Reformationens märkesår – kyrkans återkomst

Jag minns, var det 1986, som Martin Lönnebo kom ut med sin bok Kristendomens återkomst. Jag blev så inspirerad. På den tiden jobbade jag som ung kaplan i Finström -Geta församling och getaborna samlades till samtalskvällar kring boken. Minns laddade djupa stillsamma samtal som fick den unge teologen att tystna.

Senare när Lönnebo lanserade Frälsarkransen i medlet av nittiotalet blev jag lika hänförd. Det var som något jag väntat på plötsligt låg framför mig. Ett enkelt verktyg för andlig fördjupning. Jag fick lov att presentera radbandet i radion… aldrig har jag fått så mycket feedback . Jag fick uppdrag att presentera Lönnebos frälsarkrans i olika församlingar. Använde den under många år som ”lärobok”.

Martin Lönnebos insatser för den heliga bildens återkomst kan inte heller underskattas. Och tänk… att en av de första kontakterna med zenmeditaion och kyrka gjorde jag i Martin Lönnebos bok Religionens fem språk på 70-talet. Det ledde mig vidare till Hans Hof som gästföreläste i Åbo.

Det var inte bara Kristendomens återkomst som nu pågick. Det var Kyrkans återkomst.Och den har fortsatt. Allt mer.

Varför minns jag detta?

Jo, reformationens märkesår. Det är i år 500 år sedan reformationen (då allt annat kastades ut utom boktryckarkonstens produkter).

Kyrkans återkomst har skett gradvis. Det som hänt liturgiskt kring mässan på Åland och i övriga Norden under 1960 och 1970 talet är av samma ”återkomst” som dagens gregorianska sång, meditation och kontemplation, pilgrimsvandringar, ikonmåleri, retreater och lectio divina, frälsarkransar, käsintehtyjä rukousnauhoja hiljentymiseen, osv. osv. dvs allt det vi använder oss av som verktyg i vår andliga fördjupning och därmed hoppas att den personliga andliga fördjupningen förnyar den kyrka som förbjöd allt dylikt i och med reformationen och ersatte det andliga livet med, i bästa fall, en kognitiv kunskap om kristendomens idébyggnad, en bibelsyn man ansåg var befriad från all tradition och alla kulturella avlagringar, ”Skriften allena”.

Kyrkans återkomst går hand i hand med andlig fördjupning. Och till det behöver vi verktyg. Mässan är ett verktyg. Den inre bönen och kontemplationen ett annat. Gregoriansk sång och pilgrimsvandringar. Retreater. Det befinns många verktyg. Många nycklar. Och det är u inte nyckeln som är grejen. Utan rummet som låses upp. Och i vilket du nu förstår reformationens ord Nåd.

Verktygen, när de används regelbundet i övning, öppnar upp till ditt inre rum i vilket tystnadens källa springer fram. I vilken själen kan dricka ett annorlunda vetande. I vilken dina ord och ditt språk blir som strandstenar, skinande, rena och rundslipade. Och där förstår jag att språket, det är bara är provisoriskt, tillfälligt och begränsat, utan tystnadens djup blir de religiösa orden som dessa runda strandstenar som man forslat bort och fyllt upp längs med offentliga lokaler och trafikrondellers mitt. De blir bara… ja vad?

Utan kontakt med Tystnadens källa förlorar det religiösa språket sin idé och dess innehåll blir bara något man kan peka på, referera till, dvs olika objekt, värdsliga ting. Inte undra på att predikan är inte bara i kris, utan i konkurs. Oberoende av hur skickligt och fyndigt formulerad den kan vara så är den oftast inget mera än ett religiöst idébygge, teoret iska förklaringar av mänskliga föreställningar och i allra bästa fall gripande skildringar av mänskors erfarenheter.Men orden som leder oss till Tystnadens källa? Närmast jag kommer är den sakrala berättelsen. Som inte handlar om sig själv utan bara är en stig att gå…till Tystnadens källa. Ingen bryr sig hur vi kommit dit. Berättelsen har gjort sitt. Vi släcker bara vår törst.

Det som de äldre männen och kvinnorna gav mig i samtalsgruppen i Geta var inte idéer eller dogmer utan outsägbara andliga djup. Därför tystnade jag.

Vid reformationens märkesår 2017 hoppas vi alla på en Kyrkans återkomst.