… Philokalia… kärleken till skönheten……i teologi… i geometri… i rörelse… och i sång… i poesi… i analys… i sorgen och glädjen … i det spruckna…i tillbedjan

Senaste

Att tänka och tycka

Jag lärde mig tänkandets koreografi av professorn i filosofi i slutet av 1970-talet. Fascinerad följde jag med hans rörelser i rummet, blicken vilade på honom när han stannade upp, kliade sig i skägget och strök det bångstyriga håret från pannan medan han sade, ”kanske om man skulle tänka så här?”, ”Eller så här?”. Och till slut var problemet borta. Knuten upplöst.

Tyckandet saknar koreografi. Tyckandet är ofta en samling enögda åsikter som älskar att samlas under samma tak och lyssna på varandras föredrag. Som ibland låter sig provoceras av berättelsens perspektiv och utbrister:

Kryp ner under din sten! 

Det överraskar mig inte att den världskända psykologiprofessorn Jordan Peterson fick höra de orden när han på sin föreläsningsturné i slutet av 2018 besökte Sverige och Finland. Tvärtom är det helt följdriktigt eftersom Jordan Peterson osannolika popularitet över hela världen grundar sig på hans föreläsningar om arketypiska berättelser, dvs berättelser som fångar grundläggande, omedvetna mönster i människans sätt att leva och som lockar människan att tänka med hela sitt väsen.

Djupseende

Dessa berättelser, sagor, liknelser och myter har i årtusenden förmedlat kunskap, visdom och mening på ett sätt som inga objektiva analyser, vetenskapliga fakta eller nykter information någonsin kan. Berättas inte berättelserna om och om igen så förlorar vi den kunskap de bär på och vi förlorar det djupseende som präglar berättelserna.

Mikroberättelsen: ”Kryp ner under din sten” är oerhört träffande. Den säger: Kryp du ner i underjorden till alla de berättelser som väntar på dig där medan vi här uppe ovanför markytan får fortsätta med våra opinioner och ideologier, kollektiv och konsensustänkande. Med andra ord: kryp ner under sten med ditt tänkande och låt oss tycka ifred.

Kryper inte ner utan vänder på sten efter sten

Men Jordan Peterson kröp inte ner utan han fortsätte att vända på sten efter sten. Hans föreläser i timmar utan koncept. Och han utövar samma tänkandets koreografi som min filosofiprofessor. Han tänker genom att vandra av och an, gestikulera, ställa frågor i berättelsen, han tystnar, gestikulerar, skrattar, berättar, går fram till talarstolen endast av en orsak, för att dricka vatten. Det är som han söker sig fram till något han ännu inte vet, något som berättelserna har kvar att förklara. Med ett språk som fungerar i stunden, otillgjort och fri från klichéer. Publiken följer hänfört med. Det är som om han dansade på lina utan skyddsnät när han vandrar genom berättelsen om Pinocchio, om Josef i gamla testamentet, om liknelserna i det i nya och det berättas mening, det berättas identitet och resning. Det berättas mål och moral.

Unga människor som växer upp i ett samhälle där utgångspunkten är att livet i grunden är meningslöst reser på ryggen under vägen. Lovar sig själva att skärpa sig, ta ansvar och kämpa. Att man måste städa sitt rum innan man åtgärdar världen.

Enögda tyckanden

Stundvis förlorar Jordan Petersen balansen, håller på att falla, uttalar sig i obalanserat och enögt om feminism och patriarkat, postmodernism och radikalvänster. Han är strålande på att tänka, mindre lyckad på att tycka. Och hans tyckanden fastnar självklart i opinionsbildarnas och det politiska tyckandets spindelväv. Stundvis till och med i de lutherska tyckarnas spindelvävar. Så förminskas tänkandets svindlande väg genom berättelsernas geografier till enögda tyckanden om än det ena och än det andra. 

Här pågår en kamp mellan att tänka och att tycka. För dem som går vägen genom berättelsernas och andra konstarters landskap klarnar ett inneboende mönster i livet, en struktur som vi inte har skapat. En mening.  Opinionerna tycker. Berättelserna tänker. Och upptäcker.

Religionsundervisningen

Jag hade förmånen att under en period undervisa i religion vid Ålands Lyceum. Jag blev bestört över de läroböcker som då användes. Böcker skrivna och tryckta av den lutherska kyrkan, fullpackade med objektiva fakta kring utvalda områden i kyrka och religion. Och jag tänkte: Här finns inget utrymme för reflektion, inget utrymme för djupt tänkande, inget utrymme för djupseende. Här vilar hela ansvaret på lärarens djupseende.

När religionsundervisningen nu frigörs från sina konfessionella bindningar hoppas jag att berättelserna och myterna får sträcka ut sina brospann så eleverna kan vandra in i olika religiösa och kulturella traditioner och se det överraskande, att de förmedlar en inriktning, de ruvar på mening och visdom, de står för moral. Och att den kunskapen inte finns någon annanstans och inte går att förmedla på något annat sätt. Med andra ord önskar jag att den konfessionslösa religionsundervisningen i skola och i barndagvård äntligen kan bli det tänkandets äventyr som berättelserna alltid inbjudit till.  Men fortfarande är det läraren som är i absoluta centrum. Och det är inte alltid lätt att finna lärare med djupseende. Med berättelsernas insikt.

”Det som varit konstens drivkraft och myternas bränsle sedan urminnes tider.”

Så hittade jag tillbaka till ljuset

Som ung trodde Eric Schüldt att kulturlivet skulle vara som Platons akademi, men han kom att känna sig ensam.

Under en depression insåg han vad som saknades – och fann en motrörelse.Text: Eric SchüldtPublicerad 29 maj 2019 kl 18.05

ESSÄ. Jag var väldigt mörkrädd som barn. Det räckte med att jag av misstag råkade höra bitar ur en spökhistoria på ett seglarläger för att jag skulle få mardrömmar i flera veckor. Efteråt var jag tvungen att sova med lampan tänd. För det fanns något gränslöst i mörkret som skrämde mig. Var slutade jag och var började det okända? Kanske anade jag redan då att den ovissheten långt senare skulle få mig på fall.

När jag blev äldre avtog den barnsliga mörkerrädslan. Men den ersattes av något annat. Jag blev kontrollerad. Jag blev duktig. Jag gjorde inget som kunde göra någon besviken. Det var mitt sätt att hålla ljuset tänt natten igenom. Och självkontrollen blev till en lampa som brann vid sängkanten. 

Genom att inte bli arg kunde vredens mörker hållas borta. Genom att aldrig göra fel kunde skuldens mörker hållas borta. Genom att aldrig gråta kunde sorgens mörker hållas borta. Och så hade allt kunnat fortsätta om jag inte plötsligt hade blivit deprimerad.

Kanske var det en utmattningsdepression, det trodde jag först. Kanske hade jag bara jobbat för mycket och för länge. Kanske hade jag bara tagit på mig en för stor kostym. Kanske var jag allt för känslig för att vara programledare i tv och i radio, skriva kulturartiklar eller sitta i morgonsoffor. Jag hade inte blivit föremål för någon större kritik egentligen, inte jämfört med andra i samma position. Men varje hårt brev, varje argt telefonsamtal, varje kritiskt bemötande på en fest eller ett mingel gjorde mig vettskrämd. Jag fick ju inte göra fel. Jag fick ju inte misslyckas. Jag var ju duktig. 

Om hur det är att vara deprimerad finns inte så mycket att säga om förutom att det är fruktansvärt.

Mitt svar blev ännu mer kontroll. Syftet var att ta makt över varje liten känsloyttring. Genom att aldrig visa någon riktig svaghet skulle det hotfulla i världen tämjas. Men resultatet blev i stället att det allra mest skrämmande flyttade in i mig.

Om hur det är att vara deprimerad finns inte så mycket att säga förutom att det är fruktansvärt. Något mer fasansfullt kan jag nästan inte tänka mig. Ingen framtid. Ingen dåtid. Ingen glädje. Bara självhat. Bara hopplöshet. Och så den där rädslan som sprider sig till alla aspekter av livet. Rädd för precis allting. Jag hade blivit ett barn igen. Jag låg återigen där i våningsängen. Rädd, rädd, bara rädd. Men den här gången fanns det ingen lampa att tända. Jag var fast i mörkret. 

undefined
Eric Schüldt. Foto: Meli Petersson Ellafi

Så gick tiden. Flera år. En dag kändes det lite bättre. Orsakerna till ljusningen är flera. Att ständigt ha någon vid sin sida som inte sviker. Någon som inte är lika rädd för mörkret som du själv och som vågar fortsätta tro att allt en dag ska bli bättre. Och så alla de oväntade mötena. Det som vid en första anblick ser ut som en slump, men som efter ett tag visar sig vara en närmast magisk kedja av synkronicitet. 

Som den där gången på Expressens kulturfest på Nalen. Jag var i dåligt skick. Men så inleds ett samtal, och det hon då säger är det som jag hade behövt höra redan den där gången när spökhistorierna höll mig vaken som liten. Du måste ut i natten, berättade hon, det är inte farligt, men du måste göra det för att kunna bli vuxen på riktigt.

undefined
Rebecca Solnit. Foto: Daidalos

Och visst liknande det vad jag dagarna innan hade läst i Rebecca Solnits bok ”Gå vilse”. Att aldrig gå vilse är att inte leva, skriver hon redan i första kapitlet. Och att inte veta hur man går vilse leder till undergång. Det var därför författarens familj alltid hade dörren öppen under pesach. Den stod på glänt ifall profeten Elia skulle återvända. Men samma dörr ledde även till det okända, till mörkret. Det är därifrån de viktigaste sakerna kommer, förklarade Rebecca Solnit, det är därifrån man själv kom och dit man är på väg. 

Att lämna dörren på glänt. Jag hade alltid varit rädd att något skrämmande skulle komma in. Aldrig hade jag tänkt att jag själv faktiskt kunde använda samma glipa för att fly i väg. Men nu hade jag hört samma sak sägas från två olika håll under ett och samma dygn. Det måste vara ett tecken, och det var det också.

Allt det här hade givetvis redan Rilke förstått när han skrev sina brev till den unge poeten. Om din vardag känns för fattig, anklaga inte vardagen; anklaga dig själv, erkänn att du inte är poet nog för att upptäcka dess rikedomar, för det existerar ingen fattigdom för den som skapar. Ja, jag hade anklagat min vardag, jag hade varit besviken på kulturredaktionerna och kultursidorna. 

undefined
Detalj ur fresk av Rafael i Vatikanen. Platon och Aristoteles filosoferar om livet.

Jag hade hoppats så mycket på kulturlivet när jag var yngre. Jag trodde det ju skulle vara som Platons akademi, att vi skulle prata om skönheten och döden, att vi aldrig skulle gå hem från jobbet, att vi skulle fastna i långa diskussioner om bruket av de hemliga namnen i Ursula K. Le Guins böcker om trollkarlarna från övärlden. 

Jag hade slutat berätta om det jag var med om, för jag trodde inte att någon skulle förstå.

Jag trodde att en kulturredaktion var som ett kapitel i Anaïs Nins dagbok, att allt som skulle intressera oss var surrealisterna och psykoanalys. Istället hade jag känt mig allt mer ensam. Jag hade isolerat mig. Jag hade slutat berätta om det jag var med om, för jag trodde inte att någon skulle förstå. Jag trodde att det skulle uppfattas som naivt eller allt för känslosamt, för sentimentalt eller allt för världsfrånvänt. Men inget av det där var förstås sant. Jag hade bara hållit mig på fel sida av den där dörren som alltid står på glänt. 

undefined
Ursula K. Le Guin.

Det krävdes bara ett litet steg, även om det för mig tog halva livet att förstå att det faktiskt var möjligt. Plötsligt kunde jag prata om tystnaden innan mässan i kyrkan vid Kungsträdgården. Om den enorma skönheten i nattvarden där, den som bara växer och växer, för visst finns det inte någon gräns för skönheten på samma sätt som det inte finns någon gräns för smärtan. Och mitt ansikte blev där till det ansikte som Bernini gav den helige Teresa på skulpturen i den lilla kyrkan i Rom. Samma ansikte som sen Jacques Lacan ansåg vara orgasmens ansikte, men som lika gärna kunde vara den rena extasens ansikte, det som döljer sig inuti både erotiken och uppenbarelsen. 

Allt det här var för mig mörkret, för det var det okontrollerade och vilda, det var vad jag hade varit rädd för, men nu insåg jag att det inte var något farligt mörker för det liknande bara den stora katedralens mörker, det som behövs för att ljuset från rosettfönstret ska bli synligt.

I grunden finns här det som varit konstens drivkraft och myternas bränsle sedan urminnes tider.

Jag trodde länge att jag var ensam, men det visade sig att vi var så många fler än jag någonsin kunnat ana. På fest efter fest hamnade jag nu i deras hörn. 

Vi är månens sällskap, sa vi. Vi är en motrörelse. Vi går ut i skogen för att tända eldar och rökelse. Det doftar iris och jord och mysk. Det handlade om det förbjudna, men inte den förbjudna handlingen, utan den förbjudna känslan, den som ändå är och därför måste gestaltas för att inte bli farlig. 

I grunden finns här det som varit konstens drivkraft och myternas bränsle sedan urminnes tider. 

Det är samma kraft som genomsyrar operakonsten. Det är Nina Stemme i slutet av Richard Strauss ”Salome” på den där inspelningen från Barcelona. Det som helt enkelt är duende, den termen som Federico García Lorca använde, ordet som är synonymt med den mörka livsenergin, det som enligt Lorca måste finnas i konsten, musiken eller litteraturen för att vi ska kunna bli berörda. Det är kraften i flamencon, det är energin som uppstår i passion och lidelse. Som en sång av PJ Harvey ellerLana Del Rey

Var är du?

Människa, Var är du?

”Forskning visar att matsvinnet är den tredje största utsläppskällan av växthusgaser. De resurser som används för att producera mat som aldrig konsumeras motsvarar 3,3 miljarder ton koldioxid. Åtta procent av de globala utsläppen.”

Enligt skapelseberättelsen frågar Gud: Adam Var är du?

Namnet Adam betyder Människa. Adam, var är du? Det är den första repliken i Bibeln.

En av kritikerna ställde den listiga frågan: Om Gud är allvetande, varför måste han då fråga efter var någonstans Adam gömmer sig.? Rabbin svarade: Frågan var menad Adam till hjälp. Så att han kunde hitta sig själv.

Människa var är du?

Svar: ständigt framför mig själv. Vid sidan om. Bakom. Och ovanför. Bara det är någon annanstans. Och det är en del av förklaringen till att vi inte förstår, inte respekterar, inte håller något för heligt, för vi är inte där. Inte kvar i naturens kretslopp (tror vi). Och så producerar vi mat som bara kastas bort och den bortkastade maten är den tredje största utsläppskällan av växthusgaser. Vi är inte närvarande i den värld vi lever i och av. Vi lever i luftslott, drömmarnas, underhållningarnas, ideologiernas luftslott.

Människa kom tillbaka. Till dig själv. Till din värld. Kyss brödsmulan du tappade på golvet!

Konsten att kyssa ett bröd

av ANNA BIENIASZEWSKI SANDBERG

När jag var barn, vilket var bakom järnridån på 1970-talet, brukade man, om man tappade en brödskiva på golvet, ta upp den, kyssa den och lägga tillbaka på tallriken. Man kanske blåste lite på den (för att få bort eventuell smuts) och så åt man upp den. All mat skulle ätas upp, till sista smulan. Maten var Guds gåva och den skulle man vara mycket rädd om.

Brödet hade en särställning. Det symboliserade ju Kristi kropp. Ett bröd som blivit mögligt fick aldrig kastas. Det skulle brännas. Vilket jag antar var en sorts symbolladdat uttryck av vördnad för det heliga.

I trapphuset stod en behållare märkt ”Torrt bröd”. Där kunde vi boende i hyreshuset inne i stan lägga vårt överblivna bröd i brist på ved- eller koleldade köksspisar. Brödet hämtades av bönder som gav det till grisarna. Det var aldrig särskilt mycket gammalt bröd i den behållaren. Jag antar att både vi och grannarna åt upp vårt bröd själva. Precis som all annan mat. Sophinken i köket brukade mest innehålla potatisskal och dammråttor, grannarnas sophinkar likaså. Det vet jag, för det var min uppgift att gå ut med soporna, och det hände att jag kikade ner i de stora illaluktande soptunnorna på gården.

Annat är det i dag. I alla fall där jag bor nu, vilket är i den välmående västvärlden. Här kastas det mat så det står härliga till.

FN-organet FAO, som på basis av tillgängliga siffror uppskattar att en tredjedel av all världens matproduktion (1,3 miljarder ton årligen) slängs eller förstörs, har räknat ut att konsumenter i Europa och Nordamerika slänger mellan 95 och 115 kilo mat per person och år.

I Sverige kasseras allt som allt 129 kilo tjänlig mat per person och år. Hushållen står för merparten, eller 97 kilo.

Litervis med mjölk och kaffe hälls ut i vasken, halvfulla förpackningar med sylt, smör och ketchup landar i soporna. Famnar med gårdagens baguetter bärs bort av personalen till livsmedelsbutikernas soprum. Fina middagsrester skrapas ner i sophinkar och mindre fulländade grönsaker körs bort till tippen.

Forskning visar att matsvinnet är den tredje största utsläppskällan av växthusgaser. De resurser som används för att producera mat som aldrig konsumeras motsvarar 3,3 miljarder ton koldioxid. Åtta procent av de globala utsläppen.

Vi berömmer oss i Sverige av att vara världsledande på klimat och miljö. Ändå slänger vi all denna mat.

Hur kunde det bli så här? Har vi det för bra i den rika delen av världen?

Tanken slår mig när jag läser påven Franciskus encyklika från 2015. I Laudato si’ står det inte mycket om matsvinn, men väl om vårt ansvar för Skapelsen. Om den ”ekologiska skada” vi tillfogar jorden och varandra när vi ägnar oss åt ”slösaktig konsumtion” och en ”slänga-bort-kultur”.

”Vi har kommit att se oss själva som herrar, med rätt att plundra (jorden) som vi vill”, skriver Franciskus, och ”Närhelst maten kastas är det som att den stjäls från de fattigas och de hungrigas bord”.

Över 800 miljoner människor lider av akut svält, men vi, vi har glömt att maten är Guds gåva.

Kanske dags att vi lär våra barn att kyssa brödet igen?

Anna Bieniaszewski Sandberg är journalist på tidningen Dagen.

Perspektivskifte

En liten tid,
ett kort steg
bara en skiftning bort

I ett ögonblick då ögonlock
sluts och då ögonlock öppnas
Μικρὸν  säger han
Bara det lilla minsta, mikro
och ni ser mig igen

men vi lever och rör oss i berättelsen
med blicken vid horisonten, i berättelsen om det som väntar
i framtiden, inte nu, men sen nån gång, på andra sidan

Μικρὸν  säger han
Bara ni vågar sluta ögonen. Släppa taget om.
Det ni ser. Det ni vet. Det ni kan. Det ni vill.
Slut bara ögonen en MIKRON och låt det vara mörkt och ni ser inte mer.
Öppna ögonen nu på samma gång och ni ser igen, världen
Se hur gullvivans gula färg.  Se hur violen vibrerar blå i bergsklyftan.
Bara lite, det lilla minsta, mikro.

Våga släppa taget. Våga stå försvarslös. Våga vara sårbar.
I mörkret. Med slutna ögonlock. I din kropp.

Och då du öppnar ögonen ser du mig igen.

Så nära. Så omedelbart.  

Det är söndag.
wherever you are Mässa i St Jakob kl. 11

Känslor är BARA känslor

Så har jag lärt mig och så undervisar man i meditation och kontemplation. Låt tankarna komma och gå.

Låt känslorna komma och gå.

Det är bara känslor. Det är bara tankar.

Och nu ger vetenskapen stöd åt en fler tusenårig gammal kunskap

”Jag kan ändra min egen fysik och på det sättet påverka mina känslor.”… vilket sker i regelbundna meditationsövningar… i kontemplation … så den lutherska reformationen är resultatet av en ensam mans känsloloopar ur vilken han inte fann en utväg… trots kunskapen fanns i klostret han levde…

Kanske reformatorn inte utövade meditationsliknande sysselsättningar som vandring, joggning och kroppsträning?

Svenska dagbladet idag:

Professor: Så tar du fysisk kontroll över känslorna

”Jag inser själv att jag har ett stort ansvar för mina egna känslor”, säger Lisa Feldman Barrett, en av världens mest inflytelserika emotionsforskare. Foto: Lars Pehrson

Vi har mycket större makt över våra känslor än vi tror. Din hjärna lyssnar av kroppen och gör känslor som passar den situation du befinner dig i. Psykologiprofessor Lisa Feldman Barrett anser att det är hög tid att vi uppdaterar vår syn på känslor.Maria CarlingUppdaterad 11.34Publicerad 11.30Stäng

Dela artikeln:Professor: Så tar du fysisk kontroll över känslorna

Känslor är i själva verket gissningar, ett slags beräkningar av vad som ska hända härnäst baserade på vad du har varit med om tidigare. 

Det är dags att stoppa ned 1900-talets teorier om hur känslor blir till i historiens malpåse, menar Lisa Feldman Barrett. Glöm att exakt samma områden i hjärnan aktiveras när vi känner rädsla, ilska, glädje eller några andra specifika känslor. Glöm att amygdala spelar huvudrollen. Visst, ibland är den aktiverad när du blir rädd, men inte alltid. Och det finns inga speciella kopplingar för känslor i din hjärna. Mönstren ser olika ut varje gång. Känslor borde sorteras som kategorier för variation är normen, precis som det brukar vara i naturen. 

Vad kan vi lära oss av detta?

– Jo, att vi har större makt över våra känslor än vi tidigare trodde! säger Lisa Feldman Barrett.

Våra hjärnor kan hela tiden lära om och vi kan hjälpa dem på traven genom att bli bättre på att lyssna på våra kroppar.

Det är en engagerad psykologiprofessor jag når på telefon i Boston. Hon vill nå ut med sitt budskap.

– Bilden hittills har varit att du är född med ett visst register av känslor och att hjärnan är rustad med kretsar för dessa. Men det är inte så att hjärnan har olika funktioner i olika delar, som om den vore en schweizisk armékniv, säger Lisa Feldman Barrett med ett gott skratt.

Vi har större makt över våra känslor än vi tidigare trodde.

I en ständigt pågående loop försöker hjärnan räkna ut vad som ska hända härnäst. Den gissar, beräknar, drar slutsatser. Det gäller både tolkningar av omvärlden och den inre världen. Hela tiden sker en kommunikation mellan kroppen och hjärnan, ett slags avstämning av hur kroppen har det (interoception med ett fint ord) och vad hjärnan bör göra för att skapa balans. Kroppen påverkar våra känsloliv mer än vi trott.

– Vi förstår nu att hjärnan utvecklades från början för att kontrollera kroppen. Hjärnan styr kroppens budget skulle man kunna säga, förklarar Lisa Feldman Barrett.

– Det handlar inte om pengar, men glukos, salt, hormoner och vatten. Allt vad din kropp behöver för att överleva och må bra helt enkelt, i första hand för att du ska kunna föra vidare dina gener till nästa generation.

De här kroppsliga förnimmelserna är medfödda och filtrerar hur du uppfattar din omvärld och berättar om vi känner oss lugna, nöjda, upprörda eller känner obehag. De är ett slags barometer som berättar vad som händer i kroppen. Med enklare ord kan vi kalla det vårt sinnelag, mood på engelska, som är med oss varje vaken stund hela livet.

Känslor – så funkar de

Känslor skapas i stunden och hjälper oss att fatta rätt beslut. De uppstår ur aktivitet i nervceller men inga nervceller är exklusivt ägnade för att skapa känslor. 

Samma känsla kan aktivera olika områden i hjärnan. Och olika känslor kan aktivera samma nätverk. Känslor borde snarast sorteras i kategorier. 

Din hjärna förutsåg just det du upplever precis nu. LÄS MER

Känslor skapas när det uppstår en stark förändring i den här så kallade kroppsbudgeten. Din hjärna försöker förstå vad som händer genom att länka ihop förnimmelserna i kroppen med tidigare erfarenheter och det som händer i ögonblicket.

– Exakt samma smärta i din mage kan vara rädsla, ångest, hunger eller en magkänsla om att någon inte bör litas på, beroende på vilken situation du befinner sig i och vilka gissningar hjärnan gör om vad som är orsaken till det onda.

När kroppen inte har tillräckligt med resurser påverkar det hur vi beter oss. Vi blir tröttare, i förlängningen blir inlärningen svårare och så vidare. Inlärning är kostsamt för metabolismen.

Jag kan ändra min egen fysik och på det sättet påverka mina känslor.

– Du kan tänka på depression som extrem sparsamhet ur kroppens synvinkel. När din kropp signalerar till hjärnan att den är helt i obalans slutar hjärnan bry sig om vad som händer i omvärlden. Det förklarar symtom på depression.

Den här kunskapen kan ge en ny förståelse för hur hjärnan fungerar och andra sätt att se på känslor och psykisk hälsa.

– Jag inser själv att jag har ett stort ansvar för mina egna känslor. Jag kan, i alla fall i viss mån, ändra min egen fysik och på det sättet påverka mina känslor.

Lisa Feldman Barrett säger att hon själv anstränger sig mer för att göra det bästa för sin kropp på ett sätt som hon inte gjorde förut.

– Under mina första 15 år som forskare hade jag konstant sömnbrist, jag hade ett litet barn och jag skulle leda forskninglabbet. Amerikansk kultur är för övrigt designad för att få din kroppsbudget att gå på minus.

Nu är hon mer försiktig och ser till att sova tillräckligt, träna och ta tid för återhämtning.

– Jag försöker också odla nya erfarenheter för att tvinga mig själv till att ha en bred repertoar av känslor som jag kan göra, säger Lisa Feldman Barrett och drar lite på det sista ordet.

Göra, för det är det som är huvudsaken i den nya teorin om känslor. Vi reagerar inte med känslor, vi skapar dem med utgångspunkt i våra kroppar.

Andreas Olsson, docent i psykologi vid Karolinska institutet, och leder forskningen på Emotionlab om emotionell inlärning i sociala sammanhang, har skrivit förordet till boken ”Så skapas känslor”. Han blev själv influerad av emotionsforskningens nestor, Paul Ekman, när han gick ett doktorandseminarium på Berkeleyuniversitetet i Kalifornien i slutet av 1990-talet. Paul Ekman är mannen bakom den klassiska synen, alltså att det finns ett begränsat antal grundemotioner som är genetiskt förprogrammerade och som uttrycks på olika sätt i ansiktet. Emotionerna ansågs vara universella med mindre skillnader i olika kulturer. 

Lisa Feldman Barrett och hennes labb på universitetet i Boston satte som mål att lösa frågan om en viss hjärnaktivitet visar på specifika känslor. Under ett par decennier undersökte varenda studie av ilska, avsky, rädsla, glädje, ledsamhet och lade ihop resultaten av de knappt hundra som var statistiskt användbara i en metaanalys. 1300 deltagare har testats under 20 år. De menar att de gamla teorierna har falsifierats.

Predrag Petrovic som också forskar i neurovetenskap vid Karolinska institutet och som skrivit boken ”Känslostormar” menar att det vore olyckligt att döma ut Paul Ekmans grundliga forskning, med sin tids metoder. Både Andreas Olsson och Predrag Petrovic anser att även om vi har lärt oss att uppleva emotioner på vissa sätt beroende på bakgrund och kultur så finns det liknande sociala emotioner världen över. 

När allt kommer omkring finns det också gemensamma nämnare mellan de olika synsätten, det ”konstruktivistiska” och det ”klassiska”. Känslor har tydliga funktioner. De förutsäger framtiden, beräknar hur vi ska agera och reagera. De vägleder oss och ger signalerna från kroppen mening.

Som art har vi alltid varit beroende av att förutse framtiden. Eller i alla fall att gissa vad som ska hända härnäst. Som precis nu när du läser det här.

Om hur svårt det är – att bestämma sig

Medan Godric ännu var barn vallade han får på sin familjs farm. Han älskade varje får som om det var hans eget. Och han älskade att lyssna på när hans far berättade berättelsen om Det förlorade fåret. Och han älskade att lyssna till psaltarpsalmerna sjungas.

Men Godric gillade även att gå till staden och marknaden där han på en enda dag gjorde av med hela säsongens förtjänst på underhållning och nöjen. 

När han var ute på betesmarkerna tänkte Godric bara på Gud, fåren och berättelsen om den gode herden.

Men när han var i staden eller på marknaden, allt han kunde tänka på då var hur kan skulle få sin pengapung fylld så att han kunde köpa alla de värdefulla saker som glittrade i handelsmännens stånd.

Godric kunde aldrig bestämma sig.

Som ung man arbetade Godric som handelsresande, gick från by till by, från marknad till marknad, för att sälja sina varor. Hans börs blev överfull av slantar som han kunde spendera. 

Till en början var det rena rama lyckan Men sedan började han känna sig orolig och rastlös. Så han började spara på sina slantar och reservera dem för framtiden.

Plötsligt tog han alla sina besparingar och köpte sig en båtresa till Spanien. I Spanien vandrade han, bedjande och sjungande,  den gamla pilgrimsvägen till Santiago i Compostela.

Men det är så svårt att bestämma sig.

Han längtade tillbaka. Tillbaka till köpandet och säljandet. Till sparandet och spenderandet. Godric återvände till England och blev seglare, delägare i två segelskepp. 

Han gjorde sig en förmögenhet som handelsman. 

Och det fanns mera att göra. 

Det fanns mera att förtjäna. Som smugglare och pirat.

På en av sina piratresor stannade han på ön Lindisfarne, den heliga ön som ännu 2002 beboddes av 162 människor, 

Där fick han höra berättelsen om den berömde eremiten S:t Cuthbert, som var munk och sedan abbot i klostret, sedermera biskop av Durham.

Djupt berörd av vad han hörde sålde Godric allt han ägde än en gång och begav sig på pilgrimsvandring till Rom. Där levde han i enkelhet och bön i bergen ovanför staden. 

Men hur skall man bestämma sig?

Han var som bonden på åkern. När bonden satt i kyrkan var han i sitt sinne ute på åkrarna, När han var ute på åkrarna var hans sinne i kyrkan.

Och han trodde det var ett val att besluta sig för åkrarna.

Det var det ju inte för i sitt inre var han inte ändå där. I sitt inre hade han inte gort ett val.

Det är så svårt att bestämma sig.

Så Godric återvände till England. Nu som hushållsmästare hos en förmögen lord som tillsammans med sina hantlangare plundrade byarna och sög ut de fattiga grannarna omkring . Godric kunde leva ett bekvämt och gott liv på Rainulfs pengar.

Och där satt Godric och tänkte på sina år som fåraherde hos sin far, tänkte på far som berättade berättelsen om den gode herden som ger sitt liv för sina får.

Det är så svårt att besämma sig

Så hände det sig att biskopen av Durham besökte slottet och gav Godric en bok med psaltarpsalmer 

Och psaltarpsalmerna lockade fram sången ur Godric på nytt. Lockade fram bönen i honom. Och nu var det sången och bönen som ville. 

Ville ut och vandra. Ville på pilgrimsresa. Godric följde sången som sjöng i honom. Han följde bönen som bad i honom. Ut på pilgrimsvandring

Den tredje pilgrimsresan var inte Godrics.

Den var sångens, bönens, tillbedjans och längtans resa.

Och från den resan återvände han inte, trots att han senare bosatte sig i ett jaktreservat under lord Flambard

Där byggde han ett tempel. Och templet fylldes av sången, av bönen, av alla de psaltarpsalmer han älskade.

Det är så svårt att bestämma sig. Tills man blir upphunnen av det man är bestämd för.

Och den dagen ger man sitt liv, likt den gode herden.

Människor som var på resa genom skogen stannade och bad med honom kapellet . Även Flambard kom till kapellet för att be. Djuren omkring honom i skogen lärde sig att han var en människa som inte agade dem och de gick förbi kapellets öppna dörr kunde de ibland stanna för att höra honom sjunga psaltarpsalmerna.  Alla kom att älska den gamle mannen och Godric förstod att alla, alltifrån skogens rovdjur till de jagande männen var nu hans flock.

Den gode herdens söndag

”Jag är den”

Söndagens latinska namn Misericordia Domini (Herrens barmhärtighet) kommer från den gamla antifonens inledningsord (Ps. 33:5, jfr även Ps. 89:2)

”Jag är den”

Som ger liv

Som flödar

ur Guds hand

Genom dem som älskar

Genom dem som lever

Genom dem som ger

Att du ger ditt liv

Att du ger liv

Att du låter liv rinna vidare

Ur dig

Ur din hand

Ur din omsorg

Ur din blick och ur dina långa dar av arbete och nätter av förbön

”Jag är den gode herden”

Som är liv

Som är livets flöde

Och jag känner igen 

När det flödar

När det rinner över

När det rinner fram. 

Och jag behöver bara vara en del

Vara ett med flödet. Eller som evangeliet säger:

”jag känner mina får och fåren känner mig

Liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern”

Men när livsflödet stannar upp. I mig. När jag lever som om min dag var den sista stationen.

När jag lägger beslag på det som rinner till mig, i mig. När det inte längre rinner ur mig. Till dig. Då ruttnar källan i mig. Och det innersta i vår tid. 

Är sig själv nog och lever som om allt slutade här. Att det var hit vägen ledde.

Till oss i denna tid. Där vi strider om vem som skall lägga beslag på. Och så. Blev våra barn utan framtid.

”jag är den” ”Den gode herden” ” Som ger sitt liv.”

Som rinner ut i oss. Som ger liv i oss. Och som i den heliga nattvarden öppnar livets gåta och säger: För dig. 

”Jag är den gode herden”. Jag är den som rinner ut, i dig. Ger dig liv. Var inte rädd. Låt det rinna vidare. 

Rinner ut i S:ta Anna kyrka imorgon söndag kl. 11

%d bloggare gillar detta: