… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Senaste

Gertrud av Nivelles

Ovanför södra väggen intill altaret finns den heliga Gertrud av Nivelles målad. I famnen har hon en kyrka som är förbryllande lik Kumlinge kyrka. Det är bara tornet som skiljer. Men till saken hör att på kyrkvinden finns det enligt forskaren Åsa Ringbom rester av förkolnat trä som vittnar om en stor brand. Kanske hela yttre takkonstruktionen brunnit upp och tornet skadats så att man ansåg sig tvungen att bygga nytt. Det torn som idag pryder sin plats är en träkonstruktion från 1767 byggd av den framstående timmermannen Anders Hartlin… eller Anders Piimänen som han också kallas. Anders Piimänen var ansvarig byggnadsmästare vid Åbo domkyrka och 1759 omnämns han som medhjälpare till Schröder vid arbetet med domkyrkans spira.

Att samme man även ansvarat för höjningen av Kumlinge kyrkas tak samt för byggandet av den nya sakristian 1784.

Så kanske det är Kumlinge kyrka före branden som Gertrud bär i sin famn och med en inbjudande gest med vänster han leder betraktaren fram. In i tystnadens och frihetens boning.22255011_10203657149787410_6020959588287651244_o

Sankta Gertrud var pilgrimernas, de resandes och seglarnas helgon. I Malmö fins ett helt kvarter som går under namnet St Gertrud. Malmö stad till ära är kvarteret bevarat och restaurerat.

Varför hon är seglarnas helgon? Ja, hon var med på en synnerligen stormig seglats där inte bara vågorna växte sig till hotande berg utan även sjöodjuren visade sina hemska anleten och då bad hon till Gud och havet lugnade sig.

Idag betraktas hon även som beskyddare av kattor och trädgårdsmänskor.

images

 

Europa i kalott och staten i prästkrage

 

folkvandring-924

 

När Finlands äldsta retreatgård Snoan, i Lappvik mellan Ekenäs och Hangö, invigdes 1974 möttes verksamheten av stor skepsis. Marga Ahlqvist och Märta Sohlberg hade inspirerats av retreatverksamheten på Berget i Rättvik.  Varför var misstänksamheten så stark? Ja… delvis för att retreater betraktades som en katolsk verksamhet. Men konflikten mellan retreatverksamheten och den lutherska kyrkan är mycket djupare än så. Och mycket, mycket äldre.

Att utöva tystnad har alltid utmanat den institutionellt inriktade kyrkans teologer och präster. Anledningen är enkel: tystnadens arbete föder obetvingligt en andlig mognad som verkar omstörtande på hierarkier och institutionernas dogmer. (Det är ändå inte de kontemplativa som nödvändigtvis utmanar kyrkan, det är de kyrkliga maktstrukturerna som upplever sig hotade av något de inte behärskar och förstår).

Men vad har reformationen med detta att göra? Ja, reformationen föddes i en tradition där man blivit allt mer oförstående inför tystnadens arbete, inför den förvandling av sinnet som sker hos mänskan i mötet av Ordet, Skaparordet, som ÄR i tystnaden.

Att vara medveten om sig själv

Istället för tystnadens frukter där man i ordlös tillbedjan och kontemplation avkläs sitt självmedvetande, dvs. avkläs ifrån medvetandet om att man är medveten om sig själv,(κένωσις, kenosis), så riktades den kyrkliga fromheten mot en slags prestationskonst där man skulle imitera Kristus, dvs ett slags självobserverande och ett bedömande av framgången.

narcissism2

 

Europa med kalott

Påven Gregorius VII, som med genialisk målmedvetenhet i huvudsak  ägnade sig åt det politiska projektet med att stärka påvemakten under 1100-talet, sökte även efter att utöka kontrollen över människors andliga liv. De politiska konflikterna upphörde tillfälligt i maj 1074 då den världslige härskaren Henrik IV fullständigt underkastade sig påven. Gregorius utgav 1075 pamfletten Dictatus Papae där 27 kyrkopolitiska grundsatser fastställdes som grund för förhållandet mellan stat och kyrka. Men på hösten samma år flammade striden upp på nytt, sedan Henrik ingripit mot patarenerna och sökt på sin sida dra normanderna i södra Italien. Gregorius hotade med bannlysning. Henrik svarade med att 1076 avsätta Gregorius. Denne förklarade nu å sin sida kejsaren avsatt och hans undersåtar lösta från deras trohetsed. Då förklarade de tyska furstarna Henrik förlustig kronan om han inte blev löst från påvens bannlysning. Då företog Henrik sin berömda färd till Canossa  i januari 1077) och blev där återupptagen i kyrkans sköte. Påvemakten segrade och Europa bar kalott.

Men under jorden lever kyrkan vidare som en andlig rörelse och fortsätter motståndet mot att inlemmas i en helt politiserad kyrka. Som ett uttryck för detta grundas 1084, ett år före påvens död, kartusianklostret, en gemenskap av eremiter som till stor del lever, äter och ber i sina egna celler. Söndagens mässa firades delvis tillsammans. De utför tystnadens arbete i allt.  (Kartusianerna grundade sitt kloster i Sverige i Mariefred 1493.)

Men under de tre följande århundradena efter ordens grundande tillspetsades påvemaktens institutionella totalitarism. doktriner och andliga sanningar stelnade till rena formalia. Inkvisitationen godkändes 1179, förnyades 1199 och blev helt etablerad 1231. 1274 dog de två stora teologer, Thomas av Aquino och Bonaventura, som försökt skapa en syntes av tystnadens arbete och den skolastiska teologin.  Tystnaden gick in i mörkret. Och när tystnaden mörknat bort blev plötsligt alla handlingar som burit på denna tystnad, pilgrimsvandringarna, ljuständningarna, radbanden och helgondagarna till uteslutande yttre fenomen som skulle utföras, gärningar… och trons alla ord förlorade sin djupa grönska och växtkraft för att enbart fungera reflexivt och utpekande.

Lågorna i Paris

1310 tändes bålet i Paris för Marguerite Porete, författare till boken De enkla själarnas spegel, där hon skildrar hur själen genomgår sju stadier på sin väg till enhet med det gudomliga. Boken som var skriven på franska blev oerhört populär. Men den katolska makten ansåg att boken var full av heresier så mellan 1296 och 1306 blev hennes bok bannlyst och bränd på bokbål. Men boken hade hunnit översättas till ett flertal språk och levde vidare under namnet Spegeln, dock utan författarinnans namn. 1946 fann man kopior som kunde fastställas som hennes.  Porete vägrade anpassa den djupa psykologiska skildring av tystnadens arbete till poliriskt korrekta fromhetsformulerigar. Det var för henne en omöjlighet sammansmälta två väsenskilda ting, dvs tystnadens, tillbedjans och kroppens kunskap å ena sidan och det uteslutande reflexiva , konceptuella och kontrollerbara ideologiska yttranden å andra sidan. Den moderna mystikern Maggie Ross påpekar hur Porete inkarnerar Kristi sinne . ” Såsom Kristi liv och tankar hotade templets system så hotade hennes liv och tankar kyrkan..som han var provocerande, så var hon också; Såsom han förblev tyst inför sina anklagare så blev hon tyst inför sina.”

quote-i-am-god-says-love-for-love-is-god-and-god-is-love-and-this-soul-is-god-by-the-condition-marguerite-porete-64-19-57-1

Lågorna från bålet i Paris tände lågor av tystnad hos Mäster Eckhart, Julian av Norwich och den okände författaren till Molnet. Men de vara bara enstaka röster i en allt mer kontrollerad, politiserad och ideologiserad kyrka. Tystnadens lågor slocknade. Kvar blev den tomma ideologin. En tro på tron. ( den katolska mässans rika liturgi bevarade trots allt en aning om att  det fanns en annan smak i orden, en annan lyster i ljusen. Här fanns något mer än tron på tron som i sista hand är en ”tillbedjan av oss själva och våra föreställninar” Rowan Williams).  Och ett sekel senare finner vi Luther helt fångad i sin eget självmedvetande. Långt långt borta från kenosis. Långt borta från ”Guds barns frihet”. Och med den tomma ideologin gick Luther i väggen. Ingen kunde berätta för denna universitetsman att det fanns mera i orden än intellektets föreställningar, att det fanns mera i handlingarna än prestationer. Ingen kunde svara Luther med annat än  med trosformuleringar som ledde till självbespegling och narcissism.

Där fanns ingen som kunde visa på tystnadens heliga källa där trons alla ord har sina rötter. Där trons språk i alla tider druckit grönskande växtkraft.

Kunskapen fanns inte tillgänglig. Man hade glömt vägen till inre tillbedjan som befriade människan från självbespegling och betygsättning, befriade henne från narcissismens destruktiva ok och öppnade vägen till ”Guds barns frihet”. Så följdaktligen när Luther sedan undervisade i meditativ bibelläsning så strök han den sista av de fyra stadierna,  kontemplationen och ersatte den med anfäktelse.

Reformationen var barn av sin egen tid. Barn av den romerska makten. Reformationen ruskade ordentligt om det torra trädet tills alla vissnade löv föll av och dalade ner på marken. Och det torra trädet kläddes med bibelord, läror och proklamationer. Man ersatte alla, som man ansåg, vidskepliga kroppsliga, konkreta och folkliga riter med text och intellektuella föreställningar. Och vad är trons ord och föreställningar utan rötter i tystnaden, jo ingenting annat än intellektuella ekorrhjul.

Kulturrevolutionen

Det blev alltså en kulturrevolution. Elitens kulturevolution som till största delen handlade om makt och politik. Reformationen blev till ett gigantiskts samhällsbygge där förutsättningarna för det moderna Europa skapades. Luther kidnappades av staten.

Den faktiska andliga förnyelsen av den kristna tron skedde trots allt fortfaranden i klostren med Johannes av Korset (1542-1591) och Theresa av Avila (1515-1582) i spetsen.

jubileum-13_3

En stor del av det andliga livet i den reformerade kyrkan har idag återvänt till mystikerna, tystnaden och liturgin, till ikonerna, radbanden och gregorianska sången.

 

 

Staten i prästkrage

Men folket som vandrat sina pilgrimsvägar, som kysst sina heliga bilder och kors, som korstecknat sig med vigvatten innanför kyrkddörren, som tänt sina andaktsljus, för dem var faktiskt dessa handlingar fortfarande rotade i den heliga tystnaden. Och när de berövades möjligheterna att fortsätta berövades de trons former. ”Rökelse, radband, knäfall, elevation av nattvardsbrödet, karnevaler, processioner etcetera är ett kroppsspråk nära förbundet med kristendomens kärna, inkarnationen”.(Pilz) Och jag håller helhjärtat med att i förlängningen har den lutherska kulturrevolutionen lett fram till den till den sekulära humanismen.

Reformationen var politik.

Reformationen var kultursociologi.

Reformationen var dogmatik.

Reformationen blev därför från start ett huvudsakligen politiskt projekt i Sverige. Kyrkan förvandlades, i ordets djupaste bemärkelse” till en statskyrka.” skriver Per Svensson i sin artikel Arvet efter Luther i tidskriften Axess.

Han fortsätter:

”Men på 1600-talet utvecklades Sverige till en teokrati som skulle få vilken ayatolla som helst att nicka gillande. Den skallade lutherska ortodoxin behärskade landet. Kyrkan blev ett mellanting mellan KGB och Socialstyrelsen, den allsmäktiga statens ögon och öron och tunga ute i byarna, på en och samma gång kungamaktens underrättelsetjänst och propagandaapparat. Luthers dåliga ryktena i Sverige beror sannolikt inte bara på Ingmar Bergmans Fanny och Alexander utan också på den polisiär roll prästerna tilldelades och tog på sig under ortodoxin. Det arvet levde kvar förvånansvärt länge”. Luther kidnappades av staten.

Staten i prästskrage sitter på vår axel, inte Martin Luther.

På den här vägen har så många, många övergrepp skett.

Som det alltid sker vid revolutioner.

Så jag undrar

När skall den lutherska kyrkan, i vilken jag jobbar som präst, följa den katolska kyrkans exempel och be om förlåtelse. Javisst, jag är en del av den lutherska kyrka som har orsak att be den katolska medeltida kulturen om förlåtelse… för att man bl.a. förstörde den nordiska kulturens centrum, Vadstena kloster… för att man drev tusen och åter franciskaner på flykt, bland annat kökarmunkarna, för att man fortsatte med den katolska kyrkans inkvisitionsförfarande med häxprocesser och så upprättade ”domstolar”där man dömde kvinnor till döden. Javisst,  jag är en del av den organisation som firar reformationens märkesår 2017 under devisen Nåd. Jag är en del av den organisation som mig veterligen aldrig. likt den katolska kyrkan, ansett sig vara i behov av förlåtelse för de missgärningar som utförts i kyrkans namn.

Häxprocessen på Åland, som utspelade sig på Åland mellan 1665 och 1668 var en av de största och mest kända häxprocesserna i dåvarande Sverige. Den var den första stora häxprocessen strax före den faktiska häxhysterins utbrott.

hede

Så… reformationen sägs skapat en kyrka som var en blandning av KGB och svenska socialstyrelsen. Och visst… med den utantilläsnings pedagogik  som tillämpades vid husför, konfirmationsläsning och i senare i folkskolan så inpräntades katekes, psalmer och bibelstycken i var mänska som hade förmåga. Men kritiskt inställda frågade sig vad detta meningslösa rabblande hade för mening.   Var det inte den romerska maktkyrkan men i andra kläder? Hade reformationen bara ersatt påvens kalott med prästens krage?

Ja… och så sker ett statsbygge.

Men  tron förnyades i klostren. I den katolska kyrkan. Av Johannes av Korset, Theresa av Avila och alla deras efterföljare.

st Johannes av Korset-1

Retreatgården Snoan är en frukt av den förnyelsen.

Ja… det är den tron jag tänker på när jag säger RECLAIM THE CHURCH.

Kent Danielsson

 

 

 

 

Ett stort tack till min teologiska ikon Maggie Ross som snart kommer ut med : volume 2 of Silence: A User’s Guide

Silence

Kartan

Det fanns så mycket på kartan. Där fanns de upptrampade stigarna. Där fanns platsen för lägerelden. Där fanns området för sången och dansen. Där fanns vattenkällorna. Och jaktmarkerna. Hela området var noggrant kartlagt och skildrat i olika färger. Kartan hängde över hela kortväggen i brandkårshuset. Den var som ett fönster ut mot en helt annan värld, en värld man aldrig sett bara hört talas om. De som samlades i brandkårshuset trodde på vad som berättades och man sjöng om elden och vattnet och dansen. En gång i veckan samlades menigheten i brandkårshuset och lyssnade. Till slut glömde man bort att det var bara en karta.  Den blev en generalplan. Så här skall det se ut!

Så hade det inte alltid varit. Det var annorlunda när Upptäcktresanden själv berättade om den underbara Platsen. Hur han var med och dansade och sjöng. Hur han tillsammans med ursprungsbefolkningen satt runt lägerelden. Hur de bar upp vattnet från vattenkällorna. När Upptäcktsresanden berättade så var det som dern underbara Platsen flyttade in i brandkårshuset. Som om elden värmde hjärtat och sången visste hur stegen skulle tas.  Det var något i rösten och i blicken. Det var som om det lyste. Brandkårshuset fylldes av den underbara Platsen. Det lyste in!

Det var det omvända pespektivet.

Men nu sedan Upptäcktsresanden var död och menigheten samlat ihop allt man lärt sig och utsett efterträdaren Martin så var det sig längre inte sig likt. Det hjälpte inte att man sjöng när inte stegen fick tas. Det skulle inte längre bäras vatten. Det blev förbjudet att gå upp stigar liknande dem på kartan. Ingen tände brasan i den stora öppna spisen. ”Genom tro allena” skulle man vänta på den underbara Platsen, sade Martin. Men trots att Martin var en mycket begåvad man och en mycket kunning kartläsare så blev underbara Platsen frånvarande.  Brandkårshuset var bara ett hus och ingen underbar Plats.

Så tyckte åtminstone Theresa som i så många år gått stigarna, burit vattnet, eldat och sjungit. Det var som om platsen fanns i fotstegen. Som om horisonten lyste i tonslingorna. Som om elden brann i hjärtat.  Det var som om varje steg hon tagit längs med stigarna inte bara förde framåt utan inåt, genom rum efter rum. Ja, så var det.  Men nu, när man inte längre fick vandra stigarna…

Theresa lämnade brandkårshuset och beslöt sig för att fortsätta sjunga, elda och vandra. Varje morgon och varje kväll. Till slut fick hon möjligheten att besöka platsen där Upptäcktsresanden hade levat. Hon kände igen det mesta. Fötterna visste hon hur stigarna gick. Hjärtat visste var elden brann. Allt  var som i fotstegen och hjärtslagen men så helt annorlunda och så mycket mer.

Ja den lilla berättelsen är en variant av en berättelse jag lärde mig på en retreatledarutbildning för 30 år sedan av salige Paavo Rissanen. Den har lärt mig vad som händer när man övar sig. När man regelbundet övar sig i tystnad, i den oavlåtliga bönen, när man använder sig av radbandet, när man betraktar ikonen, när man går pilgrimsvandringen. Där sker ett perspektivskifte. Hjärtats fönster öppnar sig och in strömmar ljus. Oförtjänt. Gratis. Men faktiskt.

Ljuset som strömmar in genom det nyöppnade fönstet är en belöning för utfört arbete. Javisst är det så. Öppnar man inte upp väggen strömmar inget ljus in. Då gäller tro allena. Tro på ljuset utanför.

Thomas Merton Square i Kentucky

thomas merton Square.001Varje gång jag sätter mig i meditationsställning i kapellet på retreatgården Snoan, varje gång, flyter glädjen upp i mig…

Ser mig omkring och ser… hör… är…

Meditation och kontemplation är kyrkans blodomlopp… inte tankar och läror.

Fylls av en sådan tacksamhet till alla dem som lärt mig en andlig praxis… Hans Hof, Per Mases och alla på Berget.

 

 

 

Här whilar

 

Visst har jag i så många år undrat över denna gravsten alldeles intill ingången till Sta Anna kyrka, Kumlinge.

Här whilar Philosophie doctor, Prosten och Kyrkoherden…

Vem…

Jo,  Carl Gustaf Lundenius, far till dottern i vilken, sedermera universitetsrektorn, Adolf Moberg handlöst förälskade sig i.

Kyrkoherden som styrde prästgården inte bara med hård hand utan med skräck och aga… medan den förälskade och förskräckta pojken gömde sig i en klippavsats på nordöstra prästbergen.

Han som sedan hälsade Adolf Moberg tillbaka till prästgården med höjd brodersskål då Moberg avlagt akademisk examen.

Han som var den sista som fick veta att dottern förlovat sig med den unge akademikern. Honom som hustrun lärde sig att styra likt en råsegelriggad båt i vilda vatten.

Här whilar han.

 

här whilar

Av kärlek pinad…

av livskärlek pinadoch likt alen intill kärleksgömman som av kärlek till liv, ljus och sol tar sig ur klipphåligheternas mörker upp längs med bergsväggen…

… så fortsatte sedermera universitetsrektorn Adolf Moberg att skriva och drömma om sin älskade i Kumlinge prästgård: ”Kärlekens fantasmagorier sysselsatte fortfarande min håg och alla sinnen. I barken av en stor prydlig ask i Pörtsnäs inskar jag djupt A.M.R.U.L. Stundom även vaken drömmer jag. För att undkomma dessa skadliga fantasispelprodukter beslöt jag att begynna röka tobak. Jag antog att nikotin var antaphrodisiacum – utan grund och utan följd.” skriver Moberg i sin biografi.

Men när Moberg som färdig filosofiemagister återvänder till Kumlinge prästgård var hans hjärtans längtan var inte hemma… hon var hos sin syster i Bolstaholm och Moberg skriver:

 

FullSizeRender 5”Min oroliga sinnestämning ingalunda lugnad av genomsökande av mina bergsterasser där våra namns initialer voro inknackade gav sig slutligen luftgenom några rader begynnande:

”nu är jag här, nu har jag nått den hamn”…

Kärleksgömma

Nu har jag funnit den. Kärleksgömman. Bergskleven, där Adolf Moberg, satt och ristade in initialerna av sin älskade Ullik 17 år, prästgårdsdottern.

kärleksgömma 2

På nordvästra sidan om Prästgårdsberget gömde sig han sig undan tyrannen till kyrkoherde… prosten Carl Gustaf Lundenius,  som pryglade både tjänstefolk och barn. Kyrkoherdskan lärde sig kryssa mellan vredesutbrotten och väntade på rättan tid.

Så förälskad var han, Adolf Moberg, att han stod inte ut att vistas på prästgården utan gömde sig i kärleksgömman med sitt ”kärlekstörstande hjärta”.

Det är sommaren 1830 och Adolf Moberg skulle vistas i Kumlinge över sommaren, för att tillsammans med studiekamraten och prästsonen Karl Lundenius träna sig i tyska, franska och botanik. Men en stor del av tiden blev i kärlekskleven på Prästgårdsbergen.kärleksgömma 3

Till slut förlovade de sig och gifte sig.

”Julii 5 Wigdes hemma å Kumlinge Prestegård med skrud Kejserliga Alexanders Universitets i Helsingfors Chemiae Docenten och Laboratorii Chemica Föreståndaren Herr Magister Adolf Moberg och Kyrkoherde Dottren härstädes Ulrika Rosina Lundenius…”

Adolf Moberg blev professor i fysik 1849-1875 och rektor för Helsingfors universitet 1872-75.

Och var kärlekskleven finns. Jo, alldeles intill vandringsleden innan man kommer till Annagården.

Kärleksgömma 4

Tänk att få sätta upp pjäsen ”En kärlekssaga från Kumlinge”!!!

inskriptionen

Bild ur St Olof 1962 där prosten N-O Sandbacka redogör för letandet efter platsen med Adolf Mobers autobiografi som vägledning: ” Utsikten härifrån var ock så vacker den på det trädlösa Kumlinge kunde vara”..”Hit drog jag mig undan i ostörd enslighetens ofta jag kunde eller kände mig missnöjd, och blev därför ansedd för en egensinnig, folkskygg enstöring samt erhöll bannor och förebråelser därför – men ingen visste den egentliga anledningen därtill: kärlekssvärmeriet.”

PRAKTISERA , UTÖVA OCH VETA

Det finns utövande musiker, utövande konstnärer, utövade författare.

Och så finns det utövande katoliker, utövande buddhister och utövande muslimer.

Men vad är en UTÖVANDE LUTHERAN?

Om jag är en utövande musiker betyder det att jag  praktiserar musik. Inte bara pluggar, föreläser och analyserar musik. Inte bara ”kan” och samlar på musik.  Om jag är en utövande författare innebär det att jag övar mig i att skriva, skapa och publicera. Alltså någon som utövar ett hantvek.

En utövande katolik eller ortodox förväntas regelbundet gå i mässan, bikta sig och fira nattvard och ha ett eget andligt liv. Därför kallas de ofta för praktiserande katoliker.

Men vad är en praktiserande lutheran?  Hur ser hen ut?

Det lutherska hantverket? Finns det det?

Eller har den utövande musikern gått och blivit lärare? Har den utövande författaren blivit litteraturkritiker? Har den utövande bildkonstnären blivit forskare?  Har den utövande katoliken blivit luthersk samhällsideolog ?

Ja… den utövande katoliken blev som en följd av reformationen en teoretiker som lade största tyngd vid läror, förklaringar och intellektuella föreställningar … ibland blev han präst…  och resten av lutheranerna hörde till det allmänna prästadömet.  Där sitter vi i kyrkan och lyssnar till teoretiska utläggningar… och funderar på huruvida den Gud lärorna talar om finns i verkligheten… dvs om den musik musikprofessorn pratar om verkligen existerar. En del tror det. Och är helt övertygade om att den låter som de beskriver.

Image result for practising musician

 

Andra vet.

Nämligen de som praktiserar. De som utövar hantverket.

Men hur ser den lutherska kyrkans hantverk ut?

 

 

 

Sommarsnack i radion

 

 

Don't worry, be happy !http://www.radiotv.ax/sommarprat-2017/sommarpratare-kent-danielsson-137-2017

och det var  så klart Rabbe Enckell… som bodde i Diktarhemmet… och som handlade vid köttdisken där jag jobbade… fattar inte varifrån Sandell dök upp….

Rabbe Enckell som skrev

””Att önska vist

det är att pröva vad man har.

Så många skiftningar i hjärtats

språk

förbli obesvarade därför att vi

döma

oss själva svarslösa – Såsom

barn

gå vi till rätta med världen och

oss själva.

Men den som stillar sitt hjärta

utan frågor

han näpser stormen –

 

 

Reformationens märkesår 7 – VM i floskler

Så vad kan man annat vänta av ett gym där de anställda ser som sin huvuduppgift att bjuda på fastfood?

 

Johan Cronemans tv-krönika SVT i DN:

”Jag minns inte om det var pastor Astor Flanell i Mosebacke Monarki eller om det var pastor Jansson som på frågan om vad man skulle göra åt det faktum att det var dötrist i den svenska kyrkan svarade: ”Man skulle kunna införa en annan religion”.

Det var det första som slog mig efter söndagens gudstjänst i SVT2. Den här gången från Equmeniakyrkans konferens i Vårgårda. Är en ny religion räddningen?!

Den svenska kyrkans gudstjänster började ”moderniseras” på 70- och 80-talen – när man i dag ser barnpantomimer och elgitarrer, trummor och blåsare jazza loss i Jesu namn kan man inte inte annat än att le lite lätt ironiskt. Det var liksom så långt förändringens radikala vindar blåste. Barnpantomimer framme vid altaret är med andra ord fortfarande nästan revolutionärt.

Hade han hamnat i en svensk gudstjänst hade han dessförinnan somnat av tristess.
När jag lyssnar på vitt skilda predikningar från olika kyrkor och präster från gudstjänståret på SVT kan jag inte se någon som helst vilja till förnyelse, bara gammal skåpmat. Här och där lägger man in något om de papperslösa, något om allas lika värde. Man är med i samhällsdebatten. Herre deras skapare – har de någonsin känts längre ifrån?

Jag vet att det finns övertygade kristna som arbetar på ett helt annat vis, som radikaliseras av tiden och politiken, som viger sina liv åt att arbeta för de utsatta, de utslagna, de utslängda. Och som både vågar se sanningen och prata om vad som bör göras.

Det är förvånansvärt hur utbredda de gamla sanningarna är: Tro, förtröstan, tillit. Underkastelse. Lägg ditt liv i Jesu hand så ordnar sig det mesta. Man undrar ibland om de läst Nya testamentet, hur Jesus valde att förhålla sig till makten, till de fattiga, till de de upproriska.

Gudstjänsten från Vårgårda i söndags hade temat: ”Gud kom och gör något nytt”. Det var läpparnas bekännelse. Man blir inte särskilt omskakad av det som Lasse Svensson, dagens predikant från Vårgårda, lite senare kom att predika om. Han sade nämligen ingenting.

”Gud uppfinn nåt nytt, som gör det lätt, att härda ut, nåt för dom som väntar, dom som orkar vänta”, det är en textrad ur Olle Ljungströms geniala ”Nåt för dom som väntar”. När jag ser den utmärglade, trasige, svårt sjuke Olle Ljungström på några av de sista bilderna finns det faktiskt något Kristuslikt över honom.

Många av oss som såg och hörde honom kan nog se en del likheter med frälsaren. Han levde så där kompromisslöst och självförstörande som många av oss konstigt nog ofta sett som det enda möjliga livet – men aldrig vågat leva. Olle gjorde det i vårt ställe, precis som Kristus skall ha dött där på korset för vår skull.

Och när jag hör det floskel-VM som passerar genom årets predikningar runt om i landet tänker jag på den protestantiska prästen Paul Schneider, född och verksam i Rehnlandet, som från och med det nazistiska maktövertagandet 1933 ständigt hamnade i konflikt med den nazistiska staten – men vägrade ge vika. I fängelset i Koblenz kunde de andra fångarna varje kväll höra Paul Schneider läsa högt ur bibeln genom sitt cellfönster. Den 18 juli 1939 tröttnade nazisterna på hans vägran att böja sig. Man tog ut honom på gården och slog ihjäl honom.

Några gånger i livet har jag försökt söka tröst i kyrkan. Jag är en regelbunden bibelläsare. Ändå känner jag oftast mest igen mig i konstnären Frederick, i Woody Allens ”Hannah och hennes systrar”, när han säger: ”If Jesus came back and saw whats going on in his name, he’d never stop throwing up”.

Hade han hamnat i en svensk gudstjänst hade han dessförinnan somnat av tristess.

%d bloggare gillar detta: