… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Senaste

Människan är större

bland kan det vara så gott som omöjligt att nå djupen i den kristna tron. Hur man än gör så landar allt i att

MAN SKALL VARA SNÄLL.

MAN SKALL HJÄLPA ANDRA

MAN SKALL INTE VARA LÅNGSINNIG UTAN FÖRLÅTA

MAN SKALL VARA FÖRNÖJSAM

Tro inte att det bara är den sekulariserade människans inställning till kristendomen, många av våra käraste psalmer är impregnerade av samma syn.  Inte undra på att man finner det långsökt att gå i gudstjänsten och lyssna på att man borde vara snäll. 

Hur har det kunnat bli så här? Ja det finns ju många orsaker. En är ju den att kyrkan i vårt land faktiskt har haft en officiell uppfostrarroll allt sedan reformationen. Och allt sedan 1808-09 då Finland skiljdes från Sverige och blev ryskt har kyrkan varit central i uppbyggandet av fosterlandskänsla och –kärlek med bla Topelius och Runeberg.

Så man vet på förhand vad kristen tro handlar om.

VAR LUGN OCH SNÄLL OCH ÄLSKA DITT LAND.

Men det är ju inte per automatik som kyrkan fått den rollen.  

Rollen finns redan hos MOSES:

Moses hade det kämpigt. Han drog i åratal genom öknen med sitt folk som knorrade och klagade, lindrigt och vackert uttryckt. Han fick fungera som domare när israeliterna kom i luven på varandra och de gick till Moses och frågade vem hade rätt. Det händer hela tiden, hur många var dom? I Andra Moseboken 12:37 står det att israeliterna var ”ungefär 600 000 män till fots, förutom kvinnor och barn” Måste vara ett missförstånd, det kanske menas 600 familjer dvs kanske kring 4000-6000 människor.

MEN DET ÄR ALLDELES TILLRÄCKLIGT FÖR EN KARL ELLER KVINNA. 

Folk träter. Hungrar. Törstar. Längtar tillbaks. Anklagar varandra. Dagarna går säkert till stora delar ut på att reda upp folks konstigheter och aggressioner. Att lösa konflikter och upproransatser.  Moses gör sitt bästa. Löser varje enskilt fall på bästa sätt. Och medan dom går vidare dyker den ena efter den andra berättelsen upp i hans medvetande. Berättelser om Familjen som blivit bestulen på geten. Det är inte så lätt att hålla reda på på ditt och mitt. Inte ute i öknen där allt går fritt. Det är inte alla gånger så lätt att hålla reda på vems karl den är och vems kvinna den är. .  och berättelserna sjunker ner i tystnaden, ner i fotstegens krasande ljud över ökensanden. Och kroppens rörelser får berättelserna att gruppera sig. Han börja ana MÖNSTER. Och till slut blir de ordlösa aningarna tvingande,  han måste nu få vara ensam.  Han går upp på ett berg. Allting håller på att  brista ut. Och i en upplysningsstund brister åratal av kämpande ut i ett strålande VETANDE. Ett vetande som tar sig formen av GUDS TIO BUD ORD.  Och insikten: Så här får jag det här att funka!!!

TIO GUDS BUD har alltså jordmån i folkets egna berättelser om hur livet ser ut: svek, stöld, mord och lögn. Javisst det var en Guds uppenbarelse när allt föll på plats och Moses kom ner från berget fullkomligt skinande och sade till dem som lämnade sin föräldrar att dö i öknen när de inte längre orkade gå: DU SKALL HEDRA DIN FADER OCH MODER.

Du skall vara snäll. Du skall vara människa och inte en skit. Då fungerar samhället. Och så inskolade i denna regelvärld blev vi att vad man än läser i Nya testamentet så översätts det till MAN MÅSTE VARA SNÄLL.  PROFESSIONELLA SNÄLLHETSMÄNNISKOR OCH LYDIGHETSMÄNNISKOR är fariseerna och de skriftlärde. Men syftet med hela MOSE PROJKET VAR JU SOCIALT, SYFTET VAR ATT FÅ ETT SAMHÄLLE ATT FUNGERA.

Och här uppenbarar sig vår tudelning:   jag, samhällsmänniskan, som bygger upp mitt liv enligt reglerna, den duktiga och lydiga som alltid hör att man skall vara snäll.  Och jag i min själ, i mitt hjärta så totalt ensam, tror sig vara värdelös, vad är den inre människan bra för? … fattar inte att trots att jag följt reglerna så händer det här mig, trots att jag gett hela mitt liv åt mitt jobb står jag här med tomma händer.  JAG I REGELVERKET BEGRIPER INTE HUR JAG I DJUPET INGENTING FÅTT.

Dagens evangelietext är en intensiv och stark uppgörelse med människan som samhällsvarelse, som kollektiv, som en del av en ideologisk gemenskap. En intensiv uppgörelse helt i linje med hans ord i Johannesevangelium ”Mitt rike är inte av denna världen”

Med våldsamma ord konfronterar Jesus regelmänniskan med hjälp av Mose regelverk:  ”Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld.” Genom att tillspetsa Guds bud klär han av samhällsmänniskan hennes kläder av snällhet, lydighet, präktighet för att släppa den inre människan fri.

Den människa om vilken han säger: Guds rike finns inom er.  Människan är större än samhället. Djupare. Rikare. Heligare.  Låt Guds rike inom er bryta igenom snällheten och lydigheten och samhällsdugligheten. Låt lika dras till lika. Låt Guds rike i dig dras till Guds rike vid nattvardsbordets bröd och vin och så ta emot Kristus i den heliga nattvard.

Människan finns på djupet

Det finns djup och det finns yta.

På ytan finns berättelsen om mig

kläderna berättar, prylarna, tatueringarna, fritidsintressena och mänskliga maner och inövade later berättar

På ytan är jag mitt uttryck

Böckerna jag har läst och radat i bokhyllan

Filmerna jag har sett

T-skjortan med utvald text

Musiken jag lyssnar till

Råstenarna jag märkt ut

Hemmet jag inrett

Åsikterna jag står för

Gänget jag tillhör

berättar berättelsen om min värld

En hel värld av val som du har gjort, eller tror dig ha gjort

Men människan finns på djupet

Övergiven och översköljd av allt som måste göras för att hålla världen samman, och vid ett enkelt ord, vid en oväntad beröring och en blick

jag känner hur det rör sig långt nere under ytan, och hur den oförklarliga värken flyter upp, längtan, saknad, lägger sig i halsstrupen och fyller blicken och blicken ropar: Jag är här!

Sträck dig igenom allt det som finns på ytan och rör vid mig

”Ro ut på djupt vatten”

De gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka.

”Jesus sade till Simon: Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor”

Finna människan

Befria människan.

På djupet.

Jag är här.

Pappan satt i länsstolen med läslampan tänd och söndagsupplagan av tidningen uppslagen. Han försökte läsa det senaste skriverierna om det väsentliga. Men hans lille son kunde inte hålla tyst. Jämt och ständigt nya frågor som alltid sluttade med ordet  Pappa  Pappa….

Till slut fick pappan nog och rev ut en sida ur den tjocka tidningen, på den sidan fanns en stor bild av jordklotet och alla des länder och riken.

Pappan rev bilden i många små delar och räckte sedan hela högen åt sin lilla son och sade: Nu har du att göra. Jag har gett dig en karta över hela världen och undrar om du kan pussla ihop den igen?

Och pappan tänkte att nu har jag räddat min stund med tidningen och söndagsbilagan. Pojken är säkert upptagen resten av dagen.

Men hur det nu var, en kvart senare kom pojken tillbaka med kartan komplett.

Har mamma lärt dig geografi, frågade han, överraskad.

Jag vet inte ens vad det är, svarade pojken. Men på andra sidan fanns en bild av en man, så jag limmade ihop honom och fann att då var världen hel…

Bildresultat för icon+christ

Tyngden finns i centrum

William Shakespeare har i skådespelet: ”Köpmannen i Venedig”, en dikt som handlar om  BARMHÄRTIGHETENS KVALITE

Han skriver:

”Inte forsar barmhärtigheten fram

Den droppar som ett barmhärtigt regn från himmelen

På en plats nedanför, dubbelt välsignad

Välsignar den som ger och den som får.”

Nej inte forsar den fram och inte tvingar den sig på. 

Inte klär man sig i den och inte härmar man den i dess fotspår.

Man låter barmhärtigheten hända!

Man låter barmhärtigheten inträffa.

Man låter barmhärtigheten ske.

Det är inte fönstrets förtjänst att det är ljust i rummet.

Det är inte fönstrets förtjänst att vi kan se varandras ansiktsdrag

Det är inte fönstrets förtjänst att vi ser altarblommornas skönhet.

Det är ljuset som strömmar genom fönsterglasen

Det är ljus i rummet- likt dagen utanför

Det omvända perspektivet

Låt det ske. Låt det komma. 

Låt Guds barmhärtighet fylla rummet.

Var fönster, Guds fönster genom vilken barmhärtigheten fyller rummet.’

Var en fortsättning bara… 

Låt det SKE vad Gud ÄR

VAR barmhärtig såsom han ÄR.

Och jag vet det här! VET.

Och ändå känner jag mig som författaren Olof Lagerqranz tillsammans med den finlandssvenske fiskargåbben HÅKAN LJUNG.

Att det här smakar Olidlig lätthet genomskinlighet och tunntunn andlighet.

Det måste till något med kraft, tyngd och kropp. Jordad andlighet.   

Att man bara inte blir vägd och befunnen för lätt.

Olof Lagerqrantz beskriver den finlandsvenske fiskrgåbben Håkan Ljung som en riktig karl som aldrig läst ett påhittat verk. Långt bortom olidlig lätthet. Lagerqrants skriver: ”HAN VAR TUNG I KROPPEN

kompakt, närd av gröt, bröd och öl. Hans stora ansikte var rödbrunt, hans huvud kalt. Djupa skåror skar in i den kraftiga nacken.”

Till skillnad från den bokläsande, opraktiske, veke skribenten och hans förlästa bröder representerar praktikern Ljung något starkt och tyst och handlingskraftigt som står pall mot väder och vind.

”Tillsammans med honom kände jag mig oansvarig, vägd och befunnen för lätt”, skriver Lagercrantz, i sin prydliga fluga och med sina känsliga skrivmaskinsfingrar.

Det är inte i periferin man mäter en människas tyngd.

Det är i centrum vi har vår tyngd.

Genom att dagligen vandra in i vår centrum, bort från periferiernas presterade tyngder in  i vårt hjärtas skapade tyngd.

Martin Lönnebo säger att varje människa har en innersta ikon, en gudsbild i sin själs djup, en öppning mot oändligheten och till nuet, en ikon som vi skall vårda.

Genom den ikonen i vårt centrum strömmar Barmhärtigheten in. In i oss genom oss och ut ur oss.

Sanningen om det förlorade fåret?

I dagens evangelium får vi höra den högt älskade liknelsen om det förlorade fåret.

Och någonstans inom oss finns de gamla bibelillustrationerna där Jesus kommer vandrade med det borttappade fåret på sina axlar. Och det är en kärleksfull handling vi ser. En handling fylld av kärlek till de som inte hänger med, de svaga, de sjuka, de fattiga.

Eller de världsfrånvända, fåret som drömmande betat sig från den ena gröna tuvan till den andra för att plötsligt titta upp och så har hela hjorden försvunnit, 

Så när begravningsplatsen restaurerades på 90-talet och kyrkmuren byggdes ut. Stenarna till den östra muren hämtades från det gamla bergsbrottet, stenar som blivit efterlämnade, stenar som blivit ratade, som inte klarat granskningen och blivit till vackra utsmyckningar i Ryssland eller hållbara gatstenar i London. Alla de ratade stenarna som aldrig trott att de skulle bli till något forslades till S:ta Anna kyrkogård och blev där den vackra och egensinniga muren med det berömda NÅLSÖGAT.

Bygget av kyrkmuren blev en variant av vår uppfattning om det förlorade fåret.

Så önskar vi och vill tänka att kyrkmuren predikar vår kristna tro med kärlek till de svaga och övergivna. De grova stenarna som blev hitforslade av stora bulldozers står liksom för en kristen etik, ett andligt förhållningssätt.

I motsats till det värdsliga förhållningssättet.

Och den värdsliga hållningen är en helt annan,har vi lärt oss. Där är det konkurrensen som styr, och den styr inte bara utan den utsäger sig för att vara människans främsta och naturligaste kraft.De som inte hänger med skall falla av kärran. En sorts 1800-tals utvecklingslära som säger det fullständigt självklara: att harar med långa bakben överlever bättre än harar med kortare bakben ty de klarar sig snabbare undan rovdjur.

Och att det är detta värdsliga förhållningssättsom driver världen framåt, som är själva motorn i hela den mänskliga utvecklingen. Och utvecklingen är ju gigantisk. Den värdsliga hållningen verkar vara oövervinnelig och den andliga fungerar som ett gott flankstöd genom att försöka plocka upp det som faller av kärran.

Men tänk om vi läst evangeliet fel.

Tänk om det borttappade fåret inte är det gulliga, drömmande som betar i sin egen värld och blir bortglömt.

Tänk om det borttappade fåret är en enspännare, någon som tror sig veta bäst, tror sig veta allt, helt enkelt besserwisser… en dryg viktigpetter som tänker må den dumma fårskocken gå på utan att tänka medan jag söker de största och saftigaste grönaste tuvorna  och helt uppfylld av sig själv tappar den bort sig. Inte undra på att Jesus använder den liknelsen för att skildra en syndare. Och det är ju inte fårskocken som är syndarna.

Så jaha…vad är det för en typ som Jesus kommer med över axlarna. Är det inte en viktigpetter? En besserwisser?

Det ser inte bättre ut än att Jesus här kommer med extremmateralisten, radikalkapitalisten, utvecklingsromantikern på sina axlar för att återbörda den till hjorden. Till gemenskapen. Till solidariteten. Ja då får ju liknelsen en ytterligare innebörd.

Och det är inte helt dumt att bli återbördad till hjorden. Och det är inte helt dumt för hjorden att expertis återvänder. Det är det vad vår tid behöver. 

Att de förlorade fåren återvänder till hjorden.

Det här experimentet gjorde ett forskningssällskap:

Man var intresserad av hur det kommer sig att en flock kronhjortar plötsligt kunde bestämma sig för att tillsammans börja röra sig ner mott vattenhålet. Är det så att det finns en ALFAHANNE som är ansvarig och när den har bestämt sig så sätter hela flocken iväg. Vetenskapsgänget riggade upp kameror i träden runt den plats där kronhjortarna brukade beta. Så filmade man viss om att vid något tillfälle skulle hjorden behöva dra sig ner mot vattnet. Och det är ju inte ett så litet beslut. Går de iväg för tidigt så kanske något av hjortarna inte fått tillräckligt med näring. Och går de försent kanske någon av de svagaste börjar lida av vätskebrist. Drar de iväg förnabbt så kanske någon av de svaga halkar efter och blir uppätet av rovdjuren. Det är ett kulturproblem för hjorten. Hur gör man? Vad är det som avgör? Vilket vattenhål gäller. Och det man väntade sig var att den stora alfahannen, hjordens ledare skulle resa på sitt kronbeklädda huvud och brölande ge tecken på: att nu beger vi oss iväg. Men det var inte så det gick till. Utan några av hjortarna i hjorden upphörde att beta, reste på sina huvuden, vädrade och lystrade åt ett håll. Allt fler följde exemplet. Och när 51% av hjortarna vädrade och lystrade åt samma håll började flocken, inom några ögonblick, röra på sig åt samma håll. Ofta var det alfahannen som blev kvar och reste på sitt huvud och undrade vad nu då. Dag efter dag. De röstade. De tog ansvar för de svaga, de klena, de långsamma. Enspännarna var de som riskerade att bli borttappade.

Och så glada vi blir när de återförs till hjorden.

.

Paradisfågeln – en berättelse

Våga ta steget in i centrum, ut ur periferiernas hägringar av lycka och framgång.

Våga ta steget in i ditt centrum, in i den skapelse jag är, in i det liv som springer fram i mig, in i den värld som är här och flödar .

Kallelsen till Guds rike är kallelsen till centrum.

…sade han och fortsatte med att berätta berättelsen om

TZIDIKEL PARADISFÅGELN

Så här lyder berättelsen:

Varje morgon före soluppgången samlades alla varelser i skogen omkring trädet med Paradisfågeln. När solen nått så högt att solstrålarna träffade trädkronan och sökte sig in mellan löven och grenarna då öppnade paradisfågeln sin vingar i full prakt. Ett panorama av färger glittrade och gnistrade i fjädrarna, dansade i solljuset som magiska stjärnor och älvor och underhöll publiken som såg på. Den ena morgonen var härligare skådespel än den andra . och varelserna runtomkring bara sade åååh,,,  aaaaahhkk . All detta pågick varje dag tills ett år då en ny fågel kom till skogen. Och snart satt den underbara fågeln i trädet ensam alla varelserna hade börjat samlas runt den Nya fågeln..

”Är hon då härligare än jag?” frågade paradisfågeln Tzidikel av sina få kvarvarande trogna? ”Hur kan detta vara så ? Det finns inga färger i universum som jag inte har i mina vingars bredd! ”

”Men hon, den Nya fågeln ” svarade hennes trogna  muttrade, med huvudet hängande , ”hon har inga färger. Hon är svart. ”


Och Tzidikel visste i sin vanmakt inga gränser. Hon var ju konstens fulländning, skönhetens fullkomning, så om svart var att vara vacker, så då fanns det ingen skönhet alls. Hon slet sig från sin gren och flög bort för att se sin rival.


Där stod de skogsvarelserna i tyst förundran. Kanske var den svarta fågelns liksom oljade fjädrar som bröt  ljuset från solen till  ett prisma av otaliga  regnbågar. Kanske var det mysteriet med hennes absoluta svärta ,”  Svart är jag, dock är jag täck ” som bibeln säger i Höga visan.  

Allt som kan sägas är att det var en överjordisk skönhet, inte något som kunde målas, eller beskrivas i ord, eller gestaltas på något sätt. 

Det var en skönhet så odefinierbart som svart är mörkt.

Sade läraren och fortsatte och berättade: Tzidikel skrek

”Är hon då härligare än jag?!!”  
”Vi kan inte säga,”  svarade varelserna, darrande på rösten. ” Det är inte längre gryning.”

”Vad bra då,” ropade Tzidikel. ”Vi möts i en tävling nästa gryning! 

Vem ställer upp som domare?

Ingen vågade anmäla sig frivillig till en sådan uppgift. Inte heller kunde de två fåglarna själva komma till ett samförstånd. Så det beslöts att de två skulle mötas i gryningen på en plats som bara de kände till, och den första varelsen som kom förbi skulle avgöra.

Hela natten de förberett sina fjädrar och repeterat sina rörelser, hela natten på deras hemliga  plats i skogen. Och när solen började stiga, ordnade de sina  fjädrar och sedan, med en dramatisk swoosh, vecklade de ut sina vingar  i den mest underbara pose som någonsin synts till i denna skog. Ändå fanns det inget vittne till den scenen, ingen utom de två fåglarna själva.

Men, bakom buskarna nedan, hördes ett ljud som fick Tzidikel att nästa falla ner från sitt träd i skräck. Det var ljudet av ett vildsvin.

Täckt av lera och luktade av sin egen avföring, dök vildsvinet fram, och ja, även han var mycket nöjd med den skönhet som mötte honom. Och de två fåglarna sprider både sina fjädrar och vänder elegant, visar sin stolthet för grisen nedan.

Han grymtade, han fnös, han hostade. Han bad om en repris om och om igen. Och efter en timme eller så, kom han slutligen fram sin motivering: Den svarta fågeln var den vackraste av dem alla.

”Om så är fallet,” ropade Tzidikel, ”är min skönhet ingen skönhet. Det finns ingen plats kvar för mig.”

Och hon flög iväg bort från skogen, för att aldrig höras av igen.” sade läraren och förklarade att:

grisen det är vardagslivet av slit och kamp, av arbete och vila, av sorg och övergivenhet, av lycka och kärlek, av sjukdom och besvikelser. Och det är det vardagslivet som är den slutliga domaren av vad som är skönhet och sanning är.

Och


Sanning  är det som fungerar i vår värld. 

Skönhet är det som ger oss mening .

Sade läraren.

Så när det gäller den svarta fågeln, är svärtan hela vår världs materialitet och grova kroppslighet, det  som härbärgerar de gudomliga ljuset som ger oss liv, om sedan vår kroppslighet och  materialitet ibland snedvrider det gudomliga ljuset och urartar till ren ondska så när mörkret förvandlas och vänder sig till skönhet, är det en skönhet så stor att allt ljus är nedtonas genom sin intensitet.
På det sättet är den svarta fågeln den som har syndat och återvänt, den som hört kallelsen till Guds rike och låtit mörkret omvandlas till ljus. Och så säger de visa lärarna , den plats som den svarta fågeln nått kan aldrig den mest perfekta och felfria nå, bara den som omvänt sig

Så det kommer att bli, Rabbi Zwiebel konstaterade, i tid framöver, när ”G-d gör mörkret ljus,” och sedan ”allt kött skall se”- Ja, då kommer även den fysiska köttet att se skönheten i mörkret.

Eftersom när mörkret skiner, finns det bara ljus.

%d bloggare gillar detta: