för vana att vandra genom staden tillsammans med rikets andre man. Konungen älskade att se ljusen som lyste i fönstren, folket som vandrade och pratade med varandra på gatan, butiksfönstren som var fyllda av ting mellan himmel och jord, allt som berättade om välstånd och lycka i hans rike. Men för att inte väcka uppmärksamhet gick dessa två män klädda som anonyma vandrare, resanden från fjärran land.

När de kom till utkanten av staden förvandlades miljön. Det blev mörkt, inga människor rörde sig ute på gatan, ibland hördes höga upprörda röster inifrån husen. Varje år underströk konungen för sin högra hand att det måste göras något för att lindra fattigdomen i dessa trakter. Men det var snabbt glömt.

Plötsligt hörde de musik som strömmade ut ur ett av de fattigaste husen i gränden. Huset var inget annat än ett ruckel, ljuset inifrån smög sig tillsammans med musiken ut mellan väggbrädorna . Konungen stannade och tittade in genom en av de större springorna. Och vad han då såg var ytterst obegripligt.

Han såg en gammal man som satt i en rullstol och grät. Han såg en kvinna med helt rakat huvud som dansade. Och han såg en ung sorgsen man spela på en tamburin sjungande en folksång.

Jag måste få veta vad som händer här, sade konungen. Han knackade på. Musiken upphörde och den unge mannen öppnade dörren. Konungen sade: Vi är handelsmän på resa som söker härbärge. Vi såg att ni ännu var vakna och undrar om vi kunde övernatta hos er. Nej, inne i staden finns det hotell. Vi kan inte hjälpa er. Förutom musiken så är detta hus fyllt av sorg och lidande. Får vi fråga varför? sade konungen.

Det är på grund av mig, säger mannen som sitter i rullstolen. Jag har ägnat mitt liv åt att lära min son kalligrafi, så att han en dag när skrivartjänsten vid slottet blev ledig skulle få ett fint jobb. Men åren har gått och och ingen skrivartjänst har annonserats ledig. Och till på köpet, senaste natt, hade jag en så dåraktigt galen dröm. En ängel uppenbarade sig för mig och uppmanade mig att köpa en silverbägare för konungen skulle komma förbi och då skulle jag ge honom att dricka… ur bägaren. Och efter det skulle min son få jobb i palatset. Men eftersom vi inga pengar har så erbjöd sig min svärdotter att gå till torget och sälja allt sitt vackra hår så att vi kunde köpa silverbägaren. Och nu… ja nu försöker min son och hans hustru muntra upp mig men det är inte lönt. Eländiga galna dårskap…

Konungen såg silverbägaren och bad att få något litet att dricka. Han tackade och sade innan han gick att han faktiskt talat med rikets andre man häromdagen och förstod att skrivartjänsten skulle annonseras ledig att söka. Den gamle mannen nickade och trodde inte riktigt på vad han hörde.

Men följande morgon utlystes ett konungsligt tillkännagivande som lästes upp på gatorna och fästes på anslagstavlorna. En ny tjänst som skrivare vid statens domstol förklarades ledig att sökas. På utsedd dag stora mängder av sökanden i slottet för att tävla om den mycket eftertraktade tjänsten. Rikets andre man stig in och bad var och en förbereda sig med papper och penna. Sedan sade han:

Här är temat för er uppsats: Varför gråter den gamle mannen, dansar den unga kvinnan och sjunger den sorgsne unga mannen?

Ett mummel och sorl av tvivel fyllde rummet. Ingen visste hur man skulle berätta en sådan historia…förutom den unga skabbigt klädda unga mannen som satt längst bort i hörnet. Ett leende bröt sig genom hela hans ansikte och han började skriva…”

Den nåden. Den villkorslösa. Den vi vet. Den vi drömmer om. Den vi får. Den vi kan. Det finns nåd för nya världar, mycket större. Analyserna tror man på. Nåden vet vi.

” Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?’ Så skall de sista bli först och de första sist.” Matt 20.16

Mässa i S:t Jakobs kyrka idag kl. 11


The Storytelling Animal


Berättelsens omvända perspektiv – Reverse Perspective and Storytelling

Det är faktiskt fascinerande hur berättelser påverkar människan. Och det märkliga är att vi inte kan styra den påverkan. Därför är det är faktum att många ”galna” berättelser får allt fler anhängare. Nynazismen är en sådan berättelse. Galna sekter är sådan berättelser.

Vad är det som gör att vi är reda att anamma vissa berättelser och slå dövörat till andra? Det är ju lätt att tänka att berättelserna är liksom filmer på Netflix och vi är utanför och beställer det vi gillar. Men så enkelt är det inte.

Jag är från början själv en berättelse. Den berättelsen är disponerad att höra bekräftande berättelser. ”The greatest Story Ever Told” har inom sina ramar skapat en hel västerländsk kultur. Min livsberättelses förhållande till den Stora berättelsen är avgörande. Men om jag inte ser att jag själv är en berättelse så tror jag att logiska argument, intelligent information och ”vetenskapliga data” kan beskriva verkligheten och ”bevisa” en berättelses omöjlighet och vansinne. Om det vore så väl skulle vi ha kunnat analysera oss ut ur Tredje riket, Sovjetstaten, kyrkans häxförföljelser, ISIS och nutida nynazim.

En levande berättelse kan inte överbevisas, punkteras med logiska resonemang. Den kan bara övervinnas med en annan berättelse. Det förstår man när man ser hur berättelsen fungerar.

När man hör en berättelse så lösgör sig bla dopamin och oxytocin.
Oxytocin är avgörande för upprättandet av gemenskap, parbildning, omvårdnad, och förmåga att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit,[16] minskar aggressionerångest, samt dämpar aktiviteten i amygdala,[17] och minskar troligen också stress.[7] (Wikipedia).
Oxytocin är orsaken till varför vi gråter när vi ser en gripande film. Så när vi hör (eller ser) en berättelse så är det som om det var i verkligheten. Det ”är” verklighet i vår kropp.

Tänk er att om jag besöker kyrkan så verkar det som om den logiskt vetenskapliga analysen är allmänt rådande i våra predikstolar. Det är rena 1800-talet. I en kyrka som lever är en levande del av
”The greatest Story Ever Told” .

Logiska argument, intelligent information och ”vetenskapliga data” möter inte vår tids berättelser. Möter inte vår tids rop efter andlighet. Möter inte vår tids rop efter rättvisa och en grön jord. Av den enkla anledningen att de har fel perspektiv.

Berättelsen påverkar vår hjärna och vår kropp p.g.a av att dess perspektivlinjer tar sin början i berättelsens innehåll och scenografi för att sluta i mig, i min värld, i min hjärna, i min kropp. Det omvända perspektivet.

Logiska argument, intelligent information och ”vetenskapliga data” skapar ett central perspektiv i och med att det målar upp en värld utanför mig, en värld jag skall se på, ta ställning till och eventuellt arbete för, förverkliga.

Det omvända perspektivet: Berättelsen tar steget in i mig, blir en värld i mig, en värld jag är en del av.

Hur stiger berättelsen in i mig? Jag läser en bok, låter mig fångas, öppnar mina dörrar och händelserna pågår mig. Jag lyssnar till en berättelse, öppnar mig för rösten, för berättaren, grips av framförandet och berättelsen stiger in i mig, blir en levande värld i mig. Inte utanför, inte i teorin, inte i framtiden. Nu. I mig. The Reverse Perspective. Det omvända perspektivet.


Rowan Williams & Marilynne Robinson | 2018 Theology Conference | 4/6/2018